Av alla julpsalmer så är det två stycken som på ett speciellt sätt griper
tag i mig. Den första är Gläns över sjö och strand (Psalmer och sånger
134). Vilken otrolig musik till en vacker text.

Den andra är den finländska Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt (Psalmer
och sånger 491) med text av Topelius. Psalmen är en bön inför julen.
Den får mig alltid att tänka till vad som är viktigt och vad som är
oviktigt i juletid. Frid över jorden, ett hem, en plats och en Gud, som
kommer till alla.

Dessa två psalmer ”gör” jul för mig. När jag ofta har varit på resande
fot över jul, i Sydostasien eller arbetat i Indien, så har dessa psalmer
levt inom mig. Det är så lätt att plocka fram dem ur mitt medvetande,
och direkt så har jag ”rätt” julstämning inom mig. Då vet jag att det
inte är tomtar, kulor och paket som är det viktiga, utan friden i mitt
inre och bönen om världsfreden mellan oss människor är julens största
budskap, förmedlat av julens största gåva till oss: Jesus.

Barnet i krubban är Gud mitt ibland oss. Gud blir människa.

Därmed kan vi ana/förstå att Gud kommer underifrån med kärlek.
Inför det barnet kan mina masker falla och jag blir stilla och kan ta
in budskapet om kärlek och i mitt hjärta kan friden växa. Denna bild
av Gud (det finns många fler), blir en bild av en väldigt påtaglig,
kroppslig och vardaglig Gud. Gud som en människa som finns, är
och upplever livet som vi, var och en, gör. Det är en Gud som vet
hur vi har det.

Så även inför denna jul får jag be med orden:

”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära,
änglavakt och över jorden frid. Giv mig en fest som gläder mest den
konung jag har bett till gäst. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.”

Och vers 3: ”Till hög, till låg, till rik, till arm, kom helga julefrid. Kom
barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid. Du ende som ej skiftar
om, min Herre och min konung kom. Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom helga julefrid.”

GOD JUL
                                                                                                          Lasse Vallmoss