Bakgrunden
I kapitlet före kan vi läsa om hur Elia vann en stor serger på berget Kamel, när han utmanade guden Baal och Ashera. Han tillbads som storm-, regn- och åskgud. Ashera var en fruktbarhetsgud. Isebel, kungen hustru, hade 50 Baalsprofeter och 400 Asheraprofeter som hon försörjde. Isebel hade gått hårt åt Guds profeter och dödat alla som hon hittat. Elia hade gömt sig hos en fattig änka. Det hade inte regnat på över två år. Eila hade bett en bön om att det inte skulle regna förrän han bad om det. Elia utmanar Baalsprofeterna genom att förslå att de skulle upprätta varsitt altare och den Guden som svarar med att tända eld på veden och offret, en tjur, är den sanna och riktiga Guden. Baalsprofeterna och Asheraprofeterna får börja och de håller på nästan hela dagen utan framgång. Elia öser en massa vatten över altaret så att veden och offret är rejält blött. Baalsprofeterna håller på nästa hela dagen utan resultat. Elia ber en kort bön och Gud svarar med att tända eld. Elia dödar profeterna med svärd. Efter ett tag dyker det upp ett litet moln på himmelen och det växer fort och börjar regna. Det blir bråttom att ta sig ned från berget och Elia springer jämte kungens vagn, upprymd av segern.
Vad har texten att säga oss idag?
Vi blev upprymda av att äntligen var coronarestriktioner över. Vi skulle få mötas igen fritt och livet skulle bli precis som vanligt. Men så kom kriget i Ukraina och vi fylldes av missmod. Hoppet förvandlas till hopplöshet.
Elia var den ena dagen en hedrad och hyllad man, nästa dag blev han hotad till livet och var tvungen att fly. Det var Isebel, drottningen till kung Achav, som var en hängiven dyrkare av Baal. Nu hade hon förlorat sina profeter, och ville hämnas på Elia.
Elia tappade hoppet och la sig under en buske i öknen och bara vill dö. Tappade hopp, tär hårt på livsglädjen.
Då sände Gud en ängel med nybakat bröd och ett krus med vatten. Det var just det som Gud visste att Elia kunde ta emot just då. Elia åt först bara lite av brödet och la sig att sova igen, ängeln var tvungen att väcka honom igen. Det var då hoppet kom tillbaka och Elia orkade gå vidare.
För en människa på flykt eller förtvivlad är kanske en tallrik varm soppa, ett gosedjur till barnet och ett fint kärleksfullt leende som är det som behövs för att orka vidare.
När min man hade dött, så var det en vän som kom med en butterkaka en dag när det var extra jobbigt och vi fikade tillsammans. En annan gång fick jag ett enkelt halsband och en fin liten hälsning från någon jag inte hade väntat något ifrån. Dessa saker betydde mycket för mig och gjorde att jag orkade gå vidare.
Texten talar också om andlig baksmälla som ofta inträffar när vi har varit med om något stort Guds under.
Jag bär ett halsband med fotsteg i sanden. Det är bara ett par fotsteg och det är lätt att känna sig övergiven. Men när vi har det riktigt svårt bär Guds oss.
Det stilla Gudsmötet
Han skall komma som regn över grödan,
ett stilla regn som vattnar jorden. (Ps 72:6)
Denna stola handlar om det stilla mötet med vår Herre. Pärlorna är regndroppar och det guldgula fodret symboliserar skatten vi bär inom oss. När vi möter Herren behöver det inte vara blixt och dunder. Tilläggas att jag en gång i tiden älskade blixt och dundermöten. I det stilla mötet kan det också ske under, människor kan bli upprättade, förlåtna och helade både till kropp och själ. Det stilla mötet med vår Herre har betytt så mycket för mig. Det har förvandlat mitt liv. Det är i det stilla mötet jag hittat mig själv, blivit upprättad och helad. Det stilla mötet med Gud handlar också om en vardagstro. Precis som grödan behöver ett stilla regn för att kunna växa. Regnar det för hårt eller för mycket är det risk att grödan skadas. Grödan behöver också sol och näringsrik jord. Så är det med vårt andliga liv också.
Det häftiga regnet skadar grödan och jorden hinner inte ta upp regnet utan det rinner bort. Det kan vara häftigt med det häftiga regnet, blixt och dunder och som regndroppar studsar i marken. Så kan ett Gudsmöte också vara. Men när det stilla regnet kommer med sina små fina vattendroppar. Dessa skadar inte plantan och jorden hinner ta upp vattnet som kommer och låta det sjunka djupt ned. Det är det stilla Gudsmötet som förvandlar liv och har bestående frukt. Jag har upplevt många stilla Gudsmöten. Gudsmöten där jag upplevt upprättelse och helanden, möten där jag har fått stå riktigt nära Gud. Möten som gör att jag har kunnat göra den här stolan och kan stå här och berätta om den.
Vad har det med Elia att göra? Jag tror att efter allt häftigt han hade varit med om så behövde han möta Gud på djupet. Ett djup som består. Elia klarade att vandra i 40 dagar i svår terräng på det Gudsmötet. I stormen, jordbävningen och i elden kunde Elia inte se Gud. Han var inte där. Det han klarade av var den stilla susningen. Vi behöver ständigt nya stilla Gudsmöten, för att orka vidare i livet. Livet är inte alltid så lätt att leva.
Att få möjlighet att predika idag hos er var för mig en bekräftelse att Gud inte hade övergivit mig. När saker och ting tas bort, ger Gud oss något annat i stället. Eller som det sägs i Sound of Music: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.”
Öppna ditt hjärta för Gud
Jag tänkte prata lite om den andra stolan.
Hjärtat på stolan är för stort, men så blir det när Gud får fylla oss med sin kärlek. Vi behöver öppna våra hjärtan för Gud och ta emot det han vill ge oss. Därför har stolan ett blixtlås. Men Gud är inte den som tränger sig på utan vi får välja om vi vill stänga vårt hjärta eller öppna bara lite, ha det halvöppet, eller nästan öppet, eller helt öppet.
Inuti stolan jag har gjort finns en spegel. Den reflekterar ljus, Guds ljus. Men vi ser också oss själva, när vi tittar i spegeln. Att öppna sitt hjärta för Gud, kan vara att möta den mest odrägliga personen som förföljer en både dag och natt och som man inte på något vis kan bli av med. Den personen är sig själv. Man vill vara bättre än man är och allt det mörka som finns där inne vill man inte se. Men man är inte ensam. Gud finns där och vill hjälpa oss. Om vi tillåter honom. Jag tror att det är när det är jobbiga tider som Gud arbetar som mest med oss.
Det är det sinnesrobönen handlar om:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Gud kallar inte oss till att vara bra kristna, bra predikanter eller något annat. Vi blir kallade till att följa honom. Ordet bra existerar inte tillsammans med kallelse. Det är vi som vill vara bra och vi anstränger oss för att vara bra. Gud behöver inte bra människor och utan människor som följer honom och är beroende av honom och är som han har skapat dem. När vi slutar upp med att vara bra så kan Gud använda oss. Det vi skulle vilja vara eller tro, ger ingen kraft. Men det är när vi använder det lilla vi har, det är då Gud kan använda oss. Det står i min bibel att det räcker med en tro så stor som ett senapsfrö för att förflytta berg. Och vi möter människor med stora berg.
Vad har jag sagt i denna lite röriga predikan?
Var den du är, gör det du kan och lita på att Gud gör resten. Våga öppna ditt hjärta för Gud. Allt är Guds nåd och nåden har vi fått genom Jesu Kristi död på korset och hans uppståndelse. Vårt uppdrag är att gå ut i hela världen och sprida budskapet om Jesus Kristus. Jag tror att det är olikheterna som gör Kristi kropp, den världsvida församlingen, hel.
Jag vill avsluta min predikan genom att be Franciskusbönen:
Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.
