Kategori: Okategoriserade

Att leva tillsammans, 2020-10-25 (Anette Kyhlström)

Matt. 13:53-58

När jag och min man för många år sedan skulle gifta oss gick vi till guldsmeden för att beställa ringar. Guldsmed Thulin var en äldre man, som mest mumlade för sig själv och det var lite svårt att höra vad han sa. Rätt som det var när vi stod där och valde bland ringarna han tillverkat avbröt han sig i sitt mumlande, bad oss vänta och så gick in bakom butiken till sitt arbetsrum och hämtade en bok som han kom ut med och gav till oss. Boken hette Att leva tillsammans – en guide för de som ska ingå äktenskap och bo ihop.

Han hade också en ganska lång föreläsning för oss där han beskrev hur han under sitt liv arbetat hårt för att hans och hans frus äktenskap skulle fungera fint. Helt plötsligt hörde vi inte något mummel utan en tydlig stämma som verkligen gav oss en beskrivning på hur svårt det kan vara att dela livet tillsammans med någon. Även om man älskar varandra, sa han, så är det inte alltid lika ljuvligt varje dag som man föreställer sig att det ska vara när man gifter sig och flyttar ihop. Han gav oss en tydlig inblick i hur han och hans hustru varje dag var noga med att säga fina saker till varandra. Men han berättade också hur de båda fick stå ut med varandras egenheter, brister och fel… Han sa, att så länge jag älskar hennes fördelar mer än 75 % så kan jag stå ut med hennes brister på 25 %.

När vi gick därifrån hade vi beställt våra ringar, men vi hade också fått något att fundera över. Vad menade han egentligen med det han sagt…?

Hur är det att leva tillsammans egentligen…?

Svårt? Att leva ensam skulle ju kanske förstås vara en fördel, då kan man vara sig själv nock, och bestämma allt själv, men vi är sociala varelser och vi vill finnas i en kontext där vi får vara en del av ett sammanhang i en nära krets. Om man inte lever tillsammans med någon eller några familjemedlemmar, så behöver vi ha vänner eller i alla fall kollegor som man kan stöta och blöta sig med. Få vara sig själv tillsammans med. Någon eller några som känner en väl och som älskar en för den man är med alla egenheter, fel och brister. Någon som älskar en för den man är och inte för det man gör.

Ingen blir profet i sitt eget hemland läste vi i dagens evangelietext. Det är ett talesätt, ett ordspråk, men också i stor utsträckning en sanning. Att bli profet i sin egen hemstad, sin egen kontext, det är inte enkelt. »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.« sa Jesus till sina närmaste.

Två av synonymerna till RINGAKTA är att underskatta eller ha låga tankar om…

Under många år har jag haft förmånen att resa runt och föreläsa på många platser i vårt land. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag blivit bemött vart än jag kommit. När jag tänker tillbaka har jag alltid fått ett fantastiskt mottagande. Man blir liksom upphöjd på något vis. Som om man vore något mer än vad man är.
Jag vill ju gärna tro att det beror på att jag kommer för att berätta något som jag har lärt mig och som jag gärna vill dela med mig av.
Att ha en publik, på ibland många hundra personer, som lyssnar, tar till sig, skrattar åt något roligt man säger, blir berörda av något som man berättar om som är sorgligt… det känns ju fint.
Att det kommer fram personer efter föreläsningen, tackar och kommenterar att de är glada över det de fått till sig känns ju också väldigt bra.

Så reser man hem och då blir man helt plötsligt inte alls lika lyssnad på? Då är man både hemma i familjen och på sin arbetsplats en person som är tillbaka i en annan kontext. Man har sin roll som mamma, som kollega eller som vän. Nu vill jag inte säga att min familj aldrig lyssnar på mig, för visst händer det också, men det är mer öppet för diskussioner och inte alltid så att vi är överens om saker och ting.
På arbetsplatsen, inte bara min, utan också på många arbetsplatser tas heller inte intern kompetens tillvara, utan man tar in en konsult eller en extern föreläsare. Lite som att gå över ån efter vatten. Det kommer någon som föreläser om något som en kollega skulle ha gjort lika bra eller kanske till och med bättre. Varför frågar vi inte kollegan istället för att betala pengar för att någon ska komma någon annanstans ifrån?
Vad beror detta på?
Beror det kanske på hur vi själva beter oss?
Jag är naturligtvis som föreläsare inte samma person som när jag är hemma eller på mitt dagliga arbete, även om jag vill tro det.
När jag föreläser för ett par timmar eller en dag, då lämnar jag förstås inte ut hela mig. De som lyssnar på det jag säger känner mig egentligen inte alls. De kan precis som jag gör när jag lyssnar på en föreläsare få fantisera och idolisera föreläsaren. De får en eller ett par av mina pusselbitar. Resten får de fantisera ihop själva. Då är det lätt att sätta föreläsaren på en piedestal…

På hemmaplan känner min familj mig väl, med mina fel och brister. Samma sak är det med mina nära kollegor. De vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få igång mig, och de ser mig också när jag är trött, ledsen och irriterad. På hemmaplan är jag inte fixad, med ett leende på läpparna, rolig och verkligen inte alltid entusiastisk. Sammalunda gäller förstås tvärt om – det vill säga vad mina familjemedlemmar, vänner och kollegor visar upp för mig. Vi känner varandra väl.

I evangelietexten vi läste kom Jesus tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Vi kan konstatera att det inte var så enkelt för Jesus att komma tillbaka och predika bland sina egna, familjen, vänner, bekanta, grannar… De hade sett honom växa upp. De skakade på huvudet och undrade vad denne man, som de känt sedan han var en liten grabb, hade att säga till dem. Han som var Josefs och Marias son. Han vars bröder och systrar som de kände väl, kunde han ha något att tillföra i deras liv? De satte inte honom på någon piedestal och de tyckte inte att han var så mycket att lyssna på. Jesus märkte av detta och sa till dem att han fattade att han inte blev profet på hemmaplan eftersom de inte ville tro på honom. Han blev ringaktad.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det var i Jesus familj…

Tjafsades det hemma hos dem? Förmodligen fanns det väl inga tubsockar som drällde runt överallt i deras hem när han var tonåring. Det fanns säkert helt andra bekymmer att brottas med, men hur var det egentligen att vara en del av Jesus familj? Vad vill Jesus säga oss när han säger att Man inte blir profet i sitt eget hemland? Att man blir ringaktad. Han fortsatte inte att predika för dem, men han slutade nog inte heller att vara familj med dem, att vara nära, att älska dem för det de var…

Kanske bör vi fundera på just det…

Är poängen att vi faktiskt behöver fundera över hur vi beter oss med de personer vi delar vardagen med? Som vi har nära… Familjemedlemmar, vänner, kollegor…

Ska vi försöka finna det som vi är eniga om för att hitta våra gemensamma nämnare? Utgå ifrån att i grund och botten vill vi alla bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och älskade. Är det först då vi kan se bortom det som vi retar oss på hos varandra?

Vi behöver bli sedda. Bli synliggjorda. Vara inräknade, tilltalade och mötta.

Vi behöver också bli bekräftade. Vi bekräftas genom att andra talar till oss. Ger oss återkoppling på det vi sagt, håller med eller säger emot. Bekräftelsen uppstår när våra ord når fram, när vi är hörda…

Att vara bekräftad är relaterat med och anknyter till ytterligare en dimension i livet tillsammans. Den att bli och vara respekterad. När vi är sedda som jämlikar med samma värde som alla andra. När vi och det vi står för är accepterat utan att fördenskull alla tycker som vi.

När man är sedd, bekräftad och respekterad så kan man också bli delaktig, uppleva sig behövd och viktig i ett större sammanhang. Något som också är ett grundläggande behov. Det handlar om att visa tilltro till någons förmåga, få ansvar, växa i detta och i förlängningen också då ge (och få) en positiv självbild.

Kanske dessa grundbehov skulle kunna sammanfattas med att vi, för att fullt ut bli människor, är i behov av kärlek. Kärlek behöver alla både få och ge. Det längtar vi efter. Det är ett grundbehov. Ur detta grundbehov kan goda relationer växa och med de behoven någorlunda tillfredsställda så blir livet tillsammans mycket enklare.

Men det finns inga särskilda eller enkla recept på hur vi skapar goda relationer och de uppkommer inte av sig självt. Det är istället så att de kräver ständigt arbete och underhåll för att fungera. Ett tips kanske är att ständigt öva sig i att skilja på sak och person – att se bortom åsikter och värderingar. Det är inte enkelt – men det är möjligt och det är en grundförutsättning för ”tillsammans”!

Kanske är det så att vi behöver lära oss av det som Jesus sa:
Du ska ‘älska din nästa såsom dig själv‘.

Vi behöver kanske börja med att försöka älska oss själva, vilket kan vara nog så svårt ibland och också fundera över vilka signaler jag sänder ut till mina närmaste (mina nästa).

Själv brukar jag prova någon gång ibland för att se hur det går för mig med kärleken till mina nästor, genom att byta ut ordet Kärleken till mitt eget namn i texten ur 1 Korintierbrevet 13:4-7.
När ni kommer hem efter gudstjänsten kan ni ju själva testa detta!

Ni känner säkert till den texten, men jag läser den ändå:

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Byter jag ut Kärleken till mitt namn låter det så här:

Anette är tålmodig och god,
Anette är inte stridslysten
Inte skrytsam och inte uppblåst
Hon är inte utmanande, inte självisk,
Hon brusar inte upp
Hon vill ingen något ont.
Anette finner inte glädje i orätten.
Hon gläds med sanningen.
Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon och allt uthärdar hon.

Jag kan ju helt klart konstatera att jag med all säkerhet verkligen behöver träna varje dag på att dra mitt strå till stacken för att inte vara uppblåst, att inte vara stridslysten, osv. för att det ska bli lättare för mina närmaste att leva tillsammans med mig.
Jag tänker att det inte alltid är enkelt, men kan vi i alla fall vara överens om att Att älska sig själv är inte alltid lätt och precis som Bella sjöng i början av vår gudstjänst kanske vi behöver be våra nära och kära att älska oss mest när vi förtjänar det som minst. Att vi försöker att inte ringakta de som finns i vår närmaste kontext. 
Så kanske var det just det som guldsmed Thulin menade när han sa till mig och min blivande make att man faktiskt kan älska någon till 75 % och respektera de andra 25 %-en av brister och fel och på så sätt få ett tillsammans som är hållbart i längden.
Ett vet jag i alla fall med all säkerhet – Gud är god och älskar oss alla till 100 %, trots alla våra fel och brister!

Amen

Lovsång, 2020-10-11 (Karin Wiborn)

Luk 19:37–40

Tacksägelsedagen
Nu sjunger skapelsen sin bön

Idag är det tacksamhet och lovsång på agendan. Också nu sjunger skapelsen sin bön. Vi har hört det under sommaren. Humlornas surr, lövens rassel, koltrastens sång och kråkans krax.

Och vi möts i tacksamhet över Guds skapelse. För att dela vår lovsång mitt i allt som kan vara ett kyrie – Herre förbarma dig.

Det är viktigt att uttrycka sin oro och ängslan, ilska och maktlöshet, absolut, men det är lika viktigt att uttrycka tack och sjunga lovsången, för det ger hopp.

Tänk bara på gospelsången som har sina rötter i slaveriet där man hämtade kraft från bibelns berättelser och sjöng hoppets sånger att en dag, ska jag lägga ner mina bördor. Eller varför inte den svenska väckelserörelsen i det fattiga Sverige på 1800-talet; O Sällhet stor, som Herren ger, ren här på denna jord! I kärlek han till barnen ser, dom föder vid sitt bord.

Behovet att jubla är mänskligt. Mer än så. Det ligger i själva skapelsen.

Om vi ska tro Jesus som säger till fariséerna att om folket slutar jubla för allt Gud gör, då kommer stenarna att ropa.

Jag befann mig på Iona, en ö i inre Hebriderna när den här stenen ropade på mig. Jag bar den med mig i min packning hem. Den talar till mig. Stendöd säger vi, men även om sten är död materia så talar den. Den här stenen talar om att den har låtit sig slipas och förändras av sin omgivning. Vatten och andra stenar. Den är vacker. Den är skön att känna på. Den bär en historia. Var har den varit? Har den hört ihop med ett större klippblock och kastats loss? Hur såg den ut år 563 när Sankt Columba grundade ett kloster på ön och spred evangeliet över Skottland? Hur lät lovsången då? Nu bor den hos mig och påminner om samhörigheten med skapelsen, med tider som varit och att vi alla hör samman med varandra. Som ett enda stort klippblock.

Idag har vi lyssnat till texter och sjungit sånger till Gud som skapare. Och det är vad vi behöver göra.

Vi vet att skapelsen suckar och våndas, ja, att den är överhettad. Jorden har feber och vi som mänsklighet har svårt att komma överens om hur vi ska göra det vi måste göra. Det många vet att vi måste, även om några tvivlar. Rapporterna är entydiga. En omställning behövs om inte isarna ska smälta, ja om vår värld ska bestå.

Vi är många enskilda som försöker dra sitt strå till stacken genom att sopsortera, se över energiförsörjning, vår mathållning och livsstil. Och vi har fått oönskad hjälp genom pandemin att resa mer ansvarsfullt såväl för arbete som nöje. Men vi vet att det inte räcker. Mer måste till av världens beslutsfattare och våra beslutsfattare. Och även om våra insatser inte räcker är det ett viktigt bidrag till den nödvändiga omställningen. När vi är många, och vi blir fler, som säger ifrån genom sina vardagliga val gör det skillnad som påverkar de stora och omvälvande besluten. Som stenar som ropar.

Kyrkans stora bidrag för klimat och hållbarhet är tätt förknippat med det som alltid är kyrkans grunduppdrag. Att leva i hoppet. Gud älskar sin skapelse. Jesus Kristus är utgiven och utgjuten i världen. Brödet bryts och vi får del av försoningen. Vinet delas och vi är en del av en gemenskap över hela världen och alla tider. Andens vind blåser förändring i världen och ger oss mod att gå. Kyrkan är ett gigantiskt hoppets nätverk om vi låter Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och med all sin vishet. För då lär och vägleder vi varandra, med psalmer, hymner och andlig sång skrev Paulus till de kristna i Kolossai.

Jag håller fast vid hoppet också när jag tycker det ser mörkt ut, för vad annat kan jag göra? Nog ser jag tecken som oroar. Men det är svårt att inte glädjas när solen fortsätter att gå upp om morgonen. Marken ännu ger grödor och det livgivande regnet faller. Vissa dagar är det till och med, paradoxalt nog, svårt att inte njuta av värme långt in på hösten fast det är ett dåligt tecken.

Ja, jag håller fast vid hoppet trots det svåra för världens länder att komma överens om när och hur omställningen på riktigt ska äga rum. FN:s Agenda 2030 och de globala målen är hoppfullt.

Jag håller fast vid hoppet, för vad annat kan jag göra? Idag lever jag, och jag gläds åt livet. Visst ska jag dö en dag, men alla andra dagar lever jag i en värld som samtidigt som den har feber ger mig sköna skogspromenader, svampar och äventyr med scouter. Barn som växer.

Att vara människa är att stå mitt i paradoxen. Människor på flykt. Israels folk på väg från Egypten. Människor i slaveriets Amerika och fattigdomens Sverige för mindre än 200 år sedan. Samtidigt med hopplöshet finns hoppet och lovsången.

Mitt hopp formuleras bra i Salomos vishet, och jag vill sluta med att be den igen. Idag ber jag den särskilt med önskan om att världens beslutsfattare ska lyssna till en ung kvinna i gul regnkappa från Sverige som inte för ett ögonblick ger upp hoppet om att förändring är möjlig – om vi bara lyssnar till all den kunskap, all vishet som finns.

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen; jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter – allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Amen

Medmänniskan, 2020-09-06 (Kim Bergman)

Matt 7:12

Min far gick bort för ganska länge sedan. Han hade rökt i stort sett hela sitt vuxna liv, så till slut så blev det lungcancer som avslutade hans liv, alldeles för ung kan man tycka nu i efterhand. Själv var jag runt 25 år när jag då fick städa ur min fars lägenhet. Till saken hör även att jag i övre tonåren tappade kontakten med min far. Han flyttade till Spanien över vinterhalvåret och på sommaren var han mest i Finland på släktgården, och efter skilsmässan från min mor drog han sig undan. Jag hade tappat kontakten med honom under de senaste åren, men samma år som jag gifte mig tänkte vi skicka en inbjudan för att återuppta kontakt, men tyvärr var det under det året han gick bort. Livet blir inte alltid som man tänkt det. När jag städade ur hans lägenhet så hittade jag en anorak. Jag hade inget direkt minne av att jag sett honom i den, men av någon anledning så sparade jag den, då jag även på den tiden tyckte om att röra mig i naturen. Jag har aldrig använt den, men jag har inte heller kunnat slänga den eller göra mig av med den.

När jag möter främst unga människor i samtal om kristen tro och kristet liv så är det många som utrycker att de inte är kristna. Men väldigt ofta i det fortsatta samtalet, blir det tydligt att man ändå bär på något slags andlighet. Inte alltför sällan så slutar samtalet i att jag i mitt hjärta förstår att den personen i allra högsta grad skulle kunna kalla sig kristen.

Idag kommer jag att använda flera bilder och egna liknelser. En liknelse som jag oftast använder är just den med min fars anorak. Jag tänker att det är som om ungdomen får ärva en tröja från sina föräldrar. Den kommer säkert att göra sitt jobb, att värma den som fryser, men den kommer att vara lite udda.

Ni vet säkert att de flesta moden kommer förr eller senare tillbaka, men alltid med en liten vinkling som gör att de ser moderna ut. Originalen kommer vara lite originella, men inte det som den breda massan väljer, så det går sällan att spara och ta fram ett plagg 30 år senare. Det är någonting där som märks att det inte är modernt. Undantaget är bredspårig manchester som aldrig kommer tillbaka, som tur är…

På samma sätt är det med vår tro. Naturligtvis så ändrar sig inte innehållet. Materialet i tröjan är detsamma, men formen och hur den presenteras kommer att skilja sig åt, så där som gör att din tonåring inte kommer att visa sig i din favorittröja offentligt.

Hur skall vi som kyrka tänka runt det här? Ja, i första hand så skall vi inte skämmas för det vi har. Vi har ett av världens bästa grundämnen att bearbeta, och det är detsamma genom tiderna, men kanske vi måste vara mer lyhörda för att förändra hur vi presenterar det. Nu är det så att förändring har sällan ett egenvärde, utan god förändring sker i symbios med sin kontext. Sällan har en direkt förändring av en fungerande verksamhet gett något gott varaktigt resultat, medan en påtvingad förändring oftast ger utveckling. Eller om så behövs, avveckling.

Jonas Glans har som flera kanske sett en rolig sketch där han tänker sig vara en konsult som får uppdraget att formge påsken. Han börjar prata om kycklingar, sill och jul-, jag menar påskmust.

Om vi idag skulle få chansen att omformulera vår kristna gudstjänst och formspråk, vad skulle vi göra annorlunda? Skulle vi göra något annorlunda? Återigen, vi har ett grundämne som vi inte har anledning att förändra. Det finns en försoning, det finns en nåd, det finns en kärlek. På vilket sätt skulle man kunna leva det i dagens pick and chose kultur, utan att förstöra grundämnet?

Jag tänker att ett sätt är att leva så, inte dra sig undan och leva som man gjorde då, det ger ingen trovärdighet. Men att leva i världen, men inte av världen, är nyckeln.

Så åter till mina ungdomar och deras kamp. Att inte gå ut på klubb gör dig inte till en kristen. På samma sätt som att du blir inte mer kristen bara för att du inte dricker öl. Det som gör dig till kristen är ditt hjärtas lovsång, dina händers handling och dina fötters steg, och delad tro med andra.

Att ärva en tro är ingen garanti för att du skall bruka den, men att visa sina barn att en tröja är bra för att skydda mot kyla, ökar sannolikheten att barnet kommer vilja ha en tröja senare i livet. Och på samma sätt är det med Gud.

Det är många texter och sammanhang i Bibeln som jag utan betänkligheter skulle säga att man måste tolka kontextuellt, att det är i sak rätt men går inte att direkt överföra till vårt sätt att leva. Att kvinnan skall tiga i församlingen är väl ett av de enklaste exemplen. Att Jesus dricker vin, blir lite krångligare i vår kontext med nykterhetsrörelsen, jämfört med den franska traditionen, där vin snarare är en rättighet i alla offentliga samlingar.

I början av 90-talet, alltså 1990, var jag med i ett dramateam, vars uppgift var att resa runt i Sverige och sprida konceptet med påsk- och julvandringar. Under den perioden genomförde vi ofta dramasamlingar. Ett drama som vi hade speglade en tänkt framtid. Dramat handlade om en osäker person som känt kallelse till att bli pastor, men var osäker på grund av att hen tvivlade på Gud, var skild, och gärna drack vin. Dramat ironiserade om att pastorn egentligen inte behövde tro på Gud, ”tvivel är grunden för all tro”, att kollekt kunde betalas genom att använda kontokort i terminaler inbyggda i bänkraderna. För er unga som hör detta, så var det under den tiden då en personsökare var bland det coolaste man kunde ha i kommunikationsväg (googla det) och internet fortfarande var en militär hemlighet.

I det dramat förutspådde vi en framtid där Gud inte var viktig för den personliga tron. Dramat slutar med att den som varit orolig, lättat tänder en cigarett, varpå utfrågaren blir arg och säger att det är omöjligt för hen att bli pastor. Någon som röker kan inte komma in i himmelen.

Jag funderar, hur långt är jag beredd att kompromissa med mina värderingar? Är det viktigare för mig att kyrkan behålls i mitt tycke i så ren form som möjligt, eller kan jag göra avkall på något för att en annan människa kan känna att Gud passar hen.

Om jag delar en tro, är det mitt sätt att tro jag vill dela, eller är det viktigare att jag presenterar Gud för en annan som i så fall får bilda sin egen uppfattning? För mig har det förändrats med tiden. I min tidiga tid som kristen var jag väldigt principfast, och målet var att samla så många som möjligt som tyckte som jag. Jag har till och med lämnat gemenskaper för att jag var den enda som tyckte rätt.

Återigen, vi har ett grundämne som jag tror är fantastiskt. Det kan och vill jag inte ändra på. Men som församling så förstår jag att vi förvaltar det på olika sätt, och det är just det som gör att församlingar är så underbart spretiga.

Till slut vill jag dela ytterligare en bild. Jag får bilden av en stenslip. Man lägger ner olika stenar i en trumma, som sedan långsamt och under lång tid roterar, i ett vattenbad. Stenarna slipas mot varandra och till slut så har alla blivit polerade och släta, och deras olika glans skiner. Ni har säkert sett sådana som man kan köpa på olika marknader.

Det är på många sätt en fin bild av en gemenskap. Den tar inte bort vad stenen är. Den framhäver snarare varje stens egenvärde, men ju slätare ytan blir, desto svårare blir det för främmande material att få fäste. Och då blir ju frågan, vill vi vara en gemenskap där främmande material har svårt att få fäste?

Nu hoppas jag att en och annan problematiserar den bilden och funderar på vad främmande material kan vara. Men jag vill lämna bilden av en annan människa.

Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig, men förvänta dig inte att de måste tycka som du. Eller som scouterna säger:
Sök Din tro, och respektera andras.

Amen

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. “Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen.  Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. “Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen

Nådens gåvor, 2020-08-16 (Kim Bergman)

Luk 9:46 – 48

Två saker som kännetecknar människan är högmod och dåligt minne. Och just dessa två saker i kombination har ofta lett till förödande konsekvenser, inte minst för gudsfolkets vandring med Gud genom tiderna. Vi har ett flertal texter i Bibeln som vittnar om det. När folket inte lyssnar kommer de allt längre bort från Gud – och ofta anklagar de Honom för att det går dem illa!

I dagens gammaltestamentliga text försäkrar folket inför den åldrande Josua, “Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud.” Säkert tror de det, och menar vad de säger. Just i den stunden känns det så. Men Gud vet, och Josua vet att den mänskliga tvärsäkerheten inte är särskilt stabil. Rätt som det är kommer folket att bagatellisera faran. Rätt som det är kommer de att ha glömt vem det är som leder dem, och få för sig att de faktiskt klarar sig ganska bra på egen hand. Känns det igen? Inget otänkbart scenario. Vi ser det idag med tanke på hur vi tänker runt världsläget och pandemin. Mänskligheten har ett kort minne.

Församlingen i Korint hade också gott självförtroende. De var stolta över de framsteg de gjort och kände sig allmänt betydelsefulla. Detsamma gällde Jesu första lärjungar. De tävlar sinsemellan om vem som är störst. Troligen i iver och hängivenhet till den tjänst de stod i.

Jag tror att vi är flera som någon gång känt känslan, någon delar en idé eller vision, och alla som hör den blir lyriska, och man sätter igång. Men väldigt ofta så kommer tankar och strategier att ta olika vägar. Den gemensamma linjen blir spretig, oftast för att människor är olika, och tänker på samma sak på olika sätt. Att vi i världen har så många olika kristna kyrkor, är om inte annat ett tydligt tecken på just det.

Kanske var det just det som Jesus förutsåg i lärjungarnas iver. De är hängivna – men glömmer fort det Jesus har sagt, varför Han måste påminna dem.

Den som är minst av er alla, han är stor.

Även vi blir utmanade och måste tänka till. Idag säger Jesus samma sak till oss, “att den som är minst av er alla är störst.” Vi är ju vana att tänka i helt andra kategorier och bedöma människor efter titlar och positioner, yttre markörer, som var man bor, bilar och kläder, och i det här säger Jesus, att ett riktigt liv handlar om något helt annat.

Han ställer ett barn i lärjungarnas mitt när de undrar vem som var den störste. Det som kännetecknar ett barn är ju hur det lever i ett fullständigt beroendeförhållande till sina föräldrar, och inte behöver förtjäna deras kärlek.

När vi förstår att vi får leva och tänka så i förhållande till vår himmelske Fader ställs allt på sin spets och vi utmanas att ompröva våra värdeskalor.

Vi utmanas att tänka nytt – att släppa en massa mänskliga sätt att tänka, värdera och gradera. Det kan bli en skön befrielse och hjälpa oss att upptäcka ett annat sätt att leva och på ett nytt sätt använda alla de olika gåvorna Gud gett oss.

Det vi kan tycka vara viktigt och eftersträvansvärt förklarar ofta Guds ord som något oviktigt eller rent av likgiltigt, som snarare binder oss, och ställer oss mot varandra.

När vi talar om makt talar Bibeln om att avstå från makt. När vi talar om belöning, talar Bibeln om nåd. När vi beundrar framgångsrika människor så talar Bibeln om, att “störst är den som tjänar”. När vi talar om intelligens, bildning och mänskliga framsteg talar Bibeln om att det verkliga förståndet är att veta att Herren är Gud och inse vårt beroende av honom.

Karin predikade förra söndagen utifrån en liknelse om den ohederliga förvaltaren. En ganska besvärande text, som beskrevs med judisk berättarkonst, att berätta en händelse som så uppenbart är osannolik, för att göra poängen tydlig.

Kanske är det återigen det vi möter i dagens evangelium. Något som är så otänkbart att ett barn skulle vara större än en vuxen människa.

Någon lär ha sagt: Såsom världen vänder upp och ned på Guds ting, så vänder Gud upp och ned på världens ting. När vi beundrar rikedom och prakt, talar Bibeln om de fattigas företräde, och rikedomens risker. Eller när vi frestas att ta rätten i vår egna händer och ge tillbaka, så förkunnar Bibeln förlåtelse och nåd.

Så har världen blivit när vi går vår egen väg. Guds ord vill hjälpa oss och få oss att ställa de rätta frågorna om livets mål och mening. Våra värderingar leder oss fel. Vi människor blir konkurrenter, snarare än medmänniskor.

När evangelisten Matteus berättar om händelsen vi läste om idag, när Jesu lärjungar ville veta vem som var den störste, gör han ett viktigt tillägg:

Jesus säger att om de inte omvände sig och blev som barn kommer de aldrig in i himmelriket. Ja, många är för stora i egna ögon för att komma in i Guds rike. De sitter fast i sina egna tankar och värderingar.

Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte stånga oss fram. Vi behöver inte ta för oss. Vad vi behöver är att inse nåden. Vi får ta emot frälsningen som en gåva. Vi får vara som barn.

Så blir vi befriade. Vi är inte skapade för konkurrens och hetsjakt, inte för att tjäna på varandra utan tjäna varandra. Jesus levde ett sant människoliv och identifierade sig med oss för att rädda oss. Han kom till oss som en tjänare och inte för att bli betjänad.

Vårt högmod och dåliga minne gör att vi ständigt glömmer bort vad Gud gjort för oss och istället förstorar betydelsen av våra egna ansträngningar. När Paulus undervisar korintierna om Andens gåvor har han flera syften. Han vill få dem att uppskatta varandra och inse att de behöver varandra.

Jesus visade sin makt genom avstå från den. Han identifierade sig med de slagna och små, de marginaliserade. Han möter oss i de små och svaga – dem som han kallar sina minsta syskon.

Paulus vill berätta om allt det fantastiska som Anden vill förmedla till församlingen, vilka skatter kyrkan har tillgång till. Men han vill framför allt visa oss att alla tillgångar vi har i församlingen, och i hela vårt liv – som individer och gemenskap – är gåvor från Gud. Gåvor av nåd.

Jesus utmanar oss, inte för att anklaga oss, utan för att befria oss. Han vill ge oss frihet – att våga släppa taget.

Där har vi vår trygghet. Där öppnar sig nya möjligheter. Hos Gud finns förlåtelsen, framtiden och utmaningarna. Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte bli framgångsrika – vad vi behöver är en relation med Gud.

AMEN