Okategoriserade – Sida 12 – Centrumkyrkan Farsta

Goda förvaltare, 2020-08-09 (Karin Wiborn)

Luk 16:1-13

Det sägs att vi svenskar har två områden vi inte vill samtala om: pengar och religion. Idag handlar evangeliet otvivelaktigt om pengar. Anledningen till att vi kan ha svårt att tala med varandra om detta kan vara olika; det kan vara skämmigt att tala om sin inkomst om den känns onödigt hög. Och det kan vara skämmigt om den upplevs pinsamt låg. Nej, vi pratar inte gärna om pengar med varandra. Jo, det såklart, ibland kan det vara roligt att berätta om ett extra bra köp, ett klipp, eller en prisvärd affär, men överlag talar vi ganska tyst om inkomster och utkomster. Och det har sina fördelar och nackdelar. Det vi inte talar om överlåts jag att bedöma själv utan möjlighet att korrigeras av en gemenskap. Det vi talar om och diskuterar kan ge oss goda inspel från andra; hur gör du? Hur tycker du jag ska göra?

För att fråga om pengar går vi kanske till en ekonomisk rådgivare på banken och får hjälp för att hantera vårt överflöd. Det kan vara svårare att veta vem som kan hjälpa till vid ett underskott även om vi har en intention genom det svenska skattesystemet att också där skapa förutsättningar för ett liv ovanför existensminimum för den som behöver.

Jesus har inga problem att prata om pengar. Han gör det ofta, och vid flera tillfällen varnar han oss för att fastna i pengarnas betydelse.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är knepig att hänga med i, åtminstone för oss som inte är helt förtrogna med den judiska berättarkonsten som tar ut svängarna till det absurda.

Den ohederlige förvaltaren har fått sparken just för att han var ohederlig. För att klara situationen fortsätter han att vara ohederlig för att skapa sig fördelar hos potentiella arbetsgivare genom att skriva ner deras skulder till hans nuvarande arbetsgivare. Men varför hans nuvarande chef berömmer honom för att han hade handlat klokt, det övergår mitt förstånd, och där tror jag vi möter den judiska berättarkonsten. Liknelsen blir så absurd, så det enda rimliga är liksom tvärtom. Därefter, i vers 9, börjar Jesu uttolkning av liknelsen och jag får ihop den med hjälp av resten av kapitlet. Jag kommer snart dit, men först ska vi bara tala lite om mammon.

Ordet kommer ursprungligen från arameiskan och betyder rikedom i vid betydelse; ägodelar, pengar och mark. Genom historien, och bland annat bibelns och kyrkofäders bruk, har betydelsen personifierats till en synonym till Belsebub och djävulen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Exodus, 2 Mosebok, när Moses är på Sinai berg och tar emot de tio budorden. Det dröjer, folket ledsnar på att vänta på den där Mose som de inte vet vart han tagit vägen och de vill ha en gud som går framför dem. Så uppstår guldkalven, Mose kommer ner och slängde ifrån sig tavlorna. Det första budet lyder ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Och där stod guldkalven, gjord av folkets smycken och tänkt att leda folket rätt.

Sista versen i dagens evangelium lyder just ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Rikedom kan inte leda oss rätt och kan inte frälsa oss.

I vers 10 läser vi att ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som ohederlig i smått är ohederlig också i stort” och i vers 12: ”Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som ska tillhöra er?” En uppmaning att vara goda förvaltare av såväl andras som vår egen egendom. En uppmaning att söka ett hederligt liv.

I fredags skrev jag tillsammans med 11 kyrkoledare i DN debatt att vi vill se en human migrationspolitik för att skapa förutsättningar för en god integration. Vi vill se en politik där vi värnar om rätten att söka asyl och att den som får uppehållstillstånd i vårt land ges möjligheter att skapa en framtid i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag fick några samtal till följd av artikeln som speglade en oro, ska vi behöva ta emot alla som vill komma till Sverige? Hur ska mina pengar räcka om jag ska dela med mig än mer till andra? Är det verkligen vårt ansvar?

För mig som kristen är det vårt ansvar att värna alla människors rättigheter, inte bara svenskars. För mig som kristen är det också självklart att vi behöver dela med oss av det vi har också om det med det finns en risk att jag får det sämre. Men det är ett samtal vi behöver ha. Hur kan vi ordna vårt samhälle så boende, arbete och samhällsfunktioner räcker till när vi är fler som behöver dela. Jag insåg i samtalen att själva grundförståelsen av ägande är olika. Jag ser inte att vi äger Sverige mer än någon annan, egentligen. Jag förstår att vi har ett ansvar att förvalta och som ankommer våra folkvalda politiker, men jag kan inte se det som att det land jag kallar för mitt hemland inte också kan bli en annans hemland. Jorden är allas och vi är alla dess invånare med ansvar för varandra.

Att vara trogen i stort och smått betyder att dela med sig av det vi har och är, också när det finns risk för att det blir obekvämt.

I versen efter den ohederlige förvaltaren står att ”Allt detta hörde fariséerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sa Jesus till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.” Jag tror att fariséerna bättre förstod udden i liknelsen än jag, som hade bättre nycklar till den judiska berättarkonsten, och möjligen var hela berättelsen riktad till dem. Därefter i samma kapitel kommer liknelsen om den rike mannen och Lasaros som förtydligar dagens berättelse. Den rike mannen fick uppleva hur Mammon, rikedomen, lämnade honom i sticket och Lasaros blev emottagen i evighetens hyddor som vi läste om i vers 9.

Ja, inte vet jag om ni blir klokare av min kamp med dagens text, men för att sammanfatta det hela vill jag påstå att rikedom i sig vare sig är ont eller gott. Rikedom kan vara en tillgång, men det kan också, om det blir din guldkalv, det du förlitar dig på, bli din brist, något som binder dig, en falsk gud.

Det viktiga är att veta var du har ditt hjärta och hur du låter dina tillgångar arbeta för det som är gott. Hur du delar med dig.

Sedan jag läste texten första gången har jag gått och nynnat på den sång vi ska sjunga tillsammans: ”Jorden ska brukas av alla, alla tillsammans, alla gemensamt. Den känner inga rika bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” Det är en attityd jag eftersträvar och vill. Det jag har är inte mitt, det är något jag har att förvalta och i det vill jag vara hederlig. Formulärets överkant

Egentligen tycker jag det är synd att vi inte talar mer om pengar med varandra. Tänk vad mycket vi skulle ha att lära av varandra också i fråga om detta i vår strävan att leva ett gott liv och att gestalta Guds rike i det område vi har fått att förvalta, Farsta.

Texten jag nyss läste om jorden som ska brukas av alla är av biskop Ambrosius från 300-talet. Den har varit inspiratör för en mer modern bedjare som jag lånar ord av för att avsluta dagens predikan:

Vår far, alla folks mor,
du som är i jorden och luften, i floden, vinden och djuren,
i köket och skolan, på fabriken, i datorn och på puben.
Låt ditt namn bli helgat, i varje rättvisans gest, i solidariska händer,
låt ditt rike komma, med överflöd och skönhet,
låt din vilja ske, i vardagen, i tröttheten, i sorg och glädje.
Ge oss idag det bröd vi behöver, både vetemjölets bröd och ömhetens.
Förlåt oss våra skulder. Hjälp oss att se världen med dina ögon,
och hjälp oss att förlåta dem som står i skuld till oss.
Ge oss ett hjärta utan reservation och grämelse.
Låt oss inte utsättas för prövning, befria oss från feghet, rädsla och hat,
rädda oss från det onda, ta oss bort från våld, likgiltighet och orättvisor.
Ditt är riket, det som är blommornas, fredsökarnas och barnens rike,
din är den sanna makten, den utan förtryck,
din är äran, utan guld och ägandeanspråk,
för alltid.

Amen

Andlig klarsyn, 2020-08-02 (Anders Johnson)

Matt 7:13-14

”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Gå in genom den trånga porten, om du ens hittar den. Ta inte den enkla vägen. Vill du komma någonstans så skall du inte räkna med att det är lätt. Det kommer att bli en besvärlig resa. Många misslyckas. Du måste kämpa hårt om du skall bli en av de få som klarar provet.

Det är riktigt. Vi behöver utmaningar i livet för att växa. Men här pratar vi om liv eller död. Himmel eller helvetet. Vi pratar inte om spännande utmaningar utan om en uppgift som betyder så mycket mer.

Nu får i alla fall jag ont i magen.

Dagens text kommer från bergspredikan. Tänk er scenen framför er. Jesus sitter säkert på en stor sten eller kulle, så att människoskaran på kanske flera hundra människor kan se och höra honom. De flesta är säkert rätt fattiga, vana att vara hungriga. Säkert är de också trötta på att se andra över dem i hierarkin, leva ett bättre liv och i många fall bestämma över dem.

Jesus har tidigare i sitt tal gett en mängd regler för hur de skall leva, hur de skall be, hur de skall tänka. Hade jag suttit där och lyssnat hade jag nog också varit rätt trött vid det här laget.

Då säger Jesus, precis innan vår text börjar, som för att sammanfatta allt han har sagt hittills:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Jag tänker på de som sitter där, med en massa måsten, som egentligen ingen klarar av att följa.

För mig blir då plötsligt dagens text lite mer hanterbar.

”Gå in genom den trånga porten.”
Jesus säger alltså: Följ mig och var kärleksfull mot alla du möter.

”Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.”
Här säger Jesus egentligen att de flesta bara är som alla andra och låter livet rulla på, och det är fel väg.

”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet…”
Att följa Jesus är att vara lite annorlunda. Att göra lite andra saker än vad de flesta gör. Att ha ett lite annat fokus.

”… och det är få som finner den.”
Vi som följer Jesus kommer att vara i minoritet.

Och plötsligt försvann klumpen i min mage.

Men följa Jesus?
Hur gör man det?
Hur skall jag hitta min väg till den där smala porten?
Eller för att komma tillbaka till dagens tema, hur får jag mina andliga ögon att se klart och skarpt, och inte grumlas av en massa annat?

Vi läser från Apostlagärningarna att anden är viktig. Dels den heliga Anden men också vår egen andlighet. Att utveckla vår andlighet gör att vi kommer närmare Gud men också att vi på ett bättre sätt kan se Guds väg framför oss.

En mycket viktig insikt är också att andlighet betyder olika för dig och för mig. Vi har alla olika ”lägen” där vi är som närmast Gud.

För några är psalmsången det allra viktigaste i gudstjänsten. För andra är psalmerna bara trist och tråkigt och borde hållas till ett minimum.

En del tycker att förbönsstunden där man får tända ett eget ljus är toppen på gudstjänsten medan någon annan bara ser det som bortkastad tid.

Att sitta koncentrerat och lyssna på Guds ord genom en bra predikan är viktigt för många medan andra, precis som jag ofta kan komma på mig med att sitta och tänka på något annat.

För dig är kanske bönen, det direkta samtalet med vår Herre, något som ständigt pågår, medan andra pliktskyldigast försöker komma ihåg att be sin aftonbön i sängen innan man somnar.

För några är kanske stunden då jag övar med min kör, den gången i veckan då jag känner Guds närvaro som starkast, medan andra känner av honom sittande i sin favoritfåtölj läsande en bra bok.

Några går kanske mest till kyrkan av god vana, medan Jesus möter han eller hon på den dagliga promenaden runt skogsgläntan hemma vid bostaden.

När vi höll på med Naturlig församlingsutveckling och vi två gånger efter varandra fått särdraget hängiven andlighet som vår minimifaktor, läste jag en bok i ämnet och där var man väldigt tydlig med att vi alla är olika i vår andlighet och vad vi dras till. Där definierade man 9 andliga särdrag som passar oss olika bra. Enligt boken är de:

Sinnligt Tycker om att se Guds skapelse
Rationell Vill förstå Gud
Dogmatisk Tänka rätt om Gud
Biblisk Förstå Guds ord
Delande Göra Guds nåd
Asket Leva disciplinerat för Gud
Entusiastiskt Fira Guds kraft
Mystiskt Vila i Guds närvaro
Ceremoniel Uppleva hur Gud blir människa

Vem känner du att du är? Hur vill du spontant närma dig Jesus?

För att utveckla just din andlighet är det viktigt att du ger dig tid att göra just det som du känner är rätt för dig. Då får du ofta vara nära Gud och det ger dig kraft och en massa positiv energi.

Men, samtidigt vet vi också att vi växer som allra mest när vi går utanför våra ramar och gör något som vi inte brukar, som kanske är lite jobbigt.

Tycker du att det är svårt att känna och hänga med i våra predikningar. Kanske skall du ge dem lite mer tid, titta på dem igen i efterhand på Facebook. Många kommer även upp på vår hemsida. Där kan man läsa och fundera i lugn och ro.

Gillar du inte våra förbönsstunder. Då skall du få en utmaning. Formulera först en kort bön för dig själv, där du ber om något eller för någon. Det går också bra att tacka för något speciellt. Sedan går du till vår ljusbärare och ber den bönen samtidigt som du tänder ett ljus.

Förstår du dig inte på de som säger att de hittar Gud i skogen. Pröva i eftermiddag att gå till din närmaste glänta. Gå in en liten bit, sätt dig på en sten, lyssna till ljuden, känn dofterna, smek trädet bredvid dig. Andas….

Detta för att du även skall utveckla några av dina andliga sidor som du normalt inte använder och som känns onaturliga för dig.

Nu har jag pratat en hel del om hur vi kan utveckla vår andlighet, och få den att växa och kunna se klarare. Dock är jag helt övertygad om att det som är viktigast för oss i vår andliga utveckling är att vi umgås med andra som har Jesus i sitt hjärta. Att vi här träffas i kyrkan, fikar, städar och har olika verksamheter, men också att vi tillsammans gör saker utanför själva byggnaden, utflykter, vandringar, läger men också träffas privat.

Matteus skriver ju ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Till sist har någon sagt att andlig klarsyn handlar om att ha sin blick fäst på Jesus som är världens ljus, att vandra och växa med honom och få se honom klarare och klarare dag för dag.

Låt oss be.
Herre hjälp oss att utveckla vårt andliga liv. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt framför oss.
Amen

Efterföljelse, 2020-07-19 (Bengt Ekelund)

Luk 9:51–62

En berömd ordväxling ur ”Alice i Underlandet”:
Alice: ”Kan du snälla tala om vilken väg jag ska ta härifrån?”
Katten: ”Det beror till stor del på var du vill gå?”
Alice: ”Jag bryr mig inte så mycket om var!”
Katten: ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar.”

I en sketch med Monty Pyton ska en grupp med män utan lokalsinne springa 100 meter. Startskottet går och alla springer åt olika håll. Det går inte att springa ens 100 meter om man inte vet vart man ska eller om man inte har lokalsinne. Jag tänker att det i alla fall är ett av perspektiven som är syftet med dagens texter. En ytterligare association är Beppe gatsopare i boken ”Momo och tiden”. Hans visdom är att om han skulle tänka på hela gatan på en gång, skulle han snart tröttna och ge upp. “Nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”, så tar sig Beppe gatsopare framåt.

På en kurs för många år sedan fick jag uppdraget att formulera ett slags slogan för mitt liv. Jag valde ett citat av teologen Hans Küng “Guds vilja är människans väl”. Alltså det som är väl, gott, för människan är Guds vilja. Det som inte är gott för människan, är därmed inte Guds vilja. Det är ett tacksamt raster när jag ser på världen eller när jag läser Bibeln. Det finns bibelord där jag inte kan se att det är gott för människan. Då tar jag mig friheten att tänka att här har nog författaren missförstått det här med Guds vilja, eller också måste jag söka djupare i berättelsen. Det kan tyckas förmätet, men jag tycker det funkar. Med åren har jag lagt till en annan “slogan”, men jag tycker att den går i ton med den första. Det är “Gör som Gud, bli människa”. Min tanke är att om det bästa Gud kunde komma på för att vi skulle förstå vem han är, var att bli människa i Jesus Kristus, då bör det vara sann efterföljelse att också försöka vara just människa. Så får Gud vara Gud. En kollega brukar säga att “bara du kan bli den bästa versionen av dig”. Bli människa.

När vi hör evangelieberättelsen är det lätt att hänga upp sig på det man inte ska göra: begrava sina döda, eller ta farväl av dem därhemma, innan man går. Det är ju fullt naturliga saker. Men jag tror inte det är poängen. Det säger sig självt att man inte kan plöja en rak fåra om man hela tiden tittar bakåt. Det blir antagligen inte en rak fåra då. Jag har visserligen en gång följt en guide som gick baklänges och berättade för oss i flera timmar. Men han hade verkligen tränat på det och är ett undantag. Nej man behöver ha ett mål, eller en kompass, som gör att man hittar vägen, även när livet är snårigt. För några år sedan var det populärt, inte minst bland unga att ha ett gummiband runt handleden där det stod “WWJD”. Vad skulle Jesus ha gjort? Kanske är det den klokaste fråga jag kan ställa mig när jag hamnar i ett dilemma i livet. Då måste jag förstås ha en hyfsat klar bild av vem Jesus är för mig och hans attityd.

De flesta människor har någon form av moralisk eller etisk kompass. Ett slags grundhållning till livet. En del gnäller. Andra är tacksamma. Det kan faktiskt vara värt en reflektion: vilken riktning har jag? Är det den riktning jag vill ha? Kan den förändras eller är den ärlig som den är? Synd, brukar vi säga är att missa målet. Det behöver inte betyda himlen. Det kan lika gärna handla om att vara den du är och vill vara och vägen dit är “nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.
Amen

Att inte döma, 2020-07-05 (Jonas Thorängen)

Luk 6:36-42

“Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2)

Människor vill ha fred. Människor vill ha lugn och harmoni. Trots att nästan alla människor inget annat önskar än fred och frid, så pågår det krig. En del påstår att människor alltid varit våldsamma. En del säger till och med att det tillhör människans natur att vara våldsam.
Människor i många av världens länder har så länge och så många gånger försökt att skapa fred med våld.
Men mitt i uppenbara och konkreta konflikter så har också människor rest sig och stått emot våldet. Enskilda och sårbara människor, ibland har de lyckats inspirera, övertyga och organisera för att agera med ickevåld i våldsamma och orättvisa situationer. De är inte alltigenom felfria människor, men det är människor som sett en större helhet, människor som kommit tillsammans för att trotsa sina rädslor och för att öva sitt mod. För en del har priset varit högt, en del har gått med mod och rädsla mot sin egen död. Tillsammans, gemenskap, samarbete har visat sig vara en absolut styrka som vinner i längden.

Året 2020 kommer vi att minnas som Corona-året. Människor i vår närhet har blivit sjuka, människor har dött. Det har gått ungefär ett halvår sedan vi först hörde talas om Corona-viruset och fortfarande är det så mycket som vi inte vet eller förstår. Forskare jobbar intensivt, men det “nya Corona-viruset” går inte helt att tolka i ljuset av tidigare kunskap om hur virus brukar bete sig.

Världens politiker har reagerat olika. Några med stor beslutsamhet, andra med förnekelse, agerat med splittring som följd. Nu – när hela världen drabbats – borde det vara viktigare än någonsin med samarbete, samarbete över gränser. Forskarna verkar vara långt bättre på samarbete än politiker i världen. Skyddsutrustning och medicinska produkter blir en handelsvara på en girighetens marknad, och blir politiskt slagträ. Volontärer ställer upp och tillverkar skyddsutrustning (såsom plastförkläden som tillverkats här i Farsta) med mera. Girighet, en kortsiktig vinst är drivkraft. Världen är splittrad i vi och dem. Men, mänskligheten – så gott som alla människor på jorden – vill ha fred.

Historien och vår egen tid ger oss exempel på två olika synsätt, övertygelser och tillvägagångssätt. Det betyder att vi kan välja och våra val har betydelse – vi kan välja att möta ont med gott, möta våld med ickevåld, möta konkurrens med samverkan. Vi kan välja att inte döma, möta den andre i samarbete. Vi och dom kan få bli ett större vi – “Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”.

I mitt arbete har jag rest en hel del till Israel och Palestina. Jag möts alltid av hälsningen Shalom och Salam. Hebreiska och arabiska är båda semitiska språk och alla i Mellanöstern hälsar varandra med shalom, salam, fred! På svenska finner vi möjligen olika nyanser i orden fred och frid och orden shalom/salam inbegriper mycket mer än vad vi kanske först tänker, Shalom är mycket mer än slut på konflikt och våld och mycket mer än en känsla av frid. Shalom är den stora freden.

Jean Zaru, palestinier och ledare för Kväkarna – Vännernas samfund, i Ramallah har definierat den stora freden så här:
Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta.
Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld.
Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten.
Fred är Salam/Shalom, välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner sig hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet.
Fred är dynamisk och positiv handling.
Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser.
Fred är den sköna harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka.

Gud som gett oss livet vill att vi ska leva ett liv i fullhet, ett liv i, med och genom shalom – shalom, den stora freden.

Vänd om! Vänd om, så får ni leva.
Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande har vi läst från Hezekiel idag.

Och Paulus säger till oss i Galaterbrevet, Vad man sår får man också skörda.

Jesus uppmanar oss:
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

Fred är både en gåva och något vi får öva oss i. Fred är vägen till fred, skriver K G Hammar i boken med samma namn. Vi kan välja att vara en del av fredens väg och tillsammans öva modet. Vi får fred/frid, och vi kan ge fred/frid vidare till varandra – den stora freden.

Den Högstes profet, 2020-06-21 (Anders Johnson)

Sakarias är präst och rätt gammal. Hans hustru Elisabet är också rätt gammal. Trots att de ihärdigt bett Gud om barn så ville det sig inte. De hade gett upp och Elisabet skämdes över sin barnlöshet.
Så en märklig dag när Sakarias tjänade i templet och skulle gå in och tända rökelseoffret, visade det sig han inte var ensam därinne. Det stod en ängel där bredvid altaret. Ängeln sa att han skulle bli pappa. Elisabet skulle föda honom en son som skulle heta Johannes. Han kommer att göra många människor glada, och han skall förbereda folket för Herren som skall komma.
Hur skall det gå till, undrade Sakarias? Jag och min fru är gamla. Vi kan inte få något barn nu.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron”, svarade ängeln. ”Jag har kommit hit för att ge dig den här glada nyheten, och så tror du inte på mig. Du skall minsann bli stum och inte kunna tala förrän du sett att jag har rätt.”

Vad hände? Förutom det att Sakarias fick en hel del problem att sköta sitt jobb, när han inte kunde tala så började Elisabets mage att växa och 9 månader senare födde hon en son.
8 dagar efter födseln var det fest. Då skulle pojken omskäras och sedan få sitt namn.
Det var klart att han skulle heta Sakarias, efter sin far. Något annat var otänkbart, men gamle Sakarias skakade ogillande på huvudet, och de gav honom en skrivtavla så att han skulle kunna skriva vad han ville. Han skrev då bestämt ”Johannes är hans namn” och med ens kunde han tala igen.

Och nu kära församling, skall vi lyssna till dagens evangelietext från
Luk 1:67-80.

Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”

Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

Johannes fick under hela sin uppväxt lära sig av sina föräldrar vad som är rätt och vad som är fel. Han kunde säkert hela den komplicerade regelboken utantill. Han visste vad synd var. I Nya testamentet används ofta det grekiska hamartia för synd, vilket betyder att “missa målet”.

Johannes kände sin kallelse. Han visste vad han var tvungen att göra; få fler människor att träffa rätt med sina liv. Så han vandrade ut i öknen, predikade för folket och döpte dem som ville i Jordan. Han lyssnade till sin inre röst och gjorde vad som behövdes.

Vi har ju precis firat midsommar. En sommar ligger framför oss. I år blir det för de flesta av oss en hemester. Inte åka långt bort. Vara hemma och pyssla. Tid för eftertanke och reflektion. Vad vill jag med resten av mitt liv? Vad vill Gud med resten av mitt liv? En lite skrämmande tanke. Vågar vi lyssna till Guds röst inom oss? Vad är min kallelse och vad är din kallelse?

Vi går tillbaka till ordet hamartia, att missa målet.

Livet är lite som en pil som skjuts iväg från en båge. Föräldrarna håller i bågen, siktar och släpper iväg pilen. Den har fart, riktning och förhoppningsvis också ett mål.

Johannes visste inte vart hans resa skulle sluta, men han kände kallelsen. Han kände riktningen och följde sitt hjärta. På sin färd fick han möta många människor och höjdpunkten på hans resa var såklart när han fick döpa Guds ende son, vår Herre.

Jag tror att vi har en magisk kraft att justera riktningen på vår pil för vi skall veta att vanorna vi har idag formar vår morgondag.

Så, med utgångspunkt från min position, rörelseriktning och hastighet, hur skall jag justera min pil så att den träffar målet på bästa sätt?
Eller med andra ord…
Där jag nu står i livet, med det som faktiskt fyller mina dagar, kan jag ändra något i mitt sätt att vara eller i det jag gör så att jag bättre uppfyller det jag tror Gud vill med mitt liv?
Om jag nu bestämt mig för att justera min riktning, hur vet jag var målet är?

I min ungdom oroade jag mig för om Gud skulle ge mig en uppgift jag inte ville ha. Typ att åka ut i världen och handgripligen hjälpa fattiga. Jag skulle ju bli ingenjör och istället dagdrömde jag om att som den tecknade figuren professor Balthazar hitta på uppfinningar som gjorde bra saker.

Nu tror jag att Gud lagt sin plan djupt inne i våra hjärtan. Den planen rymmer något som vi verkligen vill, men vi måste troligen anstränga oss för att plocka fram den. Jag tror inte att det räcker med att bara vilja, man måste aktivt arbeta med att plocka upp planen.

Vad innebär det?
Att ge sig tid och samtala med Gud i bön, är en bra start. Men för att komma åt det allra djupaste, det som ligger längst ner, hur gör jag?

Nu gör vi ett litet experiment:
Tänk på något som du skulle vilja göra om det inte fanns några begränsningar. Något som du riktigt känner för. Kom ihåg, ”the sky is the limit”. Något helt omöjligt men som vore fantastiskt roligt, spännande och utmanande.
….
Vill du bli en berömd gospelsångare, kanske 20-talets Carola?
I så fall, börja sjunga i kör. Det finns många härliga körer runt här i stan, och om du tycker att det blir för mycket, ja men hoppa på spontankören som vi har här i kyrkan ibland.

Önskar du att du hellre vore moder Teresa?
Jag googlade lite och det var lätt att hitta en massa organisationer i Stockholm som behöver volontärer.

Önskar du helst av allt att bli transponerad ner till Jerusalem, för 2 000 år sedan, och få lyssna och lära av Jesus på riktigt?
Prata med Kim. Jag är säker på att han kan starta eller föreslå en lämplig bibelstudiegrupp. Eller om det blir för mycket, ta 5 minuter varje kväll, öppna din Bibel, skaffa dig en ny vana.

Förstår ni vad jag menar?
Genom att låtsas att det inte finns några begränsningar kanske vi lättare kan se vad som ligger längst där inne.

Vi kan alltid göra en lite förändring. Ändra vår vardag lite grann och känna att vårt liv har blivit lite bättre. Justera flykten på vår pil.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger att den bästa tiden för att plantera ett träd var för 20 år sedan men den näst bästa tiden är nu. Visst hade det varit bra om du genomfört den där förändringen långt tidigare. Då hade du redan gjort det tunga arbetet som måste göras innan allt faller på plats. Då hade du nu kunnat njuta av dina ansträngningar och varit glad och stolt över att du redan då insåg vad du ville och behövde. Men om du är som de flesta andra och inte vet vad du innerst inne längtar efter om 5 år, inte vet hur livet kommer att förändra sig, då blir tillfället att ta det där steget, att testa det där nya… det blir aldrig bättre än nu. Och vem vet, om 5 år kanske du inte längre har möjlighet att ta steget, göra förändringen eller plantera det där trädet.

Tillbaka till Johannes.
Unga skall göra uppror mot sina föräldrar och jag antar att Sakarias och Elisabet inte var helt glada när Johannes drog ut i öknen. Men han hade känt sin kallelse. Han visste vad Gud ville att han skulle göra och han gav järnet. Ingenting fick hindra honom.
Jag tycker att Johannes kan få vara ett fantastiskt föredöme för oss. Men vet ni vad? Jag är VÄLDIGT glad att alla inte är som Johannes. Tänk vad fullt det hade varit här framme i predikstolen då. Eller också hade människosläktet kanske dött ut för jag tror inte Johannes var så intresserad av att skaffa familj.

Nej, du behövs precis som du är, och du… och du… och du… och jag. Vi är alla satta här, med våra styrkor och våra svagheter, vår kärlek, vårt hopp, vår längtan och vårt engagemang.
Vi finns här för att vi får utgöra många små men väldigt viktiga delar i Guds stora kärleksfulla skapelse.

Låt oss be.

Tack Herre för Johannes. Han följde sin kallelse och döpte din son. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt i våra hjärtan.

Amen