Jag tycker om mitt jobb och känslan är god att sätta igång en ny termin.

Däremot förstår jag dem som inte har något jobb att gå till (så har det även varit för mig) eller den som känner att den är rätt person i livet, men på fel arbetsplats. (Även det har jag varit med om.)

Att arbeta i en kyrka och att leda en församling är en utmaning och en förmån. Ibland säger jag högt eller tänker för mig själv, att jag har världens bästa och viktigaste uppdrag/jobb. Att t o m få betalt för att få säga de viktigaste orden när jag ber om välsignelse över människor, enskilt eller över dem tillsammans. Gudstjänstens avslut, de orden vi behöver höra och dom som vi kan leva av. Att Guds fred följer mig.

Vi går mot en ny termin och många spännande saker. Vi kommer uppmärksamma att det är mycket 50-årsfester i höst i kyrkan och i centrum.
Farsta Centrum fyller 50 år. Dit vi går för det vi behöver, mat och kläder och det vi verkligen inte behöver, överkonsumtion.
Kyrkokören och scoutkåren i Centrumkyrkan fyller också 50 år. Behöver vi det, kanske någon frågar sig? Ja vi behöver kultur, (t ex att sjunga och få lyssna på vacker musik och sång) vi  behöver sammanhang och lära oss samarbeta.
I går läste jag om en person som skrev inför valet att vi har blivit politiska konsumenter istället för engagerade medborgare.
Håller vi på att helt tappa behovet och strävan efter mening och mål i livet. När dagen är över och affärerna är stängda i Farsta C blir det ödsligt och tomt. Det är då vi bättre förstår att vi behöver ett sammanhang och upplevelser, de som består och inte bara går över direkt.

Mitt jobb och uppdrag är att alltid påminna om att det finns en större och vidare värld, än den vi bara ser och konsumerar, det finns t o m en evighet. Den som sträcker sig bortom, bakom, över, under och är vidare än 50 år i Farsta. Välkommen till Centrumkyrkan och få smaka på glimtar av evighet.                

                                                                                                                                                                                                   Lasse Vallmoss