Medmänniskan, 2020-09-06 (Kim Bergman)

Matt 7:12

Min far gick bort för ganska länge sedan. Han hade rökt i stort sett hela sitt vuxna liv, så till slut så blev det lungcancer som avslutade hans liv, alldeles för ung kan man tycka nu i efterhand. Själv var jag runt 25 år när jag då fick städa ur min fars lägenhet. Till saken hör även att jag i övre tonåren tappade kontakten med min far. Han flyttade till Spanien över vinterhalvåret och på sommaren var han mest i Finland på släktgården, och efter skilsmässan från min mor drog han sig undan. Jag hade tappat kontakten med honom under de senaste åren, men samma år som jag gifte mig tänkte vi skicka en inbjudan för att återuppta kontakt, men tyvärr var det under det året han gick bort. Livet blir inte alltid som man tänkt det. När jag städade ur hans lägenhet så hittade jag en anorak. Jag hade inget direkt minne av att jag sett honom i den, men av någon anledning så sparade jag den, då jag även på den tiden tyckte om att röra mig i naturen. Jag har aldrig använt den, men jag har inte heller kunnat slänga den eller göra mig av med den.

När jag möter främst unga människor i samtal om kristen tro och kristet liv så är det många som utrycker att de inte är kristna. Men väldigt ofta i det fortsatta samtalet, blir det tydligt att man ändå bär på något slags andlighet. Inte alltför sällan så slutar samtalet i att jag i mitt hjärta förstår att den personen i allra högsta grad skulle kunna kalla sig kristen.

Idag kommer jag att använda flera bilder och egna liknelser. En liknelse som jag oftast använder är just den med min fars anorak. Jag tänker att det är som om ungdomen får ärva en tröja från sina föräldrar. Den kommer säkert att göra sitt jobb, att värma den som fryser, men den kommer att vara lite udda.

Ni vet säkert att de flesta moden kommer förr eller senare tillbaka, men alltid med en liten vinkling som gör att de ser moderna ut. Originalen kommer vara lite originella, men inte det som den breda massan väljer, så det går sällan att spara och ta fram ett plagg 30 år senare. Det är någonting där som märks att det inte är modernt. Undantaget är bredspårig manchester som aldrig kommer tillbaka, som tur är…

På samma sätt är det med vår tro. Naturligtvis så ändrar sig inte innehållet. Materialet i tröjan är detsamma, men formen och hur den presenteras kommer att skilja sig åt, så där som gör att din tonåring inte kommer att visa sig i din favorittröja offentligt.

Hur skall vi som kyrka tänka runt det här? Ja, i första hand så skall vi inte skämmas för det vi har. Vi har ett av världens bästa grundämnen att bearbeta, och det är detsamma genom tiderna, men kanske vi måste vara mer lyhörda för att förändra hur vi presenterar det. Nu är det så att förändring har sällan ett egenvärde, utan god förändring sker i symbios med sin kontext. Sällan har en direkt förändring av en fungerande verksamhet gett något gott varaktigt resultat, medan en påtvingad förändring oftast ger utveckling. Eller om så behövs, avveckling.

Jonas Glans har som flera kanske sett en rolig sketch där han tänker sig vara en konsult som får uppdraget att formge påsken. Han börjar prata om kycklingar, sill och jul-, jag menar påskmust.

Om vi idag skulle få chansen att omformulera vår kristna gudstjänst och formspråk, vad skulle vi göra annorlunda? Skulle vi göra något annorlunda? Återigen, vi har ett grundämne som vi inte har anledning att förändra. Det finns en försoning, det finns en nåd, det finns en kärlek. På vilket sätt skulle man kunna leva det i dagens pick and chose kultur, utan att förstöra grundämnet?

Jag tänker att ett sätt är att leva så, inte dra sig undan och leva som man gjorde då, det ger ingen trovärdighet. Men att leva i världen, men inte av världen, är nyckeln.

Så åter till mina ungdomar och deras kamp. Att inte gå ut på klubb gör dig inte till en kristen. På samma sätt som att du blir inte mer kristen bara för att du inte dricker öl. Det som gör dig till kristen är ditt hjärtas lovsång, dina händers handling och dina fötters steg, och delad tro med andra.

Att ärva en tro är ingen garanti för att du skall bruka den, men att visa sina barn att en tröja är bra för att skydda mot kyla, ökar sannolikheten att barnet kommer vilja ha en tröja senare i livet. Och på samma sätt är det med Gud.

Det är många texter och sammanhang i Bibeln som jag utan betänkligheter skulle säga att man måste tolka kontextuellt, att det är i sak rätt men går inte att direkt överföra till vårt sätt att leva. Att kvinnan skall tiga i församlingen är väl ett av de enklaste exemplen. Att Jesus dricker vin, blir lite krångligare i vår kontext med nykterhetsrörelsen, jämfört med den franska traditionen, där vin snarare är en rättighet i alla offentliga samlingar.

I början av 90-talet, alltså 1990, var jag med i ett dramateam, vars uppgift var att resa runt i Sverige och sprida konceptet med påsk- och julvandringar. Under den perioden genomförde vi ofta dramasamlingar. Ett drama som vi hade speglade en tänkt framtid. Dramat handlade om en osäker person som känt kallelse till att bli pastor, men var osäker på grund av att hen tvivlade på Gud, var skild, och gärna drack vin. Dramat ironiserade om att pastorn egentligen inte behövde tro på Gud, ”tvivel är grunden för all tro”, att kollekt kunde betalas genom att använda kontokort i terminaler inbyggda i bänkraderna. För er unga som hör detta, så var det under den tiden då en personsökare var bland det coolaste man kunde ha i kommunikationsväg (googla det) och internet fortfarande var en militär hemlighet.

I det dramat förutspådde vi en framtid där Gud inte var viktig för den personliga tron. Dramat slutar med att den som varit orolig, lättat tänder en cigarett, varpå utfrågaren blir arg och säger att det är omöjligt för hen att bli pastor. Någon som röker kan inte komma in i himmelen.

Jag funderar, hur långt är jag beredd att kompromissa med mina värderingar? Är det viktigare för mig att kyrkan behålls i mitt tycke i så ren form som möjligt, eller kan jag göra avkall på något för att en annan människa kan känna att Gud passar hen.

Om jag delar en tro, är det mitt sätt att tro jag vill dela, eller är det viktigare att jag presenterar Gud för en annan som i så fall får bilda sin egen uppfattning? För mig har det förändrats med tiden. I min tidiga tid som kristen var jag väldigt principfast, och målet var att samla så många som möjligt som tyckte som jag. Jag har till och med lämnat gemenskaper för att jag var den enda som tyckte rätt.

Återigen, vi har ett grundämne som jag tror är fantastiskt. Det kan och vill jag inte ändra på. Men som församling så förstår jag att vi förvaltar det på olika sätt, och det är just det som gör att församlingar är så underbart spretiga.

Till slut vill jag dela ytterligare en bild. Jag får bilden av en stenslip. Man lägger ner olika stenar i en trumma, som sedan långsamt och under lång tid roterar, i ett vattenbad. Stenarna slipas mot varandra och till slut så har alla blivit polerade och släta, och deras olika glans skiner. Ni har säkert sett sådana som man kan köpa på olika marknader.

Det är på många sätt en fin bild av en gemenskap. Den tar inte bort vad stenen är. Den framhäver snarare varje stens egenvärde, men ju slätare ytan blir, desto svårare blir det för främmande material att få fäste. Och då blir ju frågan, vill vi vara en gemenskap där främmande material har svårt att få fäste?

Nu hoppas jag att en och annan problematiserar den bilden och funderar på vad främmande material kan vara. Men jag vill lämna bilden av en annan människa.

Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig, men förvänta dig inte att de måste tycka som du. Eller som scouterna säger:
Sök Din tro, och respektera andras.

Amen

Nådens gåvor, 2020-08-16 (Kim Bergman)

Luk 9:46 – 48

Två saker som kännetecknar människan är högmod och dåligt minne. Och just dessa två saker i kombination har ofta lett till förödande konsekvenser, inte minst för gudsfolkets vandring med Gud genom tiderna. Vi har ett flertal texter i Bibeln som vittnar om det. När folket inte lyssnar kommer de allt längre bort från Gud – och ofta anklagar de Honom för att det går dem illa!

I dagens gammaltestamentliga text försäkrar folket inför den åldrande Josua, “Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud.” Säkert tror de det, och menar vad de säger. Just i den stunden känns det så. Men Gud vet, och Josua vet att den mänskliga tvärsäkerheten inte är särskilt stabil. Rätt som det är kommer folket att bagatellisera faran. Rätt som det är kommer de att ha glömt vem det är som leder dem, och få för sig att de faktiskt klarar sig ganska bra på egen hand. Känns det igen? Inget otänkbart scenario. Vi ser det idag med tanke på hur vi tänker runt världsläget och pandemin. Mänskligheten har ett kort minne.

Församlingen i Korint hade också gott självförtroende. De var stolta över de framsteg de gjort och kände sig allmänt betydelsefulla. Detsamma gällde Jesu första lärjungar. De tävlar sinsemellan om vem som är störst. Troligen i iver och hängivenhet till den tjänst de stod i.

Jag tror att vi är flera som någon gång känt känslan, någon delar en idé eller vision, och alla som hör den blir lyriska, och man sätter igång. Men väldigt ofta så kommer tankar och strategier att ta olika vägar. Den gemensamma linjen blir spretig, oftast för att människor är olika, och tänker på samma sak på olika sätt. Att vi i världen har så många olika kristna kyrkor, är om inte annat ett tydligt tecken på just det.

Kanske var det just det som Jesus förutsåg i lärjungarnas iver. De är hängivna – men glömmer fort det Jesus har sagt, varför Han måste påminna dem.

Den som är minst av er alla, han är stor.

Även vi blir utmanade och måste tänka till. Idag säger Jesus samma sak till oss, “att den som är minst av er alla är störst.” Vi är ju vana att tänka i helt andra kategorier och bedöma människor efter titlar och positioner, yttre markörer, som var man bor, bilar och kläder, och i det här säger Jesus, att ett riktigt liv handlar om något helt annat.

Han ställer ett barn i lärjungarnas mitt när de undrar vem som var den störste. Det som kännetecknar ett barn är ju hur det lever i ett fullständigt beroendeförhållande till sina föräldrar, och inte behöver förtjäna deras kärlek.

När vi förstår att vi får leva och tänka så i förhållande till vår himmelske Fader ställs allt på sin spets och vi utmanas att ompröva våra värdeskalor.

Vi utmanas att tänka nytt – att släppa en massa mänskliga sätt att tänka, värdera och gradera. Det kan bli en skön befrielse och hjälpa oss att upptäcka ett annat sätt att leva och på ett nytt sätt använda alla de olika gåvorna Gud gett oss.

Det vi kan tycka vara viktigt och eftersträvansvärt förklarar ofta Guds ord som något oviktigt eller rent av likgiltigt, som snarare binder oss, och ställer oss mot varandra.

När vi talar om makt talar Bibeln om att avstå från makt. När vi talar om belöning, talar Bibeln om nåd. När vi beundrar framgångsrika människor så talar Bibeln om, att “störst är den som tjänar”. När vi talar om intelligens, bildning och mänskliga framsteg talar Bibeln om att det verkliga förståndet är att veta att Herren är Gud och inse vårt beroende av honom.

Karin predikade förra söndagen utifrån en liknelse om den ohederliga förvaltaren. En ganska besvärande text, som beskrevs med judisk berättarkonst, att berätta en händelse som så uppenbart är osannolik, för att göra poängen tydlig.

Kanske är det återigen det vi möter i dagens evangelium. Något som är så otänkbart att ett barn skulle vara större än en vuxen människa.

Någon lär ha sagt: Såsom världen vänder upp och ned på Guds ting, så vänder Gud upp och ned på världens ting. När vi beundrar rikedom och prakt, talar Bibeln om de fattigas företräde, och rikedomens risker. Eller när vi frestas att ta rätten i vår egna händer och ge tillbaka, så förkunnar Bibeln förlåtelse och nåd.

Så har världen blivit när vi går vår egen väg. Guds ord vill hjälpa oss och få oss att ställa de rätta frågorna om livets mål och mening. Våra värderingar leder oss fel. Vi människor blir konkurrenter, snarare än medmänniskor.

När evangelisten Matteus berättar om händelsen vi läste om idag, när Jesu lärjungar ville veta vem som var den störste, gör han ett viktigt tillägg:

Jesus säger att om de inte omvände sig och blev som barn kommer de aldrig in i himmelriket. Ja, många är för stora i egna ögon för att komma in i Guds rike. De sitter fast i sina egna tankar och värderingar.

Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte stånga oss fram. Vi behöver inte ta för oss. Vad vi behöver är att inse nåden. Vi får ta emot frälsningen som en gåva. Vi får vara som barn.

Så blir vi befriade. Vi är inte skapade för konkurrens och hetsjakt, inte för att tjäna på varandra utan tjäna varandra. Jesus levde ett sant människoliv och identifierade sig med oss för att rädda oss. Han kom till oss som en tjänare och inte för att bli betjänad.

Vårt högmod och dåliga minne gör att vi ständigt glömmer bort vad Gud gjort för oss och istället förstorar betydelsen av våra egna ansträngningar. När Paulus undervisar korintierna om Andens gåvor har han flera syften. Han vill få dem att uppskatta varandra och inse att de behöver varandra.

Jesus visade sin makt genom avstå från den. Han identifierade sig med de slagna och små, de marginaliserade. Han möter oss i de små och svaga – dem som han kallar sina minsta syskon.

Paulus vill berätta om allt det fantastiska som Anden vill förmedla till församlingen, vilka skatter kyrkan har tillgång till. Men han vill framför allt visa oss att alla tillgångar vi har i församlingen, och i hela vårt liv – som individer och gemenskap – är gåvor från Gud. Gåvor av nåd.

Jesus utmanar oss, inte för att anklaga oss, utan för att befria oss. Han vill ge oss frihet – att våga släppa taget.

Där har vi vår trygghet. Där öppnar sig nya möjligheter. Hos Gud finns förlåtelsen, framtiden och utmaningarna. Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte bli framgångsrika – vad vi behöver är en relation med Gud.

AMEN

Den heliga Anden, 2020-05-31 (Kim Bergman)

Joh 7:37–39

37På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. 38Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” 39Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Är det någon som sett Jonas Glans sketch då han pratar om påskfirandet? Han spelar en konsult som föreslår olika teman för påskfirandet, och det blir lite obegripligt med kycklingar, harar, ägg och påskmust.

Påsken är ändå en viktig högtid för den kristna kyrkan, och vi har hittat former och liturgi för att fira den. Men hur är det med pingsten? Hur firar vi pingst? Vad säger vi till varandra; ”Glad pingst”, ”God pingst” eller ”May the force be with you”?

Runt jul smyckar vi våra miljöer med allt från glitter, ljus och tomtar. Påsken har sitt ris, med fjädrar, ägg, och inte minst påskliljans symbol för det uppståndna livet. Vilka symboler använder vi kring pingsten? Lågan är ju naturligtvis en. Man kanske skulle kunna tänka sig att man drog ihop en massa saker som man inte längre behövde eller ville bli av med, ogräs, trädgårdsrens, den där gamla soffan som stått längst in i garaget, och så tänder man en eld. Så får det symbolisera att det gamla försvinner och något nytt får komma. Ja, det symbolspråket är redan upptaget, men naturligtvis så har jag en idé men det återkommer jag till.

Kan det vara så att det här med Anden är lite för ogripbart? Liv och död är på något sätt hanterbart medan ett löfte om en ande är svårare att ta till sig. Men det är ett enastående löfte och erbjudande som vi får påminna oss om när vi firar pingst. Jul och påsk vet de allra flesta vad det handlar om i kyrkan. Men vad betyder pingsten, förutom att det är en röd dag? Jag tänker att utan pingsten, skulle julens och påskens händelser vara ofullbordade. Pingsten handlar om löftena som Jesus gav när han vandrade i världen, resultatet av att Jesus besegrade dödens makter. Det var inte bara tomma ord. “Jag skall be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens Ande”, säger Jesus.

Anden bär sanningen. Hon visar på Jesus och det som han gjorde. Vi erbjuds en gåva, som kan förändra våra liv. Den Helige Ande borgar för att Jesus ord och löften blir en levande verklighet för oss. Jesus seger blir vår. Han dog och uppstod. Hans offer var inte förgäves. Julens budskap blir vårt och påskens seger blir levande.

Jag har rötter i en rörelse där andedopet var superviktigt, och man hade inte blivit riktigt frälst förrän man förstått Andens värde, och blivit andedöpt. Jag har även under större delen av min tid i församlingstjänst tjänat i gemenskaper där man inte talat så mycket om andedopet.

Likheten mellan de två ytterligheterna är ändå att man aldrig har förnekat Anden. Ingen har någonsin sagt att Anden inte är viktig. Anden är en förutsättning i vår kristna kyrka. Genom Anden dras människor till Gud. Hon inspirerar och entusiasmerar oss som kyrka att möta varandra runt tro och livsfrågor. Anden bär det nya livet till oss. Hon förvandlar, omskapar och förnyar oss.

För ett år sedan så var vår församling på ett församlingsläger i Åre. På resan upp passerade vi genom de trakter som året innan hade drabbats hårt av skogsbränderna. Det var inga öde trakter. Här spirade livet. Det var förvisso en ung grönska, men många stora och gamla strukturer hade bränts bort så att underliggande frön hade börjat blomstra. Kanske en bild av sanningens Ande, eller den låga som Gud tänt i oss genom den heliga Anden.

Hur märker vi att Anden är hos oss och arbetar med oss? i Gamla Testamentet läser vi om den första kungen i Israel, Saul. Från den stund Herrens Ande kommer över honom, blev han en ny människa.

Jesus kopplar Anden till ordet. Bevara mitt ord, håll mina bud, så skall jag uppfylla dig och förvandla villkoren i ditt liv, säger Jesus. Jesus förklarar att hans Ande är sanningens Ande. Paulus utvecklar detta senare när han talar om Andens frukter, resultatet av att Anden fått verka. (Gal 5:22-23)

Den heliga Anden känns igen på att hon förvandlar en människa. Den heliga Anden reparerar och återställer. Hon hjälper oss med bitterhet och klagan. Hon ändrar livsinställning och pekar ut nya mål. När Anden kommer nära händer det alltså något. Hon ställer fram saker och ting i sanningens ljus. Det är en av orsakerna till att vi inte kan bli eller vara kristna på egen hand. Vi är beroende av Guds Ande.

En andefylld kyrka känns igen på en kärleksfull gemenskap, är Kristuscentrerad, och talar om honom och visar på Gud i allt hon gör, har Gud i centrum. “Anden skall lära er allt och påminna er om allt jag har sagt er”, säger Jesus.

“Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet”. Anden känns igen på att hon ger lindring, tröst och frid åt ett oroligt sinne. Hon skapar frid.

Den Heliga Anden gör Guds ord levande. Bibeln får liv. Genom kyrkans gemenskap kan vi som församling få påminnas om det glada budskapet. När tiden var fullbordad sände Gud oss en hjälpare, en Frälsare som alltjämt är verksam ibland oss i sin kyrka, genom sin Ande, genom församlingens kärlek.

Vår kyrka är Andens redskap att ge oss det nya livet. Utan Anden blir kyrkan till vilken organisation som helst. Det är därför vi firar pingst. Vi påminns idag om den Heliga Andens utgjutande och hur lärjungarna blev förvandlade och fick ny entusiasm. Hur den nya rörelsen fick kraft, hur Anden blåste in och uppfyllde den första unga kyrkan.

Det är Anden som ger oss tron och kraften att kämpa och hoppas, många gånger mot alla odds och mänskligt förstånd. Guds heliga Ande verkar än idag och vill komma till oss och inspirera och tända oss på nytt.

Som avslutning vill jag återkomma till min symbol. Den är på inte ny, och fler än jag har delat den tanken.

Om jag skulle be er tänka på en ballong, så tror jag att det är flera av oss som i vårt inre skulle se en röd ballong svävande i änden på ett snöre. Det är min bild. Jag tänker att den luft som uppfyller ballongen även ger den dess form som det var tänkt. Den luft som uppfyller ballongen bär också dess struktur. Den luft som uppfyller ballongen får för mig symbolisera den ande som uppfyller vår församling, den som ger vår kyrka dess form, som bär vår församlings struktur. Så att vi kan få den form som det var tänkt.

Jag vill vara en andefylld församling.

May the force be with you, always.

Bönen, 2020-05-17 (Kim Bergman)

Matt 6:5-8

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.

Herrens bön handlar om Jesu gudstro, hans människosyn och världsbild. Var och en som helhjärtat ber med hans ord, blir delaktiga i Jesu vision, tar ett steg närmare till att bli hans lärjunge. I bönen möts Guds värld, ett nätverk av gemenskap, skapande och helande kraft. Men vi blir även medvetna om en mörk värld, det som är motsatsen. Men att be bönen är att ta ställning, inte förneka det som skaver, men ta del av nätverket av goda krafter.

I Bibeln finns det många böner nedtecknade, allt från rop på hjälp till lovprisning och jubel. Men genom tiden har Herrens bön blivit den viktigaste. ”Det finns intet på jorden någon ädlare bön än det dagliga Fader vår”, lär Martin Luther ha utryckt sig.

Enligt Lukas 11:1 tillkom bönens ursprung som en beställning av lärjungarna. Det var vanligt att mästaren lärde ut böner. Johannes döparen hade lärt ut en särskild bön att be, och nu ville Jesu lärjungar ha detsamma. Jesus ger dem en kort bön som sammanfattar vad lärjungarna skulle samtala med Gud om. Det sker i ett sammanhang där Jesus undervisar om bön. I Matt 6 uppmanas vi att inte pladdra, att bönen är en hjärtesak som inte kräver långa monologer.

Jag brukar säga att jag är andligt uppfostrad i Pingströrelsen. Jag kom till tro i Pingstkyrkan, blev både döpt och andedöpt, och fick tungotalet, och på många sätt såg jag mig själv som en bra bönemänniska, och där de riktiga orden inte räckte till hade jag tungotalet till stöd. Jag var långt ifrån färdiga böner, växelläsning och liturgi.

Innan jag nu fortsätter vill jag säga att det här är min personliga resa, inget ställningstagande för eller emot. Bön är ett språk, en personlig handling och uttrycksätt. Jag älskar att äta en enkel skiva bröd, men många gånger vill jag gärna ha smör och pålägg, och i vissa fall mer än så, kanske till och med en hamburgare.

Jag har många gånger fått uppleva kraften i bön. Jag har lagt händer på medmänniskor och tillsammans känt Gud verka. Jag har ofta fått känna mig behövd och i tjänst. Men som så ofta händer när man är använd av Gud, så kommer tvivlet. Även Jesus kände väl till det och lär oss även att be för det, ”utsätt oss inte för prövning”.

För mig slog krisen djupt. Jag började tvivla på mig själv. Jag började väga varje ord, för jag ville att det skulle vara rätt, och i vissa fall pladdrade jag bara på… Herre, hur skall jag be?

Jag började mitt yrkesliv som målare, hade en plan på att bli inredningsarkitekt. Men med tiden så har jag tagit med mig en bild från den tiden. Jag ser mitt tidiga böneliv som ett ståtligt hus jag fick i arv, gärna många rum, höga spiror och mycket snickarglädje. Men som ofta med stora hus så finns det många tomrum, vrår som aldrig eller sällan används, platser där mer och mer samlas utan att man har kontroll på vad det är. Och utan underhåll så förfaller det.

Jag tror att vi är fler här som någon gång har varit med om att renovera ett rum eller hus. Vill man få det riktigt bra så går det inte att bara stryka på lite ny färg, hänga upp andra gardiner och lägga in en ny matta. För ett bra resultat kräver ett gott underarbete. Det kommer inte att märkas utanpå på annat sätt än att bära resultatet.

Tillbaka till min bild av mitt böneliv. Jag påbörjade min renovering. Jag började göra mig av med det ena rummet efter det andra. Ni vet så där som när man börjar ta bort någonting så ser man hur illa det är med nästa osv. Det slutade som ni förstår med att jag rev allt, kvar blev bara grunden. Under väldigt lång tid hade jag inget bönespråk men som tur var så hade jag grunden. Och från den har jag sen byggt mitt nya böneliv, inte lika stort, inte lika många rum, men stabilt och mitt eget.

Jag tänker att ett bönespråk är samma som med ett vanligt språk. Det finns olikheter, dialekter och mångtydigheter. Ett ord för mig kan betyda något annat för en annan. Men som med alla språk måste man först bli lärd. Det sägs att ett av de första ord ett barn lär sig är mamma, följt utav lampa, kanske för att det är i blickfånget så ofta. Var har vi vår blick riktad i vårt böneliv?

Jesus säger att vi skall börja med pappa. Själv använder han det tilltalet i alla sina böner, utom på korset då orden är desamma som ps 22. Kanske lär han lärjungarna det tilltalet för att hjälpa dom att våga vara frimodiga. I Luk direkt efter bönen börjar han undervisa om hur barn ber sina föräldrar om något. Det är inte högtravande eller förestavat. Det är oftast, ur ett barns perspektiv sprunget ur ett spontant behov, en hjärtesak.

I Herrens bön är nog den enklaste raden att förstå, ”vårt dagliga bröd, giv oss idag”. Vem av oss har inte bett om just det, att få något vi tycker vi behöver, eller som vi önskar, kanske till och med läkedom och sedan inte fått det? Är det vår tro det är fel på, vår formulering? Naturligtvis finns en del av svaret i att det svar vi får är inte alltid detsamma som vi tänkt det, att Guds plan är större än vad jag kan se. Men vad hjälper det då att hela ens värld för tillfället ryms i frågan om man kan få det där man vill ha? Eller om den man bad för om läkedom dör. I Luthers tanke var allt jordiskt gott inrymt i den bönen.

Åter igen så finns där fler tolkningar och dialekter. Idag läser vi bönen som: ”Giv oss idag vårt bröd för dagen som kommer”. För den som verkligen saknar bröd är det naturligtvis en hjärtebön, men för mig i min situation, är det det jag verkligen behöver. I Joh 6, kapitlet om Livets bröd, ger Jesus ett av sina ”Jag är” ord: Jag är livets bröd. Kanske är det så i min bönedialekt, att jag ber för att bli lik Kristus. Hjälp mig idag att bli som du, så jag kan göra det du vill imorgon.

Om bönen för bröd är den enklaste delen, är nog bön om förlåtelse den svåraste. Jag har inget problem med att se ett samband i Jesu undervisning om bön. Om bön måste vara helhjärtad, så kan inte skulden stå i vägen. Någonting som söker en förlåtelse, tar plats i ett helhjärtat rum. Ta först på dig din syrgasmask. Därefter hjälper du dem som behöver. Förlåt mig mina skulder, så att jag kan förlåta.

För ca 20 år sedan upplevde jag en av mitt livs största prövningar, då jag befann mig i en flygmaskin, knappt 50 meter upp i luften och sekunderna innan vi skulle landa. Jag och Helene skulle besöka Korea för första gången tillsammans.  Hade jag bett att Gud flyttat mig i den stunden så hade det nog skett så, för en mer helhjärtad bön har jag nog aldrig bett. Fram till den dagen så hade mitt liv varit präglat av ovissheten runt att vara adopterad. Vi landade och allt gick bra och vi lyfte från samma flygplats nästan tre veckor senare. Jag är övertygad om att min tilltro till Gud hjälpte mig igenom prövningen, och räddade mig till trygghet.

Att be är inte bara en egoistisk handling. Det påverkar andra, även om du ber för dig själv. I torsdags så hade jag ett samtal med en man medan vi väntade på att maten skulle bli klar. Han såg min krage och genast började han bekänna sin tro. Han bad mig att vi skulle be för honom på söndag.

Att be är en maktfaktor, men det får aldrig bli teater.
Att be är en rättighet, men det får inte missbrukas.
Att be är ett ansvar, men aldrig ett krav.

Där slutar Jesu undervisning om bön, men jag vill istället för den vanliga lovprisningen avsluta med Jesu egna ord. ”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja fader, så har du bestämt. Matt 11:25-26

 

Korset, 2020-04-10 (Kim Bergman)

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt. Dagar när världen rämnar. Dagar som skakar jorden i dess grundvalar. Dagar som formar om vår världsbild. Det är lätt hänt att tänka på de stora katastroferna. De som ger de stora rubrikerna, tsunamin, 11 sep, terrordåden i Paris, Bryssel eller London, och nu senast Corona.

Och kanske förringar vi det lilla, det privata. Att förlora någon man älskar, skilsmässa, död, uppbrott, sjukdom. När tillvaron skakar till, när vardagen förändras.

Vi läser om påskens drama i Bibeln. Jämför de olika evangeliernas berättelser. Analyserar och funderar. Som predikant är det lätt att se symboler och dolda meningar. Bli klinisk och hålla det långt borta. Men det är lika lätt att hänge sig, att börja leva med orden, att låta dem komma nära.

Vi läser i Bibeln om hur folket gick förbi Jesus på korset, smädade och hånade. Hur de spottade på honom. Kanske samma människor som nyligen kantat gatorna och ropat sitt hosianna, nu i hånfullt förakt, förnekande. Jag visste hela tiden att det var något skumt. Man vet ju hur sådana som han är. Nej, jag känner inte den mannen.

Vi läser i Bibeln om hur Maria då för så många år sedan står vid sin sons kors. Hon, som burit honom, sett honom ta sina första steg, hörde honom säga sina första ord, nu ropa i förtvivlad smärta. Hon hör honom dra sitt sista andetag. Maktlös står hon vid hans sida, inför korsets grymhet.

På 30-talet nästan 2 000 år senare, var känslan i världen att nu skulle det inte bli fler krig. Att den civiliserade världen nått så långt att krig skulle vara en omöjlighet. Att den tekniska utvecklingen helt enkelt skulle omöjliggöra krig. 100 år senare har världen sett 2 världskrig. Ständigt pågår väpnade konflikter, skövling av jordens resurser och systematiska orättvisor. Idag i vår värld svälter över 8 miljoner människor, många gånger till följd av krig och överkonsumtion. Var 5:e minut hör en mamma sitt barn ta sitt sista andetag. Varje minut står en mamma maktlös vid sitt barns sida och ser det dö. I en värld som borde ha kommit längre.

Tidningarna rapporterar vecka efter vecka om flyktingkatastrofer, om svält, om hur länder stänger gränser, om hur människor flyr för sina liv, bort från krig och förstörelse. Vi ser hur kommentatorsfälten och insändarsidorna fylls av människor som smädar och hånar, beskyller varandra, förnekar, föraktar, förvrider och vägrar att se.

Samtidigt får vi inte glömma bort det personliga.

Vi ser hur människor vi känner dras in i sammanhang där det enda som väntar är mörker och död. Förloras till alkohol, till droger, fängslad i psykisk ohälsa. Och många gånger så står vi maktlösa bredvid och kan ingenting göra, trots att vi bär med oss korsets tecken.

Då är Jesu ord på korset inte långt borta. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ett nödens hosianna.

Ändå vet jag, att inte ens i den mörkaste dal har Gud övergivit oss, utan han finns även där. I sorgen, i smärtan, i maktlöshetens förtvivlan. Jag vet att när jag mitt i mörkret, mitt i sorgen och smärtan, möter Guds blick, så möter jag blicken hos en som vet. En som ser och förstår. Det kommer en påskdag.

Men just nu Gud, vet jag inte om jag orkar tro.

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt.