De har legat där nästan hela
sommaren, i en korg i skuggan på
lotten. Visste jag inte bättre så skulle
jag slängt dem för länge sedan. De
ser inte mycket ut för världen, torra,
lite skrumpna och oansenliga. Nu när
hösten är här, och risken för den första frosten börjar närma sig och det är dags för höststädning av kolonistugan, då först tar jag korgen och tänker att det är dags att gräva ner dem.
Att plantera tulpanlökar på hösten är en handling fylld av hopp och tillit.
När vi gräver ner de små, till synes döda lökarna i den kalla jorden, gör vi
det med förvissningen om att något vackert kommer att växa fram. Det är
en påminnelse om att även det som ser gammalt och livlöst ut kan bära på
potentialen för nytt liv och skönhet. Genom att tro på denna process, lär vi oss
att ha tålamod och tillit. Vi tror, så starkt att vi kan kalla det vetenskap, att våren kommer, och med den kommer tulpanernas färgsprakande prakt, som ett bevis på att det var värt att vänta.
Ibland måste vissa saker få avslutas
eller läggas ner för att ge näring åt det som blir nytt. Naturens kretslopp är fascinerande, där allt har sin tid. På
samma sätt är det med församlingen.
Vi är olika och vi kommer att blomma
på olika tider. Nu när vi går in i höstterminen kommer vissa saker vi vant oss vid vara borta, andra saker har tillkommit och några saker gör vi på ett annat sätt. Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter han in oss i värme och ljus. Nu är Guds tid, nu skall hans ord leda oss rätt och hjälpa oss tro.
Kim Bergman