Nåd och tjänst, 2019-02-17 (Peter Mänder)

Luk 17:7–10 (egen översättning)
7 (Jesus säger:) Utav vem som helst av er som nu äger någon slav för att ploga eller vara herde, vem skulle säga till sin slav som kommer in från fältet: “Kom in genast och ta dig något att äta”? 8 Nej, snarare säger man till honom: “Förbered nu något som jag kan äta, och efter att du sedan spänt på dig ett förkläde ska du betjäna mig tills jag ätit och druckit klart. Bara därefter får du ordna mat och dryck åt dig själv.” 9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser som tidigare instruerats. 10 Följaktligen är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: “Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Jag har brottats med det här skriftstället. Jag har frågat andra vad de tänker. Vad det betytt historiskt. Vad som är rimligt. Jag har ibland velat kasta undan det för att predika över Paulus brev istället. Jag har frågat vad som är meningen med den här texten. Till sist står jag kvar här med en fråga som slår mig. Vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?
Nu kanske någon som läser skriften noggrant undrar vad det är för fråga. Jesus säger ju att vi ska vara slavar, inte att vi ska bli fria. Eller? Det här med slaveri är ju kanske lite passé i Sverige 2019 kan man kanske tycka. Men jag vill här flagga för att Jesus inte bara pratar om regelrätt slaveri när han i Lukas vänder sig till slavägarna bland åhörarna. Jesus har vandrat och levt i ett Israel som är ockuperat av en främmande makt, Rom, som skiljer sig mycket från Guds rike som han förkunnar. För Jesus finns inget slaveri i Guds rike. Jag vill prata om något som Jesus har sett när han levt och rört sig i Romarriket. Det kallades inte slaveri. Men det började fungera lite som ett. Låt oss i några sekunder fundera på om det finns något vi sett eller upplevt i våra liv eller vårt samhälle som inte kallas slaveri, men som börjat likna ett.

I Romarriket, fanns det något som kallades för patron-klientsystemet. Det här var egentligen en kedja av beroendeskap som knöts mellan fria människor över de samhällsklasser som fanns i Rom. Det handlade om att man som fri människa kunde ingå i ett patron-klientförhållande med någon. I ett sådant förhållande fick patronen makt över klienten, i utbyte mot att klienten bland annat fick beskydd och ta pengalån av patronen. Patronen var alltså den mäktiga i förhållandet, och klienten var skyldig att göra i princip vad som än patronen krävde. De här patron-klientrelationerna var oerhört utbredda i Romarriket, och formade en slags social hierarkisk kedja från människor som levde nere i låga samhällsklasser ända upp till kejsaren. Krasst, kan vi säga att konsekvensen av patron-klientsystemet var att i princip alla i Romarriket var skyldiga att göra någon eller flera andra människors privata vilja.

För det var inte bara de fattigaste som drabbades av att behöva svära deras liv och trohet åt någon patron för att man inte kunde betala sina skulder. För om vi tänker oss att de rika ofta var patroner åt någon eller några klienter, så var det ju kostsamt att vara patron också — eftersom det innebar att betala andras skulder, och betala soldaters löner för att kunna beskydda sina klienter. Så för att ha råd att vara patron, så behövde patronerna också skaffa sig patroner som hade lite mer pengar, makt eller båda. Jag vet inte, det kanske är lite som att ta lån för att betala av lånen.

Hursomhelst… var nästan ingen helt fri från det här i Romarriket. Man hade förpliktelser mot den som var ens patron, och man behövde göra det som ens patron krävde av en. Även de rika hade alltså människor som stod högre upp än dem i näringskedjan, som de behövde böja knän till. Det var som en närmast oändlig kedja av skuld och tjänstutbyte. Ett av Romarrikets fundament verkar alltså ha inneburit att ingen står skuldfri. Så när Jesus här i Lukas 17 pratar om slaveri, gör han det med en profetisk insiktsfullhet. Han har sett patron-klientsystemet för vad det är, och jämför det med slaveri. Låt oss fundera några sekunder. Kan vi se något idag som vi inte kallar slaveri, men som vi någonstans ändå kan likna vid det?

Några av de som Jesus riktar sig mot i Lukas 17 är dessutom några som äger regelrätta slavar. Slavar hade i princip inget människovärde alls i Romarriket, och sågs snarare som en handelsvara som ägaren kunde göra vad den ville med. Det fanns till exempel inga konsekvenser för en slavägare att varken döda eller våldta sin slav. Om inte slaven jobbade tillräckligt bra, kunde slavägaren straffa slaven hur den ville. Även om en klok slavägare såklart var god mot sina slavar, var det alltså ändå oerhört riskfyllt att vara slav, och det var sällan något man gick frivilligt in i. Slaven existerade för att göra vad än slavägaren ville.

Här i Lukas, tar Jesus upp ett exempel där slavägaren verkar äga någon form av gods, och godsägarens slavar sköter jordbruk eller herdar får. När slaven kommer hem – slaven som Jesus förstår är precis lika mänsklig som slavägaren – bryr sig då slavägaren om att slaven troligen är hungrig eftersom denne halvt slitit ihjäl sig hela dagen? Nej, slavägaren tänker istället på sig själv först. Vad är då meningen med det Jesus säger? Vad vill Jesus säga till sin tids slavägare?

Det är tyvärr inte så enkelt som att Jesus bara säger ”släpp era slavar fria”. Eller ”let my people go”, som Moses säger till Farao i 2 Mos, eller Christian Bale i den där Exodusfilmen för den delen… Jesus förstår att situationen i hans tid inte är så enkel, eftersom slaveriets regler tas som så självklara, och han vädjar därför till känslorna hos slavägarna:

Luk 17:9–10
9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser… 10 Alltså är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: “Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Istället för att befalla slavägarna om att deras slavar ska bli fria, vill Jesus att slavägarna ska inse att även de är slavar. Kanske inte på samma sätt som de regelrätta slavarna, men även slavägarna är ju skyldiga att göra dels sina patroners vilja. Att utan tacksamhet tvingas göra saker mot sin egen vilja. Ett slags slaveri. Jesus vill att slavägarna ska relatera, och inse att även slavarna är människor som de själva, och deras slavar bör därför behandlas som medmänniskor. I förlängningen som jämlikar, med den bakomliggande tanken som vi finner i bland annat Matt 7:12: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Vi har varken regelrätt slaveri eller patron-klientsystemet här i Sverige idag. Men vi har människor som tvingas göra andras vilja på grund av hur vårt samhälle ser ut. Ibland ställer vi vår vilja så högt, att vi inte tänker på konsekvenserna för andra. Ibland är det inte helt tydligt för oss hur detta sker, eftersom vi tar så många saker som sker för givet i vårt samhälle. Men låt oss då minnas att Jesus talar till människor som helt tog saker som slaveri och patron-klientsystemet för givet — och Jesus radikalt ifrågasätter det. Finns det liknande saker idag vilka vi som Jesu lärjungar bör vara vaksamma på?

Jag ska ta ett par exempel på saker som vi kan likna vid slaveri idag. Människor lever ibland under värre förhållanden än sexslavar, för att andra människor sätter sin sexuella åtrå över andra, genom att stötta pornografibranschen. Människor sliter halvt ihjäl sig för småpengar på andra sidan jorden för att andra människor ska kunna köpa billiga kläder. Människor låter andra människor utvisas till osäkerhet och en möjlig död för att människor inte vill tänka sig att ge upp en del av sin egen säkerhet eller ekonomiska trygghet. Människor kan inte tänka sig att göra avkall på deras livsstil, trots att människors livsstil gör klimatet till en tickande bomb. Människor har skulder upp till halsen, som människor måste göra i princip vad som helst för att betala.

Slaveri existerar i många former. Ibland är vi slavar för våra begär, ibland är vi slavar för fixering av det yttre och ibland är vi slavar för ideologi, tradition, pengar eller politiska åsikter. Inte minst är vi slavar för vår egen säkerhet och bekvämlighet. Jag tror att Jesus vill befria oss från våra bojor, för vår egen och våra medmänniskors skull. För det finns ett rike som står över det som är samhällets — samtidigt som det är mitt ibland oss. Guds rike. Som vill få oss att nå nya insikter om saker vi tar för givet. Jag tror att Jesus vill visa var i vår värld som Guds rike behövs som mest, för att vi genom helig Andes kraft ska kunna utmana oss själva och varandra till att göra världen till en bättre plats. Inte bara för mig och dig, men för alla.

Vi kan ibland rannsaka oss själva och veta att något är fel. Att något är synd. Men kan vi med självförtroende också säga att vi verkligen tror att Kristus kan befria oss från synd?

Jag menar inte i en framtida domedag, utan jag menar här och nu. Jag tror att genom helig Andes kraft, och i bön, kan vi övervinna allt mörker inom oss, med Guds ljus i Jesus Kristus. När jag tidigare studerade till präst, tog jag mycket till mig Luthers ord ”sola gratia”, vilket betyder ”nåden är gratis”. Men mer och mer inser jag nu att nåden inte alltid är gratis. Utan tack vare att Jesus gett oss den helige Ande, har vi fått en del av Guds auktoritet in i oss, för att tillsammans med Gud ta hand om skapelsen, och även oss själva. Att besegra synden är inte enkelt, och det är inte alltid gratis. Men det är en utmaning som Gud i Jesus Kristus ger oss när vi ställs inför synden. I första hand vår egen. Tänker vi sen på vad Jesus sagt, vädjar Jesus inte bara till slavägarna för sin tid, utan också till oss. Jesus vill att vi ska befrias från vår synd för att vi ska ge plats åt att älska vår nästa. Så att vi i frihet kan välja att älska våra medmänniskor.

Fastan börjar om några veckor. Ju längre tid jag är kristen, desto viktigare tycker jag att fastan är. Särskilt om vi ser det som att: vi kan fasta från mer än bara mat. För då kan vi i samband med fastan få möjlighet att fundera på vad det är för syndens slavok vi vill be Gud att befria oss från. När jag var ny kristen, tänkte jag att Guds nåd befriar mig från skuld, även om jag fortsätter att göra det som är fel. Idag tänker jag att Guds nåd kan befria mig från skuld, för att Gud förvandlar våra liv. Jag tror att Gud vill förvandla våra liv och vår värld genom oss, i helig Andes kraft. Gud ger oss i sin Ande auktoritet och makt att inte längre vara slavar för synden, utan att bli fria i Kristus. Gud vill helga våra liv. Gud har gjort oss till sin avbild för att vi ska bli likare Gud själv. Och Gud vill lyfta bort slavoken som tynger våra axlar, vilket Gud också känner med oss. Och Gud vill fram till befrielsen hjälpa oss att bära det som tynger oss.

Vilken är så synden som förslavat dig? Vilken synd önskar du att Gud befriar dig från? Vilken synd förhindrar Guds kärlek från att flöda fram i ditt liv? Eller, vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?

Bär med dig frågan, och låt fastan om några veckor bli början på ett bönesvar, som du genom att möta Gud låter göra till sanning. Ta synden på allvar. Besegra den, och låt den aldrig besegra dig. För som jag sa i början, finns inte något slaveri i Guds rike. Varken i himlen eller på jorden. Varken regelrätt slaveri, eller något som förslavar. I Gud så blir vi fria. Glöm sedan inte: du behöver sällan vara ensam i din frihetskamp. Låt oss gå mot befrielsen tillsammans med Guds och varandras hjälp i helig Ande och bön. Låt oss till sist leva i befrielsen som Gud vill ge oss genom sin son Jesus Kristus, vår befriare. För i Jesus Kristus, är vi inte längre slavar för synd.

Gud, tack för att vi får komma inför dig med all vår synd. Vi ber så om att du ska besegra all synd. Inte minst vår egen. Vi ber dig om ljus för att vi ska se synden som finns i var och en av oss, och vi ber för att du med ditt ljus besegrar den. Vi ber om helig Andes kraft, att bära oss till ny insikt och andlig rikedom i dig, även när vi riskerar att förlora bekvämlighet och delar av det som den fysiska världen kallar rikedom. Vi ber för att ditt rike ska bryta fram genom oss, i oss och runtomkring oss, för att ditt ord ska befria var och en till att leva i ditt hjärtas sanning. Befriade från osanningens och syndens slaveri. I treenighet, Amen.

Uppenbarelsens ljus, 2019-02-03 (Karin Wiborn)

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14-18)

——

Och ordet blev människa,
ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, och som var Gud.
Ordet, genom vilket allt blev till för i begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

I början sa Gud och vi blev till, inte bara vi, utan allt som är.

Idag är det nyfödingarnas och gamlingarnas dag. Det lilla barnet i templet och Symeon och Hanna möter varandra och där uppstår någonting alldeles särskilt.

Idag är det som att orden stockar sig i mig. Alla fina, stora ord som jag vill förklara, förkroppsliga, ge mening för att vi ska kunna tala, förstå och komma vidare i våra liv och i vårt hopp.

Mina tankar flyger hit och dit och hittar inte riktigt fäste. Där är ljus och mörker, uppenbarelse, nåd och fullhet, och det skapande ordet. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir människa – ett oerhört under.

Och på vårt altarbord står bröd och vin redo. Mysteriet väntar på oss när Kristi blod och Kristi kropp – Kristus själv blir en del av våra blodomlopp.

Det är inte bara Symeon och Hanna som inbjuds till ett möte med barnet som är ett ljus med uppenbarelse.

Ofta ser jag mitt liv som en oändlig nåd och gåva.

Jag är i grunden glad att finnas till och jag har fått gåvan att ha nära till det ljusa, det välsignade, samtidigt som jag är medveten om mörkret inom och runt mig.

Och där balanserar jag i tro och tvivel. Tvivlet för min del handlar sällan om Guds existens eller hur meningsfullt och vackert liv i sig är. Mitt tvivel berör mer hur vi människor – jag själv inkluderad – låter ordet, Kristus, ljuset, meningsfullheten, nåden och sanningen bo bland oss. Lite som Paulus uttrycker det; det goda som jag vill, det gör jag inte, däremot det onda som jag inte vill….

När vi föds, vi människobarn, lämnar vi det skyddande mörkret i livmodern för att bli till i ljuset. Det första vi gör, och det alla runt oss väntar på när vi kämpar oss ut, är skriket. Vi anländer in i världen, in i ljuset och med ett kyrie – Herre, förbarma dig.

En fantastisk paradox, en motsättning i bildspråket. Vi kommer ut i ljuset och skriker av smärta, vånda och ängslan. Det är inte alltid vi tänker ur barnets perspektiv när vi talar om födslovåndor, men bara tänk hur det är att komma in i ett nytt, okänt, och därmed osäkert skede. Herre, förbarma dig. Kyrie Eleison

Varje människa är unik, vi skriver vår alldeles egna historia utifrån det liv vi lever, och samtidigt delar vi – i vår olikhet – många livserfarenheter.

Vi växer, åldras, ser hur de som är före oss i familjekedjan åldras och hur de som är efter mognar och vecklas ut.

Och i alla skeden finns en beskärd del av tacksamhet och vånda. Lovsång och kyrie. När barnet föds tackar vi för livets outsägliga gåva, och i samma stund finns där ett Herre förbarma dig över mitt barn i denna ibland så osäkra värld.

Och när livet är på väg att ta slut bor där kanske ett Herre förbarma dig, ta emot mig trots… samtidigt som ett tack för ett rikt liv.

Kyndelsmässodagens berättelse om Josef och Maria med Jesus i templet där Symeon och Hanna finns ger oss ett möte av människans olika åldrar. Det nyfödda barnet med föräldrar och två åldringar, på väg mot sina livs fullbordan.

Symeon och Hanna prisar och lovar Gud. De ser ett hopp i det nyfödda barnet, Symeon säger: Mina ögon har skådat frälsningen, här kommer ljus och härlighet. Nu kan jag gå hem, nu kan jag dö i frid, för ljuset är här. Och Hanna tackar och prisar Gud. Hon berättar för alla som väntade på befrielse om barnet.

Vi är omgivna av ljus och mörker, lovsång och bön om förbarmande – vågar jag påstå i en salig blandning?

Det är en oändlig nåd att få finnas till men det är också förenat med smärta, och det ska vi inte blunda för.

Nåd och sanning, skriver Johannes. Ordet som blev människa och bodde bland oss var full av nåd och sanning.

Orden nåd och sanning är en vacker kombination. Nåd skänks fritt och villkorslöst. Sanning är ett mer komplicerat ord, och jag väljer att i det här sammanhanget ge sanning betydelse att se något som det verkligen är. Som om ljuset faller på och ger klarhet, tydlighet och konturer.

Livet, tillvaron och världens tillstånd är sannerligen inte endast vackert. Jag säger bara #metoo, orättvisor, fattigdom, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, stress, global uppvärmning och jag kan fortsätta. Det finns sanningar, verkligheter som är viktigt att se som gör mig rädd och orolig, som leder mig till Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig över oss.

En annan sanning är kärlek, läkekonst, ökad läskunnighet, hjälpande händer, solljus, arbetsglädje, hållbarhet, mångfald. Livet är också vackert.

Inkarnationen, detta att Gud blir människa, att ordet blev människa och bodde bland oss betyder att vi såg hans härlighet och att Gud såg vår härlighet men också vårt mörker. Och gav oss nåd och sanning. Fritt och villkorslöst.

Vad har då allt det jag säger för betydelse? Faktum är att det är centrum i min tro och kanske är det därför jag idag har svårt att riktigt klä det jag vill ha sagt i tillräckliga ord, för det vill inte riktigt formuleras. Så är det med mysterium, hur det än sägs finns något bortom, något djupare, något mer.

Jag är djupt tacksam över livet som är mig givet, fritt och villkorslöst. Jag vill ha del av sanningen också när den inte är behaglig, för att leva i uppenbarelsens ljus, att se verkligheten som den är. Där vill jag brista ut i lovsång över livets skönhet och jag vill skrika mitt kyrie – herre, förbarma dig över dess skörhet. Jag vill leva i nåden och sanningen som kom genom Jesus Kristus, hellre än lagen som gavs genom Mose.

Som människor och församling, som Kristi efterföljare behöver vi tala mer om hur vi lever våra liv i nåd och sanning och inte genom lagen, bortom moralismen. Vad kan vi på riktigt göra för att leva hållbara liv med varandra och ge varandra hållbarhet utan att moralisera? Hur stödjer vi varandra i en positiv utveckling och vilka steg kan jag ta i helgelse för ett liv i nåd och sanning bortom lagen?

När ångesten rister i livsträdets stam, då kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk (ps 62)