CK – Centrumkyrkan Farsta

Uppenbarelsens ljus, 2026-02-08 (Bengt Ekelund)

Det fördolda, gudsrikets hemligheter, uppenbaras i dagens texter. Eller Guds hemligheter. Den största uppenbarelsen är förstås Jesus själv. Vi vill så gärna förstå Gud. Vi ger Gud mänskliga epitet. Gud ska vara som vi vill. Men saken är att vi människor är skapade att vara Guds avbild, medan vi helst gör Gud till vår avbild. Gud ska reagera som vi gör, döma som vi gör och bete sig som vi förväntar. Hemligheten är att det är tvärt om. Vi är Guds avbild. Hans vilja ska bli vår.

När Jesus förklarar Guds hemligheter gör han det på ett språk och med bilder som hans åhörare förstår. På den tiden kanske i kvinnligt och manligt, men också yrkesbaserat. Fiskare lyssnade, bönder lyssnade, kvinnor som på den tiden kanske var bagerskorna, surdegsbagarna, lyssnade. Ganska basal pedagogik egentligen. Det gör ju förstås att vi, idag, måste översätta vidare för att göra hemligheterna tids- och miljörelevanta. Kanske är det bilden av surdegen som passar bäst in i vår tid och miljö. Inte för mig nödvändigtvis men jag vet att det är och en tid har varit inne att odla surdeg. Det jag har fått läsa mig till för att förstå är vilken oerhört stor deg som Jesus pratar om. Tre mått mjöl är 40 liter mjöl!!! Det blir en stor limpa. Poängen blir då densamma som i berättelsen om det lilla, lilla senapsfröet som blir ett stort träd, så stort att all världens fåglar får rum. Bilderna är överdrivna. Något litet har förmåga att genomsyra hela världen.

I samtal med människor kommer jag ofta in på hur våra handlingar och våra liv sprider ringar på vattnet. När ett brott begås är det inte bara ett offer som påverkas. Förövaren gör det, offrets och förövarnas familjer påverkas. Vittnena till händelsen påverkas. O.s.v. o.s.v. Det här handlar om förståelsen av en negativ handling. Naturligtvis och mycket hellre, är det viktigt att förstå hur en god, positiv handling sprider ringar på vattnet. Det handlar inte om något magiskt eller reflexartat beteende.

Det är mer något som ”ligger i luften”, en atmosfär skapas. Ja, man kan säga ett andligt plan. Ondskan har inget eget land. Det betyder att ondskan bara kan landa där den ges utrymme. Därför sjunger vi ofta sånger om hopp på anstalterna. Som ett tillfälligt skydd. Om inte annat som en liten bubbla för en stund. Jag tänker att om jag börjar dagen med en bön eller en positiv tanke ger det också tanken och dagen ett slags skydd. Ett slags ringar på vattnet det med. Sen får man fylla på så att det liksom inte ges utrymme för det negativa. Vi har rådjur som äter upp våra trädgårdsväxter, plantor och blommor. Det finns förslag på hjälpmedel till skydd av olika slag. På samma sätt kan jag skydda mitt liv, mitt inre genom att försöka göra det goda. Genom att tro, hoppas och älska.

Jesus är Guds verkliga sätt att, som ett litet senapsfrö eller en liten surdeg, påverka hela världen. Guds hemligheter är inget som begränsas till ett folk, ett land, en stad, ett tempel eller en kyrka. Det kommer en dag, säger Jesus till den samariska kvinnan, då det inte handlar om vilket berg du tillber på. Ja, redan nu gäller det att tillbe i tro och sanning.

För några veckor sedan firades Martin Luther Kings födelsedag. I hans anda delas ett pris ut varje år av kyrkor i Sverige. Mottagarna har varit skiftande, alltifrån klimataktivisterna Extinction Rebellion till sångaren Mikael Wiehe. Inomkyrkligt och utomkyrkligt. Ibland kontroversiellt och utmanande. Och det var väl så MLK var. I år var det Mikael Grenholm, kristen forskare, debattör mm. I samtalet i samband med prisutdelningen fick han frågan vad han tyckte att vi som åhörare skulle ta med oss efter kvällen i Norrmalmskyrkan. Han svarade med att vi inte ska sluta hoppas. Sluta inte hoppas. Paulus skriver att tre saker består: tro, hopp och kärlek. Hoppet finns alltid. Och vi kan öva oss i att hoppas. När världen skakar, när människovärdet ifrågasätts, när klimatet och miljön hotas, när ditt eget liv känns meningslöst, sluta inte hoppas. Ibland är det någon som påminner mig. Och jag behöver påminna dig: ge inte upp hoppet!

Det kan vara det där lilla ordet, strimman av ljus som gör det. Vi har förstått idag att något litet kan vara början på något stort. Därför behöver jag inte alla svar på hur det ska gå eller vad som sker. Det Jesus har sagt och gjort och det Gud har visat i att födas till den här världen, är grunden för vårt hopp. Vi ska strax sjunga Kornet har sin vila. Fröet som ligger i jorden, knopparna som mognar redan innan vintern slår till, är små tecken till oss om att livet är starkare än döden, godheten starkare än ondskan, hoppet starkare än uppgivenhet och maktlöshet.

Symeon och Hanna väntade hela sina liv på uppenbarelsen. Troligen skulle även vi se dem som tokar och stackare. Men när Josef och Maria kom in i templet så visste de. Detta lilla ynkliga barn, denna vackra skapelse, är det vi har längtat efter och hoppats på. Att tyst se på när skapelsen bryts ner, galningar styr och människor går under är inte ett alternativ. Hanna rusar ut och berättar.

Vi behöver höras som en hoppets röst överallt där ondskan vill ta mark. Genom enkla handlingar, ett hoppfullt ord eller i högljudd protest beroende på situation och person. Det är hopp för världen att vi fortsätter att tillbe och fira gudstjänst. Det är ett hoppets tecken när vi deltar i samtal på våra arbetsplatser och andra mötesplatser i vardagen. Att tiga blir att hålla med. I vår tid, med Trump, Putin och Netanyahu i världens talarstolar och i Sverige med ett stundande val, måste du och jag höja våra röster mot det som är fel och sprida hopp bland dem som drabbas, i ord och i handling. Det är så uppenbarelsens ljus blir verkligt lysande. Håll ut i hoppet!

Amen

Nåd och tjänst, 2026-02-01 (Anders Johnson)

Matt 19:27-30

Lönar det sig verkligen att följa Jesus?
Förra gången jag stod här, för ett par månader sedan, så handlade det om att göra det bästa av tiden här och inte bara låta den rulla på. Fylla dagarna med vettiga och stimulerande saker under den tid man lever här.
Och tänk, idag är det faktiskt lite av samma tema, nåd och tjänst.

Men jag tror att vi börjar att titta lite i Bibeln och ser vad som kommer innan dagens text. Det handlar om en man som säger till Jesus att han följer alla buden, försöker göra allt rätt och ändå är det något som fattas. Jesus svarar då ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Visst var Jesus rätt grym mot den där mannen. Han hade inrättat och byggt upp sitt liv på att göra rätt, vara en pliktskyldig medborgare. Kanske fru och barn. Så säger Jesus till honom att han skall sälja allt, ge bort till de fattiga och sedan börja följa honom. Det måste ju känts alldeles förskräckligt. Men jag tror att Jesus faktiskt gjorde det av kärlek till honom. När vi hör Jesus ropa som starkast i våra hjärtan är det ofta när något omvälvande händer. Det är då vi behöver fundera på vad vi håller på med och hur vi skall gå vidare. Det var precis det Jesus gjorde med mannen. Han lät honom förstå att det inte räcker. På samma sätt säger Jesus till dig och mig, här och nu. Sälj allt du har och ge till de fattiga. Följ sedan mig. Han vill ruska om oss och fundera på vad vi håller på med. Hur lever vi våra liv? Sedan fortsätter Jesus ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Det är nu som Petrus undrar ”hur blir det då för oss?”. Kanske var det också så att Petrus var den som hade offrat mest för att följa Jesus eftersom han hade en fru och eventuellt barn, som saknade honom när han var borta.
Ni som har följt mig, säger Jesus, skall få hundrafalt igen, få evigt liv och den minste skall bli den störste och den störste skall bli den minste.

Det var säkert en tröst och ett svar som lärjungarna gillade. Kan tänka mig att det också passar dagens präster, pastorer, diakoner och alla andra som verkligen vigt sina liv åt Jesus. Men sanningen är ju att ingen är helt fullkomlig. Det gäller lärjungarna som följde Jesus, det gäller den unge mannen med gott om pengar, det gäller dig, det gäller mig. Ingen passerar det nålsögat. Jesus säger i Johannes 14, ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Eller från Johannes 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Så vi lever i nåden av och genom vår Herre.

För någon vecka sedan hade jag uppföljningsmöte med min chef. Hos oss kallar vi det för PDA. För ett år sedan satte vi tillsammans satt upp de mål jag skulle ha för 2025 och nu var det dags för den slutgiltiga uppföljningen. Det handlar mycket om prestationer. Har jag gjort det som förväntas av mig? Har projekten som jag driver klarat sina deadlines. Om inte har jag agerat på rätt sätt? Hur har jag kommunicerat? Hur har jag… ja, ni förstår. Sedan så sätter vi betyg. Jag har först gjort det i min ensamhet och sedan diskuterar vi resultatet tillsammans och eventuellt ändrar vi sedan min egen bedömning.

Efter det diskuterar vi mina mjuka mål som handlar om hur jag är i gruppen, hur bra jag är på att samarbeta och få den grupp jag tillhör att fungera bättre tillsammans och utvecklas. Till sist så kommer utbildningsmålen. De skall också gås igenom och bockas av.

Så, hur bra medarbetare är jag på jobbet? Vi räknar inte ut ett medelbetyg, inte där och då i alla fall, men kanske gör min chef det sen. För trots allt… det är en verksamhet som skall tjäna pengar och gå med vinst och visst påverkar resultatet från utvärderingen av mig också den nya lön jag kommer att få lite senare i år.

Nu är ju Guds rike något helt annat än en privat arbetsgivare vars viktigaste uppgift är att tjäna pengar.

I texten ger Jesus oss också ett lite tips på vägen. ”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Att vara en del av Jesu kropp här på jorden är inte att klättra på en karriärstege. Inte heller att försaka allt och försöka vinna en stor tävling. Jag tror att de flesta av er håller med om att det är en resa som vi gör tillsammans, och med Jesus i våra hjärtan. Sedan är det så klart inte en passiv resa där vi bara åker med. Gud vill att vi skall tänka, fundera, ha kriser, lösa kriser, mötas, skiljas. Han vill att vi skall vara nyfikna, ta i och jobba hårt när det behövs. Men också nojsa, slappna av och ha kul. Allt det som det innebär att vara människa. Men vi skall göra det tillsammans med honom.

Jesus sätter inte eller betyg på våra prestationer. Han värderar hur väl vi fungerar i hans arbetslag. Han bedömer inte hur mycket vi utvecklas. Han vill vandra med oss, hjälpa oss på vägen och få vara en del av våra liv.

Kyrkan är ju så klart ett sätt att organisera oss kring Jesus. Här är det lätt att tro. Här är det lätt att känna Guds nåd och närhet. Därför vill jag påminna om vår församlings vision. Där står det:

Centrumkyrkan i Farsta är en del av Equmeniakyrkan.

Vår grund:
Att lära känna och leva nära Gud, som Fader, Son och helig Ande.

Vårt uppdrag:
Att göra Jesus Kristus känd och följd. Detta gör att vi vill:
– tjäna Gud i praktisk handling och lovsång.
– vara en mötesplats och växtplats präglad av omsorg och öppenhet.
– ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen.
– att glädje och uppmuntran skall locka fram delaktighet och ansvarstagande.
– samverka med andra kristna gemenskaper.

Kanske är detta i alla fall något som du och jag kan bygga vidare på när vi funderar på hur vi bäst kan tjäna Guds rike här och nu.

Någon skrev:
Jag är ingenting, jag väntar ingenting särskilt, men just därför är jag någonting och ska också få någonting alldeles särskilt. För Jesu skull och genom tron på honom.
och
Ödmjukhet är vägen till att bli lik Gud.

Så är det lönsamt att följa Jesus?
Du har alltid en vän som sitter och lyssnar i ditt hjärta och som svarar när du ber. Du har vänner som önskar dig gott och som vill vara med dig på hela din vandring. Du får vara en del av något stort och din strävan för Guds rike här på jorden kommer att ge dig självkänsla och låta dig växa som människa.
När sista andetaget är taget och ditt liv här är till ända vet du att det väntar något gott på andra sidan.

Till sist vill jag återkoppla till bibeltexten och dess sammanhang igen. Efter vår text kommer berättelsen om vingårdsarbetarna. En del jobbade hela dagen, några kom in efter lunch och några släntrade in strax innan det blev mörkt. Men när det var dags för betalning fick alla lika mycket lön.
Vingården är här och nu. Vi är alla kallade och Jesus står vid porten och välkomnar oss med öppna armar.

Amen

Ett nådens år, 2025-11-30 (Kim Bergman)

Matt 21:1-9

Jag har ett barndomsminne som sitter väldigt djupt inom mig. Vet egentligen inte exakt när det är, men jag ligger på hatthyllan i vår bil och ser de gula ljusen svepa förbi ovanför mig på motorvägen mellan Håtuna och Stockholm. Jag minns att det var mitt sätt att försöka somna, eller låtsas att jag sov. Vi hade varit på släktmiddag, och jag vet att jag gärna blev lite, tja, rörlig, och verbal, och inte så lyhörd för mina föräldrars uppmaning om att sitta still och vara tyst, trots att de på slutet använde hela mitt namn, för då vet man att det är allvar…
Det enda som då hjälpte var att somna i bilen på vägen hem, för då hade de inte mage att väcka mig och skälla. Det är nåd. Helt oförtjänt slippa undan.

Jag minns en gång i unga år när jag öppnar mitt skattebesked och läser att jag fått kvarskatt på nästan 20 000 kr. Den paniken i kroppen men efter några veckor får jag beskedet att det var fel. Den känslan i kroppen måste vara ren nåd.

Gott nytt kyrkoår! Temat i kyrkoåret är ”Ett nådens år”.

Vi går nu in i Advent – kyrkoårets början, då vi i både kropp och själ får förbereda oss i väntan på Kristi ankomst. Advent betyder ”ankomst”, och i kyrkoåret får vi reflektera över hjärtat i vår tro: nåden. Nåden är det fundament som allt kristet hopp vilar på. Den är inte ett tillägg, utan själva Guds väsen sådan Gud uppenbaras i Jesus Kristus.

Nåd är i djupaste mening Guds fria och suveräna initiativ. Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva – Guds gåva är det.” (Ef 2:8). Nåden är inte en mänsklig prestation, inte resultatet av vår fromhet, ansträngning eller förtjänst. Den är Guds gåva, oförtjänt och obegränsad, som ges till oss i ett litet barn, stark nog att lyfta den tyngsta börda från våra axlar.

Martin Luther betonade att människan är helt beroende av Guds nåd – ”sola gratia” – nåden allena. Det är i kraft av denna nåd som vi kan möta Gud, inte genom lagens gärningar eller vår egen rättfärdighet, utan endast genom Jesu försoningsverk.

I Jesus ser vi Guds nåd ta konkret gestalt. Han rider in i Jerusalem på en åsna, ödmjuk och fridsam, mitt i en desperat längtan efter befrielse och räddning undan en militär ockupation. Detta är en ankomst av tydlig messiansk kraft, där Gud visar att nåden inte kommer med makt och tvång, utan med ödmjukhet, självutgivande kärlek och barmhärtighet.

Kristus förkroppsligar nåden i mötet med syndare, i förlåtelsens ord, i gemenskapens bröd och vin. Där mänskligheten möter sin egen gräns, där gör nåden sitt inträde och öppnar en väg till försoning med Gud.

Det är inte bara en engångshändelse, utan en dynamisk verklighet som formar och helgar den troende. Det är inte bara förlåtelse, utan också kraft till förvandling. Nåden gör oss delaktiga i Guds liv, och leder oss in i helgelse – en livslång process där Jesu bild får växa fram i oss.

Detta innebär att leva i beroende av Gud, i ödmjukhet och tillit snarare än självtillräcklighet. Vi får vi ta emot nåden i sakramenten, dopet och nattvarden, där Gud möter oss konkret och ger oss del av sitt eget liv.

Nåd är inte bara individuell utan också relationell och i den kristna gemenskapen får vi vara bärare och mottagare. Vi är kallade att ge vidare det vi tagit emot – att förlåta som vi själva blivit förlåtna, att visa barmhärtighet där världen dömer. Så blir kyrkan ett nådens tecken i världen, ett vittnesbörd om att Gud upprättar, försonar och älskar.

Det finns stunder i livet då vår tillvaro ställs på sin spets. Som 5-åring var det kanske så för mig då insikten om mitt härjande drabbar mig på hatthyllan i vår bil, och jag inser konsekvensen.

Som vuxen drabbar insikten mig då jag får hålla mitt nyfödda barn i min famn. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv.

Vi väntar på ankomsten av ett litet barn. Det är inte bara tradition av vackra julkrubbor, levande ljus och finstämd sång. Nu mer än någonsin behöver vi drabbas av självinsikten och se in i ögonen på Jesus, som åter igen kommer till oss med ett nyfött hopp.

Det finns mycket att be om nåd för i vår värld, där barn föds i krigets skuggor, där jordens resurser tänjs till bristningsgränsen, där hela livets tillvaro ropar efter andrum och paus. Ett Nådens år, en stor hatthylla att få vila på.

När vi tänder det första ljuset i advent, låt oss minnas att vi lever av nåd, inte för att kräva, utan för att ge.

Vi får öppna oss för nådens mysterium, ta emot och bära det vidare. Kristus kommer, ödmjuk och mild, för att rädda, försona och förvandla. Må Guds nåd lysa i våra hjärtan, i församlingens gemenskap, i hela världen – nu och alltid.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Kristi återkomst, 2025-11-23 (Anders Johnson)

Dan 7:9-10
Upp 20:11-21:5
Joh 5:22-30

Kommer ni ihåg mannen i Betesda? Han hade varit sjuk i 38 år och det sas att den som först kunde ta sig ner i vattnet efter att en ängel stigit upp skulle bli helt frisk. Så klart, Jesus kommer dit och botar honom, och allt borde varit frid och fröjd, men det var ett problem. Han hade gjort det på sabbaten. Då blev judarna så klart upprörda. Jesus borde veta bättre än att jobba på vilodagen. När han senare i templet berättar att Gud verkar genom honom och att Gud är hans far, och att han kan göra under och uppväcka döda precis som sin far, då var det många runt honom som blev väldigt upprörda.

Kära vänner, idag är det alltså domsöndagen. Från Daniel får vi höra om en man i snövita kläder som sitter på en tron av eld och han blir betjänad av många. Så kommer domare fram och de har med sig böcker, många böcker, för nu skall alla människor dömas.
Från Uppenbarelseboken har vi en vit tron och jorden och himmelen blev rädda och flydde. Kvar blev människorna som stigit upp från sina gravar och alla dömdes efter sina gärningar. De som inte platsade kastades ner i den brinnande sjön medan de goda får en ny himmel och en ny jord och ett nytt Jerusalem kommer ner från skyn. Ingen död, ingen sorg och ingen smärta skall finnas mer.

Så kommer Jesus och det känns som om han vill försöka förklara för oss, och göra oss mindre oroliga. För det första, är det han som kommer att vara domare. Den milde och gode Jesus, som vi känner från texterna. För det andra. Den som lyssnar på honom och tror på Gud, han faller inte i domen utan skall ha evigt liv. Och för det tredje. Det är inte han som hittat på att det skall vara så här utan det har Gud bestämt. Det känns ju på sätt och vis rätt tryggt. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända den där dagen. Jag tror att vi kommer att få träffa vår Herre, ansikte mot ansikte och prata igenom våra liv. För någonstans betyder det vad du och jag gör med våra dagar här på jorden.

Så nu undrar jag, går ditt liv på autopilot? Låter du det bara rulla på? Ofta när jag svara på frågan, ”Hur är läget?” brukar jag just svara så att det bara rullar på och att livet kanske är bäst just så då det bara rullar på. Är det verkligen så?

Har ni hört talas om boken Die with zero eller dö med noll. Underförstått noll kronor på bankkontot. Skriven av en rätt rik amerikan, Bill Perkins. Den handlar om att man inte bara skall låta livet rulla på. Bokens bärande idé är att man skall maximera antalet upplevelser i livet och för att kunna göra det så skall man planera sin livsekonomi på ett sådant sätt att pengarna tar slut samtidigt som jordelivet gör det. Man inser också att om man skall maximera sina upplevelser så är det olika saker man vill, och kan göra, i olika faser av livet. Så den berömda ”bucket list”, den som man hör att en del gör när de känner att det snart är dags. Den tycker han att man skall man skriva tidigt i livet och att man skall dela upp den i 5-års intervaller. Så klart att det är olika saker som är viktiga när man är 25 och när man är 65 och framför allt hänger inte kroppen med på en del av det som en 25-åring kan göra. Författaren tycker faktiskt att vi skall leta reda på någon hemsida på nätet där vi kan fylla i våra data och sedan får vi reda på när vi skall dö. Låter rätt fruktansvärt men det ger oss faktiskt perspektiv på våra liv. Hur många somrar har jag egentligen kvar här på jorden t.ex. Det hjälper oss bort från det tankesättet att jordelivet är oändligt och att vi alltid kan göra det sen. Bättre att tänka i perioder. Vad skall jag få in under den här 5-årsperioden, och vad kan jag vänta med till sen.

Kommer ni ihåg berättelsen från Luk 19 om mannen som gav varje tjänare ett pund att förvalta till dess att han kom tillbaka? Någon hade lyckats bra och tiodubblat värdet, medan en man bara stoppat undan pengarna och väntat på att han skulle komma tillbaka. Mannen var ju så klart olika nöjd med sina tjänare. Meningen med den berättelsen är ju att det handlar om livet som vi fått till låns och vad vi gör av det. I berättelsen är det mannen som är domaren över tjänarna.

När det är dags för mig, vet ni vem som förmodligen är den hårdaste domaren? Jag själv. Jag skulle inte vara nådig. Jag skulle nog berätta för mig själv vad jag borde gjort, varför och hur fel det var att agera som jag gjorde. Men nu är det inte så. Jesus är domaren. Han tar emot mig i sin öppna och mjuka famn. Där kan jag tryggt vila och behöver inte oroa mig. Han kommer säkert att berätta för mig vad jag kunde gjort bättre, men mer som en kompis som gör det för att hjälpa mig att förstå än för att döma och trycka ner.

Här i kyrkan har snart ett år gått. Nästa söndag börjar vi på nytt. En månad senare har även 2025 passerat och församlingens räkenskaper skall summeras. Uppfyllde vi våra mål och förväntningar? Gick ekonomin någorlunda som planerat? Arvet som vi fick från 2024, har vi förvaltat det väl och kommer 2025 att kunna lämna ifrån sig ett fint resultat för 2026 att förvalta?
För oss människor är ju överlämnandet från en generation till nästa mycket mer diffust. De är ju redo att ta över innan vi känner oss redo att lägga av. Men visst vill vi gärna att de skall få något som är lite bättre än det var tidigare.

Så meningen med livet, är det att maximera antalet upplevelser? Den som vinner är den som har mest häftiga minnen i skallen när man dör. Eller är det att ha levt ett liv med Jesus och offrat allt för hans skull? Eller är det att lämna efter sig något till eftervärlden som är lite bättre än vad det var tidigare?

Vet ni vad. Jag tror att allt det där är viktigt, men när jag sitter där i min gungstol och tittar tillbaka på livet så tror jag att det viktigaste av allt är att jag känner att jag varit med i ett sammanhang där jag varit älskad och kunnat älska. För störst av allt är kärleken.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Trons kraft, 2025-10-26 (Jonas Thorängen)

Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 15:5-6
Epistel – 1 Tim 6:11-12
Evangelium – Joh 9:1-12
Psaltarpsalm – Ps 73:23-26

Trons kraft
Jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror, och det brukar vi samtala om. Ni kanske undrar vad vi kommer fram till? Jo, vi kommer fram till att jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror. Och det här vet vi alldeles säkert och bestämt.

Jag tänker att det är klokt och riktigt att fundera över sin tro och försöka formulera den. Och ämnet för denna söndag är Trons kraft.
Vad tror jag? Vad tror jag på? Vad betyder denna tro för mig?
Trons kraft. Som uttryck låter det som om att tron skulle vara ett subjekt som har en egen inneboende kraft. Finns det en inneboende kraft i själva tron?
Var finns denna tro?
Eller är trons kraft något som jag kan prestera?
Kan vi mäta vår trons kraft i vad vi presterar?

Jag tvivlar men jag tror på berättelsen.

Abram blev Abraham
Har ni räknat stjärnorna nån gång?
Abram ombads av Gud att räkna alla stjärnor. Men redan i frågan finns ett tvivel: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!”

Från Sverige påstås det att vi kan se 3 – 4000 stjärnor, om förutsättningar för sikt är de allra bästa. På andra platser på jorden så kan mann se betydligt fler så troligen så skulle nog Abram rent faktiskt kunnat se fler stjärnor, kanske 5-6000 stjärnor. Förutom siktmöjligheterna så är det ju också praktiskt krångligt att räkna stjärnor när du står och blickar upp mot himlen. Snart, kanske redan innan du hunnit till hundra stjärnor så skulle du säkert komma i tvivel om du råkat räkna en stjärna två gånger och du måste börja om. Tur för Abram att han inte hade tillgång till nutida teknik och beräkningsmöjligheter för då hade han fått stå och räkna i flera livstider för att räkna alla stjärnor. Det beräknas att det finns 200 triljoner stjärnor. Ni får själva räkna ut hur lång tid det skulle ta att räkna dem.

Men det är inte tron på och möjligheten att kunna räkna alla stjärnorna som är poängen i berättelsen. Abram var gammal och barnlös, ingen skulle kunna fortsätta hans livslinje, han trodde att han skulle gå ur livet och dö barnlös, men nu får han ett löfte om att han ska få barn och ättlingarna ska bli många.
Poängen är att Abram trodde. Han fann tron på en framtid och fortsättningen på hans egen livslinje.
Långt senare lyfts Abrams tro som ett exempel i Hebreerbrevet. Kapitel 11 börjar med ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” och därefter lyfts fram många exempel på tro.
Abram fick ett nytt namn av Gud – Abraham. Det låter ju nästan lika som Abram men Abraham betyder ”fader till många”.

Mannen som var blind
Vi har idag läst berättelsen om hur en man som är blind från födseln botas av Jesus (i Johannes 9: 1-12). I kapitlet före, i kapitel 8, så har Jesus en minst sagt hetsig diskussion med de lärda och kunniga om just fader Abraham. De lärda påstår att Jesus är besatt, för att de inte förstår och tror på det Jesus säger. Det blir så hetsigt att de lärda plockar upp stenar för att kasta på Jesus, men han lyckas ta sig undan och lämnar tempelområdet.

Jag tänker att det här är en berättelse om tro och tvivel.
Det är också en berättelse om kunskap och tilltro.

Det fanns tydligen en föreställning om att mannens blindhet berodde på synd. Antingen sin egen synd eller föräldrarnas. Det är en så vanlig föreställning så att det är den första tanke som lärjungarna lyfter fram när de möter mannen (som är utan namn) och frågar Jesus. ”Vem har syndat?”

I mitt perspektiv så tycker jag det låter som en helt tokig tanke. Hur skulle en persons blindhet kunna bero på att personen har begått en synd eller att personens föräldrar skulle begått en synd? Nu är ju begreppet synd också komplicerat i sig och det skulle kunna studeras länge, men …. Jesus avvisar den tanken utan några diskussioner. Det är jag glad för.

Men samtidigt tänker jag att det är väl bra att de funderar på orsaken till mannens blindhet. Att själv ställa sig frågan kan ju vara början på en tanke som leder till forskning kring orsaker och skapa lösningar, en början till eventuella förändringar eller hjälpmedel som kan tas fram. I Dagens Nyheter idag, finns på förstasidan en rubrik*, som man skulle kunna tro att de tagit fasta på dagens evangelietext. Det står en liten rubrik längst ner på sidan, ”Blinda fick synen tillbaka”.

Det krävs personer som ifrågasätter fenomen, föreställningar och brister i våra liv för att de ska börja fundera, pröva och forska sig fram till nya tekniker och hjälpmedel i vår vardag. Denna artikel handlar om hur de med ett inopererat chip och smarta glasögon lyckas få blinda att se.

Jesus hade inte tillgång till denna teknik förstås. Han spottar på marken och gör en deg av saliv och damm som han stryker på den blinde mannens ögon och ber honom att gå och tvätta av sig. Så får mannen sin syn.

Jag måste säga att jag personligen sätter mycket större tilltro till dagens teknik än till den saliv-och-damm-deg som Jesus gjorde. Jag tvivlar på att en sådan deg skulle kunna ge en blind man hans syn tillbaka.

Jag tvivlar. Men jag tror på berättelsen.
Den blinde mannen hade tilltro till Jesus och gjorde som Jesus sagt och fick sin syn. Nu kunde han se.

Man skulle kunna säga att mannens grannar och vänner och de som kände igen honom nu inte trodde sina ögon. De tvivlade på att han var samme man som tidigare hade tiggt på gatorna som de nu såg. Men, han bekräftar själv: ”Det är jag”.
Sen får han berätta för andra hur det gått till och nu väcks nyfikenhet, vem är Jesus och var är han?

Nu får ni ursäkta mig men jag tycker faktiskt att den här sista frågan är lite lustig och jag blir full i skratt när jag läser. De frågar en man, som till alldeles nyss varit blind och som de själva inte trodde kunde vara samma man, honom frågar de var Jesus är. Hur skulle han kunna veta? Han har ju aldrig sett Jesus! Han kan omöjligt ens känna igen honom, på utseendet i vart fall. Hans enkla svar är ”Jag vet inte!”

Visst är det ganska befriande? ”Jag vet inte”.
Vi behöver inte kunna ge svar på varenda fråga men vi kan liksom denna man utan namn få sätta vår tilltro till det som inte har en uppenbar och/eller en vetenskaplig förklaring.
Jag vet inte är ju också en början för att försöka förstå mer.

Jag kan också avslöja att denna berättelse fortsätter med att mannen och Jesus möts igen och det mötet slutar lyckligt. De skriftlärda och fariséerna är däremot inte nöjda och lyckliga. De tror inte på att mannen varit blind och de kallar Jesus en syndare eftersom han har arbetat på sabbaten – han har ju gjort medicin, en lera på saliv och damm och strukit den på mannens ögon – det är synd att göra det på sabbaten. Att arbeta på sabbaten var att göra fel enligt deras förstelnade sätt att se på sin tro på Gud.

Dessa lärda män borde ha läst och tagit till sig orden från profeten Mika:
”Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.”
(Mika 6:8, GT text, från föregående söndag med ämnet ”Att lyssna i tro”)

Vi idag
Vi har idag också läst: ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” (1 Tim 6:11-12)

Och från 1 Kor kan vi läsa mer om hur tro och kärlek hänger samman för ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1).

Tro hänger nära ihop med hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tro hopp och kärlek – dessa tre igen. Jag har många gånger sagt att dessa ord inte enbart är de fina och varma känslor som följer förälskade människor och som vi så ofta förknippar med bröllop. De är riktade till församlingen, i ett brev till församlingen i Korint, men vi får också ta till oss dem. Dessa tre ord må vara en känsla, men de är också en gåva och de är alla tre en uppgift. De är att tro, att hoppas och att älska. Alltså något vi gör. Men inte nödvändigtvis som en prestation.

Peter Halldorf har uttryckt det så här:

”Kärleken uppstår inte genom ansträngning.
Den finns där som en del av vårt väsen; vi är skapade i kärlek, av kärlek, för kärlek.
Man kan inte bestämma sig för att älska, på samma sätt som man inte kan bestämma sig för att tro.
Men man kan bestämma sig för att låta kärleken prägla sitt liv.
En känsla kan gå förlorad, det kan inte kärleken.” (Peter Halldorf)

Trons kraft är inneboende i oss, på samma sätt som kärleken är inneboende i oss.
Det är tillsammans som vi kommer till vår bästa rätt. Trons kraft fullkomnas tillsammans, ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1). ”Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39) – ja, det är bra och viktigt att ge kärlek vidare och det börjar med och i dig själv.

Jesus, som mannen-utan-namn mötte – mannen som fick sin syn tillbaka, denne Jesus hälsar oss alla människor, åter och åter igen: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)

Amen