Guds rike är nära, 2021-12-05 (Bengt Ekelund)

Jes 35:1-10
Matt 13:31-34

Advent betyder ankomst. Det är söndagsskolkunskap närmast. Men vilken ankomst är det vi egentligen tänker på? Det vanliga är att vi säger att det handlar om att Jesus ska födas, Gud ska komma till jorden. Det behöver inte vara fel. Men en kollega fick mig också på ett annat spår och det tänker jag följa idag. Vi tänker oss oftast tiden som något som bara går framåt. Något tar slut och något nytt börjar. Så gör vi med kyrkans år också. På domsöndagen avslutas kyrkoåret och på första advent börjar det nya året. Men alltid, i övrigt, hänger söndagarna samman. Kanske märker du det inte som gudstjänstbesökare, men när man jobbar flera veckor i följd med kyrkoårets texter blir det tydligt att det finns samband. Ibland kan jag uppleva att jag när jag är klar med en predikan, kan se att den lika gärna kunde hållits nästa söndag, om du förstår hur jag menar. Att därför läsa adventtexterna med domsöndagen som fond, blir spännande. Ankomsten handlar om när Människosonen kommer. När Guds rike är nära.

Den gammaltestamentliga texten idag är så vacker när den beskriver gudsriket. Jag föreställer mig att de som hörde profeten Jesaja blev tårögda av glädje och förväntan. ”Som en äng med liljor skall öknen blomma… Ge styrka år kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er… de som herren friköpt vänder åter… Fröjd och glädje följer dem.”

Evangeliet då? Senapskornet för männen och surdegsbaket för kvinnorna, kanske. Det lilla blir stort. Det är hel okej att det börjar i det lilla. Sen går tiden och livet och skörden har mognat och degen har jäst. Och allt har sin tid. Ibland kan jag undra om vi för mycket stannar kvar i senapsfröstadiet? Vi matar oss själva och varandra med det lilla istället för att just låta det mogna eller jäsa. Litar jag på det jag tror på? Vågar jag prova trons och kärlekens vingar, eller ligger jag som en förvuxen fågelunge som blir matad av min allt äldre och tröttare fågelmamma?

”Guds rike är nära” hette förr ”Riket som kommer”. Jag vet inte vilka bilder som fyller dig vid tanken på alltings återupprättelse? Om jag bara tänker att julen är vår tids svar på Jesus ankomst, kan jag känna förtvivlan och stress. Ska jag dras med av tidens köpande och mysande, eller ska jag vara alternativ julfirare? Ska jag frossa eller späka mig? Eller mitt emellan? Lagom är kanske bäst. Men om jag lyfter blicken handlar det inte om hur jag beter mig i detaljerna om mitt hjärta är felriktat. Om jag inte ser Jesus i min behövande nästa, spelar det ingen roll om det är jul eller pingst. När människosonen kommer säger han inte ”Har du firat en god jul?” Nej han säger snarare som Stefan Sundström ”Har du älskat allt du pallar varje dag?” Och vad svarar du och jag? I Lukasevangeliet 21 säger Jesus om Människosonens ankomst att människor kommer att förgås av skräck. ”Men när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig … Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen”.

Det har slagit mig att ibland blir Bibelns texter verkliga och tron kommer i funktion, när den behövs. När någon berättar om sitt liv och det jag hör nästan är ordagrant berättelsen om den förlorade sonen. Eller när jag ser någon just räta på sig för att han eller hon blir sedd och tilltalad. Guds rike är nära. Både här och nu i kärlek där tron prövas och i längtan efter ett nytt rike, där var och en som har tillit kan räta på sig och möta Herren ansikte mot ansikte.

Amen

Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla.  Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio  brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen


[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.


Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand


Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen

Samhällsansvar, 2021-10-24 (Anders Johnson)

Matt 22:15–22

januari 11
februari 6
mars 10
april 6
maj 14
juni 10
juli 15
augusti 16
september 12
oktober 9

Det var antalet skjutningar har vi har haft i Stockholm under 2021. Den 13 oktober sköts två män i Farsta strand, en avliden. För ett par dagar sedan sköts den 19-årige artisten Einar ner på öppen gata i Hammarby sjöstad.

Vad skall vi ta oss till? Samhället har ett problem och vi måste hjälpa till men hur då?
När det gäller problemet med vår miljö som far illa vet vi vad vi borde göra, och jag är övertygad om att vi gör så gott vi kan, även om vi misslyckas ofta och kanske är lite bekväma och tycker om att leva som vi alltid gjort.
När det gällde problemet Corona fick vi tydliga uppmaningar om vad vi skulle göra. Social distansering, tvätta händerna, stanna hemma och vaccinera oss när möjlighet gavs. Vi har ju till och med upplåtit vår kyrka till bekämpandet av covid-19. Men, hur kan vi hjälpa till med att lösa problemen med de kriminella gängen och speciellt skjutningarna som följer i deras spår?

Jesus var ju en smart kille som alltid ställde sig på de svagas och förtrycktas sida. Vad skulle han gjort? Vilka människor hade han träffat? På vems sida hade han ställt sig? Texten jag nyss läste handlade om ett annat samhällsansvar. Att faktiskt ta från det man har och ge till någon annan.

Någon sa att av det man tjänar går 1/3 till att leva för idag, 1/3 till att betala av gamla skulder och 1/3 för att spara för framtiden. Det var några år sedan och uttalandet kom inte från någon som inte bodde i Sverige, men vad han menade var att en del av det han tjänade gick till hans föräldrar. De skulle tas hand om och han såg till så att de hade det bra på ålderns höst. Det var skulden som skulle betalas tillbaka. En del av det han tjänade gick till hans barn, mat, kläder, skola. Det var självfallet en investering i framtiden och en förhoppning om att de skulle ta hand om sina gamla föräldrar, när de inte orkade längre. Det som blev över gick sedan till honom och hans fru att leva för.

Jag tror inte vi tänker riktigt så nu. Är det någon här som reflekterat över att ett barn kostar dig ca 1.5 miljoner kronor när längtan är som störst att ha ett eget litet bylte att rå om. Och sedan kan man också tänka att det kostar staten ca 3 miljoner till innan barnet är gammalt nog, har gått i alla skolor och är redo att börja arbeta.

1994 sa Mona Sahlin i TV att ”Det är häftigt att betala skatt” och visst kan vi alla hålla med om att det är fint att se hur mina skattekronor arbetar i samhället. Och för oss är det självklart, men det är det inte överallt och det var det nog inte på Jesu tid eller. Så klart, om du har pengar samtidigt som du tycker att staten i stort sett gör bra saker, då känns det rätt ok, men om det är tomt i pungen och du känner att pengar inte går dit de skall, då tror jag alla här förstår att skatteoket inte är speciellt roligt att bära.

Och nu kan jag bara inte låta bli. Ni har väl alla sett kuvertet som ni fick i brevlådan för någon månad sedan, från vår kassör Maria, där en del av din skatt kan komma den här församlingen till godo. Sista anmälningsdagen är 31 oktober.

Frågan Jesus fick var ju faktiskt mer komplicerad än så, en riktig fälla. Israel var ockuperat av romarna och mycket av den skatt som togs in finansierade just förtryckarna. Så, om Jesus sagt att det är rätt att betala skatt, så hade han setts som stödjare åt förtryckarregimen. Om han däremot svarat nekande hade han blivit gripen som revoltör och kastad i fängelse.

Men, är det att man arbetar och betalar skatt viktigt för att vara en bra samhällsmedborgare? Självfallet inte. Det finns en massa uppgifter som måste göras men som inte ger en enda krona i lön men som ändå är jätteviktiga.

För några veckor sedan arrangerade Centrumkyrkans ungdom något som kallas för Kämpaleken. En tävling där ca 250 scouter från Stockholmsområdet gick runt under några timmar och på olika stationer fick lösa kluriga uppgifter. Jag hade glädjen att få vara med på ett hörn och förutom alla barn och ungdomar träffade jag fantastiskt många ledare, riktiga hjältar, som lägger en stor del av sin lediga tid på att ge våra unga en fin och meningsfull fritid. Men jag vill påstå att även bland de unga träffade jag många som tar sitt samhällsansvar, skola, läxor, prov. En massa saker händer i kroppen som växer, samtidigt som man är en bra kompis och engagerar sig i det man tycker är viktigt. Jag vet att många unga siktar på något de brinner för. När de blir stora så vill de arbeta med något som är viktigt, inte bara för sig själv utan för många, många fler.

Har du som jag klagat på enfaldiga politiker som inte fattar något och som definitivt inte kan räkna. Jamen, varför blir jag inte en själv då? Det är inte svårare än så. Alla partier skriker efter personer som vill engagera sig på lokal nivå. Ett jätteviktigt arbete som man kan utföra på sin fritid. Ser du allt elände där ute? De behöver dig? Det finns mängder av olika hjälporganisationer som inriktas på socialt arbete, både här hemma och i andra länder.

I fredags var jag och min kamera på handboll. Förutom en mängd unga vuxna och ledare som tillsammans har det kul och får en meningsfull fritid träffade jag också en bekant i publiken. Hon är polis här i Farsta och efter lite prat om barn och annat, berättade hon om sitt arbete. Hur tungt det är för de poliser som jobbar ute i fält, hur många som slutat för att de inte längre orkar och att hon, som inte längre arbetar på fältet, får vara som en mamma och trösta och stötta sina kollegor när de kommer tillbaka in på kontoret igen.

Snabbt börjar jag må lite dåligt. Vad gör jag för nytta egentligen? Många jobbar och kämpar i arbeten som verkligen har ett tydligt ansvar att bära vårt samhälle, lärare, vårdpersonal, polis, busschaufförer osv. Jag bara lever mitt liv på planeten. Duttar lite här och där. Faktiskt så att man känner ett sting av avund gentemot de som faktiskt hjälper människor på riktigt, istället för att mest bara sitta framför en dator och knappa, eller prata.
Och då kan jag behöva tänka så här:
Mitt arbete leder fram till att människor i en fabrik får jobb som går ut på att tillverka maskiner som kan torka luft. Dessa maskiner används sedan i andra fabriker som tillverkar batterier till bilar som drivs på el. En elbil är mycket bättre för miljön än en vanlig bil. Plötsligt har mitt knappande på datorn blivit en del av den stora globala miljösatsningen, som vi människor håller på med just nu. Jag känner att jag kan sträcka på mig igen och känna mig stolt över mitt arbete.

Nu vill jag att du och du och du också gör samma tankelek, och om du inte har ett vanligt lönearbete så använd samma tankesätt på någon sysselsättning som du gör. Visst ser jag lite mer raka ryggar och stolta miner nere i kyrkbänkarna.

Kommer ni ihåg vad Jesus sa? ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Vi är alla, oberoende om vi inser det eller inte viktiga pusselbitar för att få vårt samhälle att fungera samtidigt som vi också behövs för vår Herres arbete här på jorden. Men i orden ”ge Gud det som tillhör Gud” är det inte så att Jesus vill lägga på oss ytterligare bördor. Han påminner oss om att den här gemenskapen är lika viktig som den där det handlar om att tjäna pengar och betala skatt. Jag vet att när man stängt dörren bakom sig och lämnat ett arbetslag så försvinner de som man känt som vänner väldigt snabbt. På jobbet värderas du efter det du presterar men här är du viktig och älskad precis som du är.

Ibland brukar jag tänka att kyrkan är min sociala försäkring. Om allt kör sig och jag klantar till det riktigt, riktigt illa, så vet jag att trots allt så finns ni här som fortfarande älskar mig och vill vara mina vänner. Och där kanske den andra delen i Jesu uppmaning landar, samtidigt som orden från den sista natten med lärjungarna klingar i mitt inre. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Till sist vill jag ge er några fraser från en sång som vi kommer att sjunga mycket nästa månad.

Människa, ditt liv är stort,
utan dig blir inget gjort,
du skall själv i världen skilja
godhet ifrån ondskans vilja,
bära ansvar för din jord
.

Du skall forma fred och bröd,
rum för kärlek i vår värld.
Livets Gud har inga händer,
därför är det dig han sänder,
när din nästa lider nöd.

Du skall värna det som gror
överallt på denna jord.
Genom dig, som alla känner
kommer Gud till sina vänner
och ger värme ur din hand.

Och när du har levt din dag
till sista andetag,
famnar Gud din gråt och smärta,
gömmer evigt i sitt hjärta
nåd för dina nederlag.

Innan jag slutar vill jag återknyta till där jag började min predikan. Vad kan vi göra för att minska de kriminellas påverkan i vårt samhälle? Hur kan vi hjälpa till att minska den grogrund som gör att unga idag väljer en ond karriär istället för att göra gott?
Ta ett snack runt fikabordet om en stund och fundera på hur vi som människor och vi som församling kan ta vårt ansvar här och nu.

Att leva tillsammans, 2021-10-17 (Jonas Thorängen)

Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Mark 3:31-35

Jag hade just gått och lagt mig och var halvvägs in i sömnen när jag hörde smattret från en helikopter genom det öppna vädringsfönstret. Smattret från helikoptern drog inte förbi och försvann, så som det oftast gör, utan stannade och fortsatte ihärdigt utan minskat ihållande. Jag förstod att något hänt och gick upp och tittar ut och ser blåljus som blinkar på flera ställen i Farsta strand. Jag tittar på min mobil och ser hur nyhetsuppdateringar börja komma in. TV4 och kvällstidningarna verkar vara snabbt på plats för att rapportera. På Twitter flödar kommentarerna med något uns fakta och massor av spekulationer.

Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. En man i 40-årsåldern sköts till döds i Farsta strand i tisdags och en 16-åring skadades och vårdas på sjukhus. Detta våld präglar också vår vardag. Deras våld präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på medmänniskor och på livet sätter tydliga spår i mig.
Med psaltarens ord frågar jag, ”Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag, hur länge ska fienden triumfera” (Ps 13:5) och med psaltarens ord uttrycka ”jag hatar de ondas skara” (Ps 26:5).

Ingen människa, inte en enda en, kan leva hela sitt liv helt oberoende av andra. Att leva tillsammans, som är dagens ämne, är inget som vi i nån allmänt god mening uppmuntras till, eller får goda råd om. Nej, att leva tillsammans är den förutsättning vi har i livet. Vi är beroende av varandra. Vi är alla beroende av varandra. Vi som människor blir till i gemenskap, vi växer som människor i relation med andra. Vi hör ihop. Vi hör ihop, inte enbart med dem vi är släkt med eller enbart med dem som vi delar trosgemenskap med, eller dem som vi delar politiska åsikter med. Vi hör ihop med alla människor oberoende av allt som kan ses som tämligen ytliga skillnader av åsikter, religiös bekännelse eller hudfärg. Det är inget val utan ett faktum som vi har att förhålla oss till – Gud skapade människan till sin avbild. Ingen annan identitet är viktigare.

I texterna som vi läst idag så pekar de på olika gränsöverskridanden. Det handlar om gränsöverskridande av kultur, av språk och av familj.

Berättelsen om Rut handlar ju om hur hon är fullständigt blottlagd i en annan kultur än den hon växt upp i. Hon har förlorat sin man, sin svärfar och nu följt med sin svärmor Noomi som återvänder till Betlehem från Moabs land (som ligger öster om Döda havet). Noomi och hennes man Elimelek hade en gång varit välbeställda men lämnat Betlehem för att bo i Moab en tid då det var hungersnöd. Nu hade alla män i familjen dött – far och två söner, kvar fanns Noomi och hennes svärdotter Rut, som kom från Moab, och nu kommit som främling till Betlehemstrakten i Israel. Det var i skördetid och Rut ber att få plocka ax, efter att skördemännen gjort sitt. Detta var en slags rättighet som änkor hade, vi skulle kunna se det som en sedvänja långt före vårt samhälles socialbistånd [1]. Det måste ha varit svårt att leva på resterna av de korn som blev kvar efter att åkern skördats. Boas, en släkting till Ruts avlidne svärfar, tar sig an henne och ger henne skydd och möjligheter. Han har hört om henne att hon lämnat sitt land och sina egna föräldrar och att hon har gjort gott mot sin svärmor, också efter att hennes man dött.

Vi vet väldigt lite om Tabita, hon som också kallades Dorkas och var en lärjunge. Hon bodde i Joppe, eller Jaffa som staden kallas idag. Jaffa är en av världens äldsta hamnstäder, kanske den allra äldsta, och idag sammanväxt med den moderna staden Tel Aviv. Det sägs att till Joppe skeppades cederträ in från Libanon för bygget av templet i Jerusalem. I Jaffa har handel skett i flera tusen år och människor mötts från olika kulturer och språk. Grekiska var ju den tidens världsspråk, och kanske var Dorkas egentligen från Grekland? Att hon omnämns som lärjunge och har två namn nämns nästan i förbifarten, utan någon större förklaring, vilket kan tyda på att det inte var något särskilt märkvärdigt alls för de första läsarna av denna berättelse. De visste att i Joppe fanns folk av olika slags bakgrund och identitet.

Staden Lydda, där Paulus vistades vid tillfället för vår berättelse, ligger ett par mil inåt landet från Jaffa. Lydda, eller Lod som staden i Israel heter idag, fanns då och finns som stad än idag. Både Jaffa och Lydda har också idag en blandad befolkning. Judar utgör idag en majoritet på cirka 80% av israels befolkning. Cirka 20% av Israels befolkning är framförallt araber (eller palestinier som de ofta själv kallar sig), men i Israel finns också druser, tjerkesser, samaritaner och armenier med flera folkgrupper. Alla dessa identiteter har olika ursprung och historia, deras tro och bekännelser är olika och ibland sammanflätade. Bland israels araber är de flesta muslimer men också en del kristna. Just Lydda är en sådan blandad stad där det bor judar och kristna och muslimska araber. Efter det krig som utspelade sig mellan Israel och extrema grupperingar i Gaza tidigare i år så blev det tydliga motsättningar mellan Lyddas arabiska och judiska befolkning. Araber och judar utsatte varandra för våld och förstörde affärer och vandaliserade gravplatser. Identiteten till den ena eller andra gruppen verkar vara viktigare än att vara människa. Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld.
Tabita eller Dorkas – vi vet inte om hon var judinna eller av annat ursprung. Men det var ju inom den judiska sfären som de allra första Jesus-efterföljarna fanns, så kanske kan vi anta att hon är judinna med någons slags koppling till grekisk kultur. Om Tabita, om Dorkas, kvinna och Jesus lärjunge beskrivs i denna dödsruna att Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Är Jesus oförskämd mot sin mor och sina bröder? Ja, det kan låta så när vi läser att han säger ”Vem är min mor och mina bröder?” och sen ser på dem som sitter runt omkring och säger ”Det här är min mor och mina bröder….”. Den här berättelsen finns med i alla fyra evangelierna och utifrån det kan vi anta att den sågs som viktig, eller ”stack ut” när berättelsen traderades vidare.  Men Markus evangelium skrevs ju troligen först. Markus skriver på ett väldigt kortfattat sätt och har också några andra detaljer med i berättelsen i texten före det vi läst idag. Bakgrunden är att Jesus nu kallat sina tolv lärjungar, han har undervisat, märkligt och oförklarligt har människor blivit friska från sjukdomar och han har blivit populär. Hans anhöriga har hört om detta och blivit oroliga – har han blivit helt tokig?  Jag läser från Markus 3:20 ….

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul [2] och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Markus 3:20-27)
Det här är den korta bakgrunden till händelsen då Jesus som respons på besked om att hans anhöriga  står utanför trängseln och frågar efter honom, retoriskt frågar:
»Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor
Jesus expanderar här sin familj. Hans identitet är inte endast hans närmaste anhöriga – alla de som är runtomkring honom är hans bror och syster och mor.

Jag tror att Jesus just pekar på kärnan i det han vill säga – att göra Guds vilja – och han utökar sin familj. Jesus identitet är inte endast det som kan relateras till hans närmaste familj utan också alla de som gör Gud vilja.

Texterna vi läst idag handlar om gränsöverskridande, inte om att överge sin identitet men att vara inkluderande. Texterna ger exempel på när människor överskridit och inkluderat andra perspektiv av kultur (som Rut), kanske också språkligt (som i fallet med Tabita/Dorkas I Joppe fanns det bland lärjungarna  en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas.) och familj (som Jesus som hävdar att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor).

Alla tre texterna har dessutom en kvinna i centrum av berättelsen och texterna pekar på att det handlar om personernas karaktär, som visar sig genom deras handlingar. Rut som hade gjort gott, Tabita eller Dorkas som hade gjort gott och var generös och Jesus som säger att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans – Gud skapade människan till sin avbild.
Har vi nåt val? 

När din grupp, eller din klan blir viktigare än att vara människa, viktigare än att se människan utanför sin egen grupp, då är vi på ett sluttande plan nerför.  Där är vi nu. 
Hot och hat präglar vissa människors liv så mycket att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. Detta präglar vår vardag. Detta präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på liv och medmänniskor sätter tydliga spår i mig.
När vår gemenskap skapar begränsningar, när frågan ”vad ska den andre tro?” om jag gör det ena eller andra begränsar mina möjligheter så krymper också jag som människa. När jag frågar mig ”Kan jag som kristen samarbeta med ….vem det nu är.” så krymper min värld och mina möjligheter som människa. 

Har vi nåt val?
Ja, jag kan välja vad jag gör med mitt liv i förhållande till alla er andra. Ingen av oss är en isolerad ö – vi hör alla ihop. Vi är alla beroende av varandra. Jag behöver veta vem jag är för att kunna samarbeta och relatera till andra. Men min identitet – som man eller kvinna, som svensk, som kristen – får inte uppta hela min uppmärksamhet. Först människa, kristen sedan (var det Grundtvig eller Kierkegaard som sa det?)

I Markus evangelium kapitel 12 finns den viktiga berättelsen som jag menar utgör kärnan i att göra Guds vilja – vad är viktigast i livet? Budet som säger Du skall älska din nästa som dig själv. Mark 12:31).
Det är inte mer eller mindre än så. Det är en urgammal sanning som Jesus hämtar från 3 Mosebok 19:18, där det står Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. 

Budet säger implicit att du först måste älska dig själv – älska din nästa som dig själv. Det är viktigt att lära känna sig själv. Det är viktigt att ”grunda” sig själv i en gemenskap där glädje, frihet och omsorg ger mig själv stöd.

Jag vill avsluta med ett exempel på ett gott gränsöverskridande, en god och generös handling som jag är övertygad om är Guds vilja.
Just nu pågår olivskörd i Palestina och Israel. Olivskörden är av mycket stor betydelse, både kulturellt och ekonomiskt för palestinier. Glädjen över olivskörden firas bland unga och gamla – det är en folkfest.
Men, i den konflikt som ibland leder till hot och hat och död mellan palestinier och israeler så utgör tiden för olivskörd en risk för alla palestinska bönder och deras familjer som plockar oliver. Risken består i att israeliska bosättare då passar på att ibland bränna olivträd som är redo för skörd, eller att hota bönder så att de inte kan eller vågar skörda. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som jag jobbar med till vardags brukar vid den här tiden göra palestinierna sällskap för att utgöra en internationell skyddande närvaro. Men nu är det inte möjligt eftersom Israel inte tillåter inresa för enskild besökare. Följeslagarna är inte ensamma om att utgöra denna skyddande närvaro, utan det finns en del andra internationella organisationer och även en del israeliska fredsorganisationer som följer med och delar glädjen och finns som en tredje part mitt i konflikten. Organisationen Rabbis for Human Rights är en av dessa israeliska organisationer. Det är israeliska judiska rabbiner som reser till palestinska bönder för att vara med och skörda oliver. Rabbis for Human Rights beskriver på Facebook i en text för några dagar sedan att skördetiden ska för palestinierna inte utgöras av hot från aggressiv israeliska bosättare, eller av soldater som tycks skydda bosättarna snarare än palestinierna, olivskördande palestinska bönder ska inte behöva begränsas av polis som skapar restriktioner där Israel ockuperar palestinsk mark. Det ska inte behöva vara så men tills det har förändrats, säger Rabbis for Human Rights, så är de där för att be med sina händer och fötter. De står med båda fötterna på marken och händerna i olivträdens grenar.

De gömmer inte undan sin identitet som judar, de gömmer inte sin tro och sina böner. Men de reserverar heller inte sina böner och tro enbart för dem som har samma etniska eller religiösa bakgrund. De ser till saken, de ser en orättvisa och agerar mot detta missförhållande – just därför att de har sin tro. 

Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans är att älska min nästa som sig själv.

Amen


[1] plocka ax Fattiga, invandrare, faderlösa och änkor hade rätt att efter skördearbetet plocka ax på fälten; se 3 Mos 23:225 Mos 24:19. Från www.bibeln.se

[2] Beelsebul Ett gammalt gudsnamn har överförts på en demon, som här likställs med djävulen. Jfr 2 Kung 1:2 med not. Från www.bibeln.se