Författare: CK

Kallelsen till Guds rike, 2024-06-09 (Bengt Ekelund)

Liknelsen om festen, Luk 14:15–24

En av de bästa ursäkter jag sett är uttrycket ”Jag kan tyvärr inte komma, p.g.a. vill inte”. Det är bland det ärligaste jag hört och läst. Brutalt, men sant. Uttrycket ”Jag ska bara” förknippas annars ofta med barn. Du ropar på barnet som svarar ’jag kommer, jag ska bara…’. En del säger säkert det samma om sin partner.

Att gå hem från kyrkan när ens partner är pastor har drag av detsamma. Jag brukar säga att det inte handlar om antalet meter som ska gås utan om hur många människor det finns på den ytan. Och det är så livet är. Tänk så tråkigt att varje gång passera genom en grupp människor där ingen har något viktigt att säga. Eller bara tyst betraktar dig. Uttrycket ’jag ska bara’ är mycket relevant, oftast, och ursäkterna från dem som är bjudna på fest har fullt legitima skäl. Det finns till och med en lag som säger ”En nygift man behöver inte gå ut i krig och får inte heller åläggas andra plikter. Ett år är han fri att vara hemma och glädja sin hustru.” (5 Mos 24).

Jesus sätter alla ursäkter i ett evighetsperspektiv. Då gäller det att prioritera. Lagen ja! Men människan först. Ärligt talat, vad skulle du och jag svarat? Lagen, vanan, kutymen säger en sak och så upplever jag att något är ännu viktigare. Det är kanske i perspektivet av den nygifte mannen som Jesus till och med säger ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” Om vi inte förenklar, mjukar upp eller förklarar bort, så är det vad Lukas påstår att Jesus säger. Då kanske det där brutala svaret är mest ärligt? Jag kan inte för jag vill inte.

Man kan inte ha flera gudar, t ex Gud och mammon. Och det har jag ju inte, jag ger ju kollekt och går till kyrkan då och då. Ganska regelbundet, om jag får säga det själv. Så jag har mitt på det torra.

Frälsningen, kallelsen till Guds rike, är inte något jag får för min egen skull. Jag tror att det blir fel om det är för att jag ska bli räddad. Kallelsen till Guds rike handlar om de andra. Det finns de som försöker rycka till sig Himmelriket med våld och med fel motiv. (Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.) Det handlar inte om dig och det handlar inte om makt. Himmelriket tränger sig fram när ett barn gråter på Gazaremsan. Himmelriket kallar på mig när någon skriker ut sin ensamhet ljudligt eller i tystnad. Himmelriket kallar på mig när någon skjuter eller blir skjuten på gatan, när en kvinna misshandlas i sitt hem. Och vad svarar jag? ’Jag ska bara… ’, eller ’Jag kan inte p.g.a. vill inte.’

Å ena sidan ska vi inte låta kärleken vara beräknande. Å andra sidan måste vi räkna med att kärleken har ett pris. Men jag tror att det jag får när jag följer kallelsen är så mycket mera värt att jag inte ens saknar det som det kostar.

Min kollega är präst från Nigeria. Tre dagar innan man prästvigs blir man inlåst i ett rum med en Bibel, en säng och ett glas vatten. Där får man sitta tills tiden för prästvigningen är inne. Man få avbryta men det betyder att man inte är redo. Om jag ser det som en symbol så känns det som att det är möjligt för var och en av oss att ibland värdera, eller ställa in mitt fokus på just kallelsen. Kan jag, vill jag fortsätta följa kallelsen? Är det värt priset att följa Jesus? Vad kan det komma att kosta mig, den närmaste tiden? Jag väljer inte själv vad jag behöver rensas från för att kunna säga mitt ja, men jag ställer mig till förfogande med mina brister, gåvor och möjligheter.

Tänk den dag när vi kommer till kyrkan och hela rummet är fyllt av liv och lust. Glädjen är stor över att just jag fick vara med. Du sätter dig längst bak kanske lite full av förundran och vilsenhet. Plötsligt säger någon längst framifrån åt dig att stiga fram. Någon ser din osäkerhet och ödmjukhet. Ditt tjänande bär frukt. Du som minst förtjänat det får hedersplatsen, bland hemlösa, barn och avsidestagna. Du behöver inte rycka till dig Himmelriket. Det är ingen aktivitet eller prestation. Himmelriket självt tränger sig fram och du får plats! Om du vill.

Amen    



Gud – Fader, Son och Ande, 2024-05-26 (Jonas Thorängen)

Textläsningar enligt evangelieboken:

5 Mos 6:4-9 
Apg 2:24-35
Matt 11:25-27

Gud 
Gud är 
Gud är som en mobiltelefon, en smartphone – ständigt närvarande. Den kan allt, den håller reda på min tid, alla mina möten och händelser. Den håller reda på mina pengar, Du har koll på min status, Du räknar alla mina steg, Du påminner mig när det är dags att sova.  

Gud ser dig alltid. Smartphone hör dig och är ständigt vid din sida, dag som natt. Smartphone räknar dina pulsslag och analyserar din nattsömn och väcker dig om morgonen. 

Guds rike är som ett globalt nätverk som drar oss alla samman. Ingen är för stor eller för liten, ingen för rik, ingen för fattig … kanske? 

Guds rike, min mobiltelefons kapacitet, är som en virtuell värld där vi är i ständig interaktion. Här i denna virtuella värld får jag alltid likes, jag blir bekräftad – här får vi alla ge utlopp för våra innersta känslor (med ett kort tweet eller en utläggning på Facebook…) – vänd ditt ansikte till mig. 

Om jag beger mig långt ut i vildmarken, längst ut i skärgården, högt upp på fjället – så förlorar vi täckning … 

Gud är. 

Vi läser dagens evangelium tillsammans: 

Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 
Amen 

Alla människor bekänner sig till något eller inget. 

Vi behöver alla en utgångspunkt, något vi tar spjärn emot för att förstå världen och oss själva. Vi behöver en grund, en utgångspunkt, om inte för annat så behöver vi nånting att ta avstånd ifrån. 

Gud är. – Gud är långt större än vad vi kan uttrycka i ord. Och det understryks också i dagens evangelietext att ”ingen känner sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen..” 

Idag är det Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen (som den också har kallats), det är också Mors dag i Sverige och här i Centrumkyrkan också ett fokus på Diakonia – hur ska vi få ihop allt det här?  

Och det är förstås för att lyfta fram den kristna kyrkans bekännelse att Gud är treenig. I Sverige finns många kyrkosamfund och de flesta finns med som medlemmar i Sveriges kristna råd. 26 medlemskyrkor är medlemmar (tänk att det finns så många kyrkosamfund i Sverige!) och det är faktiskt en världsunik bredd i vårt kristna råd. Alla dessa kyrkor har de sin egen historia och bakgrund men alla bekänner sig till samma lära om treenigheten. 

På SKRs hemsida kan vi läsa om ”kyrkans trosbekännelse, som talar om treenig Gud. Den talar om Fadern som är skaparen av universum, av allt synligt och osynligt. Den talar om Sonen, Jesus som blev människa och som också idag möter oss med hopp, förlåtelse och kärlek. Den talar om den heliga Anden som ger kraft och vägledning i livets vardag och gudstjänst.” (från https://www.skr.org/kristen-tro/vad-ar-tro/) 

Var står nu detta i bibeln?  

Ja, det finns nu ingenstans där det står sammantaget på ett enda ställe att Gud är treenig så som Gud fader, Guds son och den Helige ande. Men vi kan ändå förstå att det är så utifrån många skriftställen. Som människor så vill ständigt försöka förstå vem Gud är, och hur Gud är. 

Det är faktiskt just nu i dagarna ett tusen sexhundra nittionio år sedan som det första stora ekumeniska mötet ägde rum. Det var kejsar Konstantin som då bjöd in nästan 300 biskopar från de unga kyrkorna i Romarriket och de möttes i Nicea år 325, (eller dagens Iznik i Turkiet) för att diskutera och söka enas i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Nästa år är det alltså 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea, som gav oss den nicenska trosbekännelslen. [Textbrytning] 

Efter Jesus död och uppståndelse och lärjungarna som bar med sig denna nya lära i alla väderstreck och utmanande tänkandet och teologin i den judiska tron. Jesus och lärjungarna hade ju sin grund i den judiska bekännelsen – ”Šəmaʿ Yīsrāʾēl YHWH ʾĕlōhēnū YHWH ʾeḥād …”-  

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:4-9) 

I Jesus lärjungars fotspår växte kyrkan fram och mötte (stort) motstånd och många andra ideer och föreställningar. Lärjungarna hade ju själva hört Jesus tala om Gud som fader. De hade egna erfarenheter av allt som hänt och berättelserna återberättades, skrevs ner så småningom, och skrevs av igen och berättelser mötte nya frågor. Hur skulle de som nu hörde om berättelserna om Jesus, en människa av kött och blod, hur skulle de förstå att han var Gud? Det är ju omöjligt! Det är ju svårt att förstå att Gud som skapat allt också är född som ett litet ömtåligt barn av en ung kvinna. Kan Gud vara så stor att kan han utsätta sig för att vara ett litet ömtåligt barn? Det är svårt att förstå och att ta in idag och det var verkligen svårt i den tid och miljö som den unga kyrkan växte fram i. 

En bekännelse svarar på sin egen samtids frågor. Och min inledning idag är ju ett slags försök till denna samtida bekännelse men i en lite ironisk och travesterande form över hur jag och många med mig många gånger alltför mycket förlitar oss på att ha en mobiltelefon i min närhet. Jag är ju också medveten om att den inte håller. Gud som en smartphone är ingen grund att stå på, men det är lätt gjort att den tar upp mer tid än relationer med medmänniskor och med Gud får. 

Kejsar Konstantin hade bekänt sin tro på Kristus. Förföljelserna av de kristna avtog (i vart fall till dels och för en tid) och Konstantin, som inte var döpt, kallade nu samman alla biskopar för att diskutera, reda ut och tydliggöra den kristna tron. Där i Nicea kom de fram till och majoriteten slog fast att Sonen är av samma väsen som Fadern. I det följande stora kyrkomötet (koncilierna) i Konstantinopel så växte en formulerad trosbekännelse fram, den vi kallar den Nicenska trosbekännelsen (men som kanske mer korrekt borde kallas den nicensk-konsantinopolitanska trosbekännelsen.) 

Gud är relation. Kanske har ni sett ikonen Treenigheten. Där kan vi se att Gud är en i tre och tre i en – Fadern, sonen och den helige ande. 

Jag sa att det inte finns ett sammantaget uttryck för denna tydliga treenighet i bibeln. Men biskoparna som möttes i Nicea och Konstantinopel satt inte och hittade på. När vi läser bibeln så anar vi hela tiden olika aspekter av Gud, Gud som ju inte kan fångas och beskrivas i ord.  

Gud är relation och lika lite som vi kan beskriva kärleken med några enkla formuleringar så kan vi heller inte helt och hållet beskriva Gud.  

Från allra första början, redan i skapelseberättelsen så berättas det om att ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Genom alla tider, alltid och överallt finns Guds närvaro med oss, mitt ibland oss och inom oss och vi är en del i hela kyrkans världsvida kropp. 

I skapelseberättelsen läser vi också att ”Så formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7) 

Och långt senare, i en tid då rädsla dominerade och allt hopp verkade vara ute, en mörk kväll… 

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid (och fred) åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.” (Joh 20:19-22) 

Vi har fastat och firat, det har varit påsk (med all sin dramatik och uppståndelse!), därefter Kristi himmelsfärd och pingst, då Anden tog form liksom eldslågor på var och en som hade samlats och de talade med varandra så att de alla förstod varandra – tänk vilket mirakel! Nu, efter alla dessa dramatiska högtider som är del av vår tradition, så går vi nu in i vardagstider, som trefaldighetstiden innebär. Nu ett tag framöver handlar kyrkoårets ämnen, liksom hela naturen, om spröda plantors tillväxt och mognad. Vi får fördjupa oss i vår tro, växa och mogna med ämnen som Vårt dop, Kallelsen till Guds rike och senare under sommaren om Fria eller fälla, Lärjungaskapet och Efterföljelse och Medmänniskan.  

All denna vardags och varjedags-formation får då ha sin grund i en bekännelse på vad vi tror på. 

Vi får tro och vi får tvivla. Vi får söka efter det goda att tro på. Vi får pröva och vi får leka med orden så som barn prövar ord och så som det står i dagens evangelietext så har han uppenbarat ”detta” för dem som är som barn.  

En annan slags treenighet som vi läser om är (”Men nu består) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. (1 Kor 13:13). Ofta hör vi dessa ord när förälskade par ska gifta sig, och det är fint och bra.  

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor? Men dessa ord var riktade till församlingen, till oss. Och det var inte tänkt som en identifikation av känslor utan det handlar om handling. Tro, hopp och kärlek – det är vårt uppdrag, och uppenbarligen så finns det ett stort behov i vårt samhälle och vår tid av dessa tre – tro, hopp och kärlek. 

Tro, hopp och kärlek omsätts i handling här i Farsta, i Sverige och i hela världen, precis så som vi fått höra genom Diakonias arbete här idag. Vi som världsvid kyrka är en hoppets och kärlekens infrastruktur, som med tro bär kärlek och hopp vidare till alla.

Pingsten med sina dramatiska och mirakulösa händelser är förbi. Nu är det trefaldighetstid – vardag, växt och mognad och Guds heliga ande, hjälparen följer och är med oss.  

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (läser vi i Apg 17:24-28) 

Om du vill så läser och ber vi den nicenska trosbekännelsen tillsammans. 

Nicenska trosbekännelsen 

Jag tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen 

Påskens vittnen, 2024-04-07 (Anders Johnson)

Joh 21:1–14

Ja, se fiskehistorier… Lika populära då som nu.

Här har vi alltså åtminstone 6 män, som inte verkar haft bättre för sig eller kanske var så hungriga att man prompt skulle ut och fiska, mitt på natten. Eftersom ni är lika nyfikna som jag så kan jag berätta att nattfiske på den tiden innebar att man hade en eld med sig i båten. Man höll elden en bit ut över vattnet och nyfikna fiskar simmade dit för att se vad det var. Då plötsligt drog man bort ljuset och kastade sitt nät där man tidigare lyst. Ett kastnät, som det var frågan om, har tyngder på sidorna så när det når ytan så sjunker sidorna snabbt till botten och fiskarna blir instängda i nätet. När man sedan halar in nätet så dras det först om i botten och nätet blir som en påse, förhoppningsvis full med sprattlande fiskar.

För våra män i den här historien blir det en lång natt. De kastar och kastar men ingen fisk. Till slut böjar det ljusna och den förstörda nattsömnen var till ingen nytta. Så sakta började de ro tillbaka till stranden där deras båt normalt vilade. Vid vattenbrynet står en man. Det var säkert lite dunkelt och svårt att se så här innan solen gått upp men när de kom inom hörhåll för mannen kunde de uppfatta att han pratade med dem. Frågade hur det gått med fisket och när de bekände att det gått dåligt så fick de rådet att kasta ut nätet på styrbord sida. Vad hade de att förlora? Ett sista kast gjorde väl ingen skillnad. Men männen ser en lätt krusning under ytan och när nätet dras åt och blir en påse så ser alla att den är så full med fisk att det är märkligt att den inte går sönder. Det är Johannes som ser det först, att det är Jesus som står vid stranden. För en av lärjungarna blev detta ett väldigt speciellt återseende. Petrus, som hade förnekat Jesus den där natten för några dagar sedan, hade nu möjlighet att få känna hans närhet och be om förlåtelse. Så han kastade sig ur båten och vadade iland för att återigen få vara nära sin frälsare och vän. När väl alla män kommit iland visade det sig att Jesus gjort iordning en frukost åt männen bestående av bröd och fisk. De åt och njöt både av att få sina magar fyllda men också så klart av att få återse Jesus och få bli ytterligare stärkta i sin vetskap om att Jesus är Guds son och deras frälsare.

Jag tror att Jesus inser att det kommer att vara svårt för många att på riktigt förstå att han kommit tillbaka från dödsriket. Att bara visa sig är ju såklart märkligt men genom att göra ett under så vet han att detta kommer att sprida sig under lång tid framåt.

Så, Jesus är mån om sina lärjungar och visar hur mycket han tycker om dem genom att servera en frukost. Visst är väl handlingen att laga och bjuda någon på det ett av de allra vanligaste och kanske det viktigaste sättet att visa mänsklig kärlek på.  Jag kan tänka mig att sitta runt en varm, glödgad bädd var skönt efter en natt på sjön, som säkert varit både lite kylig och fuktig.

Genom att han ordnade en måltid gav det honom också en möjlighet att prata med männen. Vi vet inte hur samtalet förlöpte men jag vill tro att det var gott, så som det kan bli mellan en lärare och elever. Jag tror också att Jesus styrde samtalet så att han kunde förbereda dem för den separation som han visste snart skulle komma. Hela hans liv hade fram till idag varit ett arbete för att rusta de människor som sedan skulle föra kyrkan vidare.

Känner ni igen er? Vi har alla varit med om detta. Vi har förberett oss för något riktigt länge, blir lite nervösa när tidpunkten närmar sig, genomförandet, och sedan en tomhet när det är över. Hur är det? Har du något projekt på gång? Jag är helt säker på att vi som människor mår bra av att ha några uppgifter som vi kan arbeta med när tid ges. Om inte, prata med Kim. Jag är säker på att han kan hitta på något lämpligt.  

För Jesus var, tror jag, de här sista samtalen väldigt speciella. Han hade varit med dessa människor, som han älskade så mycket. Han hade skött om dem och känt stort ansvar för dem men snart var det dags att släppa taget.

Ja, då skall ni få en fiskehistoria av mig också. Hur man får tre gäddor på ett kast, eller vådan av att inte kunna släppa taget.

Så, vi färdas bakåt i tiden, inte 2000 år men väl kanske 20 år och platsen är sjön Värmeln i västra Värmland. Pappa sitter längst bak i båten, vid motorn, och jag sitter mitt på, vid årorna. Båten ligger en bit ut från vassen och vi kastar våra drag in mot vasskanten i hopp om att fånga några riktigt fina gäddor.

Plötsligt ser jag glädje i min pappas ansikte. ”Jag har fått napp, men den är inte så stor”, säger han samtidigt som han långsamt börjar veva in. En kort stund senare ser vi bägge hur spöet rycker till och pappa måste hålla emot för att inte tappa greppet. ”Den kanske inte är så liten i alla fall”, ler pappa och en kort kamp följer innan gäddan börjar närma sig båtens kant. Då ser vi att det är en liten gädda som fastnat på draget, men sedan har en stor gädda tagit ett rejält bett över den lilla gäddans kropp. Fram med håven och vet ni vad, den stora gäddan släppte inte greppet förrän den låg och sprattlade på båtens botten.

Vi vet alla att det är livsviktigt att kunna släppa taget men att vägen dit ofta innefattar långa förberedelser. Kanske det mest uppenbara är när barnen blivit stora och skall klara sig själva. För dem, ett helt 20-årigt liv, och nu är det dags. Som förälder våndas man så klart och vill hjälpa till. Kommer det att gå bra?
När man byter arbete eller kanske slutar arbeta och går i pension. Har man förberett allt? Kommer de att klara sig utan mig?
Jag kan tänka mig att både du och jag också skulle behöva bli duktigare på att släppa taget. Kanske gör vi saker av gammal vana, som vi inser att det egentligen bara tar tid som vi skulle kunna använda till något bättre. Har du en hobby som inte längre är speciellt kul? Tittar du på alla nyhetsprogram trots att du vet att det räcker med ett? Kanske något annat som du kan sluta upp med? Fundera lite och diskutera gärna vid kaffebordet senare efter gudstjänsten.

Jesus visste, om han inte släppte taget så skulle aldrig hans kyrka kunna växa. För honom blev den sista tiden ett hårt arbete för att lägga de sista stenarna i grunden till det som skall bli hans kyrka.

Vi vet alla att så småningom skall vi också släppa taget om allt det här. Det vi kallar livet. Jag hoppas då att jag, och säkert ni också känner att ni gjort alla nödvändiga förberedelser, dels för att livet här skall kunna fortsätta på ett bra sätt, men också att du och jag är redo att möta vår skapare, på vilket sätt som det nu sker.

Nu skall det egentligen vara ett amen men vän av ordning, visst sa han tre gäddor på ett kast.

Jo, det var så att när vi sprättade upp den stora gäddan så låg det också en liten gädda i dess mage.

Amen

Vägen till korset, 2024-03-24 (Larsåke W Persson)

Evangelietext: Matt 21:1-11
Episteltext: Ef 2:12-16

De flesta av oss här i kyrkan är väl förtrogna med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Vi har hört den många gånger, och vi har hört Hosiannaropen igen och igen, både på Första Advent och på Palmsöndagen.

Idag skulle jag vilja stanna inför det faktum att så mycket i våra liv är repriser och upprepning. Kanske blir man mera uppmärksam på det ju äldre man blir: årstidernas växlingar, upprepandet varje höst och vår, av att lägga om däcken på bilen, att ställa fram eller tillbaka trädgårdsmöblerna och mycket annat.

En bild som har följt mig ända sedan i julas när vi sjöng ”Nu är det jul igen…” är bilden av 10 000-meterslöpare som springer varv efter varv på en idrottsplats och när de kommer i mål har de egentligen inte kommit någonstans. De är ju bara framme där de började.

Trots att jag själv aldrig varit någon långdistanslöpare känner jag igen mig. Varv efter varv har ju tagit mig runt i kyrkoårets händelser och jag vet i förväg vad som ska hända. Berättelsen om Jesus och åsnan måste jag ju ha hört minst 140 gånger sedan jag var barn, två gånger varje år.

Traditioner och upprepning kan vara på gott och ont. De kan skapa en trygghet i tillvaron, men de kan också upplevas som tristess och tjat. Man kan längta efter något nytt, något överraskande i livet, och inte bara dessa eviga repriser.

Som fromma judar var säkert Jesus och hans lärjungar vana vid repriser och religiösa traditioner som ständigt upprepades, t.ex. påskalammsmåltiden till minnet av uttåget ur Egypten. Och i Jerusalems tempel gick översteprästen varje år in med offerblod för sina egna och folkets synder – en ständigt upprepad ritual.

Mycket religiöst liv äger rum i ett cirkulärt eller cykliskt perspektiv, runt, runt, runt, igen och igen… perspektivet: runt, runt, runt, igen och igen…

Även i Bibeln finns suckarna över denna ständiga upprepning. Predikaren i GT suckar över alltings meningslöshet när han ser hur solen går upp och går ner och sedan går upp igen i en ständig upprepning, och inget är nytt under solen… Han verkar tycka att det är lika meningslöst som att springa varv efter varv utan att komma någonstans, ett jagande efter vind…

Men både i Bibeln och i livet finns också ett annat perspektiv: det lineära perspektivet som handlar om en vägsträcka med början och slut. Och det är detta perspektiv som vi möter i dagens kyrkoårstema: VÄGEN TILL KORSET.

När man är på väg någonstans är ju en rimlig fråga: ”Är vi inte framme snart?” Det är barnens uttråkade fråga under en lång resa. Men så är det också för en Vasaloppsåkare som längtar till målet i Mora. Syftet är inte bara att vara ute och åka skidor, det är att komma i mål. Och på samma sätt är det faktiskt för 10 000- meterslöparen. Efter 24 varv ringer ju klockan för sista varvet. Då är den stora frågan inte hur loppet har varit utan hur det ska gå till slut.

Den frågan tränger sig på också i våra egna liv, mera ju äldre vi blir, när vi inser att vi inte ska springa runt varv efter varv för evigt. Även om vi försöker undvika dem så kommer påminnelserna ständigt. För många av mina egna generationskamrater, människor jag stått nära i livet, har klockan ringt för sista varvet. De är framme, i mål. Upprepningen har upphört.

Inför det perspektivet kan vi ha blandade känslor – både en lättnad över att äntligen vara framme och ett vemod över att inte längre få vara med. Men inför hotet att allt skulle vara slut kanske vi också känner en tacksamhet över att vi ännu hänger med, att vi ännu en gång får vara med och fira jul med våra anhöriga, att vi ”ännu en gång får nåden att se en vinter ge vika” för att citera en norsk dikt till Griegs ”Våren”.

Den fortsättningen är dock ingen självklarhet. För många som vi känner blev förra våren och förra julen den sista. Men vi som är här idag är kvar — väl medvetna om att det inte kommer att vara så för alltid: ”70 år varar vårt liv, 80 om krafterna står bi”, säger en psaltarpsalm. Även om förväntad levnadsålder har ökat i vårt land så ringer klockan för sista varvet – förr eller senare.

Jag tror det är mot den här bakgrunden vi ska läsa texterna från Palmsöndagen. Jesus och hans lärjungar var ju vana vid upprepning. De levde i en cykliskt och traditionellt färgad kultur. Men när det närmar sig påsk detta år säger Jesus: ”Se vi går nu upp till Jerusalem”. Han talar om vägen till korset där ska han lida och dö – och sedan gå vidare genom uppståndelse till ett liv i härlighet.

Nu skulle det bli slut på den religiösa upprepningen. Det Jesus såg framför sig var ju inte att han år efter år skulle rida in i Jerusalem på en åsna som en spännande religiös ceremoni. Nej, nu gick vägen vidare tvärs igenom de religiösa traditionerna mot ett annat mål. ”En gång för alla” skulle han offra sig själv för människornas frälsning.

Detta ”lineära perspektivet” hade hans lärjungar svårt att ta till sig. Kanske skulle de ha föredragit att gå med Jesus ännu några varv i det heliga landet för att förkunna, bota och mätta människorna. Men det de i stället hade framför sig var en helt annan väg, som de ännu inte visste så mycket om, en väg vidare mot ett större mål.

Det mesta i Nya testamentet följer faktiskt ett lineärt perspektiv. De första kristna mindes vad Jesus hade gjort ”en gång för alla”, och de väntade på hans återkomst i härlighet. Deras fråga var ”Är vi inte framme snart?”. ”Kommer ha inte tillbaka snart?” Och därmed frågan: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva medan vi väntar på detta ”återseende”, på den förvandling som väntade både dem själv och hela världen. Hur kan vi förbereda hans återkomst? Detta perspektiv dominerade de första kristnas tro: de mindes vad som hade hänt – och de såg fram emot vad som skulle ske. Målet var att Gud till slut skulle bli allt i alla.

Detta är också budskapet i dagens episteltext från Efesierbrevet. Där pekar aposteln på den förändring som ägde rum genom Jesus Kristus. Tidigare var efesierna hedningar, främlingar, utanför Guds folk. Genom Jesus Kristus var främlingskapet över och nu gällde det att ”kunna klockan”. Som det var tidigare var det inte längre. Det gamla var förgånget; något nytt hade kommit, och nu inväntade man att Guds rike skulle komma i härlighet.

Att leva som kristen idag tror jag handlar om samma förmåga att ”kunna klockan”, att tolka skeendet i tiden och livet. Vårt påskfirande upprepas visserligen till minne av vad Jesus gjorde – men nu väntar vi också på Guds rikes fullbordan, på ett sätt som vi inte till fullo kan föreställa oss. Som kristna är vi kallade in i ett lineärt perspektiv med ett DÅ, ett NU och ett SEDAN. Vi färdas på en väg med början och slut. Det gäller oss som enskilda, men också som kyrka och skapelse. För den skull är vi inte kallade till eskatologiska spekulationer utan till att leva här och nu med kontakt såväl med minnet som med framtidshoppet.

Allt för många har nu utifrån händelserna i Mellanöstern kommit att hänge sig åt eskatologiska spekulationer. Mängder med Youtubefilmer från evangelikala sammanhang i USA är exempel på det. Man tolkar de politiska skeenden med hjälp av bibliska profetior och räknar ut turordningen för de händelser som ska äga rum i ”The End times”, församlingens uppryckande, vedermödans tid och Jesu återkomst.

I Nya testamentet finns många varningar för att fördjupa sig i sådana spekulationer. Men där finns samtidigt ständiga uppmaningar till oss kristna att inte tappa det lineära perspektivet så att vi enbart lever i nuet och glömmer vad det var som hände den första påsken i Jerusalem – en gång för alla – och att tappa bort framtidshoppet och längtan efter den förvandling av tillvaron som Bibeln utlovar i och med Jesu återkomst i härlighet och Guds rikes fullbordan.

Enligt kristen tro är vi inte utlämnade åt en evig kretsgång. Vi får leva i en historisk utveckling med början och slut, både i våra egna liv och i en värld som börjar med Guds Skapelse och slutar med Guds Nya Skapelse. Dagens kyrkoårstema visar att den vägen är vägen till korset, genom död till uppståndelse.

Amen

Prövningens stund, 2024-02-18 (Lasse Vallmoss)

Matt 4:1-11
1 Mos 16:1-13

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Frågan ställs till Hagar, slavflickan, när Gud möter henne ute i öknen. Frågan kan i allra högsta grad ställas till Jesus när han befinner sig i öknen. Frågan kan också ställas till oss. Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Men jag vill börja hos Hagar. Hennes husbonde Abraham är en klanledare i en nomadstam och som sådan äger han inte bara får och kameler. Han äger också människor. Hagar är egendom. Sara ger henne åt Abraham när hon själv inte kan få barn, och när Hagar blir uppstudsig säger Abraham till Sara att hon får göra med henne som hon vill. Hagar har ingen makt över sig själv utan får acceptera att bli ett redskap för andras syften. Och nu har hon rymt.

Men Hagar är inte bara ett offer. Hon är en stark person som visar oss att man trots allt kan överleva under väldigt svåra förhållanden. Hagar är en överlevare. Hon är också en påminnelse om vilka villkor kvinnor ofta har fått leva under, och fortfarande gör i stora delar av världen. Barnet hon bär ska bli anfader till ett stort folk. Det är vad en välsignelse innebär i Gamla testamentet, att man ska få många ättlingar. Hagar får se Gud och överleva. Det ger henne en självkänsla så att hon kan ge namn åt Gud: Du är Seendets Gud, en gud som ser människan och låter människan se Gud när livet är som svårast. Någon slags vägledning får hon också, även om den är hård: Gå tillbaka.

Varje dag så prövas vi på olika sätt. Små och stora prövningar. Har ni sett Saltkråkan? Farbror Melker var verkligen en man som prövades om och om igen, varje dag! Han föll i vattnet, jag vet inte hur många gånger. Blev jagad av bin så han målade fönstren istället för väggen. Farbror Melker började en gång skriva på en bok. Den första meningen var: Denna dagen – ett liv.

Denna dagen – ett liv. Varenda dag får vi nya möjligheter och varenda dag måste vi fatta nya beslut. Både i litet och i stort.
Och det är det som denna dagen – ett liv handlar om. Det är det som fastan handlar om. Vi kan visst göra något för att det goda ska segra i världen – men vi gör det bäst i vår egen omgivning. Genom att vårda våra vänner, vår familj och våra medmänniskor där vi bor. För vi har en Gud som tar hand om det där stora perspektivet – så att vi kan tänka på det lilla.

Visst är det härligt att se på Saltkråkan. Hur enkelt det verkade vara i Astrid Lindgrens värld. Där man hade bekymmer som att man, som Stina, inte kunde få korpen att säga: Far ända in i baljan. Eller att man, som Pelle, inte fick ett husdjur fast man så gärna ville. Eller Tjorven som bara ville bli tjock när hon blev stor. Och så Melker då… att ramla i sjön ett par gånger är ju inte så farligt. Och han hade ju en förstående familj! Det verkar som att det inte räcker längre. Kraven blir större och prövningarna allt svårare eftersom man inte längre får vara lite klantig, man får inte misslyckas på det man gör, man får inte visa att man är svag. Eller?

Gud möter oss i maktlösheten.
Det är en frestelse att ta till de maktmedel vi har tillgång till, vi människor. Även om vi känner oss maktlösa ibland, så har vi tillgång till väldigt mycket makt. Att använda makt är ett väldigt lätt sätt att få sin vilja igenom, men att använda makt har alltid ett pris.

Saraj använde sin makt över Hagar. Hon lade tjänstekvinnan i Abrams säng, och Hagar blev gravid. Priset Saraj betalade var svartsjukan.
Hagar använde sin makt över Saraj. Hon gjorde sig större och skröt med sin attraktionskraft och sin fertilitet. Priset för det var att hon hamnade i onåd hos Saraj och att hon hamnade i öknen.

Det är en frestelse som är väldigt lätt att falla för; att använda sin makt. Det är prövning att bli utsatt för situationer där den lättaste vägen skulle vara att använda makten för att förbättra sin egen situation. Den prövningen är inte riktigt samma sak som att bli satt på prov, utan mer en kamp, en strid för att klara sig igenom med en gnutta mänsklighet kvar.

Saraj blev uppäten av sin svartsjuka. Hon stod inte ut i prövningens stund, utan föll för frestelsen. Hon förlorade en del av sin mänsklighet när hon använde sin makt för att trycka till Hagar, precis som Hagar föll för frestelsen att trycka till Saraj i prövningens stund. Och många av oss gör det varje dag. Vi faller för frestelsen när vi utsätts för prövning. Ofta använder vi vår makt för att trycka till andra och själva växa oss större, blåsa upp oss på andras bekostnad.

När vi inte har tillgång till makten, när vi är som mest maktlösa och ändå mitt i våra livs största prövning, då har vi inget annat än vår mänsklighet. Vi är svaga och bräckliga i vår mänsklighet, inte mycket att ha. Men just där och just då, är Jesus som allra, allra närmast oss. För, som det står i Hebreerbrevet, har vi ju inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, nämligen Jesus själv. Han var i sitt livs prövning där i öknen. Det hade varit så lätt för honom att använda sin makt till att förvandla de där stenarna till bröd. Det hade varit så lätt för honom att beordra fram ett gäng änglar som skulle fånga honom när han hoppade från tempelmuren, för änglarna gör som Jesus säger. Det hade varit så lätt för honom att flytta fokus från Gud och Guds rike till sig själv för att få tillgång till makten och härligheten. Men det gjorde han inte. Han valde att behålla sin mänsklighet och blev därigenom mer och mer gudomlig. Han valde att sätta sin allmakt åt sidan och bara låta kärleken finnas kvar.

Amen