CK – Centrumkyrkan Farsta

Vägen till korset, 2026-03-29 (Anders Jarl)

Som scout har jag ofta tänkt att jag skulle vilja ha en näverkont för endagspackningen. I väntan på att jag en dag kanske får en sådan ryggsäck får jag hålla till godo med scoutledarmaterialet Konten – idéer att bära med sig för SMU-scout. Där finns det på framsidan två scouter som bär varsin näverkont. Jag brukar tänka på ledarpärmen Konten just på Palmsöndagen eftersom den under fliken Troligt innehåller ett palmsöndagsdrama som handlar om två gatsopare som får städa upp efter Jesu intåg i Jerusalem och det framkommer att de även har fått se Jesus fler gånger under arbetstid t.ex. i samband med brödundret och när det berättas om en äktenskapsbryterska. Bra att det finns några som röjer upp när Jesus ibland stökar till.

Förutom att stöka till det praktiskt går det att säga att Jesus också stökar om i människors huvuden och tankar. Jesus överraskar och gör många gånger något oförväntat. Det judiska folket hoppades på att Jesus skulle bli den nya kungen som skulle befria dem från den romerska ockupationen men de blir besvikna när Jesus förklarar att han är en annan typ av kung med ett annorlunda kungarike. Detta gör avståndet litet mellan hosiannaropen och korsfästropen. Jesus var inte mycket att hoppas på.

Hosiannaropet är speciellt eftersom detta gamla jubelrop både är en bön om hjälp och ett trosvisst tack för denna hjälp. I lidandets närhet hörs lovsången. Sedan talar Jesus om ropande stenar och då förstår vi att det inte bara är människor som kan ropa. På andra ställen i bibeln står det bland annat om att blod och hela skapelsen ropar men vad menar egentligen Jesus med ropande stenar? Svårtolkade uttryck var vanliga på Jesu tid och det gör att man inte kan veta exakt vad Jesus syftade på. En teori är att Jesus menade att om Jerusalem inte tog emot sin Messias som var värd dessa hyllningar så skulle stenarna och ruinerna efter den förstörda staden vittna om vad man hade förkastat.

När vi idag ropar hosianna får vi göra det i glädje över att Jesus finns hos oss och vi kan tänka att han har ridit in i Farsta men ropet får också innehålla en bön om räddning och befrielse för alla som lever under förtryck och på platser där våldet och kriget härskar. Ropet får innehålla alla våra känslor och allt det vi vill förmedla till Gud.

Folket kallade Jesus för konungen som kommer i Herrens namn, men Jesus var inte den kung som folket hade förväntat sig. Jesus då som nu rider in i trasiga och fattiga människors liv. Han kommer rakt in i människors liv, just där vi är, inte där vi borde vara. Det som ligger nära till hands att säga om Jesus utifrån Palmsöndagens händelser är att han förblir densamme oavsett om han möts av hyllningar eller hånande. Där har vi det inte lika lätt att bara skaka av oss folks kommentarer och åsikter men vi kan låta oss inspireras av Jesus och påminna oss om att människovärdet är konstant och oändligt såsom Guds kärlek är till oss.

Jesus behövde en åsna för sitt intåg i Jerusalem för att profetian skulle uppfyllas. Denna fråga och önskan kan omformuleras till att Jesus behöver dig och mig. I Jesu ögon är vi alltid behövda och vi blir tagna i anspråk. Detta blir tydligt i ett årsmöte när vi väljer personer till olika förtroendeuppdrag. Möjligheten ges att både tjäna Gud och församlingen vilket är en förutsättning för att kunna fortsätta vara kyrka och en viktig mötesplats i Farsta. I gemenskap med varandra får vi dela tro och liv. Jesus är konungen som segrar genom att lida och dö och som härskar över oss inte i kraft av sin makt utan i kraft av sin utgivande kärlek.

Låt oss be: Herre Jesus, idag rider du in i din huvudstad, smord till konung, smord till din begravning. Folket viftar och jublar, barnen sjunger kröningssånger och dina lärjungar hoppas att du i dessa dagar skall upprätta riket. Du ensam vet vart vägen egentligen går. Herre hjälp oss att följa dig över mantlar och palmer, i fattigdom och överflöd genom politisk och mänsklig förvirring, osäkra på allt utom dig. Du ensam vet vart vi kommer. Du ensam är värd att följa överallt. Själva når vi aldrig fram till hela sanningen, hela kärleken men ge oss viljan att här och nu strida för deras seger och söka oss fram mot den fullkomlighet som bara finns hos dig.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Anders Jarl är regional kyrkoledare för Equmeniakyrkan Region Stockholm.

Guds mäktiga verk, 2026-03-22 (Jonas Thorängen)

Jungfru Marie bebådelsedag

Psaltarpsalm: Psaltaren 147:7–15
Gamla testamentet: Första Samuelsboken 2:1–10
Epistel: Kolosserbrevet 1:15–20
Evangelium: Lukasevangeliet 1:26–38

Se upp!
Se mot Öster!

Lyft era hjärtan från mörkret.
Vänd er mot ljuset som gryr.

Ty från Öster kommer Uppståndelsen.
Från Öster bryter Kristi ljus fram.

Natten viker, graven är tom.
Döden är nedtrampad.

Se mot Öster –
där går Rättfärdighetens sol upp.

Den här söndagen har allt!
Det känns ju som vi knappt kommit förbi julen, vi lever i fastan, vi är liksom på väg upp till Jerusalem för att fira påsk, påsken kommer mycket snart, och nu påminns vi om att det är nio månader kvar till jul – tack för den påminnelsen!
Denna söndag är en paus i fastan, en festdag mitt i övningarna att avstå. Fastan då vi övar oss att fokusera på det viktigaste, en tid för eftertanke och enkelhet – men idag är det festdag. I fredags var det vårdagjämningen och nymåne och på onsdag den 25 mars är det våffeldagen. Och våffeldagen hänger just ihop med vår söndag eftersom Jungfru Marie bebådelsedag också kallas Vårfrudagen, och när man säger Vårfrudagen tillräckligt många gånger och blir lite slarvig med uttalet så vipps så har vi Våffeldagen.
Den här söndagen har allt – Upp som en sol och ner som en våffla!
Jungfru Marie bebådelsedag, med temat Guds mäktiga verk – en festdag – Kanske ska vi få festa med våffla?

Vi har just hört berättelsen om hur Maria får besök av ärkeängeln Gabriel. Dagens ämne, ”Guds mäktiga verk”, anspelar på det mäktiga i hur barn blir till, tänker jag mig. Det är mäktigt, att som vi känner till idag, att könsceller från två individer möts och sammansmälter så börjar en celldelning som i de flesta fall leder fram till att en liten, liten hjärtpuls börjar slå – vad är det som gör att hjärtats rytm börjar? Celldelningen fortsätter och så småningom så föds en unik individ. Unik men ändå en människa med fingrar och tår, alla sinnen och en hjärna som klarar av enorma beräkningar, lagrar minnen och kan utföra kreativa processer. Därtill alla funktioner som vi tar helt för självklart, så som matsmältning och att vi andas, hjärtat slår och blodet syresätter hela vår kropp – …”vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud” (Ps 8:5-6). Visst är det fantastiskt? Guds mäktiga verk.

I den här berättelsen är också själva havandeskapet bortom vår vetenskapliga förståelse av hur det går till att bli med barn. Här hävdas det också att hon ska bli havande efter att Helig ande kommit över henne. Det är mystiskt och märkligt – Guds mäktiga verk.

Hade jag läst en nyhetsartikel om denna händelse idag, att Gud på detta sätt skulle avisera sitt inträde i människan och i oss som ett mänskligt kollektiv, så skulle jag nog tänka att, ”Det här är omöjligt.” Och kanske något senare om jag då ändå skulle vilja tro det, tänka att ”det här är ju för bra för att vara sant”.

Den kritiska rösten i mig fortsätter. Att en ängel kommer till en annan människa på detta konkreta sätt verkar ovanligt, minst sagt. Och Maria reagerar med rädsla – det verkar inte höra till vanligheterna heller för henne att få besök av en ängel. Och ändå förmår sig Maria att ställa frågor. Det är anmärkningsvärt att en ung tjej överhuvudtaget ställer frågor, och som här kritiska frågor till denna man-lika ängeln Gabriel. Att hon vågade.

Utifrån våra tiders kunskap så är det också upprörande att ung tjej får detta tills synes helt orimligt tunga och stora ansvar. Det sägs redan här av ängeln att ”barnet kallas heligt och Guds son.”
Vad skulle allt detta kunna innebära? Att en tonåring ska bli gravid är i sig ett bekymmer för oss, men att därtill bära Guds son! Vad skulle det kunna innebära? Att vara gravid och föda är livsfarligt. Det är med livet som insats. Men Maria accepterar uppdraget. Eller hade hon verkligen möjligheten att göra ett val?

Jag får också acceptera det historiska faktum att barn trolovades med män på den tiden. Jag får acceptera att tonårstjejer blev gravida och födde barn. Men jag tror också att vi nog bör se denna berättelses betydelse i symbolisk betydelse.

Gud vänder upp och ner på begreppen – då som nu!
Ingen kunde väl tro att Gud skulle komma på detta livsfarliga och sårbara sätt. Gud anförtror sig genom ung tjej, som knappast hade ”rösträtt”. Gud föds som människa, med alla de risker det innebär. Ett värnlöst barn i en tonårstjejs armar. Det låter inte som en supersäker plan direkt.
Om det skulle lyckas så är det ju nästan för bra för att vara sant.

Gud vänder upp och ner på begreppen, ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” (Kol 1:19-20)

Guds mäktiga verk.
Vem är mäktig? Då – när dessa bibeltexter skrevs – liksom nu, var och är det mäktiga män som styrde och ställde.

Idag beslutar de mäktiga att utvisa barn. Idag beslutar de mäktiga att splittra familjer. Idag beslutar mäktiga män att bygga murar som skiljer folk från folk, murar som skiljer vänner från varandra, murar som skiljer människor från deras marker. Idag beslutar de mäktiga att köpa vapen för miljarder. De mäktiga berättar för oss att vi inte har råd betala för välfärden. Vi har inte råd att bygga järnvägen. Vi har inte råd med 1 % av vårt lands inkomst för internationellt bistånd. Vi har inte råd säger de mäktiga, för vi måste investera i vapen.

Jag och många med mig trodde – och hoppades – för bara några år sedan att demokrati skulle få bli en självklar ordning för alla. Vi trodde att lagar och regler nu skulle kunna göra det bättre för alla och att erövringskrig hörde till historielektionerna. Nu backar demokratin i världen. Nu ökar antalet flyktingar. För nu bränner vi de dyrköpta vapnen, nu spränger vi dem i luften, nu brinner världens oljeförråd och fördyrar allt för oss och därtill förstör skapelsen.

Gud mäktiga verk. Kan Guds inkarnation mitt ibland oss vända upp och ner på makten? Kan Gud fylla oss med sin kärlek och tillit?

Jag var på ett arrangemang av Röda Korset – Utblick, som handlade folkrätt, humanitet och Sveriges roll i den nya världsordningen. I inbjudan hade de förklarat att ”Världsordningen är i gungning. I en tid där stormaktsrivalitet, ekonomiska spänningar och osäkerhet förstärker sårbarheter blir lidandet ännu större för människor som redan lever i utsatthet – och humanitära behov riskerar att hamna i skymundan.”
Där fanns många kloka som delade med sig av insikter och kunskaper. Där fick vi lyssna till erfarna personer som jobbar med politik, i organisationer och myndigheter – Human Rights Watch, Sida, SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) och Röda Korset förstås.
Där påminde de om att vi inte får ge upp och det är inte endast krig som behöver vinnas. Vi behöver vinna freden med Ryssland, vinna freden med Iran och alla de aggressiva makter som nu vill erövra mer för sin sak. I slutet bland alla talare så kom Jan Eliasson, som ju har lång erfarenhet av diplomati och arbete som FNs vice generalsekreterare med mera.

Han sa: ”Kom ihåg – Det var oerhört bräckligt, omvärlden i gungning, andra världskriget hade just slutat, ingen visste om de vågade lita på den andre – det var då som FN bildades, det var då som folkrätten började ta form. Det var kris och misstänksamhet när initiativ togs som skapade en regelbaserad ordning. Tillsammans är världens viktigaste ord”, sa Jan Eliasson.

Jag tror och hoppas att Guds mäktighet är av ett annat slag än denna världens och tidens mäktiga. Paulus skriver till församlingen i Korint om hur det kan gå till ”Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” (1 Kor 15:28) Så att Gud blir allt, överallt!
Gud är kärlek. ”Guds rike är inom er” säger Jesus (Luk 17:21). ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg”, som Sakarias utropar i det som kallas Sakarias lovsång som följer direkt efter dagens evangelietext (Luk 1:79).

Ängeln Gabriel, Guds budbärare säger, ”var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud”.
Maria tog emot och accepterade det svåra och ansvarsfulla uppdraget hon fått förmedlat av ängeln Gabriel, och svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Hon tar på sig att bära kärleken till världen.

Efter att Maria fått besök av ängeln Gabriel och också hört att hennes släkting Elisabet väntar barn, så beger sin Maria från Nasaret till Elisabet i Juda bergsbygd (en resa till fots på tre-fyra dagar). Elisabet, hade det sagts var ofruktsam, och nu väntade hon barn i ”sin ålderdom” (vad nu det kan betyda för ålder). Mötet dem emellan blir viktigt och när Elisabet berättar att barnet sparkar till i henne när hon hör Marias hälsning, tolkas det som ett positivt och viktigt tecken.
Maria brister då ut i en tackbön, den som har kommit att kallas Marias lovsång.
Precis som Hanna bad, och som vi hörde läsas från Första Samuelsboken idag, så är det som en sång och en slags vision som pekar på att de som anses mäktiga ska förlora sin makt och de som anses små och obetydliga ska lyftas upp.

Maria sa:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham”

Vågar vi tro att Gud är med oss? Vågar vi tro att Guds kärlek är en verklig kraft inom oss?
Kan vi likt Hanna bära huvudet högt för att vi har en stor glädje? Vågar vi som Maria säga ”Ja!” till att bära kärlek till världen. Jag vill tro och jag hoppas på att vi tillsammans ska låta sanning, frihet och fred ska få fylla hela världen. Sanningen ska göra oss fria och ”Gud blir allt, överallt.”
Så att Gud blir allt, överallt!

Bön:
Tack Gud för att du i din outgrundliga storhet väljer att bli en människa mitt ibland oss.
Tack Gud för att du är sanning och kärlek och att vi får vara en del av ditt liv.
Ge oss mod och kraft och uthållighet att arbeta för hoppet om en mer kärleksfylld värld.
Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Uppenbarelsens ljus, 2026-02-08 (Bengt Ekelund)

Matt 13:31-33
Luk 2:22-40

Det fördolda, gudsrikets hemligheter, uppenbaras i dagens texter. Eller Guds hemligheter. Den största uppenbarelsen är förstås Jesus själv. Vi vill så gärna förstå Gud. Vi ger Gud mänskliga epitet. Gud ska vara som vi vill. Men saken är att vi människor är skapade att vara Guds avbild, medan vi helst gör Gud till vår avbild. Gud ska reagera som vi gör, döma som vi gör och bete sig som vi förväntar. Hemligheten är att det är tvärt om. Vi är Guds avbild. Hans vilja ska bli vår.

När Jesus förklarar Guds hemligheter gör han det på ett språk och med bilder som hans åhörare förstår. På den tiden kanske i kvinnligt och manligt, men också yrkesbaserat. Fiskare lyssnade, bönder lyssnade, kvinnor som på den tiden kanske var bagerskorna, surdegsbagarna, lyssnade. Ganska basal pedagogik egentligen. Det gör ju förstås att vi, idag, måste översätta vidare för att göra hemligheterna tids- och miljörelevanta. Kanske är det bilden av surdegen som passar bäst in i vår tid och miljö. Inte för mig nödvändigtvis men jag vet att det är och en tid har varit inne att odla surdeg. Det jag har fått läsa mig till för att förstå är vilken oerhört stor deg som Jesus pratar om. Tre mått mjöl är 40 liter mjöl!!! Det blir en stor limpa. Poängen blir då densamma som i berättelsen om det lilla, lilla senapsfröet som blir ett stort träd, så stort att all världens fåglar får rum. Bilderna är överdrivna. Något litet har förmåga att genomsyra hela världen.

I samtal med människor kommer jag ofta in på hur våra handlingar och våra liv sprider ringar på vattnet. När ett brott begås är det inte bara ett offer som påverkas. Förövaren gör det, offrets och förövarnas familjer påverkas. Vittnena till händelsen påverkas. O.s.v. o.s.v. Det här handlar om förståelsen av en negativ handling. Naturligtvis och mycket hellre, är det viktigt att förstå hur en god, positiv handling sprider ringar på vattnet. Det handlar inte om något magiskt eller reflexartat beteende.

Det är mer något som ”ligger i luften”, en atmosfär skapas. Ja, man kan säga ett andligt plan. Ondskan har inget eget land. Det betyder att ondskan bara kan landa där den ges utrymme. Därför sjunger vi ofta sånger om hopp på anstalterna. Som ett tillfälligt skydd. Om inte annat som en liten bubbla för en stund. Jag tänker att om jag börjar dagen med en bön eller en positiv tanke ger det också tanken och dagen ett slags skydd. Ett slags ringar på vattnet det med. Sen får man fylla på så att det liksom inte ges utrymme för det negativa. Vi har rådjur som äter upp våra trädgårdsväxter, plantor och blommor. Det finns förslag på hjälpmedel till skydd av olika slag. På samma sätt kan jag skydda mitt liv, mitt inre genom att försöka göra det goda. Genom att tro, hoppas och älska.

Jesus är Guds verkliga sätt att, som ett litet senapsfrö eller en liten surdeg, påverka hela världen. Guds hemligheter är inget som begränsas till ett folk, ett land, en stad, ett tempel eller en kyrka. Det kommer en dag, säger Jesus till den samariska kvinnan, då det inte handlar om vilket berg du tillber på. Ja, redan nu gäller det att tillbe i tro och sanning.

För några veckor sedan firades Martin Luther Kings födelsedag. I hans anda delas ett pris ut varje år av kyrkor i Sverige. Mottagarna har varit skiftande, alltifrån klimataktivisterna Extinction Rebellion till sångaren Mikael Wiehe. Inomkyrkligt och utomkyrkligt. Ibland kontroversiellt och utmanande. Och det var väl så MLK var. I år var det Mikael Grenholm, kristen forskare, debattör mm. I samtalet i samband med prisutdelningen fick han frågan vad han tyckte att vi som åhörare skulle ta med oss efter kvällen i Norrmalmskyrkan. Han svarade med att vi inte ska sluta hoppas. Sluta inte hoppas. Paulus skriver att tre saker består: tro, hopp och kärlek. Hoppet finns alltid. Och vi kan öva oss i att hoppas. När världen skakar, när människovärdet ifrågasätts, när klimatet och miljön hotas, när ditt eget liv känns meningslöst, sluta inte hoppas. Ibland är det någon som påminner mig. Och jag behöver påminna dig: ge inte upp hoppet!

Det kan vara det där lilla ordet, strimman av ljus som gör det. Vi har förstått idag att något litet kan vara början på något stort. Därför behöver jag inte alla svar på hur det ska gå eller vad som sker. Det Jesus har sagt och gjort och det Gud har visat i att födas till den här världen, är grunden för vårt hopp. Vi ska strax sjunga Kornet har sin vila. Fröet som ligger i jorden, knopparna som mognar redan innan vintern slår till, är små tecken till oss om att livet är starkare än döden, godheten starkare än ondskan, hoppet starkare än uppgivenhet och maktlöshet.

Symeon och Hanna väntade hela sina liv på uppenbarelsen. Troligen skulle även vi se dem som tokar och stackare. Men när Josef och Maria kom in i templet så visste de. Detta lilla ynkliga barn, denna vackra skapelse, är det vi har längtat efter och hoppats på. Att tyst se på när skapelsen bryts ner, galningar styr och människor går under är inte ett alternativ. Hanna rusar ut och berättar.

Vi behöver höras som en hoppets röst överallt där ondskan vill ta mark. Genom enkla handlingar, ett hoppfullt ord eller i högljudd protest beroende på situation och person. Det är hopp för världen att vi fortsätter att tillbe och fira gudstjänst. Det är ett hoppets tecken när vi deltar i samtal på våra arbetsplatser och andra mötesplatser i vardagen. Att tiga blir att hålla med. I vår tid, med Trump, Putin och Netanyahu i världens talarstolar och i Sverige med ett stundande val, måste du och jag höja våra röster mot det som är fel och sprida hopp bland dem som drabbas, i ord och i handling. Det är så uppenbarelsens ljus blir verkligt lysande. Håll ut i hoppet!

Amen

Nåd och tjänst, 2026-02-01 (Anders Johnson)

Matt 19:27-30

Lönar det sig verkligen att följa Jesus?
Förra gången jag stod här, för ett par månader sedan, så handlade det om att göra det bästa av tiden här och inte bara låta den rulla på. Fylla dagarna med vettiga och stimulerande saker under den tid man lever här.
Och tänk, idag är det faktiskt lite av samma tema, nåd och tjänst.

Men jag tror att vi börjar att titta lite i Bibeln och ser vad som kommer innan dagens text. Det handlar om en man som säger till Jesus att han följer alla buden, försöker göra allt rätt och ändå är det något som fattas. Jesus svarar då ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Visst var Jesus rätt grym mot den där mannen. Han hade inrättat och byggt upp sitt liv på att göra rätt, vara en pliktskyldig medborgare. Kanske fru och barn. Så säger Jesus till honom att han skall sälja allt, ge bort till de fattiga och sedan börja följa honom. Det måste ju känts alldeles förskräckligt. Men jag tror att Jesus faktiskt gjorde det av kärlek till honom. När vi hör Jesus ropa som starkast i våra hjärtan är det ofta när något omvälvande händer. Det är då vi behöver fundera på vad vi håller på med och hur vi skall gå vidare. Det var precis det Jesus gjorde med mannen. Han lät honom förstå att det inte räcker. På samma sätt säger Jesus till dig och mig, här och nu. Sälj allt du har och ge till de fattiga. Följ sedan mig. Han vill ruska om oss och fundera på vad vi håller på med. Hur lever vi våra liv? Sedan fortsätter Jesus ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Det är nu som Petrus undrar ”hur blir det då för oss?”. Kanske var det också så att Petrus var den som hade offrat mest för att följa Jesus eftersom han hade en fru och eventuellt barn, som saknade honom när han var borta.
Ni som har följt mig, säger Jesus, skall få hundrafalt igen, få evigt liv och den minste skall bli den störste och den störste skall bli den minste.

Det var säkert en tröst och ett svar som lärjungarna gillade. Kan tänka mig att det också passar dagens präster, pastorer, diakoner och alla andra som verkligen vigt sina liv åt Jesus. Men sanningen är ju att ingen är helt fullkomlig. Det gäller lärjungarna som följde Jesus, det gäller den unge mannen med gott om pengar, det gäller dig, det gäller mig. Ingen passerar det nålsögat. Jesus säger i Johannes 14, ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Eller från Johannes 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Så vi lever i nåden av och genom vår Herre.

För någon vecka sedan hade jag uppföljningsmöte med min chef. Hos oss kallar vi det för PDA. För ett år sedan satte vi tillsammans satt upp de mål jag skulle ha för 2025 och nu var det dags för den slutgiltiga uppföljningen. Det handlar mycket om prestationer. Har jag gjort det som förväntas av mig? Har projekten som jag driver klarat sina deadlines. Om inte har jag agerat på rätt sätt? Hur har jag kommunicerat? Hur har jag… ja, ni förstår. Sedan så sätter vi betyg. Jag har först gjort det i min ensamhet och sedan diskuterar vi resultatet tillsammans och eventuellt ändrar vi sedan min egen bedömning.

Efter det diskuterar vi mina mjuka mål som handlar om hur jag är i gruppen, hur bra jag är på att samarbeta och få den grupp jag tillhör att fungera bättre tillsammans och utvecklas. Till sist så kommer utbildningsmålen. De skall också gås igenom och bockas av.

Så, hur bra medarbetare är jag på jobbet? Vi räknar inte ut ett medelbetyg, inte där och då i alla fall, men kanske gör min chef det sen. För trots allt… det är en verksamhet som skall tjäna pengar och gå med vinst och visst påverkar resultatet från utvärderingen av mig också den nya lön jag kommer att få lite senare i år.

Nu är ju Guds rike något helt annat än en privat arbetsgivare vars viktigaste uppgift är att tjäna pengar.

I texten ger Jesus oss också ett lite tips på vägen. ”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Att vara en del av Jesu kropp här på jorden är inte att klättra på en karriärstege. Inte heller att försaka allt och försöka vinna en stor tävling. Jag tror att de flesta av er håller med om att det är en resa som vi gör tillsammans, och med Jesus i våra hjärtan. Sedan är det så klart inte en passiv resa där vi bara åker med. Gud vill att vi skall tänka, fundera, ha kriser, lösa kriser, mötas, skiljas. Han vill att vi skall vara nyfikna, ta i och jobba hårt när det behövs. Men också nojsa, slappna av och ha kul. Allt det som det innebär att vara människa. Men vi skall göra det tillsammans med honom.

Jesus sätter inte eller betyg på våra prestationer. Han värderar hur väl vi fungerar i hans arbetslag. Han bedömer inte hur mycket vi utvecklas. Han vill vandra med oss, hjälpa oss på vägen och få vara en del av våra liv.

Kyrkan är ju så klart ett sätt att organisera oss kring Jesus. Här är det lätt att tro. Här är det lätt att känna Guds nåd och närhet. Därför vill jag påminna om vår församlings vision. Där står det:

Centrumkyrkan i Farsta är en del av Equmeniakyrkan.

Vår grund:
Att lära känna och leva nära Gud, som Fader, Son och helig Ande.

Vårt uppdrag:
Att göra Jesus Kristus känd och följd. Detta gör att vi vill:
– tjäna Gud i praktisk handling och lovsång.
– vara en mötesplats och växtplats präglad av omsorg och öppenhet.
– ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen.
– att glädje och uppmuntran skall locka fram delaktighet och ansvarstagande.
– samverka med andra kristna gemenskaper.

Kanske är detta i alla fall något som du och jag kan bygga vidare på när vi funderar på hur vi bäst kan tjäna Guds rike här och nu.

Någon skrev:
Jag är ingenting, jag väntar ingenting särskilt, men just därför är jag någonting och ska också få någonting alldeles särskilt. För Jesu skull och genom tron på honom.
och
Ödmjukhet är vägen till att bli lik Gud.

Så är det lönsamt att följa Jesus?
Du har alltid en vän som sitter och lyssnar i ditt hjärta och som svarar när du ber. Du har vänner som önskar dig gott och som vill vara med dig på hela din vandring. Du får vara en del av något stort och din strävan för Guds rike här på jorden kommer att ge dig självkänsla och låta dig växa som människa.
När sista andetaget är taget och ditt liv här är till ända vet du att det väntar något gott på andra sidan.

Till sist vill jag återkoppla till bibeltexten och dess sammanhang igen. Efter vår text kommer berättelsen om vingårdsarbetarna. En del jobbade hela dagen, några kom in efter lunch och några släntrade in strax innan det blev mörkt. Men när det var dags för betalning fick alla lika mycket lön.
Vingården är här och nu. Vi är alla kallade och Jesus står vid porten och välkomnar oss med öppna armar.

Amen

Ett nådens år, 2025-11-30 (Kim Bergman)

Matt 21:1-9

Jag har ett barndomsminne som sitter väldigt djupt inom mig. Vet egentligen inte exakt när det är, men jag ligger på hatthyllan i vår bil och ser de gula ljusen svepa förbi ovanför mig på motorvägen mellan Håtuna och Stockholm. Jag minns att det var mitt sätt att försöka somna, eller låtsas att jag sov. Vi hade varit på släktmiddag, och jag vet att jag gärna blev lite, tja, rörlig, och verbal, och inte så lyhörd för mina föräldrars uppmaning om att sitta still och vara tyst, trots att de på slutet använde hela mitt namn, för då vet man att det är allvar…
Det enda som då hjälpte var att somna i bilen på vägen hem, för då hade de inte mage att väcka mig och skälla. Det är nåd. Helt oförtjänt slippa undan.

Jag minns en gång i unga år när jag öppnar mitt skattebesked och läser att jag fått kvarskatt på nästan 20 000 kr. Den paniken i kroppen men efter några veckor får jag beskedet att det var fel. Den känslan i kroppen måste vara ren nåd.

Gott nytt kyrkoår! Temat i kyrkoåret är ”Ett nådens år”.

Vi går nu in i Advent – kyrkoårets början, då vi i både kropp och själ får förbereda oss i väntan på Kristi ankomst. Advent betyder ”ankomst”, och i kyrkoåret får vi reflektera över hjärtat i vår tro: nåden. Nåden är det fundament som allt kristet hopp vilar på. Den är inte ett tillägg, utan själva Guds väsen sådan Gud uppenbaras i Jesus Kristus.

Nåd är i djupaste mening Guds fria och suveräna initiativ. Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva – Guds gåva är det.” (Ef 2:8). Nåden är inte en mänsklig prestation, inte resultatet av vår fromhet, ansträngning eller förtjänst. Den är Guds gåva, oförtjänt och obegränsad, som ges till oss i ett litet barn, stark nog att lyfta den tyngsta börda från våra axlar.

Martin Luther betonade att människan är helt beroende av Guds nåd – ”sola gratia” – nåden allena. Det är i kraft av denna nåd som vi kan möta Gud, inte genom lagens gärningar eller vår egen rättfärdighet, utan endast genom Jesu försoningsverk.

I Jesus ser vi Guds nåd ta konkret gestalt. Han rider in i Jerusalem på en åsna, ödmjuk och fridsam, mitt i en desperat längtan efter befrielse och räddning undan en militär ockupation. Detta är en ankomst av tydlig messiansk kraft, där Gud visar att nåden inte kommer med makt och tvång, utan med ödmjukhet, självutgivande kärlek och barmhärtighet.

Kristus förkroppsligar nåden i mötet med syndare, i förlåtelsens ord, i gemenskapens bröd och vin. Där mänskligheten möter sin egen gräns, där gör nåden sitt inträde och öppnar en väg till försoning med Gud.

Det är inte bara en engångshändelse, utan en dynamisk verklighet som formar och helgar den troende. Det är inte bara förlåtelse, utan också kraft till förvandling. Nåden gör oss delaktiga i Guds liv, och leder oss in i helgelse – en livslång process där Jesu bild får växa fram i oss.

Detta innebär att leva i beroende av Gud, i ödmjukhet och tillit snarare än självtillräcklighet. Vi får vi ta emot nåden i sakramenten, dopet och nattvarden, där Gud möter oss konkret och ger oss del av sitt eget liv.

Nåd är inte bara individuell utan också relationell och i den kristna gemenskapen får vi vara bärare och mottagare. Vi är kallade att ge vidare det vi tagit emot – att förlåta som vi själva blivit förlåtna, att visa barmhärtighet där världen dömer. Så blir kyrkan ett nådens tecken i världen, ett vittnesbörd om att Gud upprättar, försonar och älskar.

Det finns stunder i livet då vår tillvaro ställs på sin spets. Som 5-åring var det kanske så för mig då insikten om mitt härjande drabbar mig på hatthyllan i vår bil, och jag inser konsekvensen.

Som vuxen drabbar insikten mig då jag får hålla mitt nyfödda barn i min famn. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv.

Vi väntar på ankomsten av ett litet barn. Det är inte bara tradition av vackra julkrubbor, levande ljus och finstämd sång. Nu mer än någonsin behöver vi drabbas av självinsikten och se in i ögonen på Jesus, som åter igen kommer till oss med ett nyfött hopp.

Det finns mycket att be om nåd för i vår värld, där barn föds i krigets skuggor, där jordens resurser tänjs till bristningsgränsen, där hela livets tillvaro ropar efter andrum och paus. Ett Nådens år, en stor hatthylla att få vila på.

När vi tänder det första ljuset i advent, låt oss minnas att vi lever av nåd, inte för att kräva, utan för att ge.

Vi får öppna oss för nådens mysterium, ta emot och bära det vidare. Kristus kommer, ödmjuk och mild, för att rädda, försona och förvandla. Må Guds nåd lysa i våra hjärtan, i församlingens gemenskap, i hela världen – nu och alltid.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).