Bönen, 2019-05-26 (Karin Wiborn)

Luk 11:1-13

Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.

När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.

Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.

När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.

Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.

Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.

Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.

Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.

Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.

Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.

Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.

Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.

För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.

Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.

Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Amen

Bönen, 2019-01-20 (Misha Jaksic)

Om den bedjande (kristna) människans betydelse för världen

Textläsning :
GT :                   Jona 1:1-16
Epistel:           1 Tim 2:1-7
Evangelium: Mark 4:35-41

Tillvarons sjönöd

Ett skepp håller på att gå under för starka vindar och höga vågor, och dess passagerare drabbas av panik. Sitt enda hopp ställer de till en av passagerarna – deras ledare, som de valt att följa och kalla Mästare, och på vilkens uppmaning de valt att ge sig ut på djupt vatten som människofiskare. De vet inte riktigt vem Han egentligen är och vart de egentligen är på väg tillsammans med Honom. Ändå vet de att Han nu är deras enda hopp, den ende de har att vända sig till i sin dödsångest. De hade sett Honom utföra underverk, de hade vagt börjat identifiera Honom med den levande Gudens svar på människans vånda i världens tåredal. De väcker Honom, där Han ligger i aktern och sover: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” (Mark 4:38) ”Herre, hjälp oss, vi går under!” (Matt 8:25)

Några århundraden tidigare var ett annat skepp på väg på ett större hav, en längre resa och med en avsevärt större och brokigare passagerarskara. När detta skepp råkade i sjönöd, började också dess passagerare ropa efter det mirakulösa ingripandet, var och en till sin gud. Också här sov huvudpersonen, nyckelpassageraren. Också han blev väckt: ”Hur kan du sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden tänka på oss, så att vi inte förgås.” (Jona 1:6) Passageraren visade sig verkligen ha lösningen på problemet. Det var han i skaran som hade relationen till Herren, den levande Guden. Det visade sig t o m att han, som var den direkta orsaken till stormen på havet – han som genom att självmant och uppoffrande låta sig kastas överbord – skulle rädda alla de övriga från att drunkna.

Det finns stora och starka typologiska paralleller mellan profeten Jona i GT och Jesus Kristus NT, något vi återkommer till avslutningsvis, utifrån ett bredare religiöst perspektiv.

Den treeniga kallelsen och bönen

”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26) är de gudomliga orden som föregår människosläktets tillkomst. Människan har sin tillkomst i en gudomlig dialog mellan de tre Personerna i den Heliga Treenigheten. Som skapad till Guds avbild är människan en fri, förnuftig, besjälad relationsvarelse, satt att leva i gemenskap med, i relation till, den Gud som skapat henne och med hela den omkringliggande skapelse Han insatt henne i och gjort henne del av. Ortodoxa kyrkan betonar människans mikrokosmiska uppdrag i skapelsen. Genom sin avbilds avtryck i den skapade människan, ger Gud henne uppdraget att vara länken mellan Skaparen och det skapade; att i sig rekapitulera hela skapelsen och frambära den till Gud i ett förädlat skick, i en akt av medskapande, såsom en förmerad talent. (Matt 25:14-30)

Liksom Gud är treenig, kan även människan, Guds avbild, i detta sitt mikrokosmiska uppdrag uttyda tre särskilda kallelser: den kungliga, den prästerliga och den profetiska.  Också människans, Guds avbilds, sätt att i bön kommunicera med Gud, sin Urbild, skulle kunna ses som treenig. Aposteln Paulus uppmanar i sitt första brev till Timotheos ”först och främst till bön och åkallan, till förbön och till tacksägelse” (1 Tim 2:1). Detta trefaldiga sätt att be är inget som Paulus hittar på, utan något han traderar från Kyrkans judiska arv. Även i judendomen benämns bön bl.a. som shevach (lovprisning), hodaya (tacksägelse) och bakasha (förbön), som väl skulle kunna relatera till människans trefaldiga kallelse.

Den kungliga kallelsen relaterar till Faderns person i Den Heliga Treenigheten. Det är den rådande, förvaltande uppgiften (1 Mos 2:15); att genom den särskilda intellektuella, förnuftsmässiga och kreativa förmåga hon fått, som man och kvinna, skapelsens kung och drottning, sätta en kärlekens krona över hela skapelsen, genom att förvalta den, gestalta den, i enlighet med Guds vilja; att genom kärlek och omsorg om allt skapat förvalta harmonin som Gud insatt i sin skapelse.

Genom sin kungliga kallelse i skapelsen är människan en homo adorans, en bedjande människa, en människa som, genom vad vi kallar för bön, har en direkt kommunikation med Gud, en släktskapets relation (mellan det mänskliga och det gudomliga) i det hon kallar Honom för Fader: En kommunikation genom vilken hon uttrycker sin hänförelse över skapelsens under, i vars själva mittpunkt hon själv är; en kommunikation genom vilken hon efter syndafallet uttrycker våndan över sina egna misslyckanden i skapelsen, och ber om Guds nåd och ingripande; en kommunikation genom vilken hon strävar mot sitt egentliga ”jag” och sin egentliga hemhörighet i Guds rike. Shevach, lovprisning, är det tydligaste böneuttrycket för människans kungliga kallelse.

Den prästerliga kallelsen relaterar till Sonen i Den Heliga Treenigheten. Det är den eukaristiska, tacksägande, frambärande uppgiften; att i akt av medskapande frambära det skapade till Gud i ett förädlat skick, såsom vi liturgiskt uttrycker det: ”Vi frambär Dig Ditt eget av Dina egna gåvor; å allas vägnar och för alla.”

Genom sin prästerliga kallelse är människan en homo liturgicus. Hon är en liturgisk och eukaristisk varelse. Hon får bli ett med skapelsen genom att i tacksägelse nära sig av den (1 Mos 1:28), liksom hon genom eukaristin få bli ett med Kristus, genom att nära sig av Honom (Joh 6:54-58). Hon får nåden att namnge och identifiera allt levande i relation till Gud och till vartannat (1 Mos 2:19), liksom hon själv är namngiven och identifierad av Gud (1 Mos 17:5; 35:10, Jes 14:9). Även den syndafallna och dödliga människans relation till Gud uttrycks främst liturgiskt och eukaristiskt. Människan har den reproduktiva gåvan. ”Jag har fött en man genom Herrens hjälp”, säger Eva (1 Mos 4:1). Och de första människornas avkomma frambär offergåvor åt Herren (1 Mos 4:3-4).  Helige Johannes Chrysostomos säger: ”Överallt, var man än befinner sig, kan man genom bönen uppresa ett altare åt Gud i sitt sinne”. I den ortodoxa kristna traditionen är gemenskapens liturgiska samling runt Kristus det yttersta förverkligandet av människan som Guds avbild, förebådande människans eviga liturgiska kallelse i Guds rike, människans gudomliggörelse.  Hodaya, tacksägelse , är det tydligaste böneuttrycket för människans prästerliga kallelse.

Den profetiska kallelsen relaterar till den Helige Ande i den Heliga Treenigheten. Det är den profetiska uppgiften, genom vilken människan ser och kan uttyda skapelsens sammanhang, finner sin rätta plats i skapelsen och alla dess sammanhang, i en kärleksfull relation till Skaparen och det skapade.

Genom sin profetiska kallelse är människan en homo communicans, en gemenskapens människa. Den Helige Ande gör det tillkommande Gudsriket närvarande redan i tid och rum. Skapad till Guds avbild är människan insatt i en gudomlig relation i spänningsfältet mellan det som är och det som skall komma. Av den begynnelselöse Guden är hon kallad från intet till vardandet: till att vara, liksom Gud är (2 Mos 3:14). Människan är både en rationell och en relationell varelse, genom vilken Gud valt att förankra sin vilja i skapelsen, genom vilken Han kommunicerar med hela skapelsen. Samtidigt bär människan i sig ett Guds avtryck, som gör att hon, och genom henne skapelsen, kan relateras till evigheten och kommunicera med Himmelriket. (”Han har också lagt evigheten i människornas hjärtan”, Pred 3:11), en relation och kommunikation helt avgörande, inte bara för människan som varelse, som ett vardande, , utan även för hela skapelsen som hon i sig rekapitulerar. Bakasha, förbön, är det tydligaste böneuttrycket för människans profetiska kallelse.

Jonatecknet som ett försoningens tecken

Hur kan vi då såsom dessa ”trefaldiga tillbedjare” av den ene, treenige Guden relatera till Gudstillbedjare, till homi adorans, i andra religioner? Jesus själv mötte den starkaste tron och den mest uthålliga bönen bland utanförskapets människor, d.v.s. människor som inte uppfattades vara bland de utvalda: den kananeiska kvinnan, den romerske officeren, rövaren på korset, m.fl. Stormen i Jonas bok tjänar som en bra bild av den mångreligiösa världen, som den sett ut i olika tider – som den såg ut i den antika världen och som den ser ut i dag i globaliseringens tidevarv. Många skepp har gått under på världens alla hav, många modernare och nya skepp har byggts, som förbättrar möjligheterna till kommunikation mellan världar och kulturer, ja även sådana som tar oss med på hissnande odysséer i världsrymden. Ändå står människan frågande inför sig själv som ett mikrokosmos – som genom sina Gudagivna förmågor lyckas utröna en hel del av sin omvärlds hemligheter, men som inte till fullo kan utröna sitt eget väsens gåtor, som får sitt liv från någon Annan, som alltid i slutänden måste kapitulera inför livets och dödens gåta och överlämna dessa sina tillkortakommanden i denne Andres händer.

En värld med olika tros- och gudsuppfattningar har alltid funnits och kommer att finnas så länge Gud låter jorden bestå. Låt oss likna Jonabokens sjunkande skepp vid vår egen jord – passagerarna vid mänskligheten, jordens alla invånare, hörande till olika kulturer, religioner, raser, språkgrupper. I det krympta livsutrymmet, i den gemensamma utsattheten, där alla egna ansträngningar tycks uttömda, vänder de nu sig tillsammans till en högre verklighet. Samfällt brukar de sina relationer till ”högre väsen”, till makter som ligger utanför dem själva, för att hitta sin räddning, den gemensamma räddningen. Den överhängande faran sluter oss samman, kakofonin av mångahanda olika och skilda rop formas till en polyfonisk enhet, egentligen inte särskilt olik apostlarnas rop i tillbudet på Galileiska sjön: ”Herre, hjälp oss, vi går under!”

En människas levande relation till den levande Guden, Som Själv är relationer i Den Heliga Treenigheten – en människas kenosis, självutgivelse, som präglas av relationerna inom Den Heliga Treenigheten, liksom relationen mellan Gud och människan – var tillräcklig för att alla passagerarna på Jonas skepp skulle räddas. Och alla kom genom händelsen till tro på den levande Guden. Det är så vi ortodoxa kristna uppfattar oss i relation till de icke-kristna religionerna. Gudstron, Gudslängtan, Gudsfruktan delar vi redan över religionsgränserna. Kristendomens särskilda bidrag är relationen till levande Gud, till den kärleksfulla relationen mellan Personerna i den Heliga Treenigheten, som gör att kärleken inte endast är en av Guds egenskaper eller attribut, utan fastmer att Gud är kärleken (och naturligtvis betydligt mer än vad vi människor kan förstå begreppet), vilket tar sig uttryck i Guds människoblivande – sändandet av Sin enfödde Son för världens frälsning. Genom att leva i den Heliga Treenighetens mysterium – genom att anropa och kalla Gud för Fader, genom att efterfölja Jesus Kristus, Guds Son, i Hans kärlek och självutgivande för världen, genom att förvalta skapelsen genom den Helige Andes livgivande gåva – bereder den bedjande, tacksägande och kommunikativa människan hela världens frälsning.

Relationerna mellan passagerarna på Jonas skepp kan lära oss mycket om respekten gentemot varandra i en värld av kulturell och religiös mångfald, att se möjligheter till en Gudsrelation även i de religioner som inte har den nära personliga relationen till Gud, som vi kristna upplever att den Treenige Guden ger oss. Passagerarna på den omtalade resan åkallade var och en sin gud. Det var viktigt för dem att var och en skulle engagera sig i åkallandet av ”den högre Makten” som skulle rädda dem alla från undergången. Här möter vi en enorm dynamik, en aktivitet som alla skulle vara delaktiga i, som ingen fick vara utanför, något av en leiturgeia, folkets gemensamma arbete (vilket ordet betyder på grekiska). Jona, som förhöll sig passiv, uppmanades att be han också, men till ”sin egen Gud”, till den Gud han kände, inte till någon av de för honom främmande gudar som de andra tillbad. Inte heller uppmanade eller tvingade han de övriga att tillbe Herren, hans Gud, som ett villkor för räddningen.

I Ortodoxa kyrkan läses Jonas bok alltid i sin helhet, tillsammans med ytterligare 14 gammaltestamentliga läsningar som syftar till dopet, i Påskaftonens aftongudstjänst, som föregår den stora Dopliturgin. Jonas bok är dessutom temat för 6:e sången i morgongudstjänsternas kanon. Kanhända är det i Jonatecknets mysterium som vi också kan hitta ett kristet synsätt och förhållningssätt till människor av andra religioner – med den libanesiske metropoliten George Khodrs ord: ”Kyrkans hela missionsaktivitet riktas mot Kristus som sover i religionernas natt.”

Tillvarons eviga vila

Jorden är som en farkost som styr genom nattens storm. De höga vågorna, de farliga klipporna, det svarta avgrundsdjupet kan ses som symboler för alla reella hot mot farkostens, jordens och mänsklighetens, existens: krig, svält, miljöförstöring. Passagerarna är jordens folk, som i sin vanmakt ropar och ber – var och en till sin gud, och ändå samfällt till allas vår ende och levande Gud. De kristnas särskilda kallelse, som varken kan eller får skiljas från kärleken till och respekten för de icke-kristna religionerna, är att identifiera denne levande, kärleksfulle och människoälskande Guden, att visa på Personernas relation i den Heliga Treenigheten, samt på den personliga relationen mellan oss människor och den levande Gud, som religionerna, var och en på sitt håll och sitt sätt, redan tillber. Gud ledde till sist den motsträvige profeten till uppgiften, som den senare in i det längsta ville undkomma: att kalla staden Nineve (dagens Mosul i Irak) till bot, till en återupprättad Gudsrelation. Kanhända kan även vi i vår tid lära oss något därav, i vår motsträvighet, skepsis (mot) eller fruktan för andra religioner. I likhet med Jona kan vi se vår särskilda kallelse att förbereda världen för mötet med eskaton, Guds Rike: Att bereda världen för det gemensamma mötet med den gudomliga verkligheten vid tidens ände; Att på vägen dit hjälpa världen att upptäcka Gudamänniskan vilande mitt ibland oss alla, såsom Han vilade bland sina apostlar vid stormen på Galileiska sjön; såsom Han vilade på den stora Sabbaten, då livet i graven vilade sin livgivande vila, för att genom den ge liv åt alla, liv i överflöd.

Misha Jaksic