Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Matt 25:1-13

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Matt 13:47–50

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂

Uppenbarelsens ljus, 2023-02-05 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Hur kom det sig att Symeon och Hanna visste? Hur kunde de se? Hur ska vi kunna se? Deras berättelser skiljer sig åt, på samma sätt som din och min resa ser olika ut. Hanna är ständigt på plats. Symeon kommer dit för att Anden säger åt honom att gå. Gemensamt för dem båda är att de lever i nuet. De ser vad som sker och tar emot livet som det är – och så lever de nära Gud i bön.

De hade övat sig i att lyssna efter Guds röst, mitt i bruset av andra röster. Därför var de också på rätt plats vid rätt tid. Som så ofta i mötet med människor handlar det om tajmning. Vi kan veta saker, förstå saker vi ser i andras liv och i våra egna, men om vi inte lyssnar in när den andra människan är redo för att ta emot det vi kan bidra med så kan det göra mer skada än nytta.

På samma sätt behöver vi också göra oss själva redo att lyssna när någon annan har viktiga saker att visa oss. Allt detta kräver både tålamod och mod. Både för att bekräfta en annan människa och att ta emot vad någon vill säga till mig. Tålamod att vänta tills det är dags och mod att våga när tiden är inne. Det är människor som Hanna och Symeon som reflekterar Guds ljus. Människor som du och jag.

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv, i Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv. Det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra? Hur kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt. Vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

Amen

I Jesu namn, 2023-01-01 (Kim Bergman)

Över årets första söndag har kyrkan satt ”I Jesu namn”, som överskrift. Det är ingen slump, utan en genomtänkt linje. Under adventstiden har vi fått fördjupa oss i vem Jesus är. Nu får vi börja läsa om vad Jesus är och vad det betyder för oss.

Så i Jesus namn går vi in i det nya, i det kanske okända. För när allting förändras, är Jesus densamme; ”igår, idag och i all evighet.”. I hans namn tar vi tillsammans idag emot det nya året och får lägga våra liv i hans hand.

Har ni tänkt på hur viktigt det är med namn? Rent praktiskt så underlättar det när man vill få kontakt med någon. Vi har alltid behov av att sätta ord och namn på saker och händelser och namn hjälper till att understryka.

Namnet har med identitet att göra. När någon skall presentera sig börjar hon med att säga sitt namn. Det är underligt om en människa saknar namn. Ett namn kan även förpliktiga. Heter man Bernadotte så förväntas man vara på ett visst sätt, och omgivningen har troligen redan gjort sig en bild av vem du är. Den papperslösa flyktingen har endast sitt namn som identitet.

När jag kom till Sverige som adopterad 2-åring så hette jag Kim suk hyun. Kim var efternamnet och suk hyun betyder ”duktig pojke”. Vet inte om det har slagit in, men jag har i alla fall papper på att jag är duktig… Men när jag kommer till Sverige så får jag en ny familj, och därmed ett nytt efternamn, Bergman.

Vad betyder då namnet Jesus? Jesus är den grekiska varianten av det hebreiska Yeshua och betyder ungefär ”Yehovah är vår räddning”. Guds egennamn Yehovah går igen i Jesu namn. Jesus Kristus eller Yeshua Masíaḥ på hebreiska, betyder alltså ungefär ”Yehovah räddar som den Smorde”.

Jesus Kristus, Guds Son, är uppfyllelsen av lagen och profeterna och han är den som Mose och profeterna talade om (Luk 24:44, Joh 1:45, Joh 5:46, Apg 28:23). Han är alltså den som Gud sänt till jorden för att uppfylla alla sina löften. Han är Frälsaren eller Räddaren och den säd som skulle krossa ormens huvud och befria mänskligheten från slaveriet under synd och död (1 Mos 3:15, Rom 6:6,22).

Så vad är det vi menar då vi gör något i Jesu namn? Så vad betyder Jesu namn för oss? Jag har tre punkter som vi svänger oss med i kyrkan:

1. Vi är räddade i Jesu namn

”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli räddad”, så skriver Paulus. ”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” Jesus dog för dig för att du ska få leva. Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Det finns befrielse i Jesu namn.

2. Vi ber i Jesu namn

Jesus själv lovade: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.”

Bönens möjligheter står öppna även detta nya år. Vi kommer att möta okända ting. ”Allt kan hända alla”, som det står i Predikarens bok. Då är det en trygghet att veta, att vår väg är känd av Gud. När vi ber överlämnar vi oss själva, allt vad vi är och har i Guds barmhärtiga händer. Tänk om 2023 kunde bli ett fördjupat förbönens år i församlingen. En tid där vi själva får fundera över vilka heliga vanor har jag. Är bön i Jesu namn en av dessa? Jag är övertygad om att Gud låter sin nåd vila över oss och att han välsignar oss. Till Gud får vi komma med allt och han ger oss vad vi behöver dag för dag.

3. Vi får leva i Jesu namn

Gud vill att vi ska leva i Jesu kraft. Det ger våra liv mening. Han har gett oss uppgifterna. Vår tid står i Guds händer. Vi är kallade till gemenskap, till tjänst för vår kära och nära, för alla vi möter, i församlingen och samhället. Vi får leva i Jesu namn.

Nu är det nya året här och du får ett tillfälle att stanna upp och tänka till. Kanske är du kallad till att förnya engagemang. Vad händer om du sätter Jesu namn före det du gör i livet? Jag går till jobbet i Jesu namn. Jag behöver vila i Jesu namn. Jag besöker dig i Jesu namn. Vad händer med vår tillvaro om vi lever våra liv i Jesu namn?

Jesus är densamme, igår och idag och i all evighet. I hans namn kan vi leva, dag för dag. Varje dag är en gåva från Gud. Ett Gott Nytt År önskar jag er alla, i Jesu namn.

Amen

Jesu födelse, 2022-12-25 (Kim Bergman)

Matt 1:18–25

Krubban och tronen, en av dem har all makt i hela världen och den andre ingenting. Så ser det ut. Den ene är på höjden av sin karriär, den förste kejsaren av Rom, ca 40 år gammal. Den andre är nyfödd och ligger i en krubba i Betlehem, en stad som Augustus knappast ens visste namnet på, i utkanten av det väldiga romarriket. Vem som bestämde i världen är det ingen tvekan om. Det är de rika och mäktiga. Med en enkel order kör han bort folk från deras hemstäder eller tvingar dem att söka upp sina fäders hemort. I Rom kan kejsar Augustus vandra bland pelarraderna i sitt palats. I Betlehem får Josef och Maria hålla till godo med ett stall. Där föds han, det utlovade barnet, Guds Son.

Men barnet, mannen som föddes i stallet och lades i en krubba, lever än. Om det inte var sant skulle vi inte sitta här idag, mer än 2 000 år senare, för att återigen fira hans födelse, sjunga de gamla älskade julsångerna och be honom om frid och fred för oss själva och hela världen.

Den tid han föddes i kallades Pax Romana, den romerska freden, men det var bara en yttre fred, ett framtvingat lugn, frånvaron av krig, men säkrad med vapenmakt.

Den fred och frid som änglarna sjunger om för herdar på Betlehems ängar är något helt annat. Glädjen som de förebådar handlar om en annan värld, en värld, med andra värden, än något som finns på jorden.

Man skulle ju kunnat tänka sig att Gud kunde valt ett helt annat sätt att komma till världen för att skapa fred, frid och försoning. Varför kommer han inte med sina legioner av änglar och stoppar allt ont och allt lidande i världen? Varför drar han inte in i Rom eller Bagdad, Damaskus, Berlin, och alla andra städer där tyranner har styrt och ställt, plågat, förföljt och dödat människor? Varför förstör han inte alla vapen och gör slut på alla krig och utrotar alla sjukdomar?

Istället berättar evangelierna att han anländer till världen som människa, och föds av en ung flicka, utom äktenskapet med en jordisk adoptivfar, i mörkret och kylan i Betlehems stall, oskyddad, värnlös, utlämnad åt människorna.

Barnet i krubban har en annan makt, och den kommer också att märkas och synas för alla. Det är så Gud gör; han kommer inte uppifrån, inte med makt och styrkedemonstrationer, utan underifrån, tyst och stilla, i ett litet folk på Medelhavets östra kustremsa. Hade han kommit som Augustus, med arméer för att tvinga fram fred, kärlek och försoning, hur hade det då gått? Alla hade varit tvungna att lyda, men utan frihet, och utan egen vilja, utan kärlek.

För kärlek, fred och försoning kan inte existera utan frihet och egen vilja. De kan inte tvingas fram. Därför föds Jesus Kristus, världens Frälsare och Herre, i enkelhet, som en av oss, överlämnad på nåd och onåd åt människors omsorg och gensvar på Guds kärleksgåva eller till likgiltighet inför honom, till och med motstånd och hat.

Det är kärlekens pris. Det är villkoret för att komma till en värld som vår. Vägen till fred och försoning mellan människor, vägen till varsamhet med livet och skapelsen, respekt för varandra och den jord vi lever på och av, den måste gå inifrån och ut. Inifrån oss själva, med egen vilja och övertygelse till yttre handling.

Gud vill väcka tro, tillit och förtroende för honom och hans tankar och vilja med oss, och med världen.

Ära vare Gud i höjden och fred på jorden, åt dem, åt alla dessa barn, som Gud har utvalt till att bygga hans fred och frid på jorden. Här och nu, i vår tid.

Amen