Kim Bergman – Centrumkyrkan Farsta

Ett nådens år, 2025-11-30 (Kim Bergman)

Jag har ett barndomsminne som sitter väldigt djupt inom mig. Vet egentligen inte exakt när det är, men jag ligger på hatthyllan i vår bil och ser de gula ljusen svepa förbi ovanför mig på motorvägen mellan Håtuna och Stockholm. Jag minns att det var mitt sätt att försöka somna, eller låtsas att jag sov. Vi hade varit på släktmiddag, och jag vet att jag gärna blev lite, tja, rörlig, och verbal, och inte så lyhörd för mina föräldrars uppmaning om att sitta still och vara tyst, trots att de på slutet använde hela mitt namn, för då vet man att det är allvar…
Det enda som då hjälpte var att somna i bilen på vägen hem, för då hade de inte mage att väcka mig och skälla. Det är nåd. Helt oförtjänt slippa undan.

Jag minns en gång i unga år när jag öppnar mitt skattebesked och läser att jag fått kvarskatt på nästan 20 000 kr. Den paniken i kroppen men efter några veckor får jag beskedet att det var fel. Den känslan i kroppen måste vara ren nåd.

Gott nytt kyrkoår! Temat i kyrkoåret är ”Ett nådens år”.

Vi går nu in i Advent – kyrkoårets början, då vi i både kropp och själ får förbereda oss i väntan på Kristi ankomst. Advent betyder ”ankomst”, och i kyrkoåret får vi reflektera över hjärtat i vår tro: nåden. Nåden är det fundament som allt kristet hopp vilar på. Den är inte ett tillägg, utan själva Guds väsen sådan Gud uppenbaras i Jesus Kristus.

Nåd är i djupaste mening Guds fria och suveräna initiativ. Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva – Guds gåva är det.” (Ef 2:8). Nåden är inte en mänsklig prestation, inte resultatet av vår fromhet, ansträngning eller förtjänst. Den är Guds gåva, oförtjänt och obegränsad, som ges till oss i ett litet barn, stark nog att lyfta den tyngsta börda från våra axlar.

Martin Luther betonade att människan är helt beroende av Guds nåd – ”sola gratia” – nåden allena. Det är i kraft av denna nåd som vi kan möta Gud, inte genom lagens gärningar eller vår egen rättfärdighet, utan endast genom Jesu försoningsverk.

I Jesus ser vi Guds nåd ta konkret gestalt. Han rider in i Jerusalem på en åsna, ödmjuk och fridsam, mitt i en desperat längtan efter befrielse och räddning undan en militär ockupation. Detta är en ankomst av tydlig messiansk kraft, där Gud visar att nåden inte kommer med makt och tvång, utan med ödmjukhet, självutgivande kärlek och barmhärtighet.

Kristus förkroppsligar nåden i mötet med syndare, i förlåtelsens ord, i gemenskapens bröd och vin. Där mänskligheten möter sin egen gräns, där gör nåden sitt inträde och öppnar en väg till försoning med Gud.

Det är inte bara en engångshändelse, utan en dynamisk verklighet som formar och helgar den troende. Det är inte bara förlåtelse, utan också kraft till förvandling. Nåden gör oss delaktiga i Guds liv, och leder oss in i helgelse – en livslång process där Jesu bild får växa fram i oss.

Detta innebär att leva i beroende av Gud, i ödmjukhet och tillit snarare än självtillräcklighet. Vi får vi ta emot nåden i sakramenten, dopet och nattvarden, där Gud möter oss konkret och ger oss del av sitt eget liv.

Nåd är inte bara individuell utan också relationell och i den kristna gemenskapen får vi vara bärare och mottagare. Vi är kallade att ge vidare det vi tagit emot – att förlåta som vi själva blivit förlåtna, att visa barmhärtighet där världen dömer. Så blir kyrkan ett nådens tecken i världen, ett vittnesbörd om att Gud upprättar, försonar och älskar.

Det finns stunder i livet då vår tillvaro ställs på sin spets. Som 5-åring var det kanske så för mig då insikten om mitt härjande drabbar mig på hatthyllan i vår bil, och jag inser konsekvensen.

Som vuxen drabbar insikten mig då jag får hålla mitt nyfödda barn i min famn. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv.

Vi väntar på ankomsten av ett litet barn. Det är inte bara tradition av vackra julkrubbor, levande ljus och finstämd sång. Nu mer än någonsin behöver vi drabbas av självinsikten och se in i ögonen på Jesus, som åter igen kommer till oss med ett nyfött hopp.

Det finns mycket att be om nåd för i vår värld, där barn föds i krigets skuggor, där jordens resurser tänjs till bristningsgränsen, där hela livets tillvaro ropar efter andrum och paus. Ett Nådens år, en stor hatthylla att få vila på.

När vi tänder det första ljuset i advent, låt oss minnas att vi lever av nåd, inte för att kräva, utan för att ge.

Vi får öppna oss för nådens mysterium, ta emot och bära det vidare. Kristus kommer, ödmjuk och mild, för att rädda, försona och förvandla. Må Guds nåd lysa i våra hjärtan, i församlingens gemenskap, i hela världen – nu och alltid.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Guds hus, 2025-01-05 (Kim Bergman)

Mark 11:15-19

Idag talar vi om Guds hus, och evangeliet för oss till när Jesus driver ut månglarna ur templet. Denna händelse är en tidlös förebild som manar oss att stå upp mot kommersialisering av det heliga. Jesus visar sin vrede genom att välta bord och stolar i Jerusalems tempel, och rensa upp bland månglarna. Ja, Jesus blir arg. Detta är en sida av Jesus som vi kanske borde lyfta fram mer i vår tid, om vi verkligen vill vandra i hans fotspår.

Att bli arg är inte enkelt, det ses ofta inte som rumsrent. Vrede finns till och med i den gamla medeltida katalogen över de sju dödssynderna, och vi vet alla hur obehaglig stämningen kan bli när någon blir arg. Men det finns en sund vrede, en helig vrede! Och det är den Jesus så tydligt visar i dagens text.

När vi talar om denna text blir det allvar. Det bränner till. Jesus är inte längre den fredliga, helande och talande figuren. Han är inte mysig längre. Han är inte snäll. Och vi i den priviligierade västvärlden kan känna oss upprörda och ta avstånd, för Jesus känns farlig. Samtidigt så är det kanske i denna text som vi verkligen ser Jesus inkarneras och bli medmänniska med oss på riktigt. Han är inte bara den skäggiga mannen med ett lamm över axlarna. Han är också den som utmanar oss, rensar upp, och visar att det finns en gräns.

Vi skulle kanske helst vilja välja en bild av Jesus som är den milda mannen med lammet över axlarna, eller den söta babyn i krubban. Få av oss skulle välja den lidande korsfäste eller den ilskne tempelrensaren. Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än att bara vara en varm filt eller en mjuk kudde.

Kyrkans roll är inte bara att vara en resurs vid katastrofer eller en diakonal instans som tar vid där samhället inte orkar längre. Kyrkan behöver också vara en profetisk röst som ifrågasätter maktmissbruk, girighet, orättvisor och andra missförhållanden. Orättfärdighet har ingenting med politisk eller religiös ståndpunkt att göra. Det finns förhållanden som vi som kännande och tänkande människor bör bli arga och upprörda över. Och utifrån vår övertygelse ska vi arbeta för det goda!

Temat idag är Guds hus. Det är lätt att tänka på templet i Jerusalem eller våra kyrkorum. Men Guds hus är inte bara de heliga rum där vi firar gudstjänst. Det kan också handla om vår kropp – låt din kropp vara ett heligt tempel.

På templets förgård var det vanligt med handel, och det kom sig av att lagen sa att man skulle offra till Guds ära. Fel offergåvor skulle göra templet orent. Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Men ändå blev det fel. Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort det som skaver blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga.

Jesus rensar undan allt det. Han önskar att vi tar upp utmaningen och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Vad ställer vi för krav för att någon ska få komma in i Guds hus? Hur hög gör vi kyrktrappan, medan Gud går allt längre ned?

Är du beredd att släppa in Jesus i templet, även om han kommer att vända upp och ned på allt?

Paulus skrev: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld.
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick.

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud,
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro.
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen

Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Matt 25:1-13

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Matt 13:47–50

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂