Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Matt 13:47–50

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂

Uppenbarelsens ljus, 2023-02-05 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Hur kom det sig att Symeon och Hanna visste? Hur kunde de se? Hur ska vi kunna se? Deras berättelser skiljer sig åt, på samma sätt som din och min resa ser olika ut. Hanna är ständigt på plats. Symeon kommer dit för att Anden säger åt honom att gå. Gemensamt för dem båda är att de lever i nuet. De ser vad som sker och tar emot livet som det är – och så lever de nära Gud i bön.

De hade övat sig i att lyssna efter Guds röst, mitt i bruset av andra röster. Därför var de också på rätt plats vid rätt tid. Som så ofta i mötet med människor handlar det om tajmning. Vi kan veta saker, förstå saker vi ser i andras liv och i våra egna, men om vi inte lyssnar in när den andra människan är redo för att ta emot det vi kan bidra med så kan det göra mer skada än nytta.

På samma sätt behöver vi också göra oss själva redo att lyssna när någon annan har viktiga saker att visa oss. Allt detta kräver både tålamod och mod. Både för att bekräfta en annan människa och att ta emot vad någon vill säga till mig. Tålamod att vänta tills det är dags och mod att våga när tiden är inne. Det är människor som Hanna och Symeon som reflekterar Guds ljus. Människor som du och jag.

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv, i Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv. Det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra? Hur kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt. Vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

Amen

I Jesu namn, 2023-01-01 (Kim Bergman)

Över årets första söndag har kyrkan satt “I Jesu namn”, som överskrift. Det är ingen slump, utan en genomtänkt linje. Under adventstiden har vi fått fördjupa oss i vem Jesus är. Nu får vi börja läsa om vad Jesus är och vad det betyder för oss.

Så i Jesus namn går vi in i det nya, i det kanske okända. För när allting förändras, är Jesus densamme; “igår, idag och i all evighet.”. I hans namn tar vi tillsammans idag emot det nya året och får lägga våra liv i hans hand.

Har ni tänkt på hur viktigt det är med namn? Rent praktiskt så underlättar det när man vill få kontakt med någon. Vi har alltid behov av att sätta ord och namn på saker och händelser och namn hjälper till att understryka.

Namnet har med identitet att göra. När någon skall presentera sig börjar hon med att säga sitt namn. Det är underligt om en människa saknar namn. Ett namn kan även förpliktiga. Heter man Bernadotte så förväntas man vara på ett visst sätt, och omgivningen har troligen redan gjort sig en bild av vem du är. Den papperslösa flyktingen har endast sitt namn som identitet.

När jag kom till Sverige som adopterad 2-åring så hette jag Kim suk hyun. Kim var efternamnet och suk hyun betyder ”duktig pojke”. Vet inte om det har slagit in, men jag har i alla fall papper på att jag är duktig… Men när jag kommer till Sverige så får jag en ny familj, och därmed ett nytt efternamn, Bergman.

Vad betyder då namnet Jesus? Jesus är den grekiska varianten av det hebreiska Yeshua och betyder ungefär ”Yehovah är vår räddning”. Guds egennamn Yehovah går igen i Jesu namn. Jesus Kristus eller Yeshua Masíaḥ på hebreiska, betyder alltså ungefär ”Yehovah räddar som den Smorde”.

Jesus Kristus, Guds Son, är uppfyllelsen av lagen och profeterna och han är den som Mose och profeterna talade om (Luk 24:44, Joh 1:45, Joh 5:46, Apg 28:23). Han är alltså den som Gud sänt till jorden för att uppfylla alla sina löften. Han är Frälsaren eller Räddaren och den säd som skulle krossa ormens huvud och befria mänskligheten från slaveriet under synd och död (1 Mos 3:15, Rom 6:6,22).

Så vad är det vi menar då vi gör något i Jesu namn? Så vad betyder Jesu namn för oss? Jag har tre punkter som vi svänger oss med i kyrkan:

1. Vi är räddade i Jesu namn

“Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli räddad”, så skriver Paulus. “Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” Jesus dog för dig för att du ska få leva. Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Det finns befrielse i Jesu namn.

2. Vi ber i Jesu namn

Jesus själv lovade: “Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.”

Bönens möjligheter står öppna även detta nya år. Vi kommer att möta okända ting. “Allt kan hända alla”, som det står i Predikarens bok. Då är det en trygghet att veta, att vår väg är känd av Gud. När vi ber överlämnar vi oss själva, allt vad vi är och har i Guds barmhärtiga händer. Tänk om 2023 kunde bli ett fördjupat förbönens år i församlingen. En tid där vi själva får fundera över vilka heliga vanor har jag. Är bön i Jesu namn en av dessa? Jag är övertygad om att Gud låter sin nåd vila över oss och att han välsignar oss. Till Gud får vi komma med allt och han ger oss vad vi behöver dag för dag.

3. Vi får leva i Jesu namn

Gud vill att vi ska leva i Jesu kraft. Det ger våra liv mening. Han har gett oss uppgifterna. Vår tid står i Guds händer. Vi är kallade till gemenskap, till tjänst för vår kära och nära, för alla vi möter, i församlingen och samhället. Vi får leva i Jesu namn.

Nu är det nya året här och du får ett tillfälle att stanna upp och tänka till. Kanske är du kallad till att förnya engagemang. Vad händer om du sätter Jesu namn före det du gör i livet? Jag går till jobbet i Jesu namn. Jag behöver vila i Jesu namn. Jag besöker dig i Jesu namn. Vad händer med vår tillvaro om vi lever våra liv i Jesu namn?

Jesus är densamme, igår och idag och i all evighet. I hans namn kan vi leva, dag för dag. Varje dag är en gåva från Gud. Ett Gott Nytt År önskar jag er alla, i Jesu namn.

Amen

Jesu födelse, 2022-12-25 (Kim Bergman)

Matt 1:18–25

Krubban och tronen, en av dem har all makt i hela världen och den andre ingenting. Så ser det ut. Den ene är på höjden av sin karriär, den förste kejsaren av Rom, ca 40 år gammal. Den andre är nyfödd och ligger i en krubba i Betlehem, en stad som Augustus knappast ens visste namnet på, i utkanten av det väldiga romarriket. Vem som bestämde i världen är det ingen tvekan om. Det är de rika och mäktiga. Med en enkel order kör han bort folk från deras hemstäder eller tvingar dem att söka upp sina fäders hemort. I Rom kan kejsar Augustus vandra bland pelarraderna i sitt palats. I Betlehem får Josef och Maria hålla till godo med ett stall. Där föds han, det utlovade barnet, Guds Son.

Men barnet, mannen som föddes i stallet och lades i en krubba, lever än. Om det inte var sant skulle vi inte sitta här idag, mer än 2 000 år senare, för att återigen fira hans födelse, sjunga de gamla älskade julsångerna och be honom om frid och fred för oss själva och hela världen.

Den tid han föddes i kallades Pax Romana, den romerska freden, men det var bara en yttre fred, ett framtvingat lugn, frånvaron av krig, men säkrad med vapenmakt.

Den fred och frid som änglarna sjunger om för herdar på Betlehems ängar är något helt annat. Glädjen som de förebådar handlar om en annan värld, en värld, med andra värden, än något som finns på jorden.

Man skulle ju kunnat tänka sig att Gud kunde valt ett helt annat sätt att komma till världen för att skapa fred, frid och försoning. Varför kommer han inte med sina legioner av änglar och stoppar allt ont och allt lidande i världen? Varför drar han inte in i Rom eller Bagdad, Damaskus, Berlin, och alla andra städer där tyranner har styrt och ställt, plågat, förföljt och dödat människor? Varför förstör han inte alla vapen och gör slut på alla krig och utrotar alla sjukdomar?

Istället berättar evangelierna att han anländer till världen som människa, och föds av en ung flicka, utom äktenskapet med en jordisk adoptivfar, i mörkret och kylan i Betlehems stall, oskyddad, värnlös, utlämnad åt människorna.

Barnet i krubban har en annan makt, och den kommer också att märkas och synas för alla. Det är så Gud gör; han kommer inte uppifrån, inte med makt och styrkedemonstrationer, utan underifrån, tyst och stilla, i ett litet folk på Medelhavets östra kustremsa. Hade han kommit som Augustus, med arméer för att tvinga fram fred, kärlek och försoning, hur hade det då gått? Alla hade varit tvungna att lyda, men utan frihet, och utan egen vilja, utan kärlek.

För kärlek, fred och försoning kan inte existera utan frihet och egen vilja. De kan inte tvingas fram. Därför föds Jesus Kristus, världens Frälsare och Herre, i enkelhet, som en av oss, överlämnad på nåd och onåd åt människors omsorg och gensvar på Guds kärleksgåva eller till likgiltighet inför honom, till och med motstånd och hat.

Det är kärlekens pris. Det är villkoret för att komma till en värld som vår. Vägen till fred och försoning mellan människor, vägen till varsamhet med livet och skapelsen, respekt för varandra och den jord vi lever på och av, den måste gå inifrån och ut. Inifrån oss själva, med egen vilja och övertygelse till yttre handling.

Gud vill väcka tro, tillit och förtroende för honom och hans tankar och vilja med oss, och med världen.

Ära vare Gud i höjden och fred på jorden, åt dem, åt alla dessa barn, som Gud har utvalt till att bygga hans fred och frid på jorden. Här och nu, i vår tid.

Amen

Vårt dop, 2021-06-06 (Kim Bergman)

Om man googlar på hur länge man klarar sig utan vatten, så brukar man säga ca tre dagar. Att få tillgång till rent vatten är livsviktigt. Har ni tänkt på hur olika vatten kan vara, och hur många olika saker man kan använda det till?

Vatten kan vara energigivande, från början med små vattenhjul för att driva kvarnar, till dagens stora turbiner som förser städer med energi.

Vatten kan vara avgränsande. Floder bildar gränser, hav blir barriärer, och förr i tiden byggde man vallgravar för skydda sig mot främmande makter.

Vatten kan även vara broar och vägar som förbinder. Visby ligger mitt ute i havet. Det var en knutpunkt som var lätt att nå från så många olika ställen. I Jämtland så vet jag att på vintern då sjön fryser till, plogar man upp en väg, som blir en genväg på flera kilometer.

Vatten kan förekomma i så många olika former, från det vidsträckta havet, till den lilla vattenpölen efter ett stilla sommarregn som speglar himlen. Ibland upplevs vattnet mörkt och otillgängligt, andra gånger lockar det med en känsla att man bara vill slänga sig i det och njuta.

Ibland sipprar det fram ur dolda sprickor i urberget, andra gånger dundrar det fram med urtidskraften från ett mäktigt vattenfall. Ibland är det som dimman som nästan omärkligt fuktar vår hud.

Ibland så serveras det till besvikna barn som måltidsdryck, andra gånger är det smakbärare för den söta saften, oftast kolsyrad, eller uppskopad med handen ur den porlande fjällbäcken.

Ibland använder man vatten för att släcka en glöd.

Vattnet är nästan alltid flerbottnat. Vattnet kan kväva och spola bort, men samtidigt bära och ge liv.

För oss i ett av världens sötvattenrikaste länder, har vi aldrig långt till friskt vatten. Vi vrider bara på en kran, och kan kosta på oss lyxen att spola ett tag så att temperaturen blir den vi vill ha. I andra länder går man kilometervis för att hämta sitt vatten.

Känner ni igen bilderna?
Och det är nu som jag säger att på många sätt är det detsamma med Gud.

Naturligtvis så kan en människa klara sig mer än tre dagar utan Gud. Prova att under tre dagar se om ni kan undvika att komma i kontakt med Gud, höra talas om det, eller själv snudda vid tanken på det gudomliga i en natur som sprider liv.

Har ni tänkt på hur olika man kan tänka sig Gud?

För mig är Gud energigivande, många gånger en drivkraft till det jag gör och hur jag handlar och vilka beslut jag tar i livet. Jag vet att Gud kan vara en skiljefråga, där det finns de som säger att man inte tror och andra att man tror. För mig kan Gud få vara det vatten som bygger broar, och min tro får vara den båt som vi kan samtala i. På samma sätt som vattnet har olika skepnader, så har tron lika många vägar. Som det sipprande vattnet från den hårda stenen, eller den forsande floden.

I vår del av världen är tron inget konstigt. För någon lika naturligt som att vi har rinnande vatten i alla hus. För oss kräver det nästan ingen arbetsinsats för att komma i kontakt med en kyrka. Och nästan dagligen så kan vi komma i kontakt med något som påminner oss om att det finns människor som tror.

I andra delar av världen blir du fängslad eller dödad om du söker din tro. Här finns ingen respekt för andras tro.

I kyrkan är vattnet en naturlig bild. I den gammaltestamentliga tiden så var vattnet en symbol för oro, och vi läser om hur Jesus stillar stormen och går på vattnet.

I det baptistiska dopet, är vattnet symbolen för det nya. Vattenytan är gränsen som passeras. Den som döps sänks ned helt under ytan, för att i ett kort ögonblick nästan sväva viktlöst, buren av vattnet men ändå utestängd från vår värld, för att ögonblickligen lyftas upp till ett nytt liv.

Vatten ger liv, och som barnets saft är det en smakbärare. Jag tror att Gud är som vattnet, som kan ge liv och smak till det som är torrt.

Den spruckna krukan

Det var en gång en vattenbärare som varje dag gick hela vägen ner för berget för att hämta vatten åt sin herre. Över axlarna bar han ett ok med två stora ler-krukor och dem fyllde han med vatten från floden vid bergets fot. Sedan gick han hela vägen uppför berget igen med de fyllda krukorna.

Den ena lerkrukan var hel och fin, men den andra hade en spricka i sig och under den långa vägen från floden till bergets topp hann hälften av vattnet läcka ut. Så när vattenbäraren kom fram, var krukan bara halvfull.

Efter många år av detta började den spruckna lerkrukan känna sig väldigt illa till mods och till slut stod den inte ut längre utan utbrast: – “Jag är så ledsen för att jag inte kunnat klara det som den hela lerkrukan kunnat. Kan du förlåta mig?”

Då svarade vattenbäraren: “Vad skall jag förlåta dig för?”

– “Ja, men alla dessa år har du burit mig upp för backen troget, varenda dag, och ändå har jag alltid bara varit halvfull när vi kommit fram. Ett så stort arbete du har haft bara på grund av mig.”

Då log vattenbäraren och sade till lerkrukan:
– “Se där, stigen nerför berget. På ena sidan är det helt tomt. Där har jag burit den hela krukan. Men se på den andra sidan. Där växer det fullt med blommor. Det var den sidan jag bar dig på. Blommorna växte där så vackra och så granna tack vare allt vatten som läckt från dig. Men på den perfekta lerkrukans sida finns inga blommor.”