Den kämpande tron, 2020-06-14 (Dawei Zhang)

Mark 14: 3-9

Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Tron är viktig för alla kristna. Paulus har sagt ’Men nu består tro, hopp och kärlek’. Tron är grunden för hopp, och tron plus hopp bidrar till kärlek. Kärleken är störst av dessa tre medan tron är grunden för dessa tre. Så vad är tron? Jag tycker att det finns tre aspekter så att vi kan reflektera över betydelsen av tron.

Första aspekten; tro betyder att vi lever ett inre liv med Gud. Jesus har sagt att han är den sanna vinstocken, och vi är grenar som växer upp ur honom. Vi ska bli kvar i honom så att han ska bli kvar i oss. Tron är den första motivationen som gör att vi får nära kontakt med Jesus. Tron driver oss att komma till Jesus och försöka stanna i honom. När vi har tro på Jesus så kommer vi att känna glädje att förbli i honom. Steg för steg kan vi bära frukt och äntligen kan vi smaka Guds godhet. Det är det inre livet. När vi blir kvar i Jesus då ska han ge oss andlig näring för vår ande, liksom ett träd som är planterat nära vatten. Det bär sin frukt i rätt tid. Aldrig vissnar bladen och allt vad som händer går väl eftersom det är nära vatten. Precis så vill Jesus fortsätta att förse oss med andliga gåvor så länge som vi blir kvar i honom genom tron.

Så hur kan vi förbättra det inre livet med Gud? Det rätta sättet att utveckla vårt inre liv är att lovsjunga Gud med Bibelns ord. Ty Jesus har sagt ’Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er.’ När vi lovsjunger Jesus vår Herre med psalmer, hymner och andlig sång, som är olika kategorier av Bibelns ord, kommer vår tro att utökas och vårt inre liv att växa upp. Det är ett löfte som Jesus har gett. Det betyder att om vi gör det av hela vårt hjärta och vår tro, kommer vårt inre liv bli rikt och mogna så småningom, eftersom det är Jesu löfte. Ju mer vi lovsjunger Herren, desto flera gåvor ska vi få från honom. Lovsjung Herren, tro på Herren, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han ska befria vårt inre liv från all förtvivlan.

Den andra manifestationen av tro är att vänta på Herrens tid. Moses föräldrar väntade på Guds frälsning i tre månader, på att Gud skulle förbereda Faraos dotter att bada i floden Nilen. Om de hade satt ut Mose en dag tidigare, kunde Moses och Israels folks öde varit annorlunda. Inte många av oss idag ber och väntar på Gud i tre månader bara för en sak. I de flesta fall avslutar vi vår väntetid mycket tidigare än vi borde. Men väntetiden i tro bör vara helt uppfylld av fullkomlighet om vi längtar efter ett härligt resultat. Väntetiden gör vår uthållighet bättre. Så uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att vi blir fullkomliga och hela, utan någon brist. Annars är tron bara barnslig och omogen.

Att vänta på Gud är att omvända våra hjärtan tillbaka till Gud. Innan man har tro på Gud finns det en slöja över hjärtat så att man varken kan känna Gud eller rikta sitt liv till honom. Så vad ska vi göra? Vi ska omvända oss till Gud. I 2 Kor 3:16 det står ’Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort.’ När vi vänder oss till Herren ska vi se bättre och tydligare så att vår tro utformas och byggs upp och slöjan försvinner så småningom. Då kan vi förstå vad som är Herrens tid. I Psalm 130 det står ’Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig.’ Det är självklart en period av väntetid. Under en sådan period kan ens tro växa till i nåd och kunskap om Jesus. Så väntetid är det nödvändiga steget till mogen tro för oss.

Den tredje punkten är att tron är den kämpande tron. När vi förankrar vårt inre liv i Jesus har vi börjat vår tros väg och väntetiden gör att vår tro övas och utvecklas, liksom för den kvinna som hade en flaska dyrbar äkta balsam. Kvinnan hällde ut balsam över Jesu huvud eftersom hon trodde att Jesus skulle dö och även uppstå igen. Hennes tro är den kämpande tron eftersom hon måste möta motstånd från andra lärjungar. De tyckte att balsamflaskan borde säljas och pengarna doneras till de fattiga. Annars skulle det vara ett slöseri även för Jesus. Men tvärtom, kvinnan tyckte att Jesus alltid kommer i första hand och alltid bör få det bästa. Detta är den kämpande tron eftersom den utmanas av andra åsikter, som är också riktiga. Det är en liten paradox. Jesus säger att ni kan göra gott mot de fattiga när ni vill, medan han också säger att kvinnan har gjort en god gärning mot honom. Jesus är en mästare i tolkning av lagen. Nu citerar han lagen i 5 Mos (Deuteroronomium) 15, ’Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet.’ Det är självklart att Jesus har omsorg om de fattiga, men nu prisar han kvinnans gärning. Utmaningen är hur vi ska välja när vi träffar på samma fall. Hur ska vi fördela det vi äger mellan oss själva och Gud? Hur lång tid ger vi oss att läsa Guds ord? Hur mycket tid avsätter vi för bön inför Herren. Det är kampen.

Den kämpande tron behöver den Helige Ande. Men hur mycket tillåter vi den Helige Ande att fylla oss? I boken av Jesaja står det att Herren Guds ande fyller mig så jag kan frambära glädjebud till de betryckta och ge dem bot. Denna skrift användes också i den första predikan när Jesus började undervisa folket i synagogan. Tjänsten behöver vägledning och påfyllning från den Helige Ande, även för Jesus själv. Har vi låtit den Helige Ande fylla oss tillräckligt så att vi segrar när vi tjänar Jesus, liksom kvinnan? Den Helige Ande hjälper den kämpande tron. Med denna tro ska vi börja göra en god gärning för Jesus oavsett vilken miljö vi befinner oss i. Annars gör vi ytliga gärningar bara för att trösta vårt samvete. Men Jesus kräver den kämpande tron så att han kan komma ihåg oss såväl som han kom ihåg kvinnan som hällde ut balsam över honom.

Den kämpande tron innebär också att vi måste överge något som kanske var viktigt och bekvämt för oss, vid den aktuella tiden. I tro ville Mose hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje i Egyptens slott. Han jämförde Egyptens skatter med den smälek som Kristus fick utstå, och han bestämde sig för att välja smäleken. Det är också en paradox. Varför föredrar Mose den smäleken istället för Egyptens skatter? Eftersom Mose såg dessa genom sin kämpande tro. För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men genom den kämpande tron gjorde Mose ett rätt val. Egyptens väg ledde till intet, men Herren är trofast och är med den som tror på honom och hoppas på hans nåd. Till slut ger han dem huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.

Med den kämpande tron kan vi också göra ett rätt val. Amen!

Den kämpande tron, 2019-03-17 (Tina Strömberg)

Söndagens bibeltexter
GT-text: 1 Kung 19:1-8
Evangelietext: Luk 7:36-8:3

Den kämpande tron är rubriken för denna söndagen, om man följer kyrkoårets textuppdelning och teman. En rubrik som kan kännas något tung. För inte vill vi behöva kämpa? Har man en gång funnit tro så borde den väl vara stark och inte kämpande? Ändå är jag övertygad om att många av oss här inne någon gång kämpat eller just nu kämpar på någon nivå med sin tro..

Jag ska försöka säga något om detta och jag kommer påstå följande:
– En kämpande tro är Också tro snarare än frånvaro av tro
– Gud har älskat oss först oavsett vad vi förmår
– Vi spelar roll för varandra i tro

Ibland är det tröstande att veta att man inte är ensam i sin kamp. Förutom att vi här inne kan känna igen oss i varandra så är också Bibeln fylld av exempel. Där skrivs det om storheter till personer som verkligen levt sitt liv för och med Gud, men som trots det ibland drabbats av tvivel och kämpat med sin tro. Ett exempel fick vi höra om i läsningen av den gammaltestamentliga texten. Elia, som var en välkänd Guds profet redan på sin tid, ja en kändis i hela landet, han blev ändå så pass rädd efter ett hot att han uppenbarligen tvivlade på Guds beskydd att han helt gav upp. Han begav sig ut i öknen för att dö. Det jag tycker är mest märkligt med det är att han nyss varit med om helt häpnadsväckande saker där Gud visat för honom och alla andra att han existerar och är med Elia. Bläddrar du tillbaka ett kapitel kan du nämligen läsa om hur Elia utmanade Baals profeter för att bevisa för dem och hela folket vilken gud som är den enda verkliga Guden. De andra profeterna, guden Baals, dansade och gjorde andra riter hela dagen för att få sin gud att tända eld på offeraltaret men inget hände. Elia till och med driver med dem och säger till dem att ropa högre eftersom deras gud kanske sover och inte hör dem. När det sedan var Elias tur så gjorde han det extra svårt för sig och Gud genom att hälla vatten på och runt om sitt offeraltare, sedan bad han till Gud att svara honom så att folket skulle förstå att det är Gud som är Herren, och då slog Gud ner en så kraftig eld att allt på och runt om altaret brändes upp. Trots detta drabbades Elia alltså snart av kämpande tro.

En annan person, bland massor av exempel, som vi träffar på i Bibeln är Petrus som levde flera hundra år efter Elia och som var en av dem som umgicks mest med självaste Jesus. Han hade sett med egna ögon hur Jesus gjorde under och tecken. Han till och med klev själv ut och gick på vattnet tillsammans med Jesus men blev mitt i den händelsen ändå rädd, tvivlade och sjönk (Matt 14:28-33).

Om dessa män som fått vara med om så storslagna saker ändå kunde drabbas av tvivel och kämpande tro, då är det kanske inte så konstigt att också du och jag kan drabbas. För åtminstone har inte jag varit med om liknande saker kan jag avslöja. Har du?

Nu kikar vi på dagens evangelietext. En av huvudpersonerna där är en kvinna som tränger sig ända fram till Jesus och beter sig närmast överdrivet i sin hängivenhet och översvallande tacksamhet, tro och kärlek till Jesus. Att hon lyckades ta sig in till dem som åt middag är inte så konstigt som det kan verka för det var tydligen vanligt på den tiden och i den kulturen att man lät fönster och dörrar vara öppna om man var en högt uppsatt person som bjöd hem en annan intressant person, för att folk skulle kunna lyssna och ta del av samtalet och klokheter som kanske skulle sägas.

Är denna kvinnan då också ett exempel på en som kämpade med tron? Knappast. Hon är snarare helt uppfylld av tro och så ivrig att visa det att hon inte bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det händer att jag träffar eller läser om personer som är som denna kvinna. Kanske är du sådan som hon? Annars kan du också ha träffat sådan person eller hört sådana livsberättelser. Jag tänker på personer som levt på den absoluta botten både i andras och sina egna ögon. Ett destruktivt liv, ofta med droger, alkohol och brottslighet. Sedan har Jesus plötsligt mött dem, verkligen sett dem och befriat dem från blytungt inre. De har upplevt en total omvändelse, fått ett nytt liv och visar fullständig tacksamhet, tro och kärlek till sin frälsare Jesus.

Ibland kan jag snudda vid en viss avund för dessa personer och kvinnan i berättelsen. Jag är uppvuxen i en trygg familj, fått den kristna tron med modersmjölken utan att någon gång göra revolt mot det, och levt ett städat liv så här långt. Detta är jag tacksam för och skulle naturligtvis inte vilja byta ut det, men jag kan känna en saknad och längtan efter den tydliga omvändelse, översvallande tro och kärlek som dessa personer fått vara med om och lever med.

Jag känner alltså inte igen mig i kvinnan som kysser Jesus fötter. Snarare känner jag igen mig i Simon. Det är också Simon som Jesus egentligen vänder sig till vilket kanske innebär att det inte är bara jag utan var fler både då och som sedan kommit att läsa texten som känner igen sig i Simon.
Det står inte tydligt att Simon kämpade med sin tro men jag tycker det går att läsa in att han gjorde det. Han var uppenbarligen intresserad av att få lyssna på Jesus och komma närmare honom. Det stod han också för inför andra för han bjöd inte hem Jesus i skymundan utan lät som sagt fönster och dörrar stå öppna. Men han var samtidigt reserverad när han välkomnade in Jesus till sitt hem och han funderade ärligt kring huruvida Jesus var den som det sades att han var.

Jesus berättar en liknelse, men inte en svårtydd sådan så som han annars ofta gjorde utan det är enkelt att förstå poängen med den, det tyckte också Simon. Ändå förtydligar Jesus ännu mer när han går direkt på sak och förklarar att anledningen att kvinnan beter sig som hon gör är att hon haft mycket på sitt samvete och upplevt sig fått mycket förlåtet, hon och hennes liv har fått värde igen, och hennes kärlek är därför så översvallande stor. Simon däremot har inte haft ett lika tufft liv och eftersom han inte upplevt sig och fått lika mycket förlåtet så visar han inte så stor kärlek.

Ibland blir jag orolig att jag inte älskar Gud så mycket som jag borde. Oroas att det är en indikation på hur stark min tro är. Det står ju i Femte Mosebok att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft. Något som också Jesus hänvisar till som det allra viktigaste. Jag vill älska Gud av hela mitt hjärta, själ och kraft men helt ärligt kan jag säga att så känner jag inte alltid, kanske inte ens ofta. När jag för ett tag sedan tog upp denna fundering med en vän så påminde hon mig med det befriande faktumet som bland annat uttrycks i Första Johannesbrevet 4 där det står om Guds kärlek, nämligen att det är Gud som älskat först oberoende av vår kärlek till honom (1 Joh 4:10).
Nu tänker jag att vilja till tro och längtan efter kärlek till Gud måste ju visa på att det finns tro en ärlig tro.

Ibland när man känslomässigt inte känner stor kärlek till Gud så kan det vara svårt att sjunga med i hyllande kärlekspsalmer och lovsång men en sång som jag i dem stunderna tycker om ska vi sjunga under bönestunden idag och den går i refrängen så här: Jag vill älska dig av hela mitt hjärta, lär mig älska dig Jesus.
Det kan ibland hjälpa att luta sig på andras formuleringar som man kan känna igen sig i, till exempel i sånger. En annan sång jag många gånger återkommit till är en sång av Clas Vårdstedt som jag tycker uttrycker helt naket ärligt den dubbelhet som ibland kan finnas i en kämpande tro. Den innehåller textrader som: ”Var finns du, är du nära? Det händer att jag tvivlar på dig. Ändå tror jag på dig, jag hoppas på dig att du finns där (…) Ja jag litar på dig (…) Min längtan efter dig är beviset för mig”.

När denna dubbelhet av tro och samtidigt tvivel pockar på, då kan vi vara särskilt betydelsefulla för varandra. Detta ska jag avslutningsvis säga något litet om.

I dag ska vi ha årsmöte efter gudstjänsten och efter att vi fikat. Då ska församlingen få säga om de ställer sig bakom den vision som styrelsen slipat på. I den står det som första punkt för vad vi vill att denna församling, Centrumkyrkan i Farsta, ska ha som grund och försöka göra: Att lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande.
Att vara ett stöd för varandra i tro, för oss som är med här i församlingen och för andra som kommer hit, är alltså något vi gemensamt ska försöka vara. Vid kyrkkaffet, och andra tillfällen, kan vi berätta för varandra hur vi har det också vad gäller tron. I de stunder som jag kämpar med min tro kanske du har stark och stabil tro. Då kan du stärka och uppmuntra mig i tro.

Sammanfattningsvis har jag alltså försökt säga att också den kämpande tron är tro snarare än frånvaro av tro, att Gud hur som helst älskat oss först oavsett hur mycket vi förmår tro och älska honom, och att vi kan få spela roll för varandra i tron.