Joh 11:18-27
Tidigare hörde vi den gamla testamentliga texten från 1 Mos 18 om Abraham som satt i tältöppningen den hetaste tiden på dagen när tre främlingar kom på besök.
En av världens mest kända ikoner har hämtat inspiration från den berättelsen. Den fick jag som gåva när jag avslutade min tjänst här i Centrumkyrkan 2000, och idag har jag tagit med den. Den kallas ofta för den Heliga treenigheten eller den gammaltestamentliga treenigheten, och är enormt symbolrik. Originalet är målat i början av 1400-talet av den ryska ikonmålaren, en av världens största, Andre Rublev.
En ikon är resultat av kristen meditation och vill hjälpa oss att fördjupa vår tro och växa in i den. Den är en tolkning av bibelns texter.
Rublev utgick ifrån texten i 1 Mos 18 då Herren visade sig för Abraham i Mamres lund som tre män och knyter därmed samman gamla testamentets berättelse med nya testamentet. Vi ser Gud fader, son och den Heliga Ande. En försmak av den Gud vi skulle möta i evangelierna genom Jesus. Det är en bild av Guds natur – som en enhet bestående av tre aspekter som samspelar med varandra.
Det är också en berättelse om gästfrihet. Bordet är dukat, ett fyrkantigt bord, kanske för att symbolisera jordens fyra hörn. I mitten är kalken som välsignas av Kristus. I texten berättas hur Abraham säger till Sara att ta det bästa mjölet och baka bröd, och hur han själv springer bort till boskapen efter kalv, tjockmjöl och sötmjölk att bjuda på.
Bakom de tre figurerna skymtar tre änglar som sitter i en cirkel för att symbolisera evigheten och den perfekta enheten. De sitter runt bordet och omsluter så hela jorden och alla folk.
Jag skulle kunna fortsätta med alternativa tolkningar och problematisera, men jag nöjer mig så här. Det är en bild på den heliga treenigheten som talar om gemenskap och om gästfrihet för hela världen. Därför blir det också en ekumenisk bild i dess djupaste betydelse. Hela den bebodda världen, hela Guds hushåll.
Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Förutom oikomene – som strikt betyder mitt hushåll eller jag bebor, har vi ekonomi – husets lagar eller förvaltare och ekologi – husets logik.
Idag, på treenighetens söndag, efter en vår vi aldrig förväntade oss eller trodde oss uppleva, vill jag påminna oss om vårt världsvida ansvar och samtidigt varje människas enskilda kallelse, varken mer eller mindre, och vi får se om det låter sig göras.
Vi har just nu ett gemensamt raster som stavas corona. Vi har också – under lång tid haft ett gemensamt uppdrag att rädda vår jordglob. Rastret klimatkris. Den senare har inte bara uppstått ur intet, vi har levt över våra resurser, vi, och då menar jag inte dig och mig personligen och specifikt, utan vi som mänsklighet, har inte tagit ekonomiskt och ekologiskt ansvar för hela den bebodda världen, för hela Guds hushåll. Vi har sett den ekonomiska obalansen, men inte förmått göra något åt den. Likaså med den ekologiska obalansen. Så kom pandemin.
Jag tror inte på en Gud som sänder sjukdomar, nöd och bestraffningar. Efter Noa och syndafloden visar sig regnbågen i skyn nu och då som ett löftestecken från Gud att inte utplåna sitt folk.
Likväl kom pandemin och satte stora delar av vår värld, av oss i karantän. På gott och på ont. Ja, jag tror det finns ett både och i den tid vi lever i. Det är hemskt med höga dödssiffror, tro inte att jag säger något annat, men vi är på väg mot en än större katastrof om vi inte vänder om – vilket pandemin i viss mån tvingat oss till. Vi får inte en massa saker som vi vanligtvis gör, och som bidrar till klimatets ohälsa. Det är ett både och som kan hjälpa oss till reflektion och sinnesändring.
Jag jobbar hemifrån. Jag tycker inte om att jobba hemifrån, jag vill gå till jobbet. Likväl har jag fått tid till förfogande att odla och promenera. Jag har sett våren slå ut, skäggdoppingarna lägga ägg och ruva och jag har tvingats göra en omställning jag inte har velat men som jag ändå tror är bra för mig. Fast jag inte tycker om den. Jag tvingas in till nya djup i mig själv och jag märker hur jag omvärderar saker i mitt liv. Det är liksom både – och.
Faktiskt tror jag att vi just nu befinner oss i möjlighetens tid. Möjligheten till en ny era i vårt hushåll. I Guds hushåll. Jag tror på ett andligt uppvaknande, en ekonomisk och ekologisk medvetenhet i krisens fotspår. Och må vi inte glömma bort att den världsvida nöd vi upplever nu är sann – också på andra områden. Klimatkrisen är ett faktum. Så också situationen för de 70 miljoner män, kvinnor och barn på flykt som allt oftare kommer till länder som redan innan pandemin stängt sina gränser.
Därför är den heliga treenighetens ikon viktig för mig. Den talar om gästfrihet i hela den bebodda världen. Den beskriver hur Gud i sig själv är gemenskap. En treenighet. Och in i den gemenskapen bjuds du och jag.
Mänsklighetens världsvida ansvar är ekonomi och ekologi i balans och jämvikt för hela Guds hushåll, för hela den bebodda världen. Och jag vet innerligt väl att det är svårt som enskild människa att veta vad jag kan göra. Ändå måste vi påminna oss om det stora, gemensamma ansvaret, för hur det än är så är vi en del av mänskligheten. Det finns de som har större möjlighet än jag att vända utvecklingen, men jag måste ändå höra till den del av den världsvida gemenskapen som mikroskopiskt bidrar. Och därför påminnas om hur viktigt ekonomisk och ekologisk balans är. Det vet vi i vårt lilla hushåll och i varje förening och församling.
Så vad är din och min kallelse i det hela? Förutom att sopsortera, äta bra, hjälpa till med reflektioner över livets mål och mening, bidra ekonomiskt till goda ting och ta vårt demokratiska ansvar på allvar?
Egentligen är det bara du själv som kan hitta din specifika och unika kallelse till att vara den du är. Det vi har gemensamt är kallelsen att leva i kärlek. Vi är födda av kärlek, skapade till Guds avbild och därmed ifrån början en del av gemenskap. Du är kallad till gemenskap. I bibeln läser vi i det dubbla kärleksbudet – som egentligen är det trippla kärleksbudet att du ska ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv” (Luk 10:27)
Hela hjärtat, hela själen, hela din kraft och hela ditt förstånd – ordet ”hela” på svenska är ett bra ord eftersom det kan betyda både odelat och att göra frisk. Du ska älska allt du bara orkar med hela dig, och budet är att du ska älska Gud, din nästa och dig själv.
Gud förstår jag som den treeniga Guden, alltings skapare, befriare och upprätthållare som i sig är gemenskap.
Nästan förstår jag som din medmänniska – i vid gemenskap. Vi hör samman, vi människor.
Och dig själv förstår jag som att vi alla har ett jobb med att älska oss själva sådana vi är i all vår ofullkomlighet och bristfällighet. Det är då vår förmåga växer att också se allt det fullkomliga och vackra – även i oss själva. När vi ser det i oss själva är det lättare att se det i vår nästa.
Människor som är i kärleken förmår bättre att räta på ryggen och stå rakt med lyfta huvuden. Jag tror vi är kallade att vara så. Upprättade och älskade. Och där bor också hopp. Utan hopp är vi förlorade. Den kristna vägledningstraditionen säger att det är långt allvarligare att förlora hoppet än att synda. Den som faller kan alltid resa sig upp och ta emot förlåtelse, sju gånger sjuttio gånger säger Jesus.
Johannes Chrysostomos säger att det är misströstan, inte synden, som driver oss mot katastrofens rand.
Varje människa, också du och jag, har möjlighet att vara bärare av hopp. Det är ett oerhört bidrag i vår tid. Att bära hopp.
Och jag vill sluta i hoppet genom att avslöja slutet i de båda bibelberättelserna som legat till grund för mina reflektioner idag. Jag har inte sagt så mycket om den nytestamentliga texten, mer om Abraham, men de har funnits där i min tanke. Båda slutar innan berättelsens upplösning.
I 1 Mos 18 lämnade vi texten ungefär där ikonen visar oss. Vid måltiden där främlingarna – Herren- satt till bords och Abraham stod bredvid dem vid trädet. Sen står det:
Var är Sara, din hustru? Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal”. Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – Finns det någonting som är omöjligt för Herren?”
Så fick sedan Sara och Abraham sin Isak.
I Betania mötte vi Marta och Jesus i ett samtal. Det som hände sen var att Jesus bad att få gå till Lasaros grav. Där bad han att de skulle ta bort stenen, först ville de inte, för han luktade nog redan. Men Jesus insisterade, de tog bort stenen, Jesus bad en bön sedan ropade han med hög röst: Lasaros, kom ut” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå” .
Två berättelser som slutar med det omöjligas möjlighet. Jag gillar Jesu ord om Lasaros som var inlindad i bindlar och täckt ansikte: Gör honom fri och låt honom gå.
Låt dig bli fri och gå i Gudsgemenskapens, treenighetens kärlek och träna dig själv att älska, inte bara Gud, inte bara din nästa, inte bara dig själv, utan den treenigheten allt du orkar och förstår.
Amen