Jonas Thorängen – Centrumkyrkan Farsta

Jesus skapar tro, 2023-01-22 (Jonas Thorängen)

Tänk om!
Tänk om Gud, eller snarare den bild vi har av Gud, den förståelse vi har av gud, inte stämmer? Gud kanske inte enbart lystrar till Herre?
Tänk om!
Tänk om Gud är så stor och allomfattande att allt det Gud är inte går att fånga i ord? ^[1]

Gud, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. (Psaltaren 36:6–7)

Så klart! – Gud är större än ett pronomen. Större än Herre och mycket större än Han. Gud är, förstås mycket större än vad vi kan förklara med våra ord.

Och vi gör rätt i att försöka att beskriva vad vi tror på, att försöka måla bilder av Gud. Att måla bilder av Gud som fanns före allt och som finns här, hos oss just nu, mitt ibland oss.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36:8-10)

Vi får, och vi skapar, bilder av Gud. Vi skapar oss bilder var för sig och tillsammans.
Tänk om – Gud är hon? Som fanns redan innan och i skapelsen. Gud, hon som fanns och finns bortom allt och som hälsar på i mitt hus, hos oss här nu?
Tänk om…

SÅNG: Hon är kvinnan….*

Evangelietext:
Johannesevangeliet 4:46–54
(Han) Jesus kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Dagens ämne är Jesus skapar tro

Det finns också ett annat ämne idag, eller hela veckan faktiskt. Det är den ekumeniska böneveckan för kristen enhet, så som det är varje år 18-25 januari. Denna vecka är världens största ekumeniska manifestation, den pågår just nu runtom hela vår jord – global manifestation som alltså sker lokalt här i Farsta och på tusentals platser. Det är Minnesotas kristna råd som har förberett årets material med uppropet, eller påbudet från profeten Jesaja: ”Gör det goda, sträva efter rättvisa”.^[2]

Minnesota som så brutalt har påmints om de strukturella orättvisor som finns, i USA men också hos oss, i form av rasism. Mordet på George Floyd för mindre än tre år sedan, och hans sista ord i livet blev en väckarklocka för hela världen. Hans sista ord var ”I can’t breath” /”jag kan inte andas”. Han kvävdes till döds vid ett polisingripande.

Arbetsgruppen inom Minnesotas kristna råd valde att lyfta fram profeten Jesaja. I materialet skriver de:
Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet.

Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer. Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.

Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.

Minnesotas kristna råd lyfter fram samhällets orättvisor i samhället idag. Det är skiljelinjer, systematiska anspråk där en del människor och hela grupper av människor anses ha rättigheter som andra människor förnekas. Rasism är en del av dessa orättvisa strukturer.

Har vi del i dessa orättvisor? Ja, vi ser det också hos oss och vi hör också ihop med hela världen. Lider en kroppsdel i mänsklighetens kropp så lider hela kroppen.
Jag, är en ytterst priviligierad människa. Vad kan jag göra utifrån min position? Vad kan jag göra just för att jag har de privilegier som jag har?
Jesaja talar också till mig – Sluta göra det onda och lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. (Jesaja 1:17)

Jesus skapar tro, är ämnet för idag.
Vad betyder din tro?
Vem är det vi tror på?
Vad är det vi bekänner?
och – får vår tro konsekvenser i våra liv, i ditt liv?

Ibland får jag intrycket av att vara troende handlar om att känna sig troende. Så sjöng också Marie Fredriksson: Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, I en vintervärld, finns det någon tro? frågar hon sig.
Så känner också jag, ibland – jag tror, jag tvivlar – och det vet jag alldeles bestämt!

Tro, hopp och kärlek, de tre hör ihop (1 Kor 13:13). Tron är grunden för det vi hoppas på; Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Så uttrycks det i Hebreerbrevet (Heb 11:1).

Så måste det också ha varit för mannen i evangelietexten vi har läst idag. Vi kan nog anta att han i sin tid var en privilegierad man. Han hade arbete ”i kunglig tjänst” och vi får också veta att han hade tjänare som möter honom. Mannen hade en stor tilltro till Jesus och han hoppades högt att hans son skulle bli frisk. Tron var grunden för det han hoppades på.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor?
Men om kärlek bara är en känsla, då blir det väl alltför fattigt. Kärleken behöver uttryckas i handlingar för att kunna begripas och tas emot. Kärlek är inte bara ett ord, kärleken är ju också en handling – att ta emot – och att ta emot en annan människa, att ge, ge en omfamning, en smekning, en gåva. Att hoppas något gott för en annan och uttrycka det, är också en kärlekshandling.

Jag har gång på gång fått lära mig om hopp när jag rest till Palestina och Israel. Det är många som säger att konflikten mellan israeler och palestinier är hopplös, den kan inte lösas, konflikten har pågått för länge, menar en del. Där, bland människor som lever med orättvisorna in på bara skinnet, bland palestinier och israeler – från dem har jag lärt mig vad hopp är.
David Neuhaus är jude och katolsk präst och teolog. Han har sagt att ”Hopp är inte en känsla av optimism”. Den palestinska kväkaren Jean Zaru säger att ”när vi söker efter hopp så är det inte nånstans bland molnen. När vi söker efter hopp så måste vi arbeta för att finna hoppet”.
En muslimsk man som jag mötte talade också om sitt hopp. Han heter Issa Suf och arbetade tidigare som polis i Palestina. Efter att blivit skjuten i ryggraden av israelisk militär så sitter han i rullstol. Han hade blivit utsatt för grym orättvisa och är förlamad. Han ägnar nu sin tid åt att organisera ickevåldsmanifestationer för fred. Han ägnar all sin tid för att hålla kontakter, skriva artiklar och övertyga människor om att de med ickevåldsliga metoder ska arbeta för fred. Jag hörde ingen bitterhet utan beslutsamhet och en fast övertygelse om att fred är möjlig, när han berättade om arbetet. Jag lyssnade till honom och undrade alltmer hur han orkar och hur han finner hopp och hela tiden utrycker hopp. Till slut frågade jag honom, hur han, med sin historia och i sin nuvarande situation kunde känna och uttrycka hopp?
Han såg rakt in i mina ögon och sa, ”Jag lever ju! Vad annat kan jag göra än att ha hopp? Att lägga sig ner och dö är inget alternativ. Om jag inte hoppas så dör jag.”

Det är tydligt för dessa tre att hopp är något annat och något mer än en känsla som kan drabba dem. Den som söker hopp måste arbeta för det. Att hoppas är också en aktiv handling.

Det är på samma sätt med att tro. Det är en aktiv handling. I Jakobs brev så resonerar författaren om tro – ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jakob 2:14-18)

Minnesotas kristna råd påminner oss om världens orättvisor. De sätter ljus på den ondska som vi alla har en del i. Vi behöver det avslöjande ljuset.

———
Predikan var färdigskriven. Det är söndag morgon och jag hämtar in Dagens Nyheter.
Första sidan ser helt annorlunda ut än vad den brukar. Den är nästan helt svart men likt en ljuskägla upplyses en del av tidningens framsida så att det skapas en ljus del där en text finns, likt en bekännelse, en programförklaring med rubriken För en upplyst värld:

Verkligheten ser annorlunda ut i mörker.
Saker förstoras eller mörkläggs.
I mörkret kan makten verka ostört.
I det fördolda hittar rädslan sin näring.
Och när vår världsbild är så dunkel att vi inte längre vet vad vi ska tro, blir det svårare att lita på det som vi faktiskt vet.

Därför behövs en ledstjärna.
För allt som växer drar sig mot ljuset.
I strålkastarljuset på fotbollsplanen i småstaden tänds framtidens idrottshopp.
I ljuset på scenen får konsten liv.
I solstrålen som skiner genom morgontidningens tunna blad lyser världen upp i ord. Och i mobilskärmsljuset träffas människor på nutidens mötestorg.

I ljuset bor inte bara hoppet, utan också modet. Det mod som kan tända en gnista som förvandlas till en löpeld.
Det är den gnistan som finns hos krigsfotografen som i en bildruta fångar en hel värld.
Hos den granskande reportern som kastar nytt ljus på övergrepp mot samhällets svagaste. Eller hos den unga skribenten i skoltidningen som punkterar patriarkatet med sin penna.

Det är den gnistan som lyser upp det mörka avståndet mellan människor med makt – och människor utan.

Därför behövs verklig journalistik.
Journalistik som riktar sitt ljus mot verkligheten.
Som lyser upp livet, konsten och världen.
———

Jesus skapar tro. Och vi skapar tro. Vi behöver det avslöjande ljuset, och du och jag behöver vara ljuset – som lyser upp livet.

Tron – att tro är en gåva. Men tron är också och samtidigt en möjlighet och en uppgift – lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.

Amen

*Hon är kvinnan
Låt av Ted och Kenneth Gärdestad

Hon kommer från havet
Längst ut på en ö
Där klipporna slipats
Av stormande sjö
Hon jagar bort molnen
När himlen är grå
Och strålar som solen
För att få hjärtat att slå

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

Hon dansar som vinden
På solbrända ben
Och bygger vår kärlek
På murar av sten
Hon rider på månen
När natten är ljum
I hennes blå ögon
Får alltid kärleken rum

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

^[1] Tänk om! som uppmaning ”att ägna sig åt förnyat övervägande av något redan beslutat eller dylikt; vanligen med antydan om resultat i form av ändrad uppfattning.” https://svenska.se/tre/?sok=t%C3%A4nk+om&pz=1#!
Tänk om…? som en retorisk fråga.

^[2] Se Sveriges kristna råds hemsida

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )

…

Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)

[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla. Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: ’om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen

[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.

Att leva tillsammans, 2021-10-17 (Jonas Thorängen)

Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Mark 3:31-35

Jag hade just gått och lagt mig och var halvvägs in i sömnen när jag hörde smattret från en helikopter genom det öppna vädringsfönstret. Smattret från helikoptern drog inte förbi och försvann, så som det oftast gör, utan stannade och fortsatte ihärdigt utan minskat ihållande. Jag förstod att något hänt och gick upp och tittar ut och ser blåljus som blinkar på flera ställen i Farsta strand. Jag tittar på min mobil och ser hur nyhetsuppdateringar börja komma in. TV4 och kvällstidningarna verkar vara snabbt på plats för att rapportera. På Twitter flödar kommentarerna med något uns fakta och massor av spekulationer.

Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. En man i 40-årsåldern sköts till döds i Farsta strand i tisdags och en 16-åring skadades och vårdas på sjukhus. Detta våld präglar också vår vardag. Deras våld präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på medmänniskor och på livet sätter tydliga spår i mig.
Med psaltarens ord frågar jag, ”Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag, hur länge ska fienden triumfera” (Ps 13:5) och med psaltarens ord uttrycka ”jag hatar de ondas skara” (Ps 26:5).

Ingen människa, inte en enda en, kan leva hela sitt liv helt oberoende av andra. Att leva tillsammans, som är dagens ämne, är inget som vi i nån allmänt god mening uppmuntras till, eller får goda råd om. Nej, att leva tillsammans är den förutsättning vi har i livet. Vi är beroende av varandra. Vi är alla beroende av varandra. Vi som människor blir till i gemenskap, vi växer som människor i relation med andra. Vi hör ihop. Vi hör ihop, inte enbart med dem vi är släkt med eller enbart med dem som vi delar trosgemenskap med, eller dem som vi delar politiska åsikter med. Vi hör ihop med alla människor oberoende av allt som kan ses som tämligen ytliga skillnader av åsikter, religiös bekännelse eller hudfärg. Det är inget val utan ett faktum som vi har att förhålla oss till – Gud skapade människan till sin avbild. Ingen annan identitet är viktigare.

I texterna som vi läst idag så pekar de på olika gränsöverskridanden. Det handlar om gränsöverskridande av kultur, av språk och av familj.

Berättelsen om Rut handlar ju om hur hon är fullständigt blottlagd i en annan kultur än den hon växt upp i. Hon har förlorat sin man, sin svärfar och nu följt med sin svärmor Noomi som återvänder till Betlehem från Moabs land (som ligger öster om Döda havet). Noomi och hennes man Elimelek hade en gång varit välbeställda men lämnat Betlehem för att bo i Moab en tid då det var hungersnöd. Nu hade alla män i familjen dött – far och två söner, kvar fanns Noomi och hennes svärdotter Rut, som kom från Moab, och nu kommit som främling till Betlehemstrakten i Israel. Det var i skördetid och Rut ber att få plocka ax, efter att skördemännen gjort sitt. Detta var en slags rättighet som änkor hade, vi skulle kunna se det som en sedvänja långt före vårt samhälles socialbistånd [1]. Det måste ha varit svårt att leva på resterna av de korn som blev kvar efter att åkern skördats. Boas, en släkting till Ruts avlidne svärfar, tar sig an henne och ger henne skydd och möjligheter. Han har hört om henne att hon lämnat sitt land och sina egna föräldrar och att hon har gjort gott mot sin svärmor, också efter att hennes man dött.

Vi vet väldigt lite om Tabita, hon som också kallades Dorkas och var en lärjunge. Hon bodde i Joppe, eller Jaffa som staden kallas idag. Jaffa är en av världens äldsta hamnstäder, kanske den allra äldsta, och idag sammanväxt med den moderna staden Tel Aviv. Det sägs att till Joppe skeppades cederträ in från Libanon för bygget av templet i Jerusalem. I Jaffa har handel skett i flera tusen år och människor mötts från olika kulturer och språk. Grekiska var ju den tidens världsspråk, och kanske var Dorkas egentligen från Grekland? Att hon omnämns som lärjunge och har två namn nämns nästan i förbifarten, utan någon större förklaring, vilket kan tyda på att det inte var något särskilt märkvärdigt alls för de första läsarna av denna berättelse. De visste att i Joppe fanns folk av olika slags bakgrund och identitet.

Staden Lydda, där Paulus vistades vid tillfället för vår berättelse, ligger ett par mil inåt landet från Jaffa. Lydda, eller Lod som staden i Israel heter idag, fanns då och finns som stad än idag. Både Jaffa och Lydda har också idag en blandad befolkning. Judar utgör idag en majoritet på cirka 80% av israels befolkning. Cirka 20% av Israels befolkning är framförallt araber (eller palestinier som de ofta själv kallar sig), men i Israel finns också druser, tjerkesser, samaritaner och armenier med flera folkgrupper. Alla dessa identiteter har olika ursprung och historia, deras tro och bekännelser är olika och ibland sammanflätade. Bland israels araber är de flesta muslimer men också en del kristna. Just Lydda är en sådan blandad stad där det bor judar och kristna och muslimska araber. Efter det krig som utspelade sig mellan Israel och extrema grupperingar i Gaza tidigare i år så blev det tydliga motsättningar mellan Lyddas arabiska och judiska befolkning. Araber och judar utsatte varandra för våld och förstörde affärer och vandaliserade gravplatser. Identiteten till den ena eller andra gruppen verkar vara viktigare än att vara människa. Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld.
Tabita eller Dorkas – vi vet inte om hon var judinna eller av annat ursprung. Men det var ju inom den judiska sfären som de allra första Jesus-efterföljarna fanns, så kanske kan vi anta att hon är judinna med någons slags koppling till grekisk kultur. Om Tabita, om Dorkas, kvinna och Jesus lärjunge beskrivs i denna dödsruna att Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Är Jesus oförskämd mot sin mor och sina bröder? Ja, det kan låta så när vi läser att han säger ”Vem är min mor och mina bröder?” och sen ser på dem som sitter runt omkring och säger ”Det här är min mor och mina bröder….”. Den här berättelsen finns med i alla fyra evangelierna och utifrån det kan vi anta att den sågs som viktig, eller ”stack ut” när berättelsen traderades vidare. Men Markus evangelium skrevs ju troligen först. Markus skriver på ett väldigt kortfattat sätt och har också några andra detaljer med i berättelsen i texten före det vi läst idag. Bakgrunden är att Jesus nu kallat sina tolv lärjungar, han har undervisat, märkligt och oförklarligt har människor blivit friska från sjukdomar och han har blivit populär. Hans anhöriga har hört om detta och blivit oroliga – har han blivit helt tokig? Jag läser från Markus 3:20 ….

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul [2] och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Markus 3:20-27)
Det här är den korta bakgrunden till händelsen då Jesus som respons på besked om att hans anhöriga står utanför trängseln och frågar efter honom, retoriskt frågar:
»Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
Jesus expanderar här sin familj. Hans identitet är inte endast hans närmaste anhöriga – alla de som är runtomkring honom är hans bror och syster och mor.

Jag tror att Jesus just pekar på kärnan i det han vill säga – att göra Guds vilja – och han utökar sin familj. Jesus identitet är inte endast det som kan relateras till hans närmaste familj utan också alla de som gör Gud vilja.

Texterna vi läst idag handlar om gränsöverskridande, inte om att överge sin identitet men att vara inkluderande. Texterna ger exempel på när människor överskridit och inkluderat andra perspektiv av kultur (som Rut), kanske också språkligt (som i fallet med Tabita/Dorkas I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas.) och familj (som Jesus som hävdar att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor).

Alla tre texterna har dessutom en kvinna i centrum av berättelsen och texterna pekar på att det handlar om personernas karaktär, som visar sig genom deras handlingar. Rut som hade gjort gott, Tabita eller Dorkas som hade gjort gott och var generös och Jesus som säger att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans – Gud skapade människan till sin avbild.
Har vi nåt val?

När din grupp, eller din klan blir viktigare än att vara människa, viktigare än att se människan utanför sin egen grupp, då är vi på ett sluttande plan nerför. Där är vi nu.
Hot och hat präglar vissa människors liv så mycket att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. Detta präglar vår vardag. Detta präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på liv och medmänniskor sätter tydliga spår i mig.
När vår gemenskap skapar begränsningar, när frågan ”vad ska den andre tro?” om jag gör det ena eller andra begränsar mina möjligheter så krymper också jag som människa. När jag frågar mig ”Kan jag som kristen samarbeta med ….vem det nu är.” så krymper min värld och mina möjligheter som människa.

Har vi nåt val?
Ja, jag kan välja vad jag gör med mitt liv i förhållande till alla er andra. Ingen av oss är en isolerad ö – vi hör alla ihop. Vi är alla beroende av varandra. Jag behöver veta vem jag är för att kunna samarbeta och relatera till andra. Men min identitet – som man eller kvinna, som svensk, som kristen – får inte uppta hela min uppmärksamhet. Först människa, kristen sedan (var det Grundtvig eller Kierkegaard som sa det?)

I Markus evangelium kapitel 12 finns den viktiga berättelsen som jag menar utgör kärnan i att göra Guds vilja – vad är viktigast i livet? Budet som säger Du skall älska din nästa som dig själv. Mark 12:31).
Det är inte mer eller mindre än så. Det är en urgammal sanning som Jesus hämtar från 3 Mosebok 19:18, där det står Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.

Budet säger implicit att du först måste älska dig själv – älska din nästa som dig själv. Det är viktigt att lära känna sig själv. Det är viktigt att ”grunda” sig själv i en gemenskap där glädje, frihet och omsorg ger mig själv stöd.

Jag vill avsluta med ett exempel på ett gott gränsöverskridande, en god och generös handling som jag är övertygad om är Guds vilja.
Just nu pågår olivskörd i Palestina och Israel. Olivskörden är av mycket stor betydelse, både kulturellt och ekonomiskt för palestinier. Glädjen över olivskörden firas bland unga och gamla – det är en folkfest.
Men, i den konflikt som ibland leder till hot och hat och död mellan palestinier och israeler så utgör tiden för olivskörd en risk för alla palestinska bönder och deras familjer som plockar oliver. Risken består i att israeliska bosättare då passar på att ibland bränna olivträd som är redo för skörd, eller att hota bönder så att de inte kan eller vågar skörda. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som jag jobbar med till vardags brukar vid den här tiden göra palestinierna sällskap för att utgöra en internationell skyddande närvaro. Men nu är det inte möjligt eftersom Israel inte tillåter inresa för enskild besökare. Följeslagarna är inte ensamma om att utgöra denna skyddande närvaro, utan det finns en del andra internationella organisationer och även en del israeliska fredsorganisationer som följer med och delar glädjen och finns som en tredje part mitt i konflikten. Organisationen Rabbis for Human Rights är en av dessa israeliska organisationer. Det är israeliska judiska rabbiner som reser till palestinska bönder för att vara med och skörda oliver. Rabbis for Human Rights beskriver på Facebook i en text för några dagar sedan att skördetiden ska för palestinierna inte utgöras av hot från aggressiv israeliska bosättare, eller av soldater som tycks skydda bosättarna snarare än palestinierna, olivskördande palestinska bönder ska inte behöva begränsas av polis som skapar restriktioner där Israel ockuperar palestinsk mark. Det ska inte behöva vara så men tills det har förändrats, säger Rabbis for Human Rights, så är de där för att be med sina händer och fötter. De står med båda fötterna på marken och händerna i olivträdens grenar.

De gömmer inte undan sin identitet som judar, de gömmer inte sin tro och sina böner. Men de reserverar heller inte sina böner och tro enbart för dem som har samma etniska eller religiösa bakgrund. De ser till saken, de ser en orättvisa och agerar mot detta missförhållande – just därför att de har sin tro.

Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans är att älska min nästa som sig själv.

Amen

[1] plocka ax Fattiga, invandrare, faderlösa och änkor hade rätt att efter skördearbetet plocka ax på fälten; se 3 Mos 23:22; 5 Mos 24:19. Från www.bibeln.se

[2] Beelsebul Ett gammalt gudsnamn har överförts på en demon, som här likställs med djävulen. Jfr 2 Kung 1:2 med not. Från www.bibeln.se

Kärlekens väg, 2021-02-14 (Jonas Thorängen)

Luk 18:31-43

Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.

Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.

Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant. Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.

Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.

Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?

Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)

I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.

Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.

I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.

Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«⁷Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.«

Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?

Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«

Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.

Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.

Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.

Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.

Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.

På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.

Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.

Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).

Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:

När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi bara är modiga nog att vara det.

…

Vilken underbar värld vi lever i!

(What A Wonderful World [5])

[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html

[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg

[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde

[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021 https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw

[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs