Jonas Thorängen – Centrumkyrkan Farsta

Guds mäktiga verk, 2026-03-22 (Jonas Thorängen)

Jungfru Marie bebådelsedag

Psaltarpsalm: Psaltaren 147:7–15
Gamla testamentet: Första Samuelsboken 2:1–10
Epistel: Kolosserbrevet 1:15–20
Evangelium: Lukasevangeliet 1:26–38

Se upp!
Se mot Öster!

Lyft era hjärtan från mörkret.
Vänd er mot ljuset som gryr.

Ty från Öster kommer Uppståndelsen.
Från Öster bryter Kristi ljus fram.

Natten viker, graven är tom.
Döden är nedtrampad.

Se mot Öster –
där går Rättfärdighetens sol upp.

Den här söndagen har allt!
Det känns ju som vi knappt kommit förbi julen, vi lever i fastan, vi är liksom på väg upp till Jerusalem för att fira påsk, påsken kommer mycket snart, och nu påminns vi om att det är nio månader kvar till jul – tack för den påminnelsen!
Denna söndag är en paus i fastan, en festdag mitt i övningarna att avstå. Fastan då vi övar oss att fokusera på det viktigaste, en tid för eftertanke och enkelhet – men idag är det festdag. I fredags var det vårdagjämningen och nymåne och på onsdag den 25 mars är det våffeldagen. Och våffeldagen hänger just ihop med vår söndag eftersom Jungfru Marie bebådelsedag också kallas Vårfrudagen, och när man säger Vårfrudagen tillräckligt många gånger och blir lite slarvig med uttalet så vipps så har vi Våffeldagen.
Den här söndagen har allt – Upp som en sol och ner som en våffla!
Jungfru Marie bebådelsedag, med temat Guds mäktiga verk – en festdag – Kanske ska vi få festa med våffla?

Vi har just hört berättelsen om hur Maria får besök av ärkeängeln Gabriel. Dagens ämne, ”Guds mäktiga verk”, anspelar på det mäktiga i hur barn blir till, tänker jag mig. Det är mäktigt, att som vi känner till idag, att könsceller från två individer möts och sammansmälter så börjar en celldelning som i de flesta fall leder fram till att en liten, liten hjärtpuls börjar slå – vad är det som gör att hjärtats rytm börjar? Celldelningen fortsätter och så småningom så föds en unik individ. Unik men ändå en människa med fingrar och tår, alla sinnen och en hjärna som klarar av enorma beräkningar, lagrar minnen och kan utföra kreativa processer. Därtill alla funktioner som vi tar helt för självklart, så som matsmältning och att vi andas, hjärtat slår och blodet syresätter hela vår kropp – …”vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud” (Ps 8:5-6). Visst är det fantastiskt? Guds mäktiga verk.

I den här berättelsen är också själva havandeskapet bortom vår vetenskapliga förståelse av hur det går till att bli med barn. Här hävdas det också att hon ska bli havande efter att Helig ande kommit över henne. Det är mystiskt och märkligt – Guds mäktiga verk.

Hade jag läst en nyhetsartikel om denna händelse idag, att Gud på detta sätt skulle avisera sitt inträde i människan och i oss som ett mänskligt kollektiv, så skulle jag nog tänka att, ”Det här är omöjligt.” Och kanske något senare om jag då ändå skulle vilja tro det, tänka att ”det här är ju för bra för att vara sant”.

Den kritiska rösten i mig fortsätter. Att en ängel kommer till en annan människa på detta konkreta sätt verkar ovanligt, minst sagt. Och Maria reagerar med rädsla – det verkar inte höra till vanligheterna heller för henne att få besök av en ängel. Och ändå förmår sig Maria att ställa frågor. Det är anmärkningsvärt att en ung tjej överhuvudtaget ställer frågor, och som här kritiska frågor till denna man-lika ängeln Gabriel. Att hon vågade.

Utifrån våra tiders kunskap så är det också upprörande att ung tjej får detta tills synes helt orimligt tunga och stora ansvar. Det sägs redan här av ängeln att ”barnet kallas heligt och Guds son.”
Vad skulle allt detta kunna innebära? Att en tonåring ska bli gravid är i sig ett bekymmer för oss, men att därtill bära Guds son! Vad skulle det kunna innebära? Att vara gravid och föda är livsfarligt. Det är med livet som insats. Men Maria accepterar uppdraget. Eller hade hon verkligen möjligheten att göra ett val?

Jag får också acceptera det historiska faktum att barn trolovades med män på den tiden. Jag får acceptera att tonårstjejer blev gravida och födde barn. Men jag tror också att vi nog bör se denna berättelses betydelse i symbolisk betydelse.

Gud vänder upp och ner på begreppen – då som nu!
Ingen kunde väl tro att Gud skulle komma på detta livsfarliga och sårbara sätt. Gud anförtror sig genom ung tjej, som knappast hade ”rösträtt”. Gud föds som människa, med alla de risker det innebär. Ett värnlöst barn i en tonårstjejs armar. Det låter inte som en supersäker plan direkt.
Om det skulle lyckas så är det ju nästan för bra för att vara sant.

Gud vänder upp och ner på begreppen, ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” (Kol 1:19-20)

Guds mäktiga verk.
Vem är mäktig? Då – när dessa bibeltexter skrevs – liksom nu, var och är det mäktiga män som styrde och ställde.

Idag beslutar de mäktiga att utvisa barn. Idag beslutar de mäktiga att splittra familjer. Idag beslutar mäktiga män att bygga murar som skiljer folk från folk, murar som skiljer vänner från varandra, murar som skiljer människor från deras marker. Idag beslutar de mäktiga att köpa vapen för miljarder. De mäktiga berättar för oss att vi inte har råd betala för välfärden. Vi har inte råd att bygga järnvägen. Vi har inte råd med 1 % av vårt lands inkomst för internationellt bistånd. Vi har inte råd säger de mäktiga, för vi måste investera i vapen.

Jag och många med mig trodde – och hoppades – för bara några år sedan att demokrati skulle få bli en självklar ordning för alla. Vi trodde att lagar och regler nu skulle kunna göra det bättre för alla och att erövringskrig hörde till historielektionerna. Nu backar demokratin i världen. Nu ökar antalet flyktingar. För nu bränner vi de dyrköpta vapnen, nu spränger vi dem i luften, nu brinner världens oljeförråd och fördyrar allt för oss och därtill förstör skapelsen.

Gud mäktiga verk. Kan Guds inkarnation mitt ibland oss vända upp och ner på makten? Kan Gud fylla oss med sin kärlek och tillit?

Jag var på ett arrangemang av Röda Korset – Utblick, som handlade folkrätt, humanitet och Sveriges roll i den nya världsordningen. I inbjudan hade de förklarat att ”Världsordningen är i gungning. I en tid där stormaktsrivalitet, ekonomiska spänningar och osäkerhet förstärker sårbarheter blir lidandet ännu större för människor som redan lever i utsatthet – och humanitära behov riskerar att hamna i skymundan.”
Där fanns många kloka som delade med sig av insikter och kunskaper. Där fick vi lyssna till erfarna personer som jobbar med politik, i organisationer och myndigheter – Human Rights Watch, Sida, SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) och Röda Korset förstås.
Där påminde de om att vi inte får ge upp och det är inte endast krig som behöver vinnas. Vi behöver vinna freden med Ryssland, vinna freden med Iran och alla de aggressiva makter som nu vill erövra mer för sin sak. I slutet bland alla talare så kom Jan Eliasson, som ju har lång erfarenhet av diplomati och arbete som FNs vice generalsekreterare med mera.

Han sa: ”Kom ihåg – Det var oerhört bräckligt, omvärlden i gungning, andra världskriget hade just slutat, ingen visste om de vågade lita på den andre – det var då som FN bildades, det var då som folkrätten började ta form. Det var kris och misstänksamhet när initiativ togs som skapade en regelbaserad ordning. Tillsammans är världens viktigaste ord”, sa Jan Eliasson.

Jag tror och hoppas att Guds mäktighet är av ett annat slag än denna världens och tidens mäktiga. Paulus skriver till församlingen i Korint om hur det kan gå till ”Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” (1 Kor 15:28) Så att Gud blir allt, överallt!
Gud är kärlek. ”Guds rike är inom er” säger Jesus (Luk 17:21). ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg”, som Sakarias utropar i det som kallas Sakarias lovsång som följer direkt efter dagens evangelietext (Luk 1:79).

Ängeln Gabriel, Guds budbärare säger, ”var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud”.
Maria tog emot och accepterade det svåra och ansvarsfulla uppdraget hon fått förmedlat av ängeln Gabriel, och svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Hon tar på sig att bära kärleken till världen.

Efter att Maria fått besök av ängeln Gabriel och också hört att hennes släkting Elisabet väntar barn, så beger sin Maria från Nasaret till Elisabet i Juda bergsbygd (en resa till fots på tre-fyra dagar). Elisabet, hade det sagts var ofruktsam, och nu väntade hon barn i ”sin ålderdom” (vad nu det kan betyda för ålder). Mötet dem emellan blir viktigt och när Elisabet berättar att barnet sparkar till i henne när hon hör Marias hälsning, tolkas det som ett positivt och viktigt tecken.
Maria brister då ut i en tackbön, den som har kommit att kallas Marias lovsång.
Precis som Hanna bad, och som vi hörde läsas från Första Samuelsboken idag, så är det som en sång och en slags vision som pekar på att de som anses mäktiga ska förlora sin makt och de som anses små och obetydliga ska lyftas upp.

Maria sa:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham”

Vågar vi tro att Gud är med oss? Vågar vi tro att Guds kärlek är en verklig kraft inom oss?
Kan vi likt Hanna bära huvudet högt för att vi har en stor glädje? Vågar vi som Maria säga ”Ja!” till att bära kärlek till världen. Jag vill tro och jag hoppas på att vi tillsammans ska låta sanning, frihet och fred ska få fylla hela världen. Sanningen ska göra oss fria och ”Gud blir allt, överallt.”
Så att Gud blir allt, överallt!

Bön:
Tack Gud för att du i din outgrundliga storhet väljer att bli en människa mitt ibland oss.
Tack Gud för att du är sanning och kärlek och att vi får vara en del av ditt liv.
Ge oss mod och kraft och uthållighet att arbeta för hoppet om en mer kärleksfylld värld.
Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Trons kraft, 2025-10-26 (Jonas Thorängen)

Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 15:5-6
Epistel – 1 Tim 6:11-12
Evangelium – Joh 9:1-12
Psaltarpsalm – Ps 73:23-26

Trons kraft
Jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror, och det brukar vi samtala om. Ni kanske undrar vad vi kommer fram till? Jo, vi kommer fram till att jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror. Och det här vet vi alldeles säkert och bestämt.

Jag tänker att det är klokt och riktigt att fundera över sin tro och försöka formulera den. Och ämnet för denna söndag är Trons kraft.
Vad tror jag? Vad tror jag på? Vad betyder denna tro för mig?
Trons kraft. Som uttryck låter det som om att tron skulle vara ett subjekt som har en egen inneboende kraft. Finns det en inneboende kraft i själva tron?
Var finns denna tro?
Eller är trons kraft något som jag kan prestera?
Kan vi mäta vår trons kraft i vad vi presterar?

Jag tvivlar men jag tror på berättelsen.

Abram blev Abraham
Har ni räknat stjärnorna nån gång?
Abram ombads av Gud att räkna alla stjärnor. Men redan i frågan finns ett tvivel: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!”

Från Sverige påstås det att vi kan se 3 – 4000 stjärnor, om förutsättningar för sikt är de allra bästa. På andra platser på jorden så kan mann se betydligt fler så troligen så skulle nog Abram rent faktiskt kunnat se fler stjärnor, kanske 5-6000 stjärnor. Förutom siktmöjligheterna så är det ju också praktiskt krångligt att räkna stjärnor när du står och blickar upp mot himlen. Snart, kanske redan innan du hunnit till hundra stjärnor så skulle du säkert komma i tvivel om du råkat räkna en stjärna två gånger och du måste börja om. Tur för Abram att han inte hade tillgång till nutida teknik och beräkningsmöjligheter för då hade han fått stå och räkna i flera livstider för att räkna alla stjärnor. Det beräknas att det finns 200 triljoner stjärnor. Ni får själva räkna ut hur lång tid det skulle ta att räkna dem.

Men det är inte tron på och möjligheten att kunna räkna alla stjärnorna som är poängen i berättelsen. Abram var gammal och barnlös, ingen skulle kunna fortsätta hans livslinje, han trodde att han skulle gå ur livet och dö barnlös, men nu får han ett löfte om att han ska få barn och ättlingarna ska bli många.
Poängen är att Abram trodde. Han fann tron på en framtid och fortsättningen på hans egen livslinje.
Långt senare lyfts Abrams tro som ett exempel i Hebreerbrevet. Kapitel 11 börjar med ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” och därefter lyfts fram många exempel på tro.
Abram fick ett nytt namn av Gud – Abraham. Det låter ju nästan lika som Abram men Abraham betyder ”fader till många”.

Mannen som var blind
Vi har idag läst berättelsen om hur en man som är blind från födseln botas av Jesus (i Johannes 9: 1-12). I kapitlet före, i kapitel 8, så har Jesus en minst sagt hetsig diskussion med de lärda och kunniga om just fader Abraham. De lärda påstår att Jesus är besatt, för att de inte förstår och tror på det Jesus säger. Det blir så hetsigt att de lärda plockar upp stenar för att kasta på Jesus, men han lyckas ta sig undan och lämnar tempelområdet.

Jag tänker att det här är en berättelse om tro och tvivel.
Det är också en berättelse om kunskap och tilltro.

Det fanns tydligen en föreställning om att mannens blindhet berodde på synd. Antingen sin egen synd eller föräldrarnas. Det är en så vanlig föreställning så att det är den första tanke som lärjungarna lyfter fram när de möter mannen (som är utan namn) och frågar Jesus. ”Vem har syndat?”

I mitt perspektiv så tycker jag det låter som en helt tokig tanke. Hur skulle en persons blindhet kunna bero på att personen har begått en synd eller att personens föräldrar skulle begått en synd? Nu är ju begreppet synd också komplicerat i sig och det skulle kunna studeras länge, men …. Jesus avvisar den tanken utan några diskussioner. Det är jag glad för.

Men samtidigt tänker jag att det är väl bra att de funderar på orsaken till mannens blindhet. Att själv ställa sig frågan kan ju vara början på en tanke som leder till forskning kring orsaker och skapa lösningar, en början till eventuella förändringar eller hjälpmedel som kan tas fram. I Dagens Nyheter idag, finns på förstasidan en rubrik*, som man skulle kunna tro att de tagit fasta på dagens evangelietext. Det står en liten rubrik längst ner på sidan, ”Blinda fick synen tillbaka”.

Det krävs personer som ifrågasätter fenomen, föreställningar och brister i våra liv för att de ska börja fundera, pröva och forska sig fram till nya tekniker och hjälpmedel i vår vardag. Denna artikel handlar om hur de med ett inopererat chip och smarta glasögon lyckas få blinda att se.

Jesus hade inte tillgång till denna teknik förstås. Han spottar på marken och gör en deg av saliv och damm som han stryker på den blinde mannens ögon och ber honom att gå och tvätta av sig. Så får mannen sin syn.

Jag måste säga att jag personligen sätter mycket större tilltro till dagens teknik än till den saliv-och-damm-deg som Jesus gjorde. Jag tvivlar på att en sådan deg skulle kunna ge en blind man hans syn tillbaka.

Jag tvivlar. Men jag tror på berättelsen.
Den blinde mannen hade tilltro till Jesus och gjorde som Jesus sagt och fick sin syn. Nu kunde han se.

Man skulle kunna säga att mannens grannar och vänner och de som kände igen honom nu inte trodde sina ögon. De tvivlade på att han var samme man som tidigare hade tiggt på gatorna som de nu såg. Men, han bekräftar själv: ”Det är jag”.
Sen får han berätta för andra hur det gått till och nu väcks nyfikenhet, vem är Jesus och var är han?

Nu får ni ursäkta mig men jag tycker faktiskt att den här sista frågan är lite lustig och jag blir full i skratt när jag läser. De frågar en man, som till alldeles nyss varit blind och som de själva inte trodde kunde vara samma man, honom frågar de var Jesus är. Hur skulle han kunna veta? Han har ju aldrig sett Jesus! Han kan omöjligt ens känna igen honom, på utseendet i vart fall. Hans enkla svar är ”Jag vet inte!”

Visst är det ganska befriande? ”Jag vet inte”.
Vi behöver inte kunna ge svar på varenda fråga men vi kan liksom denna man utan namn få sätta vår tilltro till det som inte har en uppenbar och/eller en vetenskaplig förklaring.
Jag vet inte är ju också en början för att försöka förstå mer.

Jag kan också avslöja att denna berättelse fortsätter med att mannen och Jesus möts igen och det mötet slutar lyckligt. De skriftlärda och fariséerna är däremot inte nöjda och lyckliga. De tror inte på att mannen varit blind och de kallar Jesus en syndare eftersom han har arbetat på sabbaten – han har ju gjort medicin, en lera på saliv och damm och strukit den på mannens ögon – det är synd att göra det på sabbaten. Att arbeta på sabbaten var att göra fel enligt deras förstelnade sätt att se på sin tro på Gud.

Dessa lärda män borde ha läst och tagit till sig orden från profeten Mika:
”Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.”
(Mika 6:8, GT text, från föregående söndag med ämnet ”Att lyssna i tro”)

Vi idag
Vi har idag också läst: ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” (1 Tim 6:11-12)

Och från 1 Kor kan vi läsa mer om hur tro och kärlek hänger samman för ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1).

Tro hänger nära ihop med hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tro hopp och kärlek – dessa tre igen. Jag har många gånger sagt att dessa ord inte enbart är de fina och varma känslor som följer förälskade människor och som vi så ofta förknippar med bröllop. De är riktade till församlingen, i ett brev till församlingen i Korint, men vi får också ta till oss dem. Dessa tre ord må vara en känsla, men de är också en gåva och de är alla tre en uppgift. De är att tro, att hoppas och att älska. Alltså något vi gör. Men inte nödvändigtvis som en prestation.

Peter Halldorf har uttryckt det så här:

”Kärleken uppstår inte genom ansträngning.
Den finns där som en del av vårt väsen; vi är skapade i kärlek, av kärlek, för kärlek.
Man kan inte bestämma sig för att älska, på samma sätt som man inte kan bestämma sig för att tro.
Men man kan bestämma sig för att låta kärleken prägla sitt liv.
En känsla kan gå förlorad, det kan inte kärleken.” (Peter Halldorf)

Trons kraft är inneboende i oss, på samma sätt som kärleken är inneboende i oss.
Det är tillsammans som vi kommer till vår bästa rätt. Trons kraft fullkomnas tillsammans, ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1). ”Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39) – ja, det är bra och viktigt att ge kärlek vidare och det börjar med och i dig själv.

Jesus, som mannen-utan-namn mötte – mannen som fick sin syn tillbaka, denne Jesus hälsar oss alla människor, åter och åter igen: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)

Amen

Sådd och skörd, 2025-02-09 (Jonas Thorängen)

4 Mos 11:24–30
Fil 1:12–18
Mark 9:38–41
Ps 37:1–7

Får jag låna ditt öra en stund!?
Du får gärna blunda.

Varde ljud! Ljud bli till!
Så står det skrivet:

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:2)

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh 1:1-3)

Från allra första början var allt tyst, mörkt och meningslöst. Men bara efter en liten tid hördes en första svag susning – varde ljud! Ljud bli till! En liten susning som från en fjärilsvinge, likt ett svagt pulsslag, en växande vind som ökar i styrka till en storm, en storm som mynnar ut i ett crescendo – Ljus, bli till!

Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mos 1:3-5)

Ett högtryck drog in över jorden och skingrade alla dimmor. Landskapets konturer började synas och det blev ordning på dag och natt. Det skapade mening och struktur. Vindarna förde med sig kottar och frön av alla de slag, och solen värmde jorden och alla frön började gro.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)
…

Om du har blundat tills nu och endast hört ljuden, ordet som var och blev till, från urtiden till nu. Öppna nu ögonen och se ljuset. Ljus bli till!

Ljudet måste ha kommit före ljuset. Annars skulle ju inte orden ”ljus, bli till!” kunna ha uttryckts (här idag med ord från 1 Mos 1 och Johannes 1)

…

Ämnet för idag är ”Sådd och skörd” – Jag växte upp på en liten gård i västra Värmland. Mamma och pappa var lantbrukare, som det stod i telefonkatalogen. Pappa körde timmer i skogen med häst på vintrarna. På vår och somrar var det åkerbruk, hösten tröskning och potatisplockning. Och varje dag var det djurskötsel och mjölkning. En ständigt återkommande process, varje dag, året om.

Det var sådd och skörd.
Det var bara små åkrar och i alla åkrar fanns det stenar och berg som stack upp ur jorden och på andra ställen kom berget nästan upp till ytan och var liksom osynliga grund strax under jordskorpan. Pappa kände sina åkrar väl och visste vara hans skulle vara försiktig när han plöjde så att plogen inte förstördes på något grund. Han visste förstås också att om det blev mycket regn efter sådd så skulle kornen spolas bort på dessa jord-grunda ställen, och att det skulle bli för surt i sänkorna. Om det blev för lite regn och allt för varmt innan kornen grott ordentligt efter att han sått så skulle det bli allt för torrt på en del av dessa ställen.

Jordbrukare är de mest hoppfulla av alla människor sa pappa nån gång. År efter år så stoppar de små nakna frön i jorden, i kall mörk fuktig jord, liksom i trots mot bättre vetande – de väntar, hoppas och tror att vädret ska vara rimligt fördelaktigt – inte för mycket eller för lite regn, ingen sen frostnatt. De hoppas att när våren kommer med högtryck och lite värme så ska de nakna fröna gro. Så har det hänt förr – så fungerar lagen om sådd och skörd ”Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta.” (1 Mos 8:22)

Ämnet sådd och skörd tror jag inte ska uppfattas så som det ibland, och kanske sarkastiskt, har uttryckts om den andre, i likhet med: ”som man bäddar får man ligga!”. I en negativ situation få kommentaren, att du får väl skylla dig själv.

Sådd och skörd är inte en måttstock för att utvärdera graden av framgång varken hos den andre eller mig själv. Inte för att mäta den andres liv, framgång eller uppförande.

Jag tror att ämnet sådd och skörd snarare ska ses som en metafor för attityden till livet, min egen attityd till livet. Min attityd och vår attityd. Vi talar ibland om ”lagen om sådd och skörd” – vi behöver förstå hur livet växer vidare och hur skörden mognar och ger nytt liv, trots allt. Trots alla negativa förutsättningar och olyckliga händelser.

Vad är då viktigt? Vad är vårt fokus?
I texterna vi har läst här idag (episteltext och evangeliet) så finns en underliggande konflikt, en jämförelse med ”de andra”. De andra – de som inte har rena motiv, de som är avundsjuka, de som inte hör till oss.

”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.” (Markusevangeliet 9:38–41)

En annan text för denna dag med ämnet sådd och skörd. Så står det:

”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda.” (Matteusevangeliet 13:24–30)

Psaltartexten som vi läst idag hjälper oss att finna fokus.
”Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.” (Psaltaren 37:1-2)

Att jämföra sig med andra, att tävla i kompetens och framgång gynnar inte mig själv eller kollektivet. Jämförelserna hjälper oss inte.

När Paulus beskriver den kristna församlingen i 1 Korinthierbrevet så beskriver han församlingen som en kropp, där alla delar behövs för att kroppen ska fungera. Det handlar inte enbart om Centrumkyrkans församling, eller de kristna. Så fungerar ju också hela samhällskroppen. Lider en del så lider hela kroppen, och det är väl precis det som vi på ett tydligt och smärtsamt sätt upplever i Sverige nu. Lider en del så lider hela samhället.

När Paulus fortsätter att beskriva kroppen och karaktärsdragen som bygger oss starka så landar han till sist i de välkända orden ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)
Dessa ord är inte beteckningar på varma känslor, i första hand, utan det är drivkrafter och förutsättningar för hur vi kan leva och fungera tillsammans. Tro, hopp och kärlek är urkrafter som driver oss framåt. Tro, hopp och kärlek är vad vi är och gör. Tro, hopp och kärlek för oss samman och framåt till att bli en helare kropp. I lagen om sådd och skörd så är tro, hopp och kärlek också vårt utsäde.

Vi kan inte sitta och vänta på att hoppet ska komma till oss. Jean Zaru, en palestinsk kristen ledare och teolog, säger att när vi söker efter hopp, så tittar vi inte upp bland molnen. När vi söker hopp så måste vi arbeta för det.

Det finns en metod, som kallas ”aktivt hopp”.^[1] Det är en metod som beskrivs som en cirkulär process. Det är en metod för var och en att öva för att vara delaktig i en rörelse som vill skapa hopp.

Det första steget är Tacksamhet. Att i varje situation trots allt se allt det vi har att vara tacksam över. Det sägs ju att kan jag vara tacksam för de små sakerna så har vi mycket att vara tacksam över. Tacksamheten hjälper oss att vara mer närvarande i nuet och i mötet med andra och skapar utrymme för smärtan vi bär för vår värld.
Det andra steget är att se och hedra vår smärta för världen. När vi kan äga och hedra vår smärta för världen, och våga uppleva den, lär vi oss den sanna innebörden av medkänsla, att ”känna med”. Vi börjar lära känna vårt hjärtas oändliga kapacitet.

Ytterligare ett steg är att se och uppleva vår förbundenhet med omvärlden, det hjälper oss att se med nya ögon. Vi kan känna hur intimt och oupplösligt vi är relaterade till allt som är och börja förstå vår egen förändringskraft.

Sedan, om och om igen, går vi vidare. Vi vill skapa vad vi känner oss kallade till, i vår livssituation, tillsammans med andra och med de gåvor vi har. Vi söker möjliga vägar och sätter upp ett mål, lägger planer och tar steg. Vi väntar inte på en färdig ritning, eftersom varje steg kommer att lära oss något nytt, och nya perspektiv och möjligheter ständigt skapas.

Vi är en gemenskap med enorm potential. Jag och vi tillsammans får mötas i tacksamhet och vi kan på detta sätt vara med att bygga en infrastruktur av tro, hopp och kärlek.

Vår uppgift är inte att jämföra oss med andra och dra upp gränserna för Guds rike.

Vi, tillsammans får vara jordens och ordens brukare, som envist och hoppfullt igen och igen sår ut tro, hopp och kärlek. Jag tror att ett högtryck kommer att dra in över jorden igen och ge ny växt.

Vi är medskapare i världen. ”Vi är Guds medhjälpare”, och ”Gud ger växten” (1 Kor 3:6, 9)

Vi får ge och vi får ta emot – Vi har hört här idag:
”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

Bön:
Livets Gud
I Dig är alltid tid för fred.
Kom med fred där krigen rasar.
Kom med tröst till dem som sörjer.
Kom med hopp där misstro råder.
Kom med kraft där vanmakt lamslår.
Visa hela världen, Din väg till rättvisa och fred.
Hjälp oss att skapa platser, där Kristi fred får råda.

Amen

^[1] från boken, Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, av Joanna Macy och Chris Johnstone

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Gud – Fader, Son och Ande, 2024-05-26 (Jonas Thorängen)

Textläsningar enligt evangelieboken:

5 Mos 6:4-9
Apg 2:24-35
Matt 11:25-27

Gud
Gud är
Gud är som en mobiltelefon, en smartphone – ständigt närvarande. Den kan allt, den håller reda på min tid, alla mina möten och händelser. Den håller reda på mina pengar, Du har koll på min status, Du räknar alla mina steg, Du påminner mig när det är dags att sova.

Gud ser dig alltid. Smartphone hör dig och är ständigt vid din sida, dag som natt. Smartphone räknar dina pulsslag och analyserar din nattsömn och väcker dig om morgonen.

Guds rike är som ett globalt nätverk som drar oss alla samman. Ingen är för stor eller för liten, ingen för rik, ingen för fattig … kanske?

Guds rike, min mobiltelefons kapacitet, är som en virtuell värld där vi är i ständig interaktion. Här i denna virtuella värld får jag alltid likes, jag blir bekräftad – här får vi alla ge utlopp för våra innersta känslor (med ett kort tweet eller en utläggning på Facebook…) – vänd ditt ansikte till mig.

Om jag beger mig långt ut i vildmarken, längst ut i skärgården, högt upp på fjället – så förlorar vi täckning …

Gud är.

Vi läser dagens evangelium tillsammans:

Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Amen

Alla människor bekänner sig till något eller inget.

Vi behöver alla en utgångspunkt, något vi tar spjärn emot för att förstå världen och oss själva. Vi behöver en grund, en utgångspunkt, om inte för annat så behöver vi nånting att ta avstånd ifrån.

Gud är. – Gud är långt större än vad vi kan uttrycka i ord. Och det understryks också i dagens evangelietext att ”ingen känner sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen..”

Idag är det Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen (som den också har kallats), det är också Mors dag i Sverige och här i Centrumkyrkan också ett fokus på Diakonia – hur ska vi få ihop allt det här?

Och det är förstås för att lyfta fram den kristna kyrkans bekännelse att Gud är treenig. I Sverige finns många kyrkosamfund och de flesta finns med som medlemmar i Sveriges kristna råd. 26 medlemskyrkor är medlemmar (tänk att det finns så många kyrkosamfund i Sverige!) och det är faktiskt en världsunik bredd i vårt kristna råd. Alla dessa kyrkor har de sin egen historia och bakgrund men alla bekänner sig till samma lära om treenigheten.

På SKRs hemsida kan vi läsa om ”kyrkans trosbekännelse, som talar om treenig Gud. Den talar om Fadern som är skaparen av universum, av allt synligt och osynligt. Den talar om Sonen, Jesus som blev människa och som också idag möter oss med hopp, förlåtelse och kärlek. Den talar om den heliga Anden som ger kraft och vägledning i livets vardag och gudstjänst.” (från https://www.skr.org/kristen-tro/vad-ar-tro/)

Var står nu detta i bibeln?

Ja, det finns nu ingenstans där det står sammantaget på ett enda ställe att Gud är treenig så som Gud fader, Guds son och den Helige ande. Men vi kan ändå förstå att det är så utifrån många skriftställen. Som människor så vill ständigt försöka förstå vem Gud är, och hur Gud är.

Det är faktiskt just nu i dagarna ett tusen sexhundra nittionio år sedan som det första stora ekumeniska mötet ägde rum. Det var kejsar Konstantin som då bjöd in nästan 300 biskopar från de unga kyrkorna i Romarriket och de möttes i Nicea år 325, (eller dagens Iznik i Turkiet) för att diskutera och söka enas i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Nästa år är det alltså 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea, som gav oss den nicenska trosbekännelslen. [Textbrytning]

Efter Jesus död och uppståndelse och lärjungarna som bar med sig denna nya lära i alla väderstreck och utmanande tänkandet och teologin i den judiska tron. Jesus och lärjungarna hade ju sin grund i den judiska bekännelsen – ”Šəmaʿ Yīsrāʾēl YHWH ʾĕlōhēnū YHWH ʾeḥād …”-

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:4-9)

I Jesus lärjungars fotspår växte kyrkan fram och mötte (stort) motstånd och många andra ideer och föreställningar. Lärjungarna hade ju själva hört Jesus tala om Gud som fader. De hade egna erfarenheter av allt som hänt och berättelserna återberättades, skrevs ner så småningom, och skrevs av igen och berättelser mötte nya frågor. Hur skulle de som nu hörde om berättelserna om Jesus, en människa av kött och blod, hur skulle de förstå att han var Gud? Det är ju omöjligt! Det är ju svårt att förstå att Gud som skapat allt också är född som ett litet ömtåligt barn av en ung kvinna. Kan Gud vara så stor att kan han utsätta sig för att vara ett litet ömtåligt barn? Det är svårt att förstå och att ta in idag och det var verkligen svårt i den tid och miljö som den unga kyrkan växte fram i.

En bekännelse svarar på sin egen samtids frågor. Och min inledning idag är ju ett slags försök till denna samtida bekännelse men i en lite ironisk och travesterande form över hur jag och många med mig många gånger alltför mycket förlitar oss på att ha en mobiltelefon i min närhet. Jag är ju också medveten om att den inte håller. Gud som en smartphone är ingen grund att stå på, men det är lätt gjort att den tar upp mer tid än relationer med medmänniskor och med Gud får.

Kejsar Konstantin hade bekänt sin tro på Kristus. Förföljelserna av de kristna avtog (i vart fall till dels och för en tid) och Konstantin, som inte var döpt, kallade nu samman alla biskopar för att diskutera, reda ut och tydliggöra den kristna tron. Där i Nicea kom de fram till och majoriteten slog fast att Sonen är av samma väsen som Fadern. I det följande stora kyrkomötet (koncilierna) i Konstantinopel så växte en formulerad trosbekännelse fram, den vi kallar den Nicenska trosbekännelsen (men som kanske mer korrekt borde kallas den nicensk-konsantinopolitanska trosbekännelsen.)

Gud är relation. Kanske har ni sett ikonen Treenigheten. Där kan vi se att Gud är en i tre och tre i en – Fadern, sonen och den helige ande.

Jag sa att det inte finns ett sammantaget uttryck för denna tydliga treenighet i bibeln. Men biskoparna som möttes i Nicea och Konstantinopel satt inte och hittade på. När vi läser bibeln så anar vi hela tiden olika aspekter av Gud, Gud som ju inte kan fångas och beskrivas i ord.

Gud är relation och lika lite som vi kan beskriva kärleken med några enkla formuleringar så kan vi heller inte helt och hållet beskriva Gud.

Från allra första början, redan i skapelseberättelsen så berättas det om att ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Genom alla tider, alltid och överallt finns Guds närvaro med oss, mitt ibland oss och inom oss och vi är en del i hela kyrkans världsvida kropp.

I skapelseberättelsen läser vi också att ”Så formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7)

Och långt senare, i en tid då rädsla dominerade och allt hopp verkade vara ute, en mörk kväll…

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid (och fred) åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.” (Joh 20:19-22)

Vi har fastat och firat, det har varit påsk (med all sin dramatik och uppståndelse!), därefter Kristi himmelsfärd och pingst, då Anden tog form liksom eldslågor på var och en som hade samlats och de talade med varandra så att de alla förstod varandra – tänk vilket mirakel! Nu, efter alla dessa dramatiska högtider som är del av vår tradition, så går vi nu in i vardagstider, som trefaldighetstiden innebär. Nu ett tag framöver handlar kyrkoårets ämnen, liksom hela naturen, om spröda plantors tillväxt och mognad. Vi får fördjupa oss i vår tro, växa och mogna med ämnen som Vårt dop, Kallelsen till Guds rike och senare under sommaren om Fria eller fälla, Lärjungaskapet och Efterföljelse och Medmänniskan.

All denna vardags och varjedags-formation får då ha sin grund i en bekännelse på vad vi tror på.

Vi får tro och vi får tvivla. Vi får söka efter det goda att tro på. Vi får pröva och vi får leka med orden så som barn prövar ord och så som det står i dagens evangelietext så har han uppenbarat ”detta” för dem som är som barn.

En annan slags treenighet som vi läser om är (”Men nu består) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. (1 Kor 13:13). Ofta hör vi dessa ord när förälskade par ska gifta sig, och det är fint och bra.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor? Men dessa ord var riktade till församlingen, till oss. Och det var inte tänkt som en identifikation av känslor utan det handlar om handling. Tro, hopp och kärlek – det är vårt uppdrag, och uppenbarligen så finns det ett stort behov i vårt samhälle och vår tid av dessa tre – tro, hopp och kärlek.

Tro, hopp och kärlek omsätts i handling här i Farsta, i Sverige och i hela världen, precis så som vi fått höra genom Diakonias arbete här idag. Vi som världsvid kyrka är en hoppets och kärlekens infrastruktur, som med tro bär kärlek och hopp vidare till alla.

Pingsten med sina dramatiska och mirakulösa händelser är förbi. Nu är det trefaldighetstid – vardag, växt och mognad och Guds heliga ande, hjälparen följer och är med oss.

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (läser vi i Apg 17:24-28)

Om du vill så läser och ber vi den nicenska trosbekännelsen tillsammans.

Nicenska trosbekännelsen

Jag tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen

Ett är nödvändigt, 2023-09-17 (Jonas Thorängen)

Lukasevangeliet 10:38–42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria, två systrar som vi möter i de bibliska berättelserna, erbjuder oss en inblick i olika dimensioner av tro och tjänst. Jesus själv lär oss något oerhört viktigt genom deras berättelse.

Marta representerar det praktiska, det som vi alla känner igen oss i. Hon var upptagen med att tjäna, förbereda måltider och se till att allt var i ordning. Marta representerar vårt vardagliga ansvar, våra uppgifter och vårt arbete. Det är nödvändigt att ha människor som Marta i världen – människor som tar hand om de grundläggande behoven och som handlar med kärlek och omsorg.

Men sedan har vi Maria, som valde att sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning. Hon representerar den andliga dimensionen av våra liv, tid med Gud, bön, och att fördjupa vår tro. Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och det utmanar oss att inte förlora fokus på det som är överlägset viktigt.

Det utmanande budskapet som Jesus ger oss är när han säger: ”Ett är nödvändigt.” Han syftar på att andligt liv, vår relation med Gud, är oöverträffligt viktigt. Det betyder inte att vi inte ska göra våra vardagliga uppgifter som Marta, men att vi måste prioritera den andliga fördjupningen, precis som Maria gjorde.

Så låt oss vara som Marta i vår tjänst och omsorg för andra, men låt oss också vara som Maria i vår strävan efter att fördjupa vår tro och relation med Gud. Ett är nödvändigt, och det är att hålla våra ögon och hjärtan riktade mot vår Frälsare. Amen.

Tack för predikan så långt, säger vi till Chat GPT.
Det är alltså en AI, en artificiell intelligens som har skrivit det jag hittills har sagt.
Några vänner föreslog att jag inför predikan skulle ta hjälp av Chat GPT för att skriva predikan och vi skrev in ”en kort predikan om Marta och Maria och Jesus-uppmaningen att ett är nödvändigt”, och ett par sekunder senare så var predikan klar.

Ja, det var väl ändå ganska bra, eller hur?
Men jag är ändå inte helt nöjd, så jag fortsätter. Om jag får?

Ämnet, formuleringen, ”Ett är nödvändigt” kommer från att evangelieboken relaterar till den äldre svenska översättningen av Bibeln där det står: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,men allenast ett är nödvändigt.”.
I den översättning vi läst idag så står det fast bara en sak behövs.

När Bengt och jag skrev mail till varandra inför den här gudstjänsten, och Bengt frågade mig om inriktningen på predikan så att han kunde välja passande sånger så frågade han om min predikan skulle handla mer om ”tjänst” eller vara mer ”meditativ”?
Spontant tänkte jag svara: Ja!
Men det skulle ju inte ha varit särskilt hjälpsamt att svara ”ja!” och inget mer. Chat GPT säger ändå ungefär just det – vi ska vara som Marta i vår tjänst men också som Maria i vår strävan att fördjupa vår tro och relation med Gud och med tillägget och uppmaningen – ett är nödvändigt.
Ja! Både och.
Men det verkar ju enklare sagt än gjort.

Jag undrar också, är det sant att bara en sak behövs?
Hur tänker vi här i Centrumkyrkan? Fokuserar vi endast på en sak? Är det bara ”ett som är nödvändigt” eller ”bara en sak som behövs”?

Jag tänker att det är många saker som vi som församlingsgemenskap behöver. Vi vill ha en kyrkolokal som vi vill ska användas av många och vi vill att den ska fungera bra, då behöver den underhållas och lagas ibland. Vi vill ha ljud och ljus som fungerar och samma sak med orgel och flygel som behöver vårdas och stämmas. Vi vill ha ett kök som är funktionellt så vi kan fika tillsammans efter gudstjänster och kunna hyra ut till föreningar som behöver möteslokal och ibland vill vi själva ha en fest i våra lokaler – allt detta kräver mångas vilja, händer och kloka tankar för att pengarna ska räcka och vi ska ha det bra här i vår kyrka. Det är inte bara en sak som behövs.

På samma sätt är det ju med oss var och en. Var och en av oss har ju behov som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.
Psykologen Abraham Maslow tog fram en modell, på 1940-talet, som beskrev människans grundbehov. Den här modellen har sedan både kritiserats och vidareutvecklats. Men den beskriver ändå att vi var och en i grunden behöver vissa grundläggande saker så som mat, vatten och luft. På en annan nivå i Maslows behovstrappa – som den kallas – så behöver vi trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och vi behöver förstås vänskap och kärlek, vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla.

Kan vi då säga att bara en sak behövs?

Är det så att vi i vårt samhälle och vår gemenskap här i Centrumkyrkan är så privilegierade så att vi inte ens tänker på alla dessa grundbehov och därför modigt kan läsa och ta till oss de ord Jesus säger till Maria – att bara en sak behövs och att vi då som Maria kan sätta oss ner vid Jesus fötter? Och om det är så, då gjorde väl Marta fel och Maria gjorde rätt, eller hur?

Jag undrar vad det var Maria väntade sig höra från Jesus.
Eller förväntade hon sig att han skulle göra något särskilt.
Och jag undrar vad det var Jesus faktiskt berättade.

Det verkar vara en ganska familjär relation mellan Jesus, Marta och Maria. Det var ju inte vanligt att män och kvinnor otvunget umgicks och samtalade med varandra men här är det Marta som bjuder in, Maria som sätter sig ner intill Jesus för att lyssna på när han berättar och undervisar, kanske är det det han gör? Kvinnor förväntades inte studera vid en mästares fötter. Kvinnor var inte ens värda att lyssna till som vittnen. Men här kommer till och med Marta – en kvinna – och ställer sig framför Jesus och säger åt honom. Hon säger åt Jesus att ta hennes parti i denna syskonrivalitet. Maria måste ju fatta att hon ska hjälpa till.
Men, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria verkar ändå ha allt det där som Maslows behovstrappa säger att vi som individer behöver – de har mat som de bjuder på. De har trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och de har vänskap och kärlek. Vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla. Det är i den tryggheten som också olika tankar och synsätt och viljor kan få uttryckas och en konflikt kan hanteras. I vänskap och med kärlek.

Men vad var det Jesus berättade? Vad sa han, som gjorde att Maria valde att sätta sig ner hos Jesus och ignorera alla de praktiska saker som skulle göras och som hon då överlät på Marta?

I den text vi har läst så sägs inget om vad Jesus faktiskt sa vid just detta tillfälle och Marta och Maria omnämns bara två gånger till i bibeln och då i Johannes evangelium.

Men precis före den berättelse vi har läst idag så finns berättelsen som vi kallar den barmhärtige samariern och direkt efter vår text idag så frågar en av lärjungarna Jesus; ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Och då lär Jesus ut den bön som vi och kyrkor över hela världen ber: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Berättelsen om den barmhärtige samariern börjar ju med att det är en laglärd som vill sätta Jesus på prov och frågar då vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus svarar med motfrågan, ”Vad står det i lagen?” Svaret är: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv… Det är rätt. Gör det så får du leva” svarar Jesus. Den laglärde kunde ha nöjt sig med svaret men han ville ju sätta Jesus på prov och fortsatte ställa frågor och då svarar Jesus, som så ofta, med en berättelse, berättelsen som vi lärt oss kallas den barmhärtige samariern. Det är ju en av storberättelserna som är värd att läsas och reflektera över många gånger, men det gör vi inte just idag.

Kyrkan och kristna finns idag över hela jorden och ännu har ju ingen helt och tydligt kunnat sammanfatta vad Jesus lärde men jag vågar mig på ett försök.

Älska din nästa så som dig själv. Kärleksbudet är det första och det största säger Jesus.
Var som ett barn, var närvarande just nu. Alltid nu.

Och detta får vi öva och pröva i livet varje dag.

Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. En av Beatles mest kända sånger hörde vi melodin till i preludiet vid gudstjänstens början. Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. Jag tror att Jesus och Beatles är helt överens. Och att älska din nästa som dig själv betyder ju att en förutsättning för att älska min nästa är att vara så trygg i mig själv så att jag älskar mig själv. Då kan jag också älska min nästa som jag möter. Att älska sin nästa är också att älska Gud – denna kärlek är hel och odelbar. ”Gud är kärlek” och ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” (1 Joh 4:8-12)

Vid några tillfällen tar Jesus barn som exempel i hur vi bör vara och Jesus tar också barn i famnen. Flera gånger bryter Jesus med de rådande konventionerna och samtalar med kvinnor. Det är tillfällen då männen i hans närhet förskräcks över det olämpliga i att en kvinna rör vid Jesus, kvinnor som smörjer Jesus fötter eller har välluktande olja i hans hår. Maria sätter sig vid Jesus fötter och jag tänker mig att hon är förundrad och uppslukad av hur Jesus är som person och hon vill vara nära för samtal och höra honom. Här och nu.
Barn är här och nu. Små barn uttrycker sina behov och sin vilja på ett omedelbart sätt och de kan uppslukas av ett ögonblick. Så tycks Maria vara också vid detta tillfälle. När Jesus säger åt Marta att hon oroar sig (för) så mycket, fast bara en sak behövs så är det möjligen inte att hon gör fel saker men en uppmaning och utmaning till henne att vara närvarande i nuet också i det som behöver göras, att vara mer som ett barn. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne. Men Marta har också fått den möjligheten. Att vara närvarande.

Att älska sig själv, att älska sin nästa och att alltid vara närvarande i nuet upplever säkert många av oss som att det är lättare sagt än gjort. Men vi får öva oss och pröva oss fram.

Jag lyssnade till biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska biskop, för ganska många år sen nu när han undervisade om bön och uppmaningen om att ”be ständigt” (Fil 5:17), som ju verkar vara en omöjlig prövning av att vara närvarande i nuet. Han sa ungefär så här:
”Vi har ett nu, ett Du och två öppna händer. Du – Gud är alltid med oss och vi får öva oss i att vara här och nu. Tänk dig att du sitter i tunnelbanan på väg till något och det blir stopp i trafiken. Istället för att börja bli irriterad över detta som du inget kan göra något åt så tänk på att vi var och en har ett nu, ett Du och två öppna händer. Tänk om Stockholms alla kristna skulle tänka och göra så, tänk då så många böner som skulle komma upp ur underjorden.”
Tack biskop Anders för de orden.

Att vara är att göra. Att öva att vara närvarande i allt vi gör.
Love is all you need. Love is all we need. Kärlek är allt vi behöver.

Låt oss öva och pröva det.
Amen