Änglarna, 2019-09-29 (Jonas Thorängen)

Texter föreslagna i evangelieboken:
GT Daniel 10:15-19 (läses i gudstjänsten)
Epistel – Upp 12:7-12
Evangelium – Matteus 18:1–10 (läses i gudstjänsten)
Psaltaren – Ps 103:19-22 (läses i gudstjänsten)
Alternativ text: Apostlagärningarna 12:6–17

Var inte rädd!

Predikan har alltid två utgångspunkter. Kanske kan den ha fler, men minst två. Den ena är bibeln, den andra är den verklighet vi lever och rör oss i varje dag. Någon homiletiklärare har sagt att en predikant behöver bibeln och dagstidningen – det är vad som behövs för att förbereda en predikan. Och så behöver vi vara kritiska till det vi läser (och det vi delar). Vi behöver försöka förstå vad texten handlade om då, när händelsen utspelade sig, berättades och sen skrevs ned. Och vi behöver försöka förstå vad berättelsen kan betyda för oss idag. Och jag säger att det inte räcker med en dagstidning utan vi behöver ta till oss kunskap på livets alla områden och vi måste hela tiden ställa oss kritiska till det som skrivits, och till det som sägs. Vi behöver forskning och kunskap om människan och alla våra relationer för att vi som mänsklighet och skapelse ska må bra och behandla varandra väl.

Varför? Hur? Vad är sanning?
Alla dessa frågor är viktiga att vi ställer oss när vi läser eller tar till oss kunskap och erfarenheter.
Vad är verkligt? Och vad är verklighet? Även drömmar är ju en del av vår verklighet, eller hur? Vi vaknar ur vår nattsömn, ibland med obehaglig känsla av en mardröm, ibland med en märklig blandning av människor, sammanhang och händelser och vi vaknar med ett leende på läpparna. -Och allt detta har skapats i vår hjärna medan vi sov!

Var drömmen sann? Har drömmen inträffat? Drömmen har säkert fått inslag från din vardag. Att vi som människor drömmer är ju sant, men det vi drömmer, eller tänker, är ju inte sant i bemärkelsen att vi delar den erfarenheten med flera, eller att händelserna vi drömt hänt eller kommer att hända oss. (Det är i sig en erfarenhet som har visat sig sann.)

En del tycker att predikanter krånglar till det, några vill ha enkla svar. Ibland säger någon att; vi ska läsa bibeln så som det står. Men jag är säker på att all text måste tolkas. Läs det här:

”Kvinnor får lättare förkylningar än män”
(Det här är inget som jag påstår utan enbart en kort påhittad mening, för illustrationens skull.)
Alltså, vad står det?
Påstår dessa ord att kvinnor verkligen har lättare för att få förkylningar än män? I så fall så är det ett påstående som verkligen behöver bevis. Och om det är så, behöver vi förstå varför det är så.
Eller kanske betyder det att de förkylningar som kvinnor får är lättare, i bemärkelsen lindrigare, än de förkylningar som män får?
Eller står det som en jämförelse, att det är lättare för en kvinna att få en förkylning än det är att få en man?
Kanske förstår du denna korta mening på något helt annat sätt (då får du gärna dela med dig av det på kyrkfikat).

Vi läser bibeln på svenska, medan den var skriven på hebreiska och grekiska. Och texterna var skrivna för länge sedan och i samhällen och en vardagsverklighet som var väldigt olik den vi lever i, med helt andra värderingar och förstås helt annan kunskap än den vi får oss till livs. Där fanns en samhällsordning och prioriteringar av vad som var viktigt som är helt annorlunda än de vi har idag.

Jag är övertygad om att vi måste tolka de texter vi läst idag. Vi kan inte alltid förstå texterna så som det står, men jag tror ändå att de kan vara oss till hjälp i livet. Vi har läst texter som är drömmar, syner och berättelser om märkliga och starka upplevelser.

Finns det änglar?
Det är en bra och rimlig fråga. Och frågan är inte okänd för bibeln.
I slutet av Apostlagärningarna så berättas det att det uppstår ett bråk mellan saddukkéer och fariséer och där förklaras att ”Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta” (Apg 23:8).

Jag kan inte säga att jag har mött en ängel eller varit med om en så märklig och stark upplevelse så som i de berättelser vi läser om idag, men visst har jag gjort erfarenheter som jag inte riktigt kan förklara och jag har hört andra berätta om händelser där de tycker sig ha hört en ängel eller händelser som är mirakulösa, ofattbara.

Ängel och änglar omnämns nästan 300 gånger i bibeln som helhet, och förutom sadukkeerna som jag nämnt, så verkar nästan alla berättelser i bibeln beskriva änglarnas existens som självklar.

Skyddsänglar nämns däremot inte en enda gång. Men skyddsänglar nämns nu och då i tidningar. Det står ibland berättat om någon som råkat ut för en fruktansvärt farlig olycka men mirakulöst överlevt, att personen haft en skyddsängel. Dessa skyddsänglar som nyhetsspalterna ibland beskriver är problematiska tycker jag. De är problematiska för de är så selektiva i sitt sätt att jobba. Vi hör eller läser om dem vid någon olycka, att en person hade besök av en skyddsängel. Men alla de gånger olyckan händer – var är skyddsänglarna då? När någon dör i en olycka. När ett barn dör. Alla de som dör i krig och våld och katastrofer. Var är skyddsänglarna då?
Jag är säker på att ni också kan tänka på personer eller situationer då ni önskade att någon eller något, en skyddsängel varit där och skyddat och räddat. Men änglarna var inte där.
Allt som händer har inte en mening.  Det händer tragedier, händelser i våra liv som bara gör ont. Att händelser helt saknar mening är kanske det smärtsammaste som finns.

De gånger det går bra har vi all anledning att vara glada. De gånger vi klarar oss från olyckan som vi var en hårsmån ifrån, då bör vi vara tacksamma. Vi vaknar och ser solen lysa in, naturen är vacker och ger oss mat och glädje och avkoppling, vi hör barn som leker, livet och kroppen funkar – det är fantastiskt, ett mirakel – Tack!

Så, i trots med vad en del tidningar nämner vid någon svår olycka där någon klarat sig bra, utifrån bibelns utsagor och den verklighet som jag uppfattar så tror jag inte att det finns några särskilda personliga skyddsänglar. Skyddsänglar är folkliga föreställningar som jag inte tror på.

Berättelser om och vördnaden för änglar finns i alla de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Tre änglar nämns vid namn i bibeln – Mikael, Gabriel och Rafael. Dessa tre finns omnämnda i de tre religionerna som ärkeänglar.
Namnet Mikael betyder “Vem är lik Gud (El)”. (Ängeln Mikael som nämns i den text från Uppenbarelseboken som också föreslås denna söndag).
Gabri-el, bokstavligen “Herre, av Gud”, (egentligen en Herre, som är “av Gud”) eller “Guds kämpe”.
Rafael är i judisk, muslimsk och kristen tradition en ärkeängel, och omnämns i både Tobits bok och Henoks bok. Hans namn kan tolkas på flera sätt, men handlar om hans roll som ärkeängel, att hela med Guds hjälp.

I bibeln står om änglar många gångar (men ordet skyddsängel förekommer inte, som redan nämnts), nästan 300 gånger.
“Ängel” 201 gånger
“Änglar” 91 gånger
(se Svenska bibelsällskapets hemsida)

Men, en av de uppgifter som bibeln omnämner som en av änglarnas uppgifter är att skydda. Därtill är änglarna tjänare inför Gud, de strider för det goda men framförallt är de budbärare.

Några exempel:
I Lukas kapitel 1 så står det om flera änglabesök. Man kan ju då tänka att människor var vana och att det inte var så märkvärdigt men i berättelserna så är nästan alltid reaktionen att de blir förvånade, förskräckta och rädda.
Så är det i Lukas evangelium, i 1:a kapitlet, när ängeln Gabriel besöker Sakarias (han som är Johannes döparens pappa) och samme ängel besöker  också Maria (som sen blev mamma till Jesus). Båda blir rädda och varje gång så säger ärkeängeln Gabriel ”Var inte rädd Sakarias!” ”Var inte rädd Maria!”

En ängel är en budbärare. Själva ordet ängel betyder budbärare. Någon som kommer med nyheter eller överraskande information. Precis som det jag nämnde ovan, om Sakarias och Maria. De får från ängeln reda på att de ska få barn – hur komplicerat är inte det? Den ena, Sakarias, är för gammal och Maria, är på tok för ung, för att bli förälder. Men som ängeln hade berättat, så blev det, berättas det.
Maria blir förskräckt när ängeln kommer till henne, men när hon tagit till sig budskapet så utbrister hon:

51Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
52Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
53Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
54/55Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(ur Marias lovsång, Lukas 1:51-55)

Och på samma sätt är det med Sakarias. Han blir också rädd, men när han har förstått att det som ängeln sagt är riktigt och sant, så säger han:

77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”
(Ur Sakarias lovsång Lukas 1:77-79)

Barn. Alla vuxna har varit barn. ”alla stora starka män, är födda av sin mor varenda en”, sjunger Ingemar Olsson. Generation följer på generation. Den jord vi lever på är ett lån från våra barn sägs det. Barnen är vår framtid. Alla dessa ord och uttryck blir lätt en klyscha. Vi säger orden, vi tror att det är sant, men ofta går vi vidare och lever våra liv som den självklaraste sak i världen. I vart fall gör jag så. Kanske är vi rädda? Kanske är vi rädda för konsekvenserna i vårt eget liv om vi verkligen tar in det vi säger – ”den jord vi lever på är ett lån från våra barn”.
Barnen är vår framtid. Men barn är inte bara vår framtid – barn är nu! Barnen kan inte vänta på ”jag ska bara..” och ”snart ska vi…”. Barn kräver vårt engagemang nu. Detta var ju också så tydligt i Greta Thunbergs tal i FN i New York nyligen. Hon som satte sig ner ensam med en handskriven skylt utanför Riksdagen för lite mer än ett år sedan. Nu, de senaste veckorna har miljoner barn och vuxna samlats i stora och mindre städer världen över och de – eller är det vi? – uppmanar och kräver att politiker tar beslut för att rädda vår jord – Nu! Vi vill leva! Nu och i framtiden. Vi vill ge fortsatt möjlighet till ett gott liv. Ni som bestämmer – använd forskningen och aktuella fakta och ta beslut utifrån dem!

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, säger Jesus (Joh 8:32). Sanningen ska göra er fria. Vi behöver ta till oss sanningen, använda oss av forskning och fakta för att skapa fred och livsmiljö som är gott för alla oss människor. Sanningen ska göra oss fria.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser.
…. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.  (Matt 18:7, 10)

Bibeln, gudstjänsten, gemenskapen får inspirera oss. Nyheterna i tidningar, kunskap och forskning får vi göra till goda redskap för allas vårt bästa.

Bibeln berättar om änglar. En av deras största uppgifter är att vara budbärare.

Som en påminnelse om att ni är budbärare som kommer med goda nyheter om hur ”..godhet och trofasthet, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”, som Psalm 85 uttrycker det (Psaltaren 85:11-12), hur svårt och krångligt det än kan vara i vårt samhälle, så är det den uppgift vi har fått.

Ni är budbärare.

Älska varandra – det är det första och största budet, säger Jesus.

I Daniels bok läser vi: Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” (Daniel 10:17-18)

En Guds ängel säger till oss var och en idag: Var inte rädda!

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16


Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan.  Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv  så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna –  alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare  – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C.  Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället  al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.