Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

 – – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”.  Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. 47Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)

Att inte döma, 2020-07-05 (Jonas Thorängen)

Luk 6:36-42

“Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2)

Människor vill ha fred. Människor vill ha lugn och harmoni. Trots att nästan alla människor inget annat önskar än fred och frid, så pågår det krig. En del påstår att människor alltid varit våldsamma. En del säger till och med att det tillhör människans natur att vara våldsam.
Människor i många av världens länder har så länge och så många gånger försökt att skapa fred med våld.
Men mitt i uppenbara och konkreta konflikter så har också människor rest sig och stått emot våldet. Enskilda och sårbara människor, ibland har de lyckats inspirera, övertyga och organisera för att agera med ickevåld i våldsamma och orättvisa situationer. De är inte alltigenom felfria människor, men det är människor som sett en större helhet, människor som kommit tillsammans för att trotsa sina rädslor och för att öva sitt mod. För en del har priset varit högt, en del har gått med mod och rädsla mot sin egen död. Tillsammans, gemenskap, samarbete har visat sig vara en absolut styrka som vinner i längden.

Året 2020 kommer vi att minnas som Corona-året. Människor i vår närhet har blivit sjuka, människor har dött. Det har gått ungefär ett halvår sedan vi först hörde talas om Corona-viruset och fortfarande är det så mycket som vi inte vet eller förstår. Forskare jobbar intensivt, men det “nya Corona-viruset” går inte helt att tolka i ljuset av tidigare kunskap om hur virus brukar bete sig.

Världens politiker har reagerat olika. Några med stor beslutsamhet, andra med förnekelse, agerat med splittring som följd. Nu – när hela världen drabbats – borde det vara viktigare än någonsin med samarbete, samarbete över gränser. Forskarna verkar vara långt bättre på samarbete än politiker i världen. Skyddsutrustning och medicinska produkter blir en handelsvara på en girighetens marknad, och blir politiskt slagträ. Volontärer ställer upp och tillverkar skyddsutrustning (såsom plastförkläden som tillverkats här i Farsta) med mera. Girighet, en kortsiktig vinst är drivkraft. Världen är splittrad i vi och dem. Men, mänskligheten – så gott som alla människor på jorden – vill ha fred.

Historien och vår egen tid ger oss exempel på två olika synsätt, övertygelser och tillvägagångssätt. Det betyder att vi kan välja och våra val har betydelse – vi kan välja att möta ont med gott, möta våld med ickevåld, möta konkurrens med samverkan. Vi kan välja att inte döma, möta den andre i samarbete. Vi och dom kan få bli ett större vi – “Låt er förnyas av kraften i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”.

I mitt arbete har jag rest en hel del till Israel och Palestina. Jag möts alltid av hälsningen Shalom och Salam. Hebreiska och arabiska är båda semitiska språk och alla i Mellanöstern hälsar varandra med shalom, salam, fred! På svenska finner vi möjligen olika nyanser i orden fred och frid och orden shalom/salam inbegriper mycket mer än vad vi kanske först tänker, Shalom är mycket mer än slut på konflikt och våld och mycket mer än en känsla av frid. Shalom är den stora freden.

Jean Zaru, palestinier och ledare för Kväkarna – Vännernas samfund, i Ramallah har definierat den stora freden så här:
Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta.
Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld.
Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten.
Fred är Salam/Shalom, välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner sig hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet.
Fred är dynamisk och positiv handling.
Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser.
Fred är den sköna harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka.

Gud som gett oss livet vill att vi ska leva ett liv i fullhet, ett liv i, med och genom shalom – shalom, den stora freden.

nd om! Vänd om, så får ni leva.
Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande har vi läst från Hezekiel idag.

Och Paulus säger till oss i Galaterbrevet, Vad man sår får man också skörda.

Jesus uppmanar oss:
Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
m inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

Fred är både en gåva och något vi får öva oss i. Fred är vägen till fred, skriver K G Hammar i boken med samma namn. Vi kan välja att vara en del av fredens väg och tillsammans öva modet. Vi får fred/frid, och vi kan ge fred/frid vidare till varandra – den stora freden.

Kampen mot ondskan, 2020-03-15 (Jonas Thorängen)

Textläsningar (årgång III)
Första Kungaboken 18:26–29, 36-39
Uppenbarelseboken 3:14–19
Markusevangeliet 9:14–32
— — —

Fjällgatan, måndag morgon. En förskola, barn och föräldrar kommer och möter förskolans personal. Barnen är upprymda och glada – de har ju inte setts på flera dagar! Föräldrar som är på väg till arbeten lämnar sina barn. Förskolans personal byter några ord med föräldrarna och bemöter barnen pedagogiskt. Det är god stämning när jag passerar, barnen är lite busiga, de är glada, uppspelta och högljudda. En av föräldrarna måste iväg och får höja rösten för att överrösta barnen:
– Hörrenikillar, säger hon vänligt men tydligt, Ha nu en riktigt bra dag!
– Och ta hand om varandra, säger en pojke som en direkt respons.

Jag tyckte mig höra att det inte riktigt var den lilla 4-5-åriga pojkens egna ord, att han hade lånat dem. Jag är säker på att han hade hört detta sägas många gånger förut, ett slags eko från vuxna som lämnar sina barn på förskola. Pojken härmade ord han hört förut. Kanske hade han gjort det sedan före han förstod vad orden betydde? Men oberoende om han förstår orden eller inte så övar han på att använda dem. Orden ”var rädda om varandra” innehåller så mycket goda värderingar och förväntningar. De uttrycker en önskan – ”var rädda om varandra”. Pojken prövar och övar orden, och dessa goda värderingar kommer att vara med och forma honom, hans tankar och hans handlingar.
Varandra,  är ett vackert ord, tycker jag.

Händelsen en vanlig vardag, varade bara några sekunder medan jag passerade, och var en god början på min vecka för några veckor sen.

Sen dess har så mycket hänt – Corona-virus är på allas läppar, i bemärkelsen att alla jag möter pratar om Coronavirus, om sjukdomen Covid-19. Corona-virus toppar varje nyhetssändning, allt som händer, görs och planeras måste förhålla sig till smittspridningsrisk. Ekonomin och världens börser rasar. Stora företag varslar om uppsägning. Flygbolag ställer in flighter, länder stoppar inresande från vissa länder och regioner, UD varnar för resor till alla länder, gränser i våra grannländer stängs. Människor ser med misstänksamhet på en hostande medresenär i kollektivtrafiken.

Konferenser och möten ställs in, gudstjänster ställs in eller websänds – riskera inte att bidra till smittspridning! I Uppsala har Equmeniakyrkans  församling gått in i vad de kallar trygghetsläge och på så sätt kommunicerar att de vidtar kloka åtgärder i linje med folkhälsomyndighetens råd och riktlinjer – inga samlingar över 500 personer, den som känner sig krasslig uppmanas att stanna hemma, hälsa på varandra utan att ta i hand, osv.

Världen tycks nästan vara i fritt fall, paniken hotar – ämnet för dagens gudstjänst är Kampen mot ondskan. Vi går in i trygghetsläge.

Vi uppmanas att tänka på varandra – gott och väl – att solidariskt tänka oss för så vi inte riskerar andras hälsa. Vi får goda råd om att tvätta händerna ordentligt. Vi får råd om  hur vi bör hälsa på varandra – med en varm blick och handen på hjärtat, eller som de gör i flera kulturer i Asien – Sawatdee Khrap (som i Thailand) eller Namaste! (som i Indien) – Det är att visa varandra respekt.

Nu är den uppretade diskussionen, som hetsade fram för några år sedan, om hur vi hälsar på varandra i Sverige, glömd. Ni minns kanske debatten kring miljöpartisten Yassri Khan efter att han inte tog en kvinnlig reporter i hand, utifrån hans sätt att tolka islam. Med handen på hjärtat får vi hälsa på varandra med Salam! Shalom! Fred!

Men inte bara nu när Corona-viruset hotar världen, utan varje dag hör vi nyheter som tynger och oroar oss. Det är krig och politik, det är naturkatastrofer, organiserad brottslighet och brutalt våld och död. Vi matas dagligen med dåliga nyheter. Vi översvämmas av elände.
Men kyrkan ska ju alltid predika evangelium. Evangelium – de goda nyheterna – oberoende av förhållande.

Ämnet i dag är Kampen mot ondskan.
Vad är ondskan? Kan ondskan definieras?
I texten vi har läst idag så handlar det om en pojke som har en stum ande. ”Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel”,  berättar pojkens pappa.

Är det den stumma anden som är ondskan?  Är det stumheten och tystnaden som är ondskan?

När jag har tittat på de olika evangelietexterna, de olika årgångarna, som är föreslagna för denna söndag så handlar de om besättelse och om kvinnan med blödningar[1]. En kvinna som hade blödningar ansågs oren – hon var ställd utanför den sociala gemenskapen under flera år. Vad är ondskan i den berättelsen?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja skriver Paulus (i Romarbrevet 12:2). Då som nu så försöker vi leva på höjden av vår tids kunskapsnivå. Vi ska göra allt vi kan för att ta till oss av all vederhäftig kunskap. Sedan länge vet vi att kvinnor med blödningar inte utgör något hot mot oss. Mycket av det som bibeln berättar om demoner och onda andar, skulle vi nog sätta en psykiatrisk diagnos på idag. Men vi förstår inte allt och långtifrån allt har vi botemedel mot.

I de gammaltestamentliga texterna, som är föreslagna för denna söndag, handlar det om filistéerna (berättelsen om David och Goliat) och Baals-dyrkarna som profeten Elia utmanar[2]. Det handlar om ”de andra”. Det handlar om dem som inte är som vi, de andra som inte tror som vi, som inte ber som vi.

En vän som jag pratade med för ett par veckor sedan hade varit på resa, berättade att on upptäckte att ingen satt nära henne i vänthallen på flygplatsen. Hon råkar vara född i Japan och såg ”för” asiatisk ut så ingen vågade komma nära henne, av rädsla för Corona-virus. Hon såg inte ut de flesta i just det sammanhanget. Hon var en av ”de andra”.

Trots alla nyheter om alla världens eländiga tillstånd så är jag säker på att de flesta människor vill gott. De allra flesta vill leva i fred och ge sina barn det bästa de kan.

Är det rädslan för det vi inte förstår som är ondskan?
Rädslan för den andre? Det vi inte begriper och klarar att ha kontroll över.
När något saknar mening och betydelse, när det verkar meningslöst?
I situationer när vi känner vanmakt, när hela samhället befinner sig i denna vanmakt.
Är det denna situation som är ondskan idag?

När Jesus talade om liv och död och uppståndelse från de döda, så förstod inte lärjungarna. Det står i texten i Markus som vi läst idag, Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.(Mark 9:32)

Men vi måste våga fråga och vi ska ständigt arbeta för att stå på vår tids kunskaps allra högsta höjd. Vi ska fråga de texter vi läser och vi ska ställa frågor till vår egen tid.
Då beskrevs pojkens situation och beteende som en ond ande, en demon, som for in i honom. Kanske kan det förklaras som psykisk sjukdom eller epilepsi idag.
Coronaviruset sprider en smitta där vi som samhälle inte får bukt med, sjukdomen Covid-19 vet inte läkare hur de ska bota? – följden är vanmakt, rädsla – är det ondskan?

Då och nu den “andre” , den främmande, det som för de flesta av oss är okänt? – är det ondskan?
Det som fyller våra nyhetssändningar varje dag
Organiserad brottslighet? Organiserad ondska?
Krig, med miljoner flyktingar som följd? Är det ondskan?

Martin Luther King Jr. (med flera) har sagt; Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Var inte rädda , det är en återkommande uppmaning i bibeln.
Vår uppgift som människor är att Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.[3]

De allra flesta människor på hela jorden vill gott, vill göra gott och vill sina barns bästa, det är min övertygelse. Jag menar ändå att vi behöver öva i att göra det goda.  Vi ska vara den förändring vi vill se i världen (M K Gandhi, kanske?)

Fred är vägen till fred har någon myntat  och det är också namnet på en bok med exempel på fredsarbete i vardagen[4].

Fred är vägen till fred, betyder att vi behöver öva eller göra fred för att fred ska komma till oss.

6Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
7Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
8Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
9Saliga de som håller fred, (eller ”gör fred/skapar fred”)
de skall kallas Guds söner.
De som gör fred.
Psaltaren 34 uttrycker det Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.

Vi ska inte blunda för alla nyheter, som ju oftast inte är positiva, men vi ska trots ondska och ”dåliga nyheter” vara fredsskapare i livets alla och största bemärkelser (fred med varandra i samhället och världen, fred med skapelsen – en total balans och jämvikt)

Du skall älska din nästa som dig själv (Mark 12:31), uppmanar bibeln oss också till. Det betyder ju att jag måste börja med mig själv. Jag tror, hjälp min otro,  utbrister pappan i berättelsen vi läst idag. Jag tror och hoppas och vill arbeta för, att där det finns hopplöshet , där ska vi tillsammans vara en hoppets infrastruktur.  Det finns ju vad polisen kallar organiserad brottslighet. Låt oss då organisera godhet, hjälpsamhet, vänskap.
Hur övar vi godhet? Vi ska vara den positiva förändring vi önskar se i samhället

Det behövs mod ibland, vi behöver civilkurage eller kollektivkurage, så som det uppmanats till i kollektivtrafiken. Det kan vara enklare sagt än gjort i många fall. Hur övar vi civilkurage? Ja, vi kan anordna en workshop tillsammans med Kristna fredsrörelsen som anordnar just workshop i civilkurage.

Som jag sa – jag är övertygad om att de flesta människor vill gott. Jag tror att vi alla som är här vill gott. Men vi behöver också öva på att vara fredsskapare. Vill vi börja öva godhet? Visa varandra respekt. Älska din nästa som dig själv. Vi kan börja i det lilla – En varm blick, ett leende en önskan om fred och frid. Öva och pröva de goda orden. Också till ”den andre”, till dem vi ännu inte känner, ska vi öva och pröva ord och handling.

Jag tycker vi övar nu direkt. Så som på Fjällgatan en måndag morgon – vi övar:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Vi övar en gång till:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Bön

Gud, tack att vi får leva i din närhet
Fyll oss med din givande kärlek
Vi vill ta emot din nåd och möta världen med din blick

Tack Jesus, att du utmanar oss att ta ett steg till
Vi vill sätta andra före oss själva
Förvandla våra hjärtan och våra mönster
Hjälp oss att vända våra hjärtan utåt

Kom Helige ande, ge oss kraft och mod
så att vi kan vandra i din radikala kärlek
Vi vill leva i försoning med världen och sträva efter fullkomlighet

Gud, befria oss från all nöd
Amen

///

Psaltaren 25:12–22 

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv får han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt.

Min blick är ständigt fäst på Herren,
det är han som löser min fot ur snaran.
Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.
Se på mina fiender – så många de är,
så hätska i sitt hat!
Rädda mitt liv, befria mig,
svik mig inte, jag flyr till dig.
Låt oskuld och redlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.

O Gud, befria Israel
från all dess nöd!

[1] Årgång I: Lukas 11:14-26, Årgång II: Markus 5:24-34, Årgång III: Markus 9:14-32

[2] Årgång I: Första Samuelsboken 17:40-50, Årgång III: Första Kungaboken 18:26-29, 36-39

[3] Citat av Franciscus av Assisi

[4] Läs om boken Fred är vägen till fred https://www.skr.org/skr-delade-ut-fredsbok-vid-riksmotets-oppnande/

Änglarna, 2019-09-29 (Jonas Thorängen)

Texter föreslagna i evangelieboken:
GT Daniel 10:15-19 (läses i gudstjänsten)
Epistel – Upp 12:7-12
Evangelium – Matteus 18:1–10 (läses i gudstjänsten)
Psaltaren – Ps 103:19-22 (läses i gudstjänsten)
Alternativ text: Apostlagärningarna 12:6–17

Var inte rädd!

Predikan har alltid två utgångspunkter. Kanske kan den ha fler, men minst två. Den ena är bibeln, den andra är den verklighet vi lever och rör oss i varje dag. Någon homiletiklärare har sagt att en predikant behöver bibeln och dagstidningen – det är vad som behövs för att förbereda en predikan. Och så behöver vi vara kritiska till det vi läser (och det vi delar). Vi behöver försöka förstå vad texten handlade om då, när händelsen utspelade sig, berättades och sen skrevs ned. Och vi behöver försöka förstå vad berättelsen kan betyda för oss idag. Och jag säger att det inte räcker med en dagstidning utan vi behöver ta till oss kunskap på livets alla områden och vi måste hela tiden ställa oss kritiska till det som skrivits, och till det som sägs. Vi behöver forskning och kunskap om människan och alla våra relationer för att vi som mänsklighet och skapelse ska må bra och behandla varandra väl.

Varför? Hur? Vad är sanning?
Alla dessa frågor är viktiga att vi ställer oss när vi läser eller tar till oss kunskap och erfarenheter.
Vad är verkligt? Och vad är verklighet? Även drömmar är ju en del av vår verklighet, eller hur? Vi vaknar ur vår nattsömn, ibland med obehaglig känsla av en mardröm, ibland med en märklig blandning av människor, sammanhang och händelser och vi vaknar med ett leende på läpparna. -Och allt detta har skapats i vår hjärna medan vi sov!

Var drömmen sann? Har drömmen inträffat? Drömmen har säkert fått inslag från din vardag. Att vi som människor drömmer är ju sant, men det vi drömmer, eller tänker, är ju inte sant i bemärkelsen att vi delar den erfarenheten med flera, eller att händelserna vi drömt hänt eller kommer att hända oss. (Det är i sig en erfarenhet som har visat sig sann.)

En del tycker att predikanter krånglar till det, några vill ha enkla svar. Ibland säger någon att; vi ska läsa bibeln så som det står. Men jag är säker på att all text måste tolkas. Läs det här:

”Kvinnor får lättare förkylningar än män”
(Det här är inget som jag påstår utan enbart en kort påhittad mening, för illustrationens skull.)
Alltså, vad står det?
Påstår dessa ord att kvinnor verkligen har lättare för att få förkylningar än män? I så fall så är det ett påstående som verkligen behöver bevis. Och om det är så, behöver vi förstå varför det är så.
Eller kanske betyder det att de förkylningar som kvinnor får är lättare, i bemärkelsen lindrigare, än de förkylningar som män får?
Eller står det som en jämförelse, att det är lättare för en kvinna att få en förkylning än det är att få en man?
Kanske förstår du denna korta mening på något helt annat sätt (då får du gärna dela med dig av det på kyrkfikat).

Vi läser bibeln på svenska, medan den var skriven på hebreiska och grekiska. Och texterna var skrivna för länge sedan och i samhällen och en vardagsverklighet som var väldigt olik den vi lever i, med helt andra värderingar och förstås helt annan kunskap än den vi får oss till livs. Där fanns en samhällsordning och prioriteringar av vad som var viktigt som är helt annorlunda än de vi har idag.

Jag är övertygad om att vi måste tolka de texter vi läst idag. Vi kan inte alltid förstå texterna så som det står, men jag tror ändå att de kan vara oss till hjälp i livet. Vi har läst texter som är drömmar, syner och berättelser om märkliga och starka upplevelser.

Finns det änglar?
Det är en bra och rimlig fråga. Och frågan är inte okänd för bibeln.
I slutet av Apostlagärningarna så berättas det att det uppstår ett bråk mellan saddukkéer och fariséer och där förklaras att ”Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta” (Apg 23:8).

Jag kan inte säga att jag har mött en ängel eller varit med om en så märklig och stark upplevelse så som i de berättelser vi läser om idag, men visst har jag gjort erfarenheter som jag inte riktigt kan förklara och jag har hört andra berätta om händelser där de tycker sig ha hört en ängel eller händelser som är mirakulösa, ofattbara.

Ängel och änglar omnämns nästan 300 gånger i bibeln som helhet, och förutom sadukkeerna som jag nämnt, så verkar nästan alla berättelser i bibeln beskriva änglarnas existens som självklar.

Skyddsänglar nämns däremot inte en enda gång. Men skyddsänglar nämns nu och då i tidningar. Det står ibland berättat om någon som råkat ut för en fruktansvärt farlig olycka men mirakulöst överlevt, att personen haft en skyddsängel. Dessa skyddsänglar som nyhetsspalterna ibland beskriver är problematiska tycker jag. De är problematiska för de är så selektiva i sitt sätt att jobba. Vi hör eller läser om dem vid någon olycka, att en person hade besök av en skyddsängel. Men alla de gånger olyckan händer – var är skyddsänglarna då? När någon dör i en olycka. När ett barn dör. Alla de som dör i krig och våld och katastrofer. Var är skyddsänglarna då?
Jag är säker på att ni också kan tänka på personer eller situationer då ni önskade att någon eller något, en skyddsängel varit där och skyddat och räddat. Men änglarna var inte där.
Allt som händer har inte en mening.  Det händer tragedier, händelser i våra liv som bara gör ont. Att händelser helt saknar mening är kanske det smärtsammaste som finns.

De gånger det går bra har vi all anledning att vara glada. De gånger vi klarar oss från olyckan som vi var en hårsmån ifrån, då bör vi vara tacksamma. Vi vaknar och ser solen lysa in, naturen är vacker och ger oss mat och glädje och avkoppling, vi hör barn som leker, livet och kroppen funkar – det är fantastiskt, ett mirakel – Tack!

Så, i trots med vad en del tidningar nämner vid någon svår olycka där någon klarat sig bra, utifrån bibelns utsagor och den verklighet som jag uppfattar så tror jag inte att det finns några särskilda personliga skyddsänglar. Skyddsänglar är folkliga föreställningar som jag inte tror på.

Berättelser om och vördnaden för änglar finns i alla de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Tre änglar nämns vid namn i bibeln – Mikael, Gabriel och Rafael. Dessa tre finns omnämnda i de tre religionerna som ärkeänglar.
Namnet Mikael betyder “Vem är lik Gud (El)”. (Ängeln Mikael som nämns i den text från Uppenbarelseboken som också föreslås denna söndag).
Gabri-el, bokstavligen “Herre, av Gud”, (egentligen en Herre, som är “av Gud”) eller “Guds kämpe”.
Rafael är i judisk, muslimsk och kristen tradition en ärkeängel, och omnämns i både Tobits bok och Henoks bok. Hans namn kan tolkas på flera sätt, men handlar om hans roll som ärkeängel, att hela med Guds hjälp.

I bibeln står om änglar många gångar (men ordet skyddsängel förekommer inte, som redan nämnts), nästan 300 gånger.
“Ängel” 201 gånger
“Änglar” 91 gånger
(se Svenska bibelsällskapets hemsida)

Men, en av de uppgifter som bibeln omnämner som en av änglarnas uppgifter är att skydda. Därtill är änglarna tjänare inför Gud, de strider för det goda men framförallt är de budbärare.

Några exempel:
I Lukas kapitel 1 så står det om flera änglabesök. Man kan ju då tänka att människor var vana och att det inte var så märkvärdigt men i berättelserna så är nästan alltid reaktionen att de blir förvånade, förskräckta och rädda.
Så är det i Lukas evangelium, i 1:a kapitlet, när ängeln Gabriel besöker Sakarias (han som är Johannes döparens pappa) och samme ängel besöker  också Maria (som sen blev mamma till Jesus). Båda blir rädda och varje gång så säger ärkeängeln Gabriel ”Var inte rädd Sakarias!” ”Var inte rädd Maria!”

En ängel är en budbärare. Själva ordet ängel betyder budbärare. Någon som kommer med nyheter eller överraskande information. Precis som det jag nämnde ovan, om Sakarias och Maria. De får från ängeln reda på att de ska få barn – hur komplicerat är inte det? Den ena, Sakarias, är för gammal och Maria, är på tok för ung, för att bli förälder. Men som ängeln hade berättat, så blev det, berättas det.
Maria blir förskräckt när ängeln kommer till henne, men när hon tagit till sig budskapet så utbrister hon:

51Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
52Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
53Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
54/55Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(ur Marias lovsång, Lukas 1:51-55)

Och på samma sätt är det med Sakarias. Han blir också rädd, men när han har förstått att det som ängeln sagt är riktigt och sant, så säger han:

77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”
(Ur Sakarias lovsång Lukas 1:77-79)

Barn. Alla vuxna har varit barn. ”alla stora starka män, är födda av sin mor varenda en”, sjunger Ingemar Olsson. Generation följer på generation. Den jord vi lever på är ett lån från våra barn sägs det. Barnen är vår framtid. Alla dessa ord och uttryck blir lätt en klyscha. Vi säger orden, vi tror att det är sant, men ofta går vi vidare och lever våra liv som den självklaraste sak i världen. I vart fall gör jag så. Kanske är vi rädda? Kanske är vi rädda för konsekvenserna i vårt eget liv om vi verkligen tar in det vi säger – ”den jord vi lever på är ett lån från våra barn”.
Barnen är vår framtid. Men barn är inte bara vår framtid – barn är nu! Barnen kan inte vänta på ”jag ska bara..” och ”snart ska vi…”. Barn kräver vårt engagemang nu. Detta var ju också så tydligt i Greta Thunbergs tal i FN i New York nyligen. Hon som satte sig ner ensam med en handskriven skylt utanför Riksdagen för lite mer än ett år sedan. Nu, de senaste veckorna har miljoner barn och vuxna samlats i stora och mindre städer världen över och de – eller är det vi? – uppmanar och kräver att politiker tar beslut för att rädda vår jord – Nu! Vi vill leva! Nu och i framtiden. Vi vill ge fortsatt möjlighet till ett gott liv. Ni som bestämmer – använd forskningen och aktuella fakta och ta beslut utifrån dem!

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, säger Jesus (Joh 8:32). Sanningen ska göra er fria. Vi behöver ta till oss sanningen, använda oss av forskning och fakta för att skapa fred och livsmiljö som är gott för alla oss människor. Sanningen ska göra oss fria.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser.
…. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.  (Matt 18:7, 10)

Bibeln, gudstjänsten, gemenskapen får inspirera oss. Nyheterna i tidningar, kunskap och forskning får vi göra till goda redskap för allas vårt bästa.

Bibeln berättar om änglar. En av deras största uppgifter är att vara budbärare.

Som en påminnelse om att ni är budbärare som kommer med goda nyheter om hur ”..godhet och trofasthet, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”, som Psalm 85 uttrycker det (Psaltaren 85:11-12), hur svårt och krångligt det än kan vara i vårt samhälle, så är det den uppgift vi har fått.

Ni är budbärare.

Älska varandra – det är det första och största budet, säger Jesus.

I Daniels bok läser vi: Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” (Daniel 10:17-18)

En Guds ängel säger till oss var och en idag: Var inte rädda!

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16


Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan.  Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv  så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna –  alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare  – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C.  Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället  al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.