Goda förvaltare, 2019-08-18 (Sandra Blomgren)

Ords 3:27-32
Ef 4:20-28
Luk 12:42-48

Jag har förstått att Equmeniakyrkan har ett temaår om Apostlagärningarna med temat Till jordens yttersta gräns. När jag hör orden tänker jag på utbredningen av Guds rike här på jorden. Att Guds ord ska bli känt men även att Guds ord om en rättvis värld ska bli sann.

En förutsättning för att vi ska kunna sprida utbredningen av Guds rike på jorden är att vi är Goda förvaltare av tron. Att vi lever evangelium både i ord och handling. För att sprida evangelium handlar inte enbart om att frälsa flest människor eller värva flest medlemmar eller döpa fler barn som det ofta diskuteras i Svenska kyrkan.

Det handlar om att leva som man lär och likt Jesus se till de som står utanför samhället. Det handlar också om att följa Guds bud. Jesus säger själv att det största budet är det första av Guds 10 bud. Att vi bara har en Gud men du ska också älska Herren, din Gud med hela ditt hjärta och med hela in själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:36).

I det handlar det om att vara sann mot sig själv och vara sann mot Gud. Och att skapa den kyrka där vi vill vara och verka. Då måste vi vara Goda förvaltare för vår egen skull. Vi vill skapa en kyrka dit vi vill gå, där vi känner oss hemma. För om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap spelar det just ingen roll hur många vi värvar eller döper om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap där man kan möta Gud. Där man kan be och lovsjunga tillsammans.

Vi är alla människor i vår mångfald skapta till Guds avbild. Tillsammans blir vi lika Gud. Då kan vi inte heller förvänta oss en homogen massa där alla ser likadana ut eller har samma intressen eller ber på samma sätt. Bön är ett samtal med Gud som bygger relation. Och lik att vi har olika relationer med olika människor så har Gud olika relationer med oss.

Jag tror det är viktigt att den världsvida kyrkan gör uttryck för flera sätt att be på, flera sätt att åkalla Gud på. Flera sätt att umgås på för vi människor är olika och är i behov av att möta Gud på olika sätt. Utan att någon står där och dömer den ene eller den ande.

Nu kanske jag går händelserna i förväg men i slutändan är det inte vår uppgift att döma. Det är Guds uppgift.

Ändå tror jag att vi alla är ansvariga för att ha sett ner på en annan kristen tradition eller tittat ner på en annans människas sätt att tillbe Gud på.

Bara inom Svenska kyrkan blev detta en stor debatt när vi skulle ta fram en ny handbok. I arbetet med den nya handboken testades nya uttryckssätt och ny gudstjänstmusik skrevs. I debatterna som uppstod blev det tydligt att vi är olika. Att vi uppskattar olika uttryckssätt och att all typ av musik inte passar i alla typer av gudstjänstrum.

Äldre gregoriansk musik passar exempelvis i äldre kyrkorum så som Storkyrkan medan pop och gospel passar bättre i moderna kyrkorum. Det har inte bara att det passar in i miljön utan också med ljudbilden. Gregoriansk musik behöver efterklangen som uppstår i kyrkorum med högt i tak och mycket eko. Medan gospel och rock inte låter lika bra i rum där det ekar mycket.

Det jag vill ha sagt med detta är att det behövs mångfald både mellan våra kyrkor men också inom våra kyrkor. För vi människor är olika. Och detta tror jag vi ska hålla hårt i. Jag tror nämligen det kommer en dag där vi kristna inte har råd att argumentera med varandra. Om sekulariseringen i Sverige fortsätter tror jag att det kommer vara viktigare att vara kristen och tro på Gud än hur vi är kristna och hur vi tror på Gud.

Temat goda förvaltare känns viktigt. Utan att vara goda förvaltare av Guds ord kan vi inte fortsätta utbredningen av Guds rike på jorden. Utan att vara goda förvaltare kan vi inte motarbeta den sekularisering som pågår i Sverige. Jag tycker det är bra att vi får många uttryckssätt att be till Gud på i Sverige men det totala avståndstagandet från religion som just nu sker tror jag är farligt.

I min roll som präst märker jag en avsaknad i dagens sekulära samhälle att tala om de stora existentiella frågorna. Det finns ingen naturlig arena att tala om vad händer när vi dör och vad är meningen med livet i ett sekulärt samhälle. Där tror jag att vi i kyrkan har en viktig roll att fylla i samhället.

Vi uppmanas idag i Efesierbrevet att klä i oss den nya människan och se till att förnyas i ande och förstånd. Den gamla människan formas av sina begär men den nya människan har skapats efter Guds bild med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska därför följa Guds bud och tala sanning. Tala sanning om vem Gud är men också tala sanning för oss själva.

För att kunna vara Guds goda förvaltare handlar inte om att gripas av sin vrede och bruka våld eller att ljuga. Det handlar om att i tro och Ande stå upp för Gud.

Det Efesierbrevet tar upp som egenskaper som tillhör den goda människan går tillbaka till de 10 budorden. Vi ska inte ljuga, och inte stjäla. Det tas även upp om att inte bruka våld. Nej, detta är inte ett budord men ett budord är att inte dräpa. Det yttersta konsekvensen av fysiskt våld. Men Efesierbrevet förmanar inte bara oss att avstå från fysiskt våld utan uppmanar oss även att inte somna osams. Gör vi det ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv. Står vi inte upp för vår tro i ett sekulärt samhälle ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv.

Dagens evangelietext är hämtad från ett längre avsnitt med eskatologiska budskap. Det vill säga texter som handlar om den yttersta tiden. I den text vi läste går vi från beredskap till trohet. Det berättas om trohet och förpliktelser mot sin herre jämfört med bristen på trohet.

I texten möter vi tre tjänare: den medvetet trogne tjänare som gör vad han har blivit tillsagt och när Herren kommer så är herren nöjd med honom. Det finns också den medvetet olydige tjänaren som istället för att göra det han har blivit tillsagd att göra utnyttjar situationen och blir maktgalen. Han börjar slå tjänstefolket och dricker sig full. Sedan finns det även den omedvetet slarvige tjänaren som mycket väl vet vad som ska göras men inte gör något alls.

Den av de tre tjänarna som jag kan identifierar mig mest med är den omedvetet slarvige. Och jag hoppas att jag inte är ensam om detta. Jag vet att för att ha en bra relation med Gud behöver jag besöka gudstjänster och fira mässa. Jag vet att jag behöver avsätta tid för bön och jag vet mycket väl att jag behöver läsa bibeln.

Nu arbetar jag som präst så mycket av detta gör jag i min tjänst men jag behöver utöver det jag gör faktiskt avsätta tid för enskild bön och enskild bibelläsning. Men ska jag vara ärlig. Det sker inte alltid.

Jag har försökt följa en bibelläsnings plan där man ska läsa bibeln på ett år och jag ligger hopplöst mycket efter. När jag är ledig en söndag kan jag känna att jag inte alls orkar ta mig iväg till kyrkan utan blir liggande i sängen eller bestämmer mig för en heldag på IKEA är mer effektiv tid. Jag hoppas att åtminstone någon här känner igen sig, om så bara en gnutta, av det jag beskriver. För att kunna vara den goda förvaltaren behöver jag ju både bön och bibeln.

Men ibland är det minns lika viktigt att leva evangelium snarare än att ägna sig åt att läsa evangelierna. Att följa Guds ord i praktisk handling. Att inte se ner på andra människor, att älska sina medmänniskor att inte döma. Eller efterleva den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Det är allt ifrån de små handlingarna att hålla upp en dörr, bjuda på en kopp kaffe eller en pratstund. Jag vill påstå att jag ofta är bättre på att leva evangelium än vad jag är på att läsa evangelium. Och där är vi alla olika.

För att vara goda förvaltare och skapa den gudstjänstfirande gemenskapen som vi vill vara en del av kan vi alla bidra på olika sätt. Vi får påminna oss om Anden gåvor som vi alla får ta del av. Men vi har alla olika gåvor. Det finns profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstandets gåva, gåvan att frikostigt dela med sig att vara ledare och med glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:6-8). I våra gåvor har vi också olika uppdrag i att förvalta Guds ord. Oavsett vilka gåvor vi har så är Anden alltid den samma.

Så vad vill jag komma med allt detta. Dels vill jag uppmana er alla sträva efter att vara goda förvaltare. Men jag vill också uppmana er till att inte känna skuld när ni misslyckas. Vi är som sagt olika och just nu kanske inte du kan vara en aktiv del av kyrkans diakonala arbete men du kan kanske vara en ekonomisk bidragare till det diakonala arbetet.

Eller så har du profetisk gåva eller undervisande gåva som kommer i uttryck på andra sätt. När du likt jag får dåligt samvete för att du inte orkar läsa bibeln eller gå på alla gudstjänster så kom ihåg att det är minste lika viktigt att leva evangelium speciellt nu i vårt sekulära samhälle.

Sist men absolut inte minst vill jag låna Paulus ord från 2 Kor 13:13 och skicka med er Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga anden åt er alla.

AMEN

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen