Uppenbarelsens ljus, 2026-02-08 (Bengt Ekelund)

Matt 13:31-33
Luk 2:22-40

Det fördolda, gudsrikets hemligheter, uppenbaras i dagens texter. Eller Guds hemligheter. Den största uppenbarelsen är förstås Jesus själv. Vi vill så gärna förstå Gud. Vi ger Gud mänskliga epitet. Gud ska vara som vi vill. Men saken är att vi människor är skapade att vara Guds avbild, medan vi helst gör Gud till vår avbild. Gud ska reagera som vi gör, döma som vi gör och bete sig som vi förväntar. Hemligheten är att det är tvärt om. Vi är Guds avbild. Hans vilja ska bli vår.

När Jesus förklarar Guds hemligheter gör han det på ett språk och med bilder som hans åhörare förstår. På den tiden kanske i kvinnligt och manligt, men också yrkesbaserat. Fiskare lyssnade, bönder lyssnade, kvinnor som på den tiden kanske var bagerskorna, surdegsbagarna, lyssnade. Ganska basal pedagogik egentligen. Det gör ju förstås att vi, idag, måste översätta vidare för att göra hemligheterna tids- och miljörelevanta. Kanske är det bilden av surdegen som passar bäst in i vår tid och miljö. Inte för mig nödvändigtvis men jag vet att det är och en tid har varit inne att odla surdeg. Det jag har fått läsa mig till för att förstå är vilken oerhört stor deg som Jesus pratar om. Tre mått mjöl är 40 liter mjöl!!! Det blir en stor limpa. Poängen blir då densamma som i berättelsen om det lilla, lilla senapsfröet som blir ett stort träd, så stort att all världens fåglar får rum. Bilderna är överdrivna. Något litet har förmåga att genomsyra hela världen.

I samtal med människor kommer jag ofta in på hur våra handlingar och våra liv sprider ringar på vattnet. När ett brott begås är det inte bara ett offer som påverkas. Förövaren gör det, offrets och förövarnas familjer påverkas. Vittnena till händelsen påverkas. O.s.v. o.s.v. Det här handlar om förståelsen av en negativ handling. Naturligtvis och mycket hellre, är det viktigt att förstå hur en god, positiv handling sprider ringar på vattnet. Det handlar inte om något magiskt eller reflexartat beteende.

Det är mer något som ”ligger i luften”, en atmosfär skapas. Ja, man kan säga ett andligt plan. Ondskan har inget eget land. Det betyder att ondskan bara kan landa där den ges utrymme. Därför sjunger vi ofta sånger om hopp på anstalterna. Som ett tillfälligt skydd. Om inte annat som en liten bubbla för en stund. Jag tänker att om jag börjar dagen med en bön eller en positiv tanke ger det också tanken och dagen ett slags skydd. Ett slags ringar på vattnet det med. Sen får man fylla på så att det liksom inte ges utrymme för det negativa. Vi har rådjur som äter upp våra trädgårdsväxter, plantor och blommor. Det finns förslag på hjälpmedel till skydd av olika slag. På samma sätt kan jag skydda mitt liv, mitt inre genom att försöka göra det goda. Genom att tro, hoppas och älska.

Jesus är Guds verkliga sätt att, som ett litet senapsfrö eller en liten surdeg, påverka hela världen. Guds hemligheter är inget som begränsas till ett folk, ett land, en stad, ett tempel eller en kyrka. Det kommer en dag, säger Jesus till den samariska kvinnan, då det inte handlar om vilket berg du tillber på. Ja, redan nu gäller det att tillbe i tro och sanning.

För några veckor sedan firades Martin Luther Kings födelsedag. I hans anda delas ett pris ut varje år av kyrkor i Sverige. Mottagarna har varit skiftande, alltifrån klimataktivisterna Extinction Rebellion till sångaren Mikael Wiehe. Inomkyrkligt och utomkyrkligt. Ibland kontroversiellt och utmanande. Och det var väl så MLK var. I år var det Mikael Grenholm, kristen forskare, debattör mm. I samtalet i samband med prisutdelningen fick han frågan vad han tyckte att vi som åhörare skulle ta med oss efter kvällen i Norrmalmskyrkan. Han svarade med att vi inte ska sluta hoppas. Sluta inte hoppas. Paulus skriver att tre saker består: tro, hopp och kärlek. Hoppet finns alltid. Och vi kan öva oss i att hoppas. När världen skakar, när människovärdet ifrågasätts, när klimatet och miljön hotas, när ditt eget liv känns meningslöst, sluta inte hoppas. Ibland är det någon som påminner mig. Och jag behöver påminna dig: ge inte upp hoppet!

Det kan vara det där lilla ordet, strimman av ljus som gör det. Vi har förstått idag att något litet kan vara början på något stort. Därför behöver jag inte alla svar på hur det ska gå eller vad som sker. Det Jesus har sagt och gjort och det Gud har visat i att födas till den här världen, är grunden för vårt hopp. Vi ska strax sjunga Kornet har sin vila. Fröet som ligger i jorden, knopparna som mognar redan innan vintern slår till, är små tecken till oss om att livet är starkare än döden, godheten starkare än ondskan, hoppet starkare än uppgivenhet och maktlöshet.

Symeon och Hanna väntade hela sina liv på uppenbarelsen. Troligen skulle även vi se dem som tokar och stackare. Men när Josef och Maria kom in i templet så visste de. Detta lilla ynkliga barn, denna vackra skapelse, är det vi har längtat efter och hoppats på. Att tyst se på när skapelsen bryts ner, galningar styr och människor går under är inte ett alternativ. Hanna rusar ut och berättar.

Vi behöver höras som en hoppets röst överallt där ondskan vill ta mark. Genom enkla handlingar, ett hoppfullt ord eller i högljudd protest beroende på situation och person. Det är hopp för världen att vi fortsätter att tillbe och fira gudstjänst. Det är ett hoppets tecken när vi deltar i samtal på våra arbetsplatser och andra mötesplatser i vardagen. Att tiga blir att hålla med. I vår tid, med Trump, Putin och Netanyahu i världens talarstolar och i Sverige med ett stundande val, måste du och jag höja våra röster mot det som är fel och sprida hopp bland dem som drabbas, i ord och i handling. Det är så uppenbarelsens ljus blir verkligt lysande. Håll ut i hoppet!

Amen

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Joh 18:36-37

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vårt evighetshopp, 2024-11-03 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

Var inte rädd. Så säger Jesus hela tiden. Redan när han just har fötts är det änglarnas hälsning från Gud själv: Var inte rädda!

Var inte rädd för makthavare och särskilt inte för hycklare. Inga namn nämnda, då som nu. De kan döda kroppen, men de kommer inte åt dig, för ditt namn står i livets bok. Ditt liv ligger i Guds händer. Om vi stannar vid orden rädsla och fruktan, så är väl rädslan mer ytlig och direkt, medan fruktan verkligen går på djupet? Du blir rädd när något överraskar dig och du fruktar för ditt liv. Det grekiska ordet för frukta betyder också att vörda, visa respekt, tillbe och akta.

Jesus vill ingjuta tillit och hopp. Som vanligt har han och lärjungarna mött makthavare som betett sig illa och skrämt upp dem. Några intressanta saker till som berörde mig. För att förstå hur stor Guds omsorg är jämför Jesus med fem sparvar. Det var den minsta maträtt man kunde köpa och de såldes parvis. Köpte man två par fick man den femte på köpet. Den femte sparven var inte mycket värd. En kopparslant står för ett romerskt mynt, värt en halvtimmas arbete. En ganska liten peng, i det stora hela. Var inte rädda, säger han, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. När jag hör det, känner i alla fall jag stor förtröstan. Det skrattretande lilla jaget, är så värdefullt.

Vi såg filmen Blackbird på SVT Play. Den handlar om en svårt sjuk kvinna som bestämt sig för att avsluta sitt liv. Hon gör det i ett slags stolthet som skildras på ett beundransvärt sätt. Hennes sista helg samlas familjen för att ta farväl. Hon är glad och vild, sina sista timmar. Hon visar ingen rädsla och det ger respekt. När hon till slut har druckit giftbägaren och är på väg att somna in, säger hon ”Nu är jag rädd”. Kanske är det då fruktan träder in, ett kort ögonblick. Livet och döden blir på riktigt. Jag associerade till när jag är på väg att somna på kvällen och ibland sprätter till. Det känns som jag ska falla. Och det finns något där. I filmen pratar man om människor som väljer att avsluta sitt liv som att de bland annat har ett stort kontrollbehov. När jag somnar, eller dör för den delen, mister jag kontrollen. Det är skrämmande. Dörädd för att leva, livrädd för att dö, är ju ett slitet uttryck. Kanske finns det ögonblick när även den mest tillitsfulla och överlåtna människan kan känna rädsla. Just i passagen, just när jag släpper taget, just när jag börjar falla. Vi är tillbaka vid Kirkegaards sjuttio famnars djup. Våga falla, våga lita. Du är mer värd än aldrig så många sparvar.

Döda benknotor som får liv eller en kristallklar flod och livets träd, jag vet inte vilka bilder du har som möter dig vid tanken på döden. Jag vill ju tänka att lika väl som du överraskas av allt som möter dig när du föds, så kan vårt liv här mycket väl vara en förberedelse eller aning om vad som kommer sen. Eller inte. Och då är det väl slut. Resultatet blir att det handlar om livet här och nu. Jag kan skrämmas av Putin, Trump eller Netanyahu. Men jag behöver inte frukta dem.

Att vörda och värna livet är lika viktigt hela tiden. Det finns ingen garanterad framtid, varken för vår jord eller i någon himmel. Till och med den mest överlåtne själv, ropade i ångest på korset. Kvinnan som föder liksom hela skapelsen ropar i födslovåndor efter befrielse. Och när kampen är över, smärtan, rädslan, kampen, då är det som om den aldrig funnits. Något nytt har kommit. Ett nytt liv, en ny frihet. Redan här och ännu inte. Liksom det ofödda barnet känner igen sången som sjöngs av mamma eller pappa, så anar vi Guds omsorg, här och nu, i rösten som säger ”Var inte rädd!”

Amen

Trons kraft, 2024-10-06 (Bengt Ekelund)

1 Mos 6:13-22
Heb 11:1-7
Mark 12:41–44

Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.

Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.

Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.

I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”

En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.

Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”

Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.

Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.

Amen  

Tro och liv, 2024-08-11 (Bengt Ekelund)

Luk 18:9–14

Om vi bara skulle läsa till vem Jesus vänder sig idag kanske ingen av oss skulle lyssna? ”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse.”. Vem vill vara självrättfärdig?

Micael Dahlen, som är ekonomiprofessor, säger att en lagom lön för att känna lycka är 30 000 kr/månaden. Och om folk får välja mellan att tjäna 40 och alla andra tjänar 80 eller 20 000 och andra tjänar 10 så väljer folk 20 000. Dvs. man jämför, och det är egentligen dit jag vill komma. Och kanske är lycka lika relevant som rättfärdighet, i vår tid? Dahlen kallar det Happykondri: Vi tänker oss olyckligare än vi egentligen behöver vara. Eftersom vi tror att vi borde vara lyckligare…

Lycka är inte att vara lycklig eller olycklig. Det är inte ett tillstånd, ingenstans där du parkerar. Det är en skala, där vi ibland ligger lite högre och ibland lite lägre, men sällan väldigt långt ner. Men vi jämför oss hela tiden med andra eftersom vi inte vågar lita på vår egen lycka. Vi kan faktiskt se det här med jämförelsen i dagens evangelium. ”Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.’ ” Lite motsatt, men ändå. Mitt liv blir mer rättfärdigt, eftersom jag inte är som han där.

Jag läser ganska många Facebook-kommentarer, ofta med kristna förtecken, och det är skrämmande hur mycket fördömanden det finns. Fariséerna kan vara du och jag. De som tycker att andra ska klara det jag själv inte klarar. Och egentligen handlar det om den absoluta motsatsen. Varje människa bär sitt eget liv. Sin egen kamp och sin egen mognad. Det är inte tack vare din dåliga moral som min moral blir bättre. Berättelserna som omger vår text är om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, där domaren till slut ger med sig, för att få slut på tjatet och få ro att sova vidare. Det är också den om den unge, rike mannen som levde efter alla konstens och religionens regler, men hade hjärtat kvar bland sina ägodelar och pengar. Men, säger ni som kan er Bibel, berättelsen om mammorna och barnen då? De som lärjungarna visade bort och som vi just anknöt till i samband med dopet, alldeles nyss? Precis! Tänk om nyckeln ligger där. En förälder bär sitt barn i och vid sitt hjärta. Barnet påminner oss om kärleken utan beräkning. Och barnet väcker den kärleken. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Aldrig. Vägen är det oförställda. Det är inte jämförelsen, den egna bekvämligheten eller smickret som leder till Guds rike. Det är bara om jag tar emot det, som jag får det. Lycka, lika lite som rättfärdighet, är något jag kan prestera mig till eller förtjäna.

I en kommentar till dagens texter läser jag: I söndagens psalm utropar David: ’Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ längtar efter dig som uttorkad jord.’ Meningen är inte fullständig. Istället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Istället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts. Barnet sträcker sina armar och läppar mot tröst och mat. Den heta jorden längtar efter vatten. Och kan bara ta emot.

Hur ser din torra jord ut? Hur ser din längtan efter liv ut? Ja, det vet bara du. Det öppna sinnet, den öppna längtan är personlig. Och det är ur det som livet mognar fram. Det liv som tar sig uttryck i omsorg om andra, nöd för den som lider, kamp för en värld som bryts ner. Allt som tillhörigheten och tron kallar just dig och mig till. Inte för att andra gör det, men för att det är ditt sanna jag. Det som växer ur din mylla. Trons konsekvenser är som frukter som mognar. Som tacksamhetshandlingar för att just jag får vara med och få del i Guds rike. Jag gör väl som jag vill med det som är mitt, säger Gud ibland i Bibelns berättelser, när människor beklagar sig. Redan där blir det tydligt att jag inte kan ta saker för givet. Livet är en gåva av nåd. Tänk på det, om du nån gång får för dig att se ner på en annan människa.

Amen