Kallelsen till Guds rike, 2021-06-13 (Bengt Ekelund)

Luk 14:15-24

Jag tänker predika över evangelietexten men ett så känt begrepp som orden om ”en brand ryckt ur elden”, går inte att hoppa över för en metodist, så jag börjar med lite kuriosa.

John Wesley föddes år 1703 i Epworth, i England. Hans barndom styrdes av hans stränga mor och krävande far. Modern Susanna ansåg att barns vilja skulle kuvas och att de skulle gråta tyst, när de fått aga. Barnskrik fick inte höras i hemmet. Andakter hölls varje morgon. Studier var en normal del av den dagliga rutinen, även för döttrarna. John var det fjortonde barnet av arton. Han fick lära sig sparsamhet vad gäller kost och generositet vad gäller motion. Men John beskriver det som en idealisk kristen uppfostran. Sju år gammal räddades han genom ett fönster vid en brand i prästgården. Hans mor påminde honom sedan om att han var som ”en brand, ryckt ur elden”(Sak 3:2). Han hade blivit sparad för ett högre syfte. Susanna hade samtal med John varje torsdagskväll. Samuel, Johns far, var under många år sysselsatt med att skriva ett stort verk om Jobs bok. Han var mycket sträng som högkyrklig kyrkoherde. Han och hans bror Charles blev sedan förgrundsfigurer inom metodismen.

Texterna idag handlar om upprättelse. ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt”. Det är så vackert.Och det är också det John Wesley på ett sätt upplevde när han, kortfattat, insåg att det goda jag gör är inte för att Gud ska älska mig, utan för att Gud älskar mig. Från nedtyngande krav till ett befriat liv.

Jesus är på en måltid hos en farisé som är med i rådet och man iakttar honom noga, berättar Lukas. Han botar en man med vatten i kroppen, trots att det är sabbat. Han utmanar sin värd med att inte bjuda dem som bjuder igen, nästa gång han har fest. ”Nej, när du ska ha en fest så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Det underlättar att ha den bakgrunden, när en av gästerna säger ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike”. Kanske frågar han av ärlig längtan. Eller säger han det lite syniskt ”den festen skulle jag vilja se”. Svaret han får genom liknelsen blir, oavsett, en tankeställare: ”Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”
Det är slående att tjänaren som bjuder in till festen säger att ”allt är färdigt”. Bordet är dukat, riket är här, det är bara att ta emot.
Undanflykterna är fantastiska. Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den… Jag har just köpt en ny bil, förlåt fem par oxar, och måste ut och se vad de går för… Jag har just gift mig, så jag kan inte komma…

Det är så träffsäkert, både vid den tiden och idag. Det som är gratis, ja nåd, kan man säkert få del av sedan. Men vill du inte, så kan du heller inte få. Det är det svåra med att allt är färdigt, berett. De små sakerna, de kortsiktiga prestationerna, blir mer värda än det som egentligen behövs. Så åker svensken hellre till Tibet eller Thailand för att få en västanpassad buddhism, som egentligen är väldigt lik den kristendom som levs och predikas i kyrkan, tvärs över gatan. Om jag ska tro David Thurfjell i boken ”Det gudlösa folket”, kanske måste jag först möta motgång innan jag förstår att rikedomen finns redan här och redan nu?

Det här berättas om Laurentius, sedermera St Lars, som levde på 200 talet, ”att då kyrkans skatter eftertraktades av myndigheterna ska påven Sixtus II ha gett Laurentius i uppdrag att utdela dessa bland stadens fattiga. Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna dyrbarheterna till myndigheterna samlade han ihop alla de fattiga och sjuka och sade till ståthållaren: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”. (Laurentius lades då på ett järnhalster över glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.” Mer en brand som hamnade i elden…)

Vi kan egentligen aldrig undra hur världen, och Gud, kan vara så orättvis, eftersom svaret vänder sig mot oss själva. Det är vi människor som skapar krig och låter många svälta.

Idag är det fest. Det är första söndagen vi firar gudstjänst, utan föranmälan, på länge. Jag menar inte att de som inte kom idag skulle ha dåliga ursäkter. Det jag menar är att festen finns, nåden finns, här och nu. Allt är färdigt. Jag brukar säga att vi inte behöver be att Gud ska vara närvarande. Gud är alltid ”här”. Men jag behöver be om hjälp att själv vara närvarande inför Gud, mina medmänniskor och mig själv. Utmaningen ligger kanske mest i om jag verkligen vill ta del av rikedomen i en fest som är öppen för alla och där jag kanske måste ta en av de nedersta platserna? ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.”

Amen

Hjälparen kommer, 2021-05-16 (Bengt Ekelund)

Joh 15:26-16:4

Ett inslag på radio, med anledning av en bok av ekonomiprofessor Lars-Johan Åge, handlade om skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt. Kanske är det en fråga som är större för yngre generationer, som formar sina liv, än för mig som har några år på nacken, men ändå intressant. För det finns en frestelse i att vara populär.

När jag läser debatten om Equmeniakyrkans krympande medlemsantal till exempel eller vår egen församling förresten. Det finns en lockande fråga i hur vi ska göra för att bli mer populära och intressanta. Åge menade att skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt ligger i genuiniteten. Popularitet är snabbt övergående och är oftast heller inte rotat i den som blir populär. Det händer fort och går många gånger fort över och blir genom det också smärtsamt.

Omtyckt blir man som äkta, positiv och relevant, säger Åge. Omtycktheten måste liksom ett träd ha rötter ner i din personlighet och som allt växande tar den längre tid, men blir också mer långvarig och betydelsefull. Visst kan vi som kyrka locka folk över tröskeln med populära arrangemang, men det behövs mer, gemenskap, förtroende, djup för att någon ska känna den som sitt andliga hem.

Jag kan behöva kickar framåt ibland, javisst. Något som inspirerar mig. Samma sak med raka och tydliga svar. Men livet är inte bara svart eller vitt, eller uppåt. Det finns gott om gråzoner och flera svar på samma fråga.

Såklart brottades Jesus med detta bland sina lärjungar. ”Berätta inte för någon”, sa han. Då spred sig ryktet som en löpeld. ”Mitt rike kommer”, sa Jesus. ”Vi vill ha revolution nu!” sa Åskans söner. ”Jag måste lida”, sa han. ”Vi ska skydda dig”, sa Petrus. ”Hjälparen kommer”, sa han. ”Vart ska du gå?” sa lärjungarna.

Att våga vänta och se, att först ta emot och sedan ge ut, kan vara en prövning. Att låta tron rota sig och inte ge fullt resultat med en gång är en övning. Att dessutom inte mäta ”resultatet” i antal personer i en gudstjänst, eller snabba mirakel är en utmaning.

Tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingstdagen måste ha varit tio frustrerande dagar för lärjungarna. ”När Hjälparen kommer ska han vittna om mig. Också ni ska vittna… Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall.” Det handlar alltså inte om att bli populära för lärjungarna utan att bli fast rotade för att inte falla. Anden har de ju redan tagit emot när han andades på dem, efter uppståndelsen. Men uttrycken måste vara grundade i var och en av dem, så att inte talet om Gud som helig Ande, blåser som en storm som snart är över. Livet i Jesus anda, måste kunna bestå.

Paulus skriver att Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Det är i den tillhörigheten vi ska vara rotade. Det är i den tilliten jag måste träna mig. Det handlar om att låta Gud finnas med i mitt sinne, mitt hjärta och min kropp. Inte bara i ord men också i genuin handling. Ett kinesiskt uttryck lär säga att det jag hör, glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg och det jag gör förstår jag.

Om tron bär på livets vattenyta, det vet jag först när jag själv försöker ta ett steg. Om kärleken håller, vet jag först när jag delar den. Jag kan höra talas om kärleken, men glömmer den snart, så ser jag delad kärlek och minns. Men först när jag själv gör och ger kärlek förstår jag.

En del människor blir sura över motgångar. Andra ser det som en väg till Gud. Ytterligare någon ser som att det är livets förutsättningar. Jag vill själv försöka leva i den tredje gruppen. Bara som ett konstaterande så handlar det om livets erfarenheter och den mognad det för med sig.

Det är svårt att beskriva mognad utan att låta förmäten. Därför vill jag beskriva det som en strävan, en längtan, om att mina rötter ska vara grundade i hela mig. Att kärleken ska komma, utifrån min gudstillit, utan beräkning eller förväntan om att bli vare sig omtyckt eller populär. Därför behöver jag fortsätta öva i att vila i min väntan. Rötterna kan alltid bli djupare.

Amen

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. “Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen.  Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. “Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen

Efterföljelse, 2020-07-19 (Bengt Ekelund)

Luk 9:51–62

En berömd ordväxling ur ”Alice i Underlandet”:
Alice: ”Kan du snälla tala om vilken väg jag ska ta härifrån?”
Katten: ”Det beror till stor del på var du vill gå?”
Alice: ”Jag bryr mig inte så mycket om var!”
Katten: ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar.”

I en sketch med Monty Pyton ska en grupp med män utan lokalsinne springa 100 meter. Startskottet går och alla springer åt olika håll. Det går inte att springa ens 100 meter om man inte vet vart man ska eller om man inte har lokalsinne. Jag tänker att det i alla fall är ett av perspektiven som är syftet med dagens texter. En ytterligare association är Beppe gatsopare i boken ”Momo och tiden”. Hans visdom är att om han skulle tänka på hela gatan på en gång, skulle han snart tröttna och ge upp. “Nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”, så tar sig Beppe gatsopare framåt.

På en kurs för många år sedan fick jag uppdraget att formulera ett slags slogan för mitt liv. Jag valde ett citat av teologen Hans Küng “Guds vilja är människans väl”. Alltså det som är väl, gott, för människan är Guds vilja. Det som inte är gott för människan, är därmed inte Guds vilja. Det är ett tacksamt raster när jag ser på världen eller när jag läser Bibeln. Det finns bibelord där jag inte kan se att det är gott för människan. Då tar jag mig friheten att tänka att här har nog författaren missförstått det här med Guds vilja, eller också måste jag söka djupare i berättelsen. Det kan tyckas förmätet, men jag tycker det funkar. Med åren har jag lagt till en annan “slogan”, men jag tycker att den går i ton med den första. Det är “Gör som Gud, bli människa”. Min tanke är att om det bästa Gud kunde komma på för att vi skulle förstå vem han är, var att bli människa i Jesus Kristus, då bör det vara sann efterföljelse att också försöka vara just människa. Så får Gud vara Gud. En kollega brukar säga att “bara du kan bli den bästa versionen av dig”. Bli människa.

När vi hör evangelieberättelsen är det lätt att hänga upp sig på det man inte ska göra: begrava sina döda, eller ta farväl av dem därhemma, innan man går. Det är ju fullt naturliga saker. Men jag tror inte det är poängen. Det säger sig självt att man inte kan plöja en rak fåra om man hela tiden tittar bakåt. Det blir antagligen inte en rak fåra då. Jag har visserligen en gång följt en guide som gick baklänges och berättade för oss i flera timmar. Men han hade verkligen tränat på det och är ett undantag. Nej man behöver ha ett mål, eller en kompass, som gör att man hittar vägen, även när livet är snårigt. För några år sedan var det populärt, inte minst bland unga att ha ett gummiband runt handleden där det stod “WWJD”. Vad skulle Jesus ha gjort? Kanske är det den klokaste fråga jag kan ställa mig när jag hamnar i ett dilemma i livet. Då måste jag förstås ha en hyfsat klar bild av vem Jesus är för mig och hans attityd.

De flesta människor har någon form av moralisk eller etisk kompass. Ett slags grundhållning till livet. En del gnäller. Andra är tacksamma. Det kan faktiskt vara värt en reflektion: vilken riktning har jag? Är det den riktning jag vill ha? Kan den förändras eller är den ärlig som den är? Synd, brukar vi säga är att missa målet. Det behöver inte betyda himlen. Det kan lika gärna handla om att vara den du är och vill vara och vägen dit är “nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.
Amen

Hjälparen kommer, 2020-05-24 (Bengt Ekelund)

Joh 16:12–15

Det finns en bok som heter Världens smartaste ord. Fredrik Lindström
har skrivit den. Ordet är SSCH. Det funkar överallt och finns på alla
språk, även finska, fast de inte har det sje-ljudet i sitt språk. Kanske är
det ett djupt lagrat minne från varje människas tid i livmodern. Det
tysta hyschandet fungerar om man är i ett rum där ljudnivån kanske är
lite för hög till exempel. Det kan också användas med makt. En del
människor och kulturer tar väldigt illa vid sig att bli hyshade åt. Det är
något föräldrar gör till sina barn, inte vuxen till vuxen. Det är
intressant. Tystnad har flera dimensioner. Kanske har du läst eller hört
om landet Turkmenistan, i forna Sovjet. Där är det förbjudet att nämna
ordet corona. Säger man det inte, så finns det inte, eller hur? En del
saker tänker vi att vi kan tiga ihjäl. Då blir tystnaden ett sätt att inte
vara ärlig. Tystnad kan också vara oroande. Om du sitter tyst i ett
sammanhang där de flesta andra pratar, undrar säkert någon varför
du är sur eller ointresserad.

Hur gör Gud? Jesus säger i sitt avsked till lärjungarna att efter honom
ska de bli vägledda av sanningens ande. Jag har visserligen mycket
mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Lite som när allt
som sägs på radio och teve handlar om viruset. Till slut blir man mätt
och det tar stopp. Så det är högst pedagogiskt av Jesus att låta en del
vara, tills det behövs. Det är inte orden som gör det. Det är en
vägledning till att vara sann och visa kärlek. Jag tänker idag ganska
ofta att det går bra att sitta still på en stol och tro hur mycket som
helst på Gud, älska hela världen och vara sanningsenlig. Men det är
först när jag reser mig upp, möter mig själv, andra människor och
världen omkring mig som jag verkligen vet om det jag tror och tänker
håller och bär. Du måste vara på väg, våga leva, för att kunna bli ledd.

Profeten Elia i 1 Kung 19 var rädd. Han hade försökt stå upp för Guds
sak, men han hade också dödat Baalsprofeterna och såg sig inte som
bättre än någon annan. Tvärtom. Och rädslan, skulden och skammen
fick honom att fly till en grotta. Det här kan jag känna igen både hos
mig själv och hos människor jag möter i mitt arbete som
fängelsesjälavårdare. Men jag tror inte någon är unik med detta. När
det blir för mycket drar vi oss till sist undan. Men jag vet också, att jag
inte kan fly varken från Gud eller mig själv i det långa loppet. När Elia
tittar ut genom grottöppningen, med sin sinnesstämning, upplever han
först en oerhörd storm, som drar fram. Berg klyvs. Klippor krossas.
Det stämmer med känslan inombords. Gud borde vara där. Så borde
han bemöta mig. Men Herren var inte i stormen. Sedan kommer ett
jordskalv. Elia skälver. Gud borde vara där. Men Herren var inte i
skalvet, eller i elden som kom sedan. Efter stormen, skalvet och elden
kommer ett stilla sus, världens smartaste ord. Elias liv är avslöjat, nu
står det klart. Han täcker sitt ansikte. Han möter Gud och sig själv. Där och då talar Gud till honom, kommer honom så nära som bara mitt
eget ursprung kan göra. Han får vägledning och han går.

För 150 år sedan skrevs psalmen ”O, hur saligt att få vandra hemåt
vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans
land”. För att komma ut ur en öken måste man fortsätta gå. En öken
går inte över av sig själv. När psalmen skrevs var det fattigt i Sverige.
Man kämpade och gick mot en oviss framtid. Vi har idag vår
ökenvandring. Bilden har varit malplacerad under min livstid, men idag
fungerar den igen. Kanske måste ändå rösten från vägledaren först
röja rum i mitt sinne, för att jag ska höra den. Så mycket av det jag
trodde att jag ville ha och göra ligger i vägen. Kanske måste jag
skakas om av både stormar och jordbävningar och en renande eld,
innan jag hör det stilla suset. Hysch… Vägar jag inte gått förut, spår i
sanden som blåst igen. Då får jag öva mig i att lyssna inåt. Öknen är
själens gymnasium har någon sagt. Själens gym, träningslokal. ”Är
dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske skall du
finna då: Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans vishet kan
du ledning få”, skriver May Bylock i psalm 543. Den här öknen har vi
inte själva valt att gå ut i. Vi har tvingats hit och ändå valt att inte
fortsätta som förut. Tänk om livet före pandemin ändå förtryckte oss
så mycket att vi inte förmådde lyssna. Tänk om det är först nu vi kan
höra Guds Andes röst. Han var inte i bestraffningen. Han var inte i
nöden, rädslan eller skammen. Men när allt annat klingat av och lagt
sig, då hörs en viskning: ”Följ mig”.
Amen