Ps 23, Joh 10:22-30
Rubriken för denna söndag, och den tydliga röda tråden i bibeltexterna, är ”Den gode herden”. Vi människor liknas här vid får och det är ett upprepande tema i Bibeln. Du som brukar läsa Bibeln kan säkert komma på fler stycken där händelser med får ges som exempel för oss. Fastän det inte är många av oss som haft får, än mindre varit fåraherdar och har egen erfarenhet eller kunskap om vad det innebär och hur får beter sig, så har vi nog en ganska bra förståelse för bilden av oss som får och Gud som den gode herden. Åtminstone tror vi oss ha det eftersom vi så många gånger hört dessa berättelser och tolkningar av dem. Psalm 23 är skriven av David. David som blev kung men som växte upp som fåraherde. Bilden av oss som får hade han därför säkert full koll på och kanske finns det dimensioner i psalmen som vi inte förstår, men psalmen är en av de mest älskade och citerade, så en generell förståelse eller känsla i den finns det uppenbarligen som vi känner med, trots våra begränsade erfarenheter av får och herdeskap.
Jag tänker nu översätta bilden som psalm 23 ger, till en annan liknelse som är mer vardaglig för oss. Förvisso är den bilden kanske inte mer påtaglig i egen erfarenhet för så många av er men som blivit en konkret verklighet för mig de senaste åren. Jag tar utgångspunkt i Psalmens vers 3–4 ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg” (Bibel 2000). Detta var, eller är i kulturer där detta finns kvar, väldigt specifika redskap som just fåraherden ständigt bar med sig. Med käppen, som var klubbliknande, försvarade herden fåren mot rovdjur och med staven visade han dem varsamt vilken väg de skulle gå. Säkert lärde sig fåren känna igen dessa och känna lugn av att deras herde bar dem med sig redo att användas. Bilden av dem för oss kan vara Guds hjälp och ledning i våra liv.
Numera använder jag mig av en slags käpp och som trots annan funktion än herdens i psalmen kan ge samma liknelse. Detta redskap, vit käpp som det heter eller blindkäpp som det också kan kallas, gör att jag känner mig trygg när jag tar mig fram och har den i min hand. Med den kan jag följa vägen. Den gör inte att jag på förhand ser hinder eller trappor men med den framför mig kan jag tids nog upptäcka dem så att jag inte snubblar eller faller. Steg för steg får jag gå i tro och vara uppmärksam. Den gör inte att jag själv bara kan åka med och hamna rätt utan jag måste själv gå men den leder och hjälper mig. Så tänker jag att också Gud hjälper oss och leder oss, om vi vill det och låter honom göra det.
Vet du att det finns olika kategorier av vita käppar för den som har en synnedsättning? Den jag nu använder har termen Teknikkäpp och används som teknisk hjälp att känna sig fram. Den andra kallas Markeringskäpp. Dess funktion är främst att vara en markör för andra att jag kanske inte ser dem, så att de jag möter är mer uppmärksamma. Det tog tid för mig att vänja mig vid den och när jag sedan skulle övergå till den andra, teknikkäppen, så tog också det emot. Jag tyckte den var så utmärkande och klumpig, fast troligt är att andra så som ni inte tycker det är särskilt stor skillnad på dem utan det är att jag har vit käpp i min hand som är det utmärkande. När jag väl vant mig vid den som kallas teknikkäpp, och det gick ändå förvånansvärt snabbt, så upplevde jag den betydligt stadigare. Nu är det den jag känner mig trygg med. Utan den känner jag mig helt utlämnad om jag ska ta mig fram. Markeringskäppen känns nu klen, ostadig och otillräcklig för min trygghet. I bilden av att vara kristen så kan detta liknas vid att ta på sig rollen som kristen, som en yttre markering för omgivningen men utan att egentligen lägga sin trygghet i Guds hand och låta honom leda ens liv. Det kanske är så att det passar bra för det sammanhang man är van vid eller vill tillhöra. Jag gissar att det för många av oss har skiftat många gånger i livet huruvida vi, bildligt talat, använt oss av markeringskäppen eller teknikkäppen. Plötsligt kan vi komma på oss själva med att stå där med den mer klena markeringskäppen i handen och den stabila tryggheten saknar vi. Det är då inte alltid lätt att ta till sig och använda den andra käppen igen men vi kan göra ett ärligt försök och jag vill tro att det alltid är möjligt. Vi väljer själva men det fina är att vi sedan inte är ensamma. Det är inte vi själva som ska åstadkomma trygghet.
Med den stadiga teknikkäppens hjälp kan jag alltså, fastän jag inte ser, ta mig fram längs vägar, kanter och stup. Ändå kan jag gå in i en stolpe så att det tar tvärnit och jag står där med sprucket ögonbryn och blod som rinner. Käppen skyddar mig inte från allt. Jag måste själv vara uppmärksam när jag tar mig fram, inte ta onödiga risker och hur som helst så kan olycka drabba mig. På samma sätt är vi som kristna inte undanställda från livets olyckor, möda, sjukdom och oro. Däremot kan vi vara trygga med att vi inte är ensamma i livets skiftningar, hur vi än känner det, utan Gud finns med i allt och hjälper oss genomgå det. I psalm 23 uttrycker David det att ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig” eller ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”, som det står i annan översättning. Han skriver inte att han ska slippa vandra i den mörka dalen eller slippa uppleva ont, men han skriver att Herren, Gud, som hans gode herde kommer att vara med honom och därför fruktar han inte.
Tillbaka till psalmens bild av Gud som god herde och vi som hans får. Jag läste boken ”En herde ser på den tjugotredje psalmen” av Phillip Keller och lärde mig lite mer genom den om får och fårskötsel. Han berättar hur han som herde ständigt letade med blicken efter får som kunde ha hamnat på rygg och då var det bråttom att komma till undsättning. Ett får kan snubbla och hamna på rygg men kan också ha tänkt att lägga sig bekvämt till rätta i en grop men hamna för mycket på sidan och i försök att resa sig hamna helt på rygg. Ett får som hamnat på rygg kan inte komma upp igen på egen hand. Det ligger istället där och sprattlar i panik. Det blir ett lätt byte för rovdjur och vilket som, så dör det ändå inom några timmar eller möjligen någon dag. Han som herde kom så snart han kunde till fåret, lyfte upp det i sitt knä och masserade ömt benen för att de skulle få tillbaka blodtillförseln. Så småningom kunde fåret stapplande gå igen. Även om det här kunde hända samma får om och om igen så blev herden inte vred på sitt får. Han visste att omständigheterna gjorde att det kunde hända. Möjligen förmanade han välmenande sitt får men främst lugnade han det uppskärrade fåret med sin röst och hjälpte det med sin omvårdnad så att det åter kunde stå på sina ben. Ta gärna med dig den bilden av Gud som din gode herde när du faller, ja vår gode herde när vi faller gång på gång.
Kapitlet som dagens evangelietext tillhör har getts samma rubrik som psalmen ”Den gode herden” (Svenska Folkbibeln 2015) eller ”Liknelsen om fåren och den gode herden” (Bibel 2000). Jesus säger i detta kapitel att det är han som är den gode herden och att han och Fadern är ett. Flera gånger säger han att hans får lyssnar till hans röst, att han känner dem och de följer honom. Kanske lyssnar och känner du den rösten. Kanske hör du den verkligen som en mänsklig röst. Du hör kanske Jesu röst när du läser i Bibeln eller när du lyssnar på viss musik. Kanske hör du Honom i ditt inre när du i en viss situation frågar dig vad Jesus skulle gjort nu. Hur som, om vi alls ska kunna höra hans röst och följa honom, då behöver vi göra försök att lyssna. Vår vilja spelar roll. Jesus är den gode herden och vänder vi oss till honom med öppet hjärta och sinne och försöker lyssna till hans röst, då kan hans käpp och stav få bli våra livs hjälp, ledning och trygghet.