Jag och världen, ett perspektiv, 2021-02-21 (Mattias Brunander)

Mark 3:31-35

Låt mig börja helt kort i sagornas värld med två citat. Det första citatet innefattar en hel roman, världens kortaste sådan, skriven av Augusto Monterrosso. Den går så här: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar.”

Det andra kommer från vår egen Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta:

“Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ‘Varför då’, undrade jag. ‘Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ordet Diakonia kommer av det grekiska ordet diakoni, som förekommer i kristen tradition för att beskriva den kristna församlingens uppgift att fördela de gemensamma resurserna på ett rättvist sätt. Diakonias uppdrag är kort sagt, rättvisa.

I det uppdraget inspireras vi av berättelserna om Jesu liv och gärning, hans sätt att utmana givna maktstrukturer och inte göra skillnad på människor, att orädd peka på orättvisorna. Jesus säger sanningen, men utmanar då också ordningen, makten. För det fängslas, torteras och avrättas han.

Sett till fördelningen av makt och resurser finns ingen mer orättvis region på jorden än Latinamerika. Det har sin historia i kolonialism, rasism och stora klasskillnader. Det här är viktigt att förstå så vi inte misstar oss och tror att grundproblemet i Latinamerika är brist på resurser, utbildning och kunskap, även om allt detta finns.

Grundproblemet är att en liten grupp historiskt priviligierade människor hårdnackat vägrar gå med på en mer rättvis fördelning av makt och resurser. De vet att en öppen demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter hotar deras dominans. De vet att enda sättet för ett land att bekosta ett minimum av anständig utbildning, hälsovård och välfärd för alla innebär en skattebas som också måste hämta resurser från de rika och priviligierade.

En plats som kombinerar stora naturliga rikedomar med stora sociala klyftor är som regel en farlig plats och Latinamerika är långt ifrån något undantag. Jag besökte för ett par år sedan Barrancabermeja i Colombia som lyckas kombinera naturrikedomar som olja, guld och kolväte, med kokainframställning och en frånvarande stat. Resultatet är en kaotisk kamp mellan väpnade grupper och fullständigt livsfarligt för vem som helst som antingen protesterar mot laglösheten eller bara kommer i vägen för den.

Jag minns en installation på en utställning på Etnografiska museet här i Stockholm för ett antal år sedan. På en världskarta kunde man trycka på två knappar. Tryckte man på den ena lyste små lampor upp alla områden i världen där de mest värdefulla naturresurserna fanns. Tryckte man på den andra lyste andra lampor på alla områden där det pågick våldsamma konflikter. Som ni kanske anar var det i princip samma karta som lyste upp oavsett vilken knapp man tryckte på och det var just det som var poängen. Konflikterna bottnade inte i ideologiska eller andra motsättningar i grunden, utan var en fråga om fördelning och kontroll av resurser.

Inte svårt att förstå då att Latinamerika har genomlidit långa plågsamma inbördeskrig och att våld och kriminalitet fortsätter att prägla stora delar av kontinenten, där de som har råd köper sig säkerhet och isolerar sig från resten. Där känslan av vi och dom sitter djupt.

Biskop Oscar Romero fick känna på konsekvenserna av att utmana dessa klyftor när han tog strid för de fattiga i El Salvador. Likaså biskop Juan Gerardi i Guatemala efter att ha tagit ställning för offren för militärens massmord i Guatemala. Romero sköts till döds medan han höll gudstjänst 1980. Gerardi, som några år innan mottagit Diakonias fredspris, slogs ihjäl i sitt garage 1998.

Precis som Jesu gärning stärker och inspirerar människor världen över i kampen för rättvisa så hänger idag bilder av Romero och Gerardi i många hem och organisationer, liksom bilder av många andra som gett sina liv genom åren för sanning och rättvisa. De hänger där för att ingjuta hopp och mod hos alla de som fortsätter kampen, som vägrar ge upp, trots de mäktiga och farliga krafter de därmed utmanar.

Med införandet av formell demokrati i Latinamerika under 1900-talet fylldes människor med hopp. Nu skulle grundproblemet åtgärdas naturligt. Med en mer representativ fördelning av makten skulle resten komma av sig självt.

Och när jag börjar jobba för Diakonia i Centralamerika för 20 år sedan är luften full av optimism och Diakonia och våra lokala partnerorganisationer satsar med hull och hår på att stärka demokratin och flytta fram positionerna. Människor lär sig om sina rättigheter. Myndigheter lär sig om sina skyldigheter. Det formas gräsrotsorganisationer överallt. Kvinnor och män engagerar sig för att delta och påverka den lokala och nationella politiken:

  • för bättre hälsovård
  • för bättre utbildning
  • för tillgång till billiga krediter för att starta småföretag
  • för tillgång till bättre marknader för den lilla skörden
  • för bättre sophämtning, för tillgång till rent vatten
  • för idrottsplatser och arbetstillfällen till ungdomarna som kunde hålla dem borta från de destruktiva drogerna
  • för mer jämställdhet
  • för bra och rättvisa lagar
  • kort sagt för en bättre framtid

Och våra partnerorganisationer och deras nätverk flyttade verkligen fram positionerna under en tid.

När jag sedan återvänder till regionen och Diakonia 2017 har så mycket hänt. Positivt såväl som negativt.

  • Båda delar blir tydliga när Guatemalas gator fylls av massprotester mot den korrupte presidenten Perez Molina i Guatemala 2015, protester som till slut blir omöjliga att ignorera av makthavarna och Molina arresteras.
  • De blir tydliga när gatorna fylls av indignerade medborgare när valutgången fullständigt svänger under ett strömavbrott under rösträknandet i Honduras 2018.
  • De blir tydliga när gator och torg fylls av demonstranter i Peru när en dömd diktator plötsligt plockas ut ur fängelset.
  • De blir tydliga i Colombia vid massdemonstrationerna när mäktiga krafter sätter käppar i hjulet för ett fredsavtal som ska få slut på 50 år av inbördeskrig som skördat över 200 000 offer, de allra flesta civila. Först när fördelningsfrågan, dvs grundproblemet, plockats bort ur avtalet går det igenom.
  • De blir tydliga i Nicaragua när den nicaraguanska befolkningen går man, kvinna och ungdom ur huse för att fylla gata upp och gata ned i protest mot en regering som gått från en diskurs om social rättvisa till att förbjuda i lag all kritik mot regeringen. I vägblockader markerar ungdomarna sitt missnöje genom att paralysera landet. Ungdomar som vet vad de har rätt till, som vet precis hur orättvist det som händer är.

De må vara upprörande situationer var och en av dessa, men samtidigt mäktigt att se kraften, modet och medborgarandan hos alla dessa människor som ärligt talat får våra egna förstamaj-demonstrationer och Pride -parader att se små ut. Så här såg det ärligt talat inte ut för 20 år sedan så någonting har hänt. Det är som att det kokar och pyser över en hel kontinent, och överallt finns de, människorättsförsvararna, eldsjälarna, hjältarna, dagens kämpar för rättvisa och allas lika värde i Romeros, Gerardis och Jesus anda.

Om jag inte misstar mig mottog Centrumkyrkan 2002 besök av en Moises Moraga, då ny landrepresentant för Diakonia i Nicaragua. När vägblockaderna äger rum 2018 arbetar Moises inte längre för Diakonia. Han har istället tagit över pastorsrollen i metodistkyrkan i Jinotepe efter sin far. Som många andra är han djupt indignerad och orolig över vad som händer med hans älskade Nicaragua. Med sin fru Mireya tar han med sig vatten att dricka till ungdomarna vid en av vägblockaderna. När de lämnat vattnet ställer sig Mireya och Moises bredvid blockaden och ber stilla för ungdomarna, som de vet tar stora risker. Sedan går allt så fort och när ett 50-tal beväpnade män dyker upp utanför Moises och Mireyas hem för att bränna ned det till grunden med dem inne, har de redan kastat sig i bilen med hastigt packade resväskor för att ta sig över gränsen till släktingar i Honduras. Idag befinner de sig i USA i en process för att få asyl som lämnat dem på ruinens brant. Moises återhämtar sig från en stroke.

För trots parlamentsval. Trots mycket bra lagstiftning. Trots ofta välutvecklat rättsväsende, så har Latinamerikas demokratier haft svårt att svara upp mot förväntningarna på en mer rättvis fördelning av makt, resurser och ökad trygghet, det där som skulle komma av sig självt. Det är tyvärr ofta värre än så och inte bara i Latinamerika. Vi säger idag att demokratiutvecklingen i världen går bakåt, att det demokratiska utrymmet krymper.

Detta fenomen är förstås ett svar, en reaktion, från makthavarna, på kraften i människors engagemang. För som exemplen ovan visar har folk fått nog av orättvisa, av manipulerade parlamentsval, av att samma gamla mäktiga grupper i samhället på något sätt lyckas hålla sig kvar vid makten och att orättvisorna och klyftorna på något sätt består. Svaret från makthavarna blir att krympa demokratin och tysta sina kritiker, med hot och våld, med begränsande lagar, och falsk information. Organisationen Civicus bedömer att bara 3.4% av världens befolkning idag lever i öppna demokratier.

Om Diakonias demokratiarbete för 20 år sedan handlade om att flytta fram positionerna så handlar det idag om att försvara det som finns, och att skydda, försvara och stötta på alla vis vi förmår de aktivister, journalister, organisationer, ungdomar, kvinnor och män, som vägrar ge upp, som med risk för sina liv och sina familjer fortsätter att säga sanningen, att rapportera övergreppen, att kämpa för och kräva rättvisa och allas rätt till ett värdigt liv, på gator och torg, på sociala medier, i domstolar.

I Colombia delar Diakonia och Svenska Kyrkan varje år ut pris till årets försvarare av mänskliga rättigheter i olika kategorier. Processen föregås av nomineringar och bedömningar av en internationell prestigefull jury. Människor som till vardags riskerar sina liv för att stå upp för mänskliga rättigheter och utmana de mäktigaste av krafter och intressen möts av press och tv-sändning, tal från distingerade gäster, uppträdande av colombianska artister i vad som nästan påminner om en liten Oscarsgala. Efteråt åker vinnarna på turné i Sverige eller USA och lämnar sitt vittnesbörd. Det är festligt förstås och alla är glada och stolta över erkännandet och hyllningarna, men ytterst handlar det om att sprida kunskap och att tiden de får i rampljuset och offentligheten ska skydda dem och deras kamrater från mer våld och hat. Så kan också en Diakonia-aktivitet se ut idag.

Den optimism och framtidstro som vi upplevde för 20 år sedan har i många fall förbytts till ett politikerförakt och ett förtroende för demokratin som modell så lågt att man är beredd att pröva vad som helst annat vid det här laget, att rösta på populistiska och auktoritära presidentkandidater kan vara en reaktion. Att ansluta sig till de växande evangelikala rörelserna en annan. Att lämna allt och ta sig över gränsen till USA en tredje.

Över världen i stort ser vi många exempel på hur demokratiska värderingar och globala normer om allas lika rättigheter hotas, där allas bästa ställs i ett motsatsförhållande till den egna gruppen. Mitt land först. Min grupp först. Min kultur först. Mitt kön först. Vi ser hur globala överenskommelser har övergivits. Vi ser hur det blivit rumsrent att tala om vi och dom, trots en pandemi som väl om något visat hur vi alla hänger ihop och behöver gemensamma lösningar för allas bästa, för planeten, för framtiden, för att inte acceptera att någons privilegier är viktigare än allas lika värde och tillgång till trygghet, till utbildning, till vaccinering – att likt Jesus inte göra skillnad på människor, alldeles oavsett var nationsgränserna är dragna, alldeles oavsett hudfärg, religion, kön eller sexuell identitet. Det händer på Diakonia att vi använder Jesus exempel som ren planeringsmetod och frågar oss: what would Jesus do? Vad skulle Jesus ha gjort?

Vad är då min och din roll i allt detta? Hur kan vi bidra? Vad är kyrkans roll idag i denna kamp för att försvara demokratins idé och de mänskliga rättigheterna? Vad innebär det att vara människa och inte en liten lort idag? Vi kan ju inte gärna begära av någon att ta de risker som Jesus gjorde, som Romero, Gerardi, Moises, Bertha Caceres, Yassmin Barrios och alla de tusentals människor, grupper, organisationer, kvinno- och folkrörelser som befinner sig vid fronten av denna kamp världen över idag.

Men misströsta inte. Det finns saker vi kan göra utan att riskera liv och lem. Vi kan stötta dem i deras arbete, visa vår solidaritet, sprida deras sanning, erbjuda dem skydd, bidra finansiellt till deras organisationer, påverka makthavare att agera, kräva av våra folkvalda att stå upp för vad som är rätt utan hänsyn till egenintressen.

Vi kan visa dem att de inte är ensamma, att vi förstår att kampen inte bara gäller dem, utan oss alla och vår gemensamma framtid och att vi därför står vid deras sida. Är vi bara tillräckligt många är segern oundviklig.

Och då är dinosauriernas tid äntligen över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.