Jesus skapar tro, 2024-01-21 (Anders Johnson)

Matt 8:5–13

Vilka här har gjort lumpen?
Jag gjorde värnplikten ett år nere på A3 i Kristianstad. Faktiskt ett litet äventyr åtminstone i början. Jag minns när jag fick inkallelseordern och det stod Kristianstad och jag började leta på den stora Sverigekartan som hängde på väggen hemma i hallen. Eller när jag ringde till regementet dagen innan jag skulle börja och inte kunde förstå hur man kunde prata så mycket skånska som den personen gjorde. Men det var en annan tid utan internet och mobiltelefoner och bara två kanaler på Tv:n.

Ett år i det militära, är det då pojkar blir män? Nja… snarare att det var ett år då unga män får bli pojkar på nytt. Men för att vara lite allvarlig, vad lär man sig i lumpen förutom att kriga?

Det första är så klart att du kommer hemifrån och tvingas leva och fungera väldigt nära människor du inte valt och som inte valt dig. En erfarenhet som jag är helt säker på att många skulle ha nytta av.

Det andra var så klart att lyda order. När man precis tagit studenten vill man gärna veta varför och är van att ifrågasätta. Plötslig är det helt fel och vi är nog många grönklädda ynglingar som fått en ordentlig avhyvling någon av de första dagarna efter inryckning. Hela systemet bygger på att man lyder order och inte tänker själv.

Det tredje var för mig att ge order. Jag låg inne ett helt år vilket innebär att jag var befäl, men allra lägsta sorten. Jag hade 5 grabbar i min grupp och jag minns fortfarande hur jobbigt det kändes första gången jag delade ut order. Du gör det, du gör det, du gör det så går jag runt och ser så att allt flyter. Läskigt men väldigt nyttigt. Och sen, så klart, när jobbet var gjort var det jag som fick sitta med pappersarbetet och rapportera in när de andra kunde ha ledigt.

I berättelsen träffar vi en man som är van att ge order. Skall något hända är det han som ser till att det blir gjort. Att hans underordnade inte skulle lyda honom finns inte. Han är van att få saker och ting uträttade och han gör det genom andra.
Det finns många sådana, oftast män, omkring oss. Män med makt och som gillar att utöva den. Jag tror också att människosynen generellt var rätt mycket hårdare på Jesu tid än den är idag. En man i officerens ställning tyckte nog normalt att ett människoliv hit eller dit inte var så viktigt. Och vi vet alla att makt korrumperar.
Men med den här officeren var det något annorlunda. Hans tjänare, som han tydligen tyckte väldigt bra om, var sjuk. Vi kan förmoda att man provat dåtidens mediciner och inget har hjälpt. Officeren hade hört talas om Jesus. Denne märklige man som drar runt på vägarna med sitt följe och predikar sin lära, vem Gud är och hur man skall leva. Han har också hört att han gör under och kan bota sjuka, så nu är Jesus hans sista hopp. För en fattig och blind person som sitter vid vägkanten är det tämligen lätt att be Jesus om hjälp, så länge någon kan se till så att man kommer fram till Jesus, men för officeren var allt annorlunda. Han, den romerske härföraren med makt ifrån ett stort statligt våldskapital, skulle sänka sig ner till juden och be honom om hjälp. Tänk på att Jesus av många ansågs som upprorsmakare och på så sätt lite fiende till den romerska armén. Men officeren vill verkligen hjälpa sin tjänare och han ser Jesus som den enda möjliga räddningen. Visst kan vi känna igen oss här. När livet flyter på och allt går bra så är det lätt att lite glömma bort Jesus. Men när något händer, när vi knäpper våra händer, då är det skönt att veta att han finns vid vår sida.
Jesus fanns verkligen inte vid officerens sida, utan han fick ta sig hela vägen ner till honom från sin upphöjda position, och väl framme hos Jesus säger han, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han alltså bokstavligt kysser Jesu fötter. Hur denne man i krigets tjänst fått insikten att Jesus var den han var, det framgår inte av berättelsen men helt klart är att hans tro var väldigt nära i ett vetande. Jesus belönade ju honom genom att utföra ytterligare ett under, utan att ens besöka den sjuke.

Jag vill gärna likna tron vid vatten. Vatten i en bägare som jag alltid bär med mig, kanske under armen. När solen skiner och min vardag rullar på, då är det lätt att förstå att vattnet sakta dunstar. Ibland är livet kanske som en fest och då, mitt i dansen, kan det vara svårt att inte skvalpa ut lite på golvet. Ibland springer livet fort framåt och då är det också lätt gjort att man tappar något av vätskan på vägen. Kanske någon gång får jag också dela med mig av mitt vatten till en människa jag möter på min vandring här på jorden. Och så klart, rätt ofta behöver jag också sätta mig ner och ta några rejäla klunkar från min egen bägare.  

Så våra kärl måste fyllas på. Och det är klart, det är Jesus som skapar tron. Johannes 4:14, ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Så det är bara att komma till kyrkan och fylla på? Så klart, här är det lätt. Vi får vara med om en gudstjänst och umgås med vänner, som också vill få sina bägare påfyllda. Men vi är alla olika och vårt sätt att närma oss Jesus skiljer sig åt. Nu kommer några frågor. Fundera på hur väl de stämmer på dig, just nu.

– Är du en person som trivs bäst när du kan slappna av och bara njuta av Guds verk och vara nära Jesus?
– Känner du att du behöver läsa, fundera och verkligen förstå vem Gud är?
– Är bön och inre medvetandet om Guds närvaro viktigast för dig?
– Att tillämpa Guds ord, då går du går igång på alla cylindrar?
– Har du känt att du får ett härligt pirr i magen när du får berätta om Jesus för andra?
– Är ditt andliga språk rutiner och goda vanor?
– Mår du bäst när du i Guds namn rent fysiskt får vara med och hjälpa människor?
– Är det viktigt för dig att tillsammans med andra få sjunga lovsång och riktigt festa med vår Herre?
– Fylls din bägare på mest när du bara kan vila i Guds närvaro?

Hur känns det? Misstänker att du känner precis som jag inför de här frågorna. En del stämmer in bra och en del känns inte riktigt som något som passar mig.

Jesus skapar tro, det är sant men vi måste också, likt officeren, aktivt söka upp honom. Nu talar jag ju till er som verkligen aktivt sökt Jesus genom att komma hit till kyrkan idag, men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre. Hur var det nu?

  • Slappna av och njuta Guds verk
  • Läsa Bibeln och fundera
  • Bön
  • Tillämpa Guds ord
  • Berätta om Jesus
  • Goda vanor
  • Hjälpa andra
  • Fest och lovsång
  • Vila

Vet du vad, jag tror att du känner vilket som är din grej. Då kommer två uppmaningar från mig:

  1. Se till så att du gör mer av det, där du känner att du är nära Jesus. Aktivt sök de tillfällena. Prata med personer som kan hjälpa dig. Be om hjälp att komma vidare.
  2. Pröva också det som på listan känns helt fel. Det är kanske när vi gör det svåra och konstiga som vi växer allra mest som människor.

Låt oss be.
Vår tro är en del av vår livshållning. Lika viktigt som att äta, sova, älska, andas.
Hjälp oss att utveckla våra vägar att umgås med dig Herre och hjälp oss också att växa som människor. Visa oss hur vi med din hjälp kan skapa tro hos de människor som vi träffar i vår vardag utanför kyrkan. Låt oss hålla fram bägaren så att du kan fylla på den Herre.
Amen