Anders Johnson – Centrumkyrkan Farsta

Nåd och tjänst, 2026-02-01 (Anders Johnson)

Lönar det sig verkligen att följa Jesus?
Förra gången jag stod här, för ett par månader sedan, så handlade det om att göra det bästa av tiden här och inte bara låta den rulla på. Fylla dagarna med vettiga och stimulerande saker under den tid man lever här.
Och tänk, idag är det faktiskt lite av samma tema, nåd och tjänst.

Men jag tror att vi börjar att titta lite i Bibeln och ser vad som kommer innan dagens text. Det handlar om en man som säger till Jesus att han följer alla buden, försöker göra allt rätt och ändå är det något som fattas. Jesus svarar då ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Visst var Jesus rätt grym mot den där mannen. Han hade inrättat och byggt upp sitt liv på att göra rätt, vara en pliktskyldig medborgare. Kanske fru och barn. Så säger Jesus till honom att han skall sälja allt, ge bort till de fattiga och sedan börja följa honom. Det måste ju känts alldeles förskräckligt. Men jag tror att Jesus faktiskt gjorde det av kärlek till honom. När vi hör Jesus ropa som starkast i våra hjärtan är det ofta när något omvälvande händer. Det är då vi behöver fundera på vad vi håller på med och hur vi skall gå vidare. Det var precis det Jesus gjorde med mannen. Han lät honom förstå att det inte räcker. På samma sätt säger Jesus till dig och mig, här och nu. Sälj allt du har och ge till de fattiga. Följ sedan mig. Han vill ruska om oss och fundera på vad vi håller på med. Hur lever vi våra liv? Sedan fortsätter Jesus ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Det är nu som Petrus undrar ”hur blir det då för oss?”. Kanske var det också så att Petrus var den som hade offrat mest för att följa Jesus eftersom han hade en fru och eventuellt barn, som saknade honom när han var borta.
Ni som har följt mig, säger Jesus, skall få hundrafalt igen, få evigt liv och den minste skall bli den störste och den störste skall bli den minste.

Det var säkert en tröst och ett svar som lärjungarna gillade. Kan tänka mig att det också passar dagens präster, pastorer, diakoner och alla andra som verkligen vigt sina liv åt Jesus. Men sanningen är ju att ingen är helt fullkomlig. Det gäller lärjungarna som följde Jesus, det gäller den unge mannen med gott om pengar, det gäller dig, det gäller mig. Ingen passerar det nålsögat. Jesus säger i Johannes 14, ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Eller från Johannes 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Så vi lever i nåden av och genom vår Herre.

För någon vecka sedan hade jag uppföljningsmöte med min chef. Hos oss kallar vi det för PDA. För ett år sedan satte vi tillsammans satt upp de mål jag skulle ha för 2025 och nu var det dags för den slutgiltiga uppföljningen. Det handlar mycket om prestationer. Har jag gjort det som förväntas av mig? Har projekten som jag driver klarat sina deadlines. Om inte har jag agerat på rätt sätt? Hur har jag kommunicerat? Hur har jag… ja, ni förstår. Sedan så sätter vi betyg. Jag har först gjort det i min ensamhet och sedan diskuterar vi resultatet tillsammans och eventuellt ändrar vi sedan min egen bedömning.

Efter det diskuterar vi mina mjuka mål som handlar om hur jag är i gruppen, hur bra jag är på att samarbeta och få den grupp jag tillhör att fungera bättre tillsammans och utvecklas. Till sist så kommer utbildningsmålen. De skall också gås igenom och bockas av.

Så, hur bra medarbetare är jag på jobbet? Vi räknar inte ut ett medelbetyg, inte där och då i alla fall, men kanske gör min chef det sen. För trots allt… det är en verksamhet som skall tjäna pengar och gå med vinst och visst påverkar resultatet från utvärderingen av mig också den nya lön jag kommer att få lite senare i år.

Nu är ju Guds rike något helt annat än en privat arbetsgivare vars viktigaste uppgift är att tjäna pengar.

I texten ger Jesus oss också ett lite tips på vägen. ”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.” Att vara en del av Jesu kropp här på jorden är inte att klättra på en karriärstege. Inte heller att försaka allt och försöka vinna en stor tävling. Jag tror att de flesta av er håller med om att det är en resa som vi gör tillsammans, och med Jesus i våra hjärtan. Sedan är det så klart inte en passiv resa där vi bara åker med. Gud vill att vi skall tänka, fundera, ha kriser, lösa kriser, mötas, skiljas. Han vill att vi skall vara nyfikna, ta i och jobba hårt när det behövs. Men också nojsa, slappna av och ha kul. Allt det som det innebär att vara människa. Men vi skall göra det tillsammans med honom.

Jesus sätter inte eller betyg på våra prestationer. Han värderar hur väl vi fungerar i hans arbetslag. Han bedömer inte hur mycket vi utvecklas. Han vill vandra med oss, hjälpa oss på vägen och få vara en del av våra liv.

Kyrkan är ju så klart ett sätt att organisera oss kring Jesus. Här är det lätt att tro. Här är det lätt att känna Guds nåd och närhet. Därför vill jag påminna om vår församlings vision. Där står det:

Centrumkyrkan i Farsta är en del av Equmeniakyrkan.

Vår grund:
Att lära känna och leva nära Gud, som Fader, Son och helig Ande.

Vårt uppdrag:
Att göra Jesus Kristus känd och följd. Detta gör att vi vill:
– tjäna Gud i praktisk handling och lovsång.
– vara en mötesplats och växtplats präglad av omsorg och öppenhet.
– ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen.
– att glädje och uppmuntran skall locka fram delaktighet och ansvarstagande.
– samverka med andra kristna gemenskaper.

Kanske är detta i alla fall något som du och jag kan bygga vidare på när vi funderar på hur vi bäst kan tjäna Guds rike här och nu.

Någon skrev:
Jag är ingenting, jag väntar ingenting särskilt, men just därför är jag någonting och ska också få någonting alldeles särskilt. För Jesu skull och genom tron på honom.
och
Ödmjukhet är vägen till att bli lik Gud.

Så är det lönsamt att följa Jesus?
Du har alltid en vän som sitter och lyssnar i ditt hjärta och som svarar när du ber. Du har vänner som önskar dig gott och som vill vara med dig på hela din vandring. Du får vara en del av något stort och din strävan för Guds rike här på jorden kommer att ge dig självkänsla och låta dig växa som människa.
När sista andetaget är taget och ditt liv här är till ända vet du att det väntar något gott på andra sidan.

Till sist vill jag återkoppla till bibeltexten och dess sammanhang igen. Efter vår text kommer berättelsen om vingårdsarbetarna. En del jobbade hela dagen, några kom in efter lunch och några släntrade in strax innan det blev mörkt. Men när det var dags för betalning fick alla lika mycket lön.
Vingården är här och nu. Vi är alla kallade och Jesus står vid porten och välkomnar oss med öppna armar.

Amen

Kristi återkomst, 2025-11-23 (Anders Johnson)

Dan 7:9-10
Upp 20:11-21:5
Joh 5:22-30

Kommer ni ihåg mannen i Betesda? Han hade varit sjuk i 38 år och det sas att den som först kunde ta sig ner i vattnet efter att en ängel stigit upp skulle bli helt frisk. Så klart, Jesus kommer dit och botar honom, och allt borde varit frid och fröjd, men det var ett problem. Han hade gjort det på sabbaten. Då blev judarna så klart upprörda. Jesus borde veta bättre än att jobba på vilodagen. När han senare i templet berättar att Gud verkar genom honom och att Gud är hans far, och att han kan göra under och uppväcka döda precis som sin far, då var det många runt honom som blev väldigt upprörda.

Kära vänner, idag är det alltså domsöndagen. Från Daniel får vi höra om en man i snövita kläder som sitter på en tron av eld och han blir betjänad av många. Så kommer domare fram och de har med sig böcker, många böcker, för nu skall alla människor dömas.
Från Uppenbarelseboken har vi en vit tron och jorden och himmelen blev rädda och flydde. Kvar blev människorna som stigit upp från sina gravar och alla dömdes efter sina gärningar. De som inte platsade kastades ner i den brinnande sjön medan de goda får en ny himmel och en ny jord och ett nytt Jerusalem kommer ner från skyn. Ingen död, ingen sorg och ingen smärta skall finnas mer.

Så kommer Jesus och det känns som om han vill försöka förklara för oss, och göra oss mindre oroliga. För det första, är det han som kommer att vara domare. Den milde och gode Jesus, som vi känner från texterna. För det andra. Den som lyssnar på honom och tror på Gud, han faller inte i domen utan skall ha evigt liv. Och för det tredje. Det är inte han som hittat på att det skall vara så här utan det har Gud bestämt. Det känns ju på sätt och vis rätt tryggt. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända den där dagen. Jag tror att vi kommer att få träffa vår Herre, ansikte mot ansikte och prata igenom våra liv. För någonstans betyder det vad du och jag gör med våra dagar här på jorden.

Så nu undrar jag, går ditt liv på autopilot? Låter du det bara rulla på? Ofta när jag svara på frågan, ”Hur är läget?” brukar jag just svara så att det bara rullar på och att livet kanske är bäst just så då det bara rullar på. Är det verkligen så?

Har ni hört talas om boken Die with zero eller dö med noll. Underförstått noll kronor på bankkontot. Skriven av en rätt rik amerikan, Bill Perkins. Den handlar om att man inte bara skall låta livet rulla på. Bokens bärande idé är att man skall maximera antalet upplevelser i livet och för att kunna göra det så skall man planera sin livsekonomi på ett sådant sätt att pengarna tar slut samtidigt som jordelivet gör det. Man inser också att om man skall maximera sina upplevelser så är det olika saker man vill, och kan göra, i olika faser av livet. Så den berömda ”bucket list”, den som man hör att en del gör när de känner att det snart är dags. Den tycker han att man skall man skriva tidigt i livet och att man skall dela upp den i 5-års intervaller. Så klart att det är olika saker som är viktiga när man är 25 och när man är 65 och framför allt hänger inte kroppen med på en del av det som en 25-åring kan göra. Författaren tycker faktiskt att vi skall leta reda på någon hemsida på nätet där vi kan fylla i våra data och sedan får vi reda på när vi skall dö. Låter rätt fruktansvärt men det ger oss faktiskt perspektiv på våra liv. Hur många somrar har jag egentligen kvar här på jorden t.ex. Det hjälper oss bort från det tankesättet att jordelivet är oändligt och att vi alltid kan göra det sen. Bättre att tänka i perioder. Vad skall jag få in under den här 5-årsperioden, och vad kan jag vänta med till sen.

Kommer ni ihåg berättelsen från Luk 19 om mannen som gav varje tjänare ett pund att förvalta till dess att han kom tillbaka? Någon hade lyckats bra och tiodubblat värdet, medan en man bara stoppat undan pengarna och väntat på att han skulle komma tillbaka. Mannen var ju så klart olika nöjd med sina tjänare. Meningen med den berättelsen är ju att det handlar om livet som vi fått till låns och vad vi gör av det. I berättelsen är det mannen som är domaren över tjänarna.

När det är dags för mig, vet ni vem som förmodligen är den hårdaste domaren? Jag själv. Jag skulle inte vara nådig. Jag skulle nog berätta för mig själv vad jag borde gjort, varför och hur fel det var att agera som jag gjorde. Men nu är det inte så. Jesus är domaren. Han tar emot mig i sin öppna och mjuka famn. Där kan jag tryggt vila och behöver inte oroa mig. Han kommer säkert att berätta för mig vad jag kunde gjort bättre, men mer som en kompis som gör det för att hjälpa mig att förstå än för att döma och trycka ner.

Här i kyrkan har snart ett år gått. Nästa söndag börjar vi på nytt. En månad senare har även 2025 passerat och församlingens räkenskaper skall summeras. Uppfyllde vi våra mål och förväntningar? Gick ekonomin någorlunda som planerat? Arvet som vi fick från 2024, har vi förvaltat det väl och kommer 2025 att kunna lämna ifrån sig ett fint resultat för 2026 att förvalta?
För oss människor är ju överlämnandet från en generation till nästa mycket mer diffust. De är ju redo att ta över innan vi känner oss redo att lägga av. Men visst vill vi gärna att de skall få något som är lite bättre än det var tidigare.

Så meningen med livet, är det att maximera antalet upplevelser? Den som vinner är den som har mest häftiga minnen i skallen när man dör. Eller är det att ha levt ett liv med Jesus och offrat allt för hans skull? Eller är det att lämna efter sig något till eftervärlden som är lite bättre än vad det var tidigare?

Vet ni vad. Jag tror att allt det där är viktigt, men när jag sitter där i min gungstol och tittar tillbaka på livet så tror jag att det viktigaste av allt är att jag känner att jag varit med i ett sammanhang där jag varit älskad och kunnat älska. För störst av allt är kärleken.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Ett är nödvändigt, 2025-09-28 (Anders Johnson)

1 Kung 17:8–16
Apg 4:32-35
Matt 11:28-30

Det är rätt spännande texter vi har idag, tycker jag. Först från gamla testamentet Kungaboken 17. Vi kan väl säga att det varit lite stökigt i Israels ledning och Herren har tröttnat så han skickar en torka till landet som varar i flera år. Men Elia vill han ju ta hand om så han skickar honom först till Kerits bäckravin där det finns vatten och han matas av korpar. Men när det inte regnar på många månader så torkar ju till slut den bäcken också. Det är nu vi kommer in i berättelsen. Elias skickas till Sarefat där en fattig änka tar emot honom. Hon har bara lite mjöl och lite olja i sitt krus. Men precis som när Jesus gör brödundret är hennes mjölkruka och oljekruka magiska. De tar aldrig slut och kvinnan kan föda både sig själv, hennes son och Elia under en väldigt lång tid. Brödet och fiskarna, mjölet och oljan. Samma viktiga insikt trots att det skiljer många år och det är med eller utan Jesus.

Texten från Apostlagärningarna, där vi hör hur inget längre är mitt eller ditt. Alla var så uppslukade av den nya läran. Man sålde allt, lämnade alla pengar till församlingen och levde sedan i ett sammanhang där vår Herre ser till att var och en får vad han eller hon vill ha. Det måste ju varit som ett stort kollektiv och så klart var säkert var och en tvungen att fortsätta dra sitt strå till stacken, gå till jobbet eller göra de ”vanliga” sysslorna i deras gemensamma hem, men man kunde slippa oroa sig för framtiden. Kan dock tänka mig att det var en del pyssel och tankearbete hos dem som försökte administrera och hålla ihop allt och läser man vidare i Apostlagärningarna ser man också att kommunism i den renaste och vackraste formen är väldigt svår att få att fungera i praktiken.

Och så sammanfattningen direkt från Jesus mun: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Ta på er mitt ok jag skall skänka er vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Här har vi fått tydliga och som det känns för mig rätt extrema exempel på hur det kan bli om man lägger sitt liv helt och fullt i Herrens händer. Men det finns faktiskt många, många fler exempel där man lägger sitt liv i Guds händer. Se t.ex. vår pastor Kim. Han har berättat för oss hur han i sin ungdom bestämt sig för att följa i Jesus fotspår. Jag är säker på att han ibland oroat sig över vad han och hans familj skulle äta och dricka imorgon, men han har i grunden litat på att Gud tar hand om honom.

Själv tror jag nog att jag har haft lite svårt för att riktigt lita på det löftet. Klart att man först måste plugga hårt, skaffa sig en utbildning och sedan jobba 8 till 5. Hur skall man annars få mat på bordet, försörja sin familj. Jag kommer från en familj där pappa var lärare och mamma förskollärare. Så det har säkert präglat mig rätt mycket. Men ibland händer saker som gör att man måste fundera lite extra.

För många, många år sedan var jag och min bäste kompis Wolfgang ute på ett riktigt äventyr. Vi tågluffade genom Europa. Hans mamma var musiklärare och hans pappa var pastor och före detta missionär. Det hade gått några veckor och nu var det dags att skaffa oss lite solbränna. Vi bestämde oss för att ta oss till Sardinien. Så först tåget till Civitavecchia där vi sov på stranden och sedan tog vi den första båten över till Sardinien. Vi kom fram någon gång efter lunch. Solen stekte, det var varmt. Vi bar var sina rejäla ryggsäckar eftersom vi hade med oss både tält och stormkök. På båten hade vi fått reda på att det var bara att hålla till vänster, ut från hamnen och gå någon km så var vi framme vid en fin camping vid havet. Vi började gå och gå och gå. Det var VARMT och vi svettades ymnigt. Alltså, inte speciellt kul. Och ingen tillstymmelse till camping. Efter säkert en timme vandrande i solen stannar plötsligt en bil. ”Hoppa in så skjutsar jag er till campingen”, säger mannen bakom ratten. Jag tittar på Wolfgang och han gör det tydligt att det är bara att hoppa in. Mannen presenterar sig som pastor i en lokal församling och han hade plötsligt drabbats av en väldigt stark känsla av att han borde åka mot hamnen och plocka upp några som behövde hans hjälp. Det var väldigt långt till campingen och på vägen dit erbjöd han oss även att komma hem till honom på middag lite senare, vilket Wolfgang vänligen men bestämt avböjde. Väl ute ur bilen var jag ju tvungen att fråga Wolfgang. ”Hur gick det där till? Hur kunde han veta att vi behövde hjälp?” ”Äh, jag bad till Jesus”, svarade Wolfgang, som den naturligaste saken i världen.

Kanske är det så enkelt. Våga lita på Jesus. Våga tro att han kommer att ta hand om dig.

För ett par veckor sedan lyssnade jag på en inspirationsföreläsning av äventyraren Annelie Pompe. Under en timme berättade hon om sina äventyr där resan tog henne hela vägen upp till Mount Everest och ned till 126 m under utan, utan tuber. Hon pratade mycket om äventyr och hur viktiga de är för oss. Men såklart dina och mina äventyr är ju inte samma som hennes. Tror inte att någon här drömmer om just hennes resa, men visst behöver vi alla äventyr. Men de behöver inte alltid vara så stora.

Jag vill komma tillbaka till berättelsen om Elia och nu tänker jag på kvinnan. En helt okänd man tilltalade henne. Hon gav honom vatten, släppte in honom i hennes och pojkens liv, gav honom vatten och bröd och på något magiskt vis blev även de räddade. Vilket äventyr.

Apostlagärningarna där familjer sålde allt de hade för att starta om i den nya rörelsen. Nu snackar vi äventyr…

Men att laga en ny rätt som du inte testat förut är ju faktiskt också ett litet äventyr. Kanske ta en rejäl promenad i eftermiddag på något ställe där du inte brukar promenera. Kanske kan just ditt nästa äventyr vara att våga lita på Jesus lite mer. Våga lyssna på vad han säger här inne. Kanske skall just du ta bilen och hämta upp ett par okända grabbar vid vägkanten. Kanske skall du möta den okände på gatan och ge just honom bröd och vatten. Nu pratar vi äventyr. Våga lyssna, våga tro på att Jesus vandrar med dig, så kommer du att märka att han gör det.

Jag skall strax avsluta med att läsa evangelietexten en gång till, för jag tycker att den är så fin och i den står det ju att vi skall ta på oss hans ok. Jag har aldrig använt ett ok men jag har ju sett hur det är fint utformat för att passa våra axlar. Med hans ok går vi lättare genom livet och han hjälper oss att finna våra äventyr som är så där lagom stora för oss.

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Amen

Andlig klarsyn, 2025-08-10 (Anders Johnson)

Matt 7:22–29

Dagens tema är ju Andlig klarsyn. Alltså med andens hjälp se klart och tydligt. Eller kanske ännu mer, att ha den där rena klara kontakten med min skapare. Han läser mina tankar, jag känner att han hör min bön och direkt ger han mig de rätta insikterna.

Jag vet inte hur det är för er men för mig är det oftast rätt grumligt. Det snurrar mest i mitt eget huvud, tycker jag. Och det går rätt långsamt och åt alla olika håll. Så ibland, på promenaden, här i kyrkan eller när jag sitter och skriver på en predikan, så kan det glimma till och jag ser allt mycket tydligare.

Om vi tittar på dagens text. När man läser det här så blir åtminstone jag lite orolig. Hur vet jag att det jag gör och tänker kommer från Gud och inte bara är egna idéer som jag använder för mina egna syften, även om jag tror att det är Guds vilja? T.ex., handlar jag efter Guds vilja och leds jag av anden eller står jag här i predikstolen bara för mitt eget egos skull. Jesus säger att människor som profeterat, gjort under och drivit ut andar i hans namn, skall kallas ondskans hantlangare.

Och så kommer den andra delen av dagens text.
Han som byggde huset på sanden, hans hus rasade så fort vädret blev tufft. Men den som byggde sitt hus på fast grund, han klarade riktiga oväder.

Jag har inte studerat byggnadsteknik och vet inte hur man spränger i berget så att pålarna fastnar. Kanske jag hade tänkt själv och pålat ner några rejäla störar i den mjuka sanden och tyckt att nu är det riktigt stadigt. Hmmm.

Jag tror mycket handlar om värderingar.
Vad bygger vi våra liv på?
Vad är grunden?
Lever vi det liv vi vill leva?
Det står att oavsett om vi bygger på sand eller på en stabil grund så kommer det att storma och blåsa ibland.

Hur tänker vi t.ex. om:

Ansvar – Agerar vi tillräckligt ansvarsfullt i våra liv? Vågar jag stå för det jag gjort?

Empati – Lätt att säga men bryr vi oss tillräckligt mycket? Vi låter barn svälta ihjäl i Gaza och vi tycker vi är maktlösa. Är vi det?

Integritet – Vågar jag stå för mina åsikter, oavsett vad omgivningen tycker? Är ni som jag att på kvällen kommer jag på vad jag egentligen skulle sagt.

Lära – Är jag fortfarande nyfiken efter så många år? Ser jag till mig själv då kan jag vara less på en hel del men väldigt nyfiken på andra saker. Är det samma sak för er?

Mod – Vågar du prova något nytt? Kasta dig ut och se hur du landar. Jag vet att här är vi alla väldigt olika men att gå utanför vår komfortzon lite då och då, det mår vi alla bra av.

Öppenhet – Vågar eller orkar jag vara öppen för nya tankar och idéer? Lägger jag ner tillräckligt mycket energi för att förstå hur min medmänniska tänker och vad hon vill förmedla?

Lite att fundera på.

Det räcker inte med att utföra gärningar i Guds namn och utåt vara en kristen. Det räcker inte heller med att försöka vara en kristen men bara lyssna på hjärtats inre röst. Man måste verkligen försöka följa Jesus. Förstå hur han handlade på den tiden och vad det gör med oss idag.
Här lägger han verkligen vikt vid att vi skall vara HANS ögon, öron, händer och armar, till alla de som vi möter i vår vardag. Frågan är alltså hur vi gör det på bästa sätt.

Ibland säger man att det är tre steg som utgör lärjungaskapets väg:
1. att lära känna Jesus
2. lyssna till hans ord
3. handla efter dem

Att lära känna Jesus är ju när vi känner längtan att få ha Jesus i våra sitt hjärtan och vara en del av hans gemenskap. Sedan kommer det som börjar bli lite svårare. Vi skall lyssna till hans ord och handla därefter.

Jesu budskap är ju inte en massa regler som skall följas. Det är något mycket större. Ett sätt att leva och förhålla sig till allt och alla. Sist i dagens text står det ”Hans undervisning är med makt och inte som deras skriftlärda”.

Sedan är det ju så klart lite annorlunda för dem som där och då lyssnade till Jesus. Vi får hålla till godo med evangelierna som skrevs 40 – 70 år efter händelserna på Golgata. (Och jag som kan ha svårt att komma ihåg vad predikanten sagt när gudstjänsten är slut.)

Jesus modersmål var arameiska så han predikade antagligen på det språket. Evangelierna skrevs på grekiska, som sedan blivit översatt till svenska. Men med det i åtanke tror jag ändå att Jesus är rätt nöjd med det som står i vår bibel.

Så nu tänker jag frossa lite i härliga bibelcitat, men jag gör en liten paus mellan varje så att du kan fundera lite vad de innebär för dig.
Först kommer en väldigt viktig text från Joh 3:16.
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Från Mark 12:30–31 kommer
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Luk 6:35 är inne på samma tema.
”Älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen.”

Joh 13:34–35 skriver också om kärlek.
”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Matt 23:11-13 ger en god regel hur vi skall vara mot varandra.
”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Från Matt 7:12.
”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem.”

Längre ner skrev Matteus i 25:40
”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Men Jesus säger också, enligt Mark 10:15
”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Här kommer en god sammanfattning från Matt 22:37–40.
”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Eller som det sammanfattas i Joh 14:15 .
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.”

Som vi alla förstått. Det handlar om kärlek, kärlek och kärlek.

Till sist ett citat från Paulus 1 Kor 13:2.
”Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.”

En sak är helt klart, kärleken står i Centrum.

När jag var liten cyklade jag varje söndag morgon till Betania i Gunnarskog. Det var ett litet bönehus och där mötte jag snälla farbröder och tanter. De berättade om Jesus, vi fick sätta guldstjärnor i en bok och jag tror att vi fick bokmärken också. Jag minns att vi la pengar i en sådan där sparbössa med en färgad pojke som nickade. Usch. Men framför allt fick jag en barnatro av dem. Den har följt med mig i hela livet och är troligen anledningen till att jag står här bland er idag. Jag växte upp och flyttade. Huset finns kvar men det är inte längre Betania. Vet inte vad det blev av församlingen men jag brukar tänka att jag är ett litet resultat av allt det arbete de lade ner, drivna av anden och med kärlek till Jesus men också människorna i sin hembygd.

Så vi har våra värderingar och med dem växer vi förhoppningsvis under hela livet. Anden försöker leda oss och vi försöker lyssna, men viktigare än alla strävanden och all aktivitet är kärleken.

Amen

Herrens moder, 2024-12-22 (Anders Johnson)

Luk 1:30-35

Om vi tittar lite mer i vår Bibel så ser vi att texten innan handlar om Sakarias som möter Herrens ängel framför altaret. Ängeln säger att hans fru Elisabet skall bli havande och föda dem en son. Det tror han inte alls på. Han och Elisabet är ju gamla. Det är kört för länge sedan. Ni har hört historien många gånger. Elisabet blir havande och den tröge Sakarias blir stum och får inte tillbaka rösten förrän Johannes är född och han får deklarera sin sons namn.

Sakarias och Elisabet fick ett uppdrag som jag är säker på att de uppfyllde med stor glädje och stolthet. Ett föräldraskap har alltid varit viktigt men jag tror att det var ännu större där och då än här och nu.

För Maria var uppdraget av en helt annan kaliber. Hon, kanske 13-14 år, förlovad med Josef, utbildad snickare, väsentligt mycket äldre än henne. Han utbildad i ett yrke, kanske också gått i skola i många år, kunde läsa och kände sin Toran. Hon, troligen analfabet och trolovad med Josef. Hon hade inte haft något att säga till om, och antagligen inte Josef heller. Deras släkt hade bestämt att det skulle bli de två. I princip var hon redan hans egendom. De var redan som gifta. Det gick inte att återkalla. Alla passade på dem. De fick så klart inte vara ensamma innan bröllopet. Och så händer det här för stackars Maria. Gud säger att hon skall bli med barn. Vem skall tro henne? Vad skall Josef säga? Vad skall alla släktingar säga? Otrohet var en dödssynd och kunde bestraffas på sådant sätt. De var ju inte gifta men skammen var fruktansvärd.

Maria tar sitt ok men sover väldigt oroligt de nästkommande nätterna. I Bibeln kan vi sedan läsa att hon reser till sin väninna Elisabet, som ängeln pratade om. Jag tror inte att Maria berättat för någon om vad som hänt henne. Hon är säkert allt för orolig och vill lätta sitt hjärta och diskutera saken med den kloka Elisabet. Men Maria hinner knappt in genom dörren förrän Johannes sparkar i Elisabets mage och hon ropar högt ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria förstår att detta är något riktigt stort. Inte bara en dålig dröm utan ett fantastiskt uppdrag som just hon fått. Det står att hon stannade hos Elisabet i tre månader och jag är säker på att hon med starkt självförtroende reste hem för att ta tag i det som behövde fixas.

Det händer igen och igen och igen. Gud utser helt vanliga människor att utföra stordåd i hans namn. I Gamla testamentet Noa, Josef, Mose, David osv. I Nya testamentet har vi så klart Maria men också Elisabets son Johannes, som helt offrar sig för Jesus. Lärjungarna var ju helt vanliga män, som endast gått i Toranskola och som valde att följa Jesus och efter hans hädanfärd kämpat för tron och kärleken i Jesu budskap. Som ringar på vattnet har dessa män och kvinnor, under generationer i Jesu namn uträttat stordåd. Och det händer också idag. Jesus skickar sin kallelse till mig och till dig. Följ mig. Jag har ett uppdrag till dig. Du behövs här och nu. Du är viktigt för mig. Jag klarar inte att genomföra min plan utan dig. För en del innebär det att helt viga sitt liv åt Jesus. För andra kanske det innebär att be sin första bön på 10 år, och se vart det leder. Maria tog på sig uppdraget. Hon gick genom skam och förnedring. Men med Guds hjälp fick hon med sig Josef i uppdraget.

Temat idag är ju som bekant Herrens moder. Maria blev Jesus mamma. Den som fick huvudansvaret för Jesus de där första småbarnsåren. Det var säkert precis som idag, många nätter med dålig sömn, byta på Jesus så klart. Ett ständigt vakande öga så inget händer. Hon fick vara med när Jesus förvandlades från ett lite bylte som behövde ständig omvårdnad, till en liten människa som börjar utforska världen omkring sig. Så småningom börjar hon inse vidden av ängelns ord. Jag kan tänka mig att det inte bara var av stolthet utan också med en hel del ångest och oro som hon, efter tre dagars sökande, fann den 12-årige Jesus sittande i templet diskuterande med de lärde. Och sedan, när han istället för att jobba som snickare börjar dra runt i landet och predika. Och så kommer det värsta… Först Elisabets son Johannes och sedan Jesus. Fängslade och dödade som kriminella. Jag är säker på att hon, många gånger, i tårar, önskat sig ett vanligt föräldraskap.

Kommer ni ihåg texten från Filipperbrevet, som vi nyss hörde. Det är Paulus, som sitter i fängelse och som försöker uppmuntra församlingen i Filippi. Jag kan tänka mig att om det hade varit möjligt för den gamle Paulus att få trösta och uppmuntra den gråtande Maria hade det kanske gjort tillvaron lite lättare för henne.

Och vet ni vad, jag känner att det är en uppmuntran som även vi kan behöva känna nu när omvärlden är så mörk. Så klart har vi just nu väldigt lite sol men framför allt med tanke på alla de mörka moln i form av krig som aldrig verkar ta slut och regimer och regenter som snarare eldar på än gör freden möjlig. Under hösten har vi också sett det ena klimatmötet efter det andra som misslyckats. Sedan så är ju julen på väg med allt som skall fixas innan. Det är lätt att känna sig stressad, deprimerad och uppgiven. Paulus skriver ”Gläd er alltid i Herren”, ”Herren är nära”. ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Vad jag tror att Paulus försöker säga till oss här på 2000-talet är att trots det mörka, dystra och jobbiga så har vi alltid vår Herre djupt här inne. Han finns redo att lyssna och tar vår oro och ångest på djupaste allvar. Genom att be till honom och berätta om våra bekymmer kan han ta dem på sina axlar och vi kan få det lugn här inne som vi så väl behöver.

Idag är det 4:e advent. Det är två dagar fram till julafton. Jag kan riktigt se dem. Maria är stor och rund om magen. Josef står bredvid och försöker hjälpa till så gott det går. De skall resa till Betlehem och han är säkert väldigt orolig för hur Maria skall klara det. Samtidigt ser jag också en stor lycka både i Marias och Josefs ögon. Att bli föräldrar kommer att innebära något nytt. En framtid med ett hopp om förändring till det bättre. Någonstans känner också paret att barnet i Marias mage kommer att bli något speciellt, även om de så klart inte har en aning. Vi som sitter här vet. Om två dagar föder Maria ett vackert litet gossebarn, i ett stall i Betlehem. Långt borta från Nasaret, där de har alla sina vänner, mormödrar, farmödrar och alla andra som gärna vill hjälpa till. Det är bara de tre. Ni som blivit föräldrar vet hur det blir, och ni andra kan säkert tänka er in i det också. Allt fokus blir på barnet och familjen. Resten av allt vi normalt tycker är viktigt bleknar bort. Inget annat betyder någonting. Så likt Josef och Maria. Vi har några dagar kvar med fix och iordningställande. Kanske skall vi resa bort, kanske kommer någon eller några till dig. Men sedan. Kom ihåg…. lugnet i stallet. Det är bara vi och Jesusbarnet. Allt annat är oviktigt.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).