1 Kung 17:8–16
Apg 4:32-35
Matt 11:28-30
Det är rätt spännande texter vi har idag, tycker jag. Först från gamla testamentet Kungaboken 17. Vi kan väl säga att det varit lite stökigt i Israels ledning och Herren har tröttnat så han skickar en torka till landet som varar i flera år. Men Elia vill han ju ta hand om så han skickar honom först till Kerits bäckravin där det finns vatten och han matas av korpar. Men när det inte regnar på många månader så torkar ju till slut den bäcken också. Det är nu vi kommer in i berättelsen. Elias skickas till Sarefat där en fattig änka tar emot honom. Hon har bara lite mjöl och lite olja i sitt krus. Men precis som när Jesus gör brödundret är hennes mjölkruka och oljekruka magiska. De tar aldrig slut och kvinnan kan föda både sig själv, hennes son och Elia under en väldigt lång tid. Brödet och fiskarna, mjölet och oljan. Samma viktiga insikt trots att det skiljer många år och det är med eller utan Jesus.
Texten från Apostlagärningarna, där vi hör hur inget längre är mitt eller ditt. Alla var så uppslukade av den nya läran. Man sålde allt, lämnade alla pengar till församlingen och levde sedan i ett sammanhang där vår Herre ser till att var och en får vad han eller hon vill ha. Det måste ju varit som ett stort kollektiv och så klart var säkert var och en tvungen att fortsätta dra sitt strå till stacken, gå till jobbet eller göra de ”vanliga” sysslorna i deras gemensamma hem, men man kunde slippa oroa sig för framtiden. Kan dock tänka mig att det var en del pyssel och tankearbete hos dem som försökte administrera och hålla ihop allt och läser man vidare i Apostlagärningarna ser man också att kommunism i den renaste och vackraste formen är väldigt svår att få att fungera i praktiken.
Och så sammanfattningen direkt från Jesus mun: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Ta på er mitt ok jag skall skänka er vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Här har vi fått tydliga och som det känns för mig rätt extrema exempel på hur det kan bli om man lägger sitt liv helt och fullt i Herrens händer. Men det finns faktiskt många, många fler exempel där man lägger sitt liv i Guds händer. Se t.ex. vår pastor Kim. Han har berättat för oss hur han i sin ungdom bestämt sig för att följa i Jesus fotspår. Jag är säker på att han ibland oroat sig över vad han och hans familj skulle äta och dricka imorgon, men han har i grunden litat på att Gud tar hand om honom.
Själv tror jag nog att jag har haft lite svårt för att riktigt lita på det löftet. Klart att man först måste plugga hårt, skaffa sig en utbildning och sedan jobba 8 till 5. Hur skall man annars få mat på bordet, försörja sin familj. Jag kommer från en familj där pappa var lärare och mamma förskollärare. Så det har säkert präglat mig rätt mycket. Men ibland händer saker som gör att man måste fundera lite extra.
För många, många år sedan var jag och min bäste kompis Wolfgang ute på ett riktigt äventyr. Vi tågluffade genom Europa. Hans mamma var musiklärare och hans pappa var pastor och före detta missionär. Det hade gått några veckor och nu var det dags att skaffa oss lite solbränna. Vi bestämde oss för att ta oss till Sardinien. Så först tåget till Civitavecchia där vi sov på stranden och sedan tog vi den första båten över till Sardinien. Vi kom fram någon gång efter lunch. Solen stekte, det var varmt. Vi bar var sina rejäla ryggsäckar eftersom vi hade med oss både tält och stormkök. På båten hade vi fått reda på att det var bara att hålla till vänster, ut från hamnen och gå någon km så var vi framme vid en fin camping vid havet. Vi började gå och gå och gå. Det var VARMT och vi svettades ymnigt. Alltså, inte speciellt kul. Och ingen tillstymmelse till camping. Efter säkert en timme vandrande i solen stannar plötsligt en bil. ”Hoppa in så skjutsar jag er till campingen”, säger mannen bakom ratten. Jag tittar på Wolfgang och han gör det tydligt att det är bara att hoppa in. Mannen presenterar sig som pastor i en lokal församling och han hade plötsligt drabbats av en väldigt stark känsla av att han borde åka mot hamnen och plocka upp några som behövde hans hjälp. Det var väldigt långt till campingen och på vägen dit erbjöd han oss även att komma hem till honom på middag lite senare, vilket Wolfgang vänligen men bestämt avböjde. Väl ute ur bilen var jag ju tvungen att fråga Wolfgang. ”Hur gick det där till? Hur kunde han veta att vi behövde hjälp?” ”Äh, jag bad till Jesus”, svarade Wolfgang, som den naturligaste saken i världen.
Kanske är det så enkelt. Våga lita på Jesus. Våga tro att han kommer att ta hand om dig.
För ett par veckor sedan lyssnade jag på en inspirationsföreläsning av äventyraren Annelie Pompe. Under en timme berättade hon om sina äventyr där resan tog henne hela vägen upp till Mount Everest och ned till 126 m under utan, utan tuber. Hon pratade mycket om äventyr och hur viktiga de är för oss. Men såklart dina och mina äventyr är ju inte samma som hennes. Tror inte att någon här drömmer om just hennes resa, men visst behöver vi alla äventyr. Men de behöver inte alltid vara så stora.
Jag vill komma tillbaka till berättelsen om Elia och nu tänker jag på kvinnan. En helt okänd man tilltalade henne. Hon gav honom vatten, släppte in honom i hennes och pojkens liv, gav honom vatten och bröd och på något magiskt vis blev även de räddade. Vilket äventyr.
Apostlagärningarna där familjer sålde allt de hade för att starta om i den nya rörelsen. Nu snackar vi äventyr…
Men att laga en ny rätt som du inte testat förut är ju faktiskt också ett litet äventyr. Kanske ta en rejäl promenad i eftermiddag på något ställe där du inte brukar promenera. Kanske kan just ditt nästa äventyr vara att våga lita på Jesus lite mer. Våga lyssna på vad han säger här inne. Kanske skall just du ta bilen och hämta upp ett par okända grabbar vid vägkanten. Kanske skall du möta den okände på gatan och ge just honom bröd och vatten. Nu pratar vi äventyr. Våga lyssna, våga tro på att Jesus vandrar med dig, så kommer du att märka att han gör det.
Jag skall strax avsluta med att läsa evangelietexten en gång till, för jag tycker att den är så fin och i den står det ju att vi skall ta på oss hans ok. Jag har aldrig använt ett ok men jag har ju sett hur det är fint utformat för att passa våra axlar. Med hans ok går vi lättare genom livet och han hjälper oss att finna våra äventyr som är så där lagom stora för oss.
Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Amen