Jesus skapar tro, 2020-01-26 (Bengt Ekelund)

Joh 4:46–54

För den som inte tror kommer tecknet först och tron sedan. För den
som tror kommer tron först och undret sedan. Jag skulle visa
exemplet med en sked i en mugg. Om skeden hoppar ur koppen, tror
jag. Jag tog den med handen och lade den på bordet. Nja, jag vill att
den hoppar i också, för att jag ska tro. Jag satte i skeden igen. Den
som inte tror vill ha fler tecken. För mig som tror är det ett under att
jag med min hand kan lyfta ur och lyfta i skeden. När jag sedan slog
ihop min Bibel, stötte jag tydligen till skeden, för den hoppade ur
muggen. Jag sökte efter lite tankar kring tro och vetande för att
belysa vad det är för tro som Jesus skapar. Ulf Jonsson skriver i
tidskriften Signum 2003 och 2013 om tro. En del av det kanske
upplevs som självklart men det är nyttigt att sortera vad vi kan mena
med att ”Jesus skapar tro”.

Man kan skilja på tron som attityd och hållning och tron som lära. Och man kan skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro.
1. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver
man den som ”tron att”. Den kognitiva tron innebär ett
försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller
sig på ett bestämt sätt.
2. Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron
är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på
en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den
fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir
klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän
är något annat än att man bara är övertygad om att vissa
påståenden om ens vän är sanna. Den fiduciella tron
förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin
eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt
förtroende.
3. Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är
den tro som grundas på information som vi fått från
andra. Detta är nog den allra vanligaste formen av tro. En
mycket stor del av våra kunskaper bygger på information
som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel på
information som vi får genom media om händelser i
fjärran länder. Och vi litar på expert-utlåtanden. I likhet
med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella
tron element av kognitiv tro. Och precis som den
fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till
andra.
(Den religiösa tron är enligt kyrkofadern Thomas av Aquino
(1225–1274) sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva
tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella
tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad
av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande
av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. En fullödig
kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Mannen med en sjuk son, trodde antagligen redan på Guds existens. Jag antar att han ganska väl kunde lagar och bud, utifrån sin högt uppsatta funktion. Det som händer, är att han gör som Jesus säger åt honom. Han går hem när Jesus säger åt honom. För att förstärka vad han vill tro, söker han bevis och frågar när sonen blivit frisk. Då ”kom han till tro, liksom alla i hans hus”. Vi kan se hur trons olika aspekter är delar av processen. Försanthållande, tillit och delande. Att tron har olika dimensioner är ett stort dilemma i vår tid. När Migrationsverket ska hålla förhör med människor som konverterat till en kristen tro, sägs det att man kan få detaljfrågor om bibelställen, kyrkosyn, samfundskunskap osv. Jag kan undra hur relevanta vissa av dessa frågor är när ens barn ligger för döden? Jag kan egentligen bara ”bevisa” min tro genom mitt sätt att leva. Lite senare i Johannesevangeliet, efter den övertydliga berättelsen om mannen som efter att ha blivit helad blir anklagad av prästerna för att bära på sin bädd när det är sabbat, säger Jesus ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Den tron verkar inte alls handla om texter, skrifter eller regler. Det är att gå från död till liv. Från det inmurade, till frihet. Många kan idag säga att man tror på en högre makt, man kanske till och med tror på de tio budorden. Men när det kommer till relationen med den högre makten och tilliten till dess företrädare är det sämre. Till viss del handlar det förstås om vår tids individualism. Jag går hellre dit min näsa pekar än att jag lyssnar på någon annan. Å andra sidan missbrukas makt och förtroende både av politiker, tjänstemän och religiösa företrädare. Hur ska jag då göra för att hitta den verkliga tron och tilliten, både för mig själv och den här världen? Den högt uppsatte mannen hade ångest för sin son. Jag oroar mig också, för klimatet, maten och hela framtiden. Jag tror flera av oss kan ana hans oro. Ja ibland handlar det om att fortsätta gå. Nästa veckas evangelium handlar om hur lärjungarna kämpar i motvind på sjön. Då visar sig Jesus och säger ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Jag har kunskapen, jag har relationen. Just nu handlar det om att leva på den tilliten. På anstalter och häkten finns mycket förtvivlan i botten. Ibland orkar ingen prata om den, men den finns där. Jag känner den. Den skulle kunna få mig att vända i dörren, men jag går in. Och jag återkommer. Jag delar den fast den inte uttalas. Och ibland får jag bekräftelsen: ”det betyder så mycket att du kommer, även om jag inte orkar prata med dig.” Tyvärr är det så att en del svar får jag inte förrän jag går. Jag kan vänta på de rätta tecknen, men aldrig bli övertygad. Jag kan också välja att prova livet. Jag fuskade en gång i skolan, med en ekvation i matte. Jag skrev rätt svar och läraren frågade hur jag kommit fram till det. Jag visste inte. Då sa han att det hade varit bättre om jag kommit fram till fel svar men förstått hur processen såg ut. Så är det med livet och tron. Det hjälper inte att kunna de rätta svaren. Det handlar om att leva, i tro och tillit, även om det blir fel ibland. Amen

Kristi återkomst, 2019-11-24 (Bengt Ekelund)

Joh 5:22–30

”Sluta försöka vara god”, skriver Desmond Tutu. Med betoning på försöka.
Jag tog det som en utmaning för några år sedan. Att möta en människa
som väcker medkänsla är en utmaning i sig. Alla mina klockor ringer. Först
kanske klockan som gör att jag tycker synd om personen. Sedan kommer
vad kan jag göra? Sedan kommer varningsklockorna. Tänk om personen
är farlig. Tänk om personen är krävande… sedan går jag därifrån. Att sluta
försöka vara god är att försöka vara där den behövande är, utan att göra så
mycket. I alla fall utan att göra för mycket. (Det passar mig utmärkt, skulle
någon säga.) Men jag tror också att det är så att det ibland är min närvaro
som är det som behövs. Jag låter behovet söka upp mig i stället för att jag
jagar behovet. Många som jag möter till vardags är upptagna av hur det
kommer att gå sedan. Hur Guds dom kommer att se ut. Å ena sidan är
man väldigt rädd för att man gjort fel, å andra sidan ska Guds rättvisa
uppenbaras, där man ska få upprättelse för alla oförrätter man blivit utsatt
för. Jag tror att rädsla är en dålig drivkraft. Jag tror också att skuld och
skam är dåliga drivkrafter. Många gånger är också mitt eget behov av att
hjälpa till, den ständiga aktiviteten, något som förhindrar den verkliga
hjälpen.

Jag vet ju inte med vilka känslor du går till en gudstjänst med rubriken
Domssöndag. För mig är det nog ändå spontant så att när jag hör talas om
domen, att det är något negativt, att jag ska dömas för något jag gjort eller
för den delen inte har gjort. Skammen. Att jag inte duger som människa.
Jag har också svårt att komma ifrån bilden av den återkommande
människosonen som ska skilja får och getter åt, där de fromma kommer till
himlen och vi getter får sticka och brinna. Kanske är det en ganska utbredd
känsla inför tanken om att stå inför en domare, att bli avslöjad. Men det är
också en ganska naiv tanke. Å andra sidan att det ”nog inte är så farligt” är
också ganska naivt. Jag vill skala bort det ödesmättade, men inte därmed
presentera den gyllene medelvägen eller balansakten att gå något slags
mellanväg. Matteus skriver till judar. Hans evangelium visar likheter mellan
Mose och Jesus. Men det är också det utvalda folket som utmanas. De
som tänkte att det var tillräckligt. Att Gud sagt sitt. Det stora problemet är
nog mest när jag glömmer att Jesus talar om här och nu. Hur jag är med
min medmänniska och min omvärld. Någon frågar mig om jag tror att vi
lever i den yttersta tiden. Jag brukar svara att det inte spelar så stor roll.
Om jag dör i morgon så är den här dagen min yttersta tid. Om du också dör
eller hela världen går under spelar så sett ingen roll, för det är mitt liv jag
ändå måste svara för. Men jag tror alltså mer att det handlar om att hjälpa
oss att förstå skillnaden mellan att göra gott, med baktanke, eller att låta
Guds kärlek ta sig uttryck i mitt liv. Getterna som inte gjort något för de
minsta säger ju ”Jomen, hade vi bara vetat att det var du, hade vi ryckt in
med en gång”. Vi förstod inte att vi kunde få poäng, att någon såg. Fåren
säger ”vi såg inte dig, men vi såg en människa. Någon i nöd. Vi var bara
där.”

Att tjäna sin medmänniska handlar egentligen inte varken om att förtjäna
eller förlora något. Det du får hade du aldrig räknat med och det du ger är
inget du kommer att sakna. När du står i det godas tjänst fylls liksom
tomrummet upp av något du inte visste fanns. Du måste våga ge för att få.
I texten från Johannesevangeliet finns en dubbelhet som hjälper mig att se
att domen inte bara är något som kommer sedan, i slutet. Jesus säger ”den
stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds röst och de
som hör den skall få liv.” Det handlar om att komma till tro, att kapitulera för livet, från mina egna lösningar och överlåta eller överlämna mig i livets
händer. Och visst låter det dumt att inte göra det, när man ser det så? Livet
är ena alternativet, döden är det andra. Och återigen så är det inte vad
som händer i döden som är fokus, utan vad livet har att erbjuda. Någon har
sagt att den dom vi möter på Domssöndagen är den enda som inte kommer från oss själva eller från andra människor. Och den som dömer
mig är en som ser på mig med kärlek. Eftersom jag bara har mina egna
mänskliga erfarenheter att tillgå för min tillit tar det tid för tron att djupna.
Det är lätt att försöka skynda på mognandet eller skyla över bristerna med
de inbyggda försvaren. Jag försöker göra gott, jag vet ju hur man gör i
princip. Men det är inte säkert att det kommer inifrån och att det är rotat i
min tro och tillit. Kanske är det därför som den som blivit fråntagen sina
skydd också är den mest generöse? När jag inget har att förlora vågar jag
lättare ge.

Att stå inför en domstol har ytterst två syften. Det ena är att bestraffa mig
för de fel jag begått. Det andra är att jag kan bli rentvådd. Vilket gammalt
ord! Rentvättad. Syndfri. Tänk om den värsta domaren är jag själv. Tänk
om jag skulle lita på mina gåvor och förmågor och låta dem utvecklas
genom att använda dem. Det kan vi öva på i församlingens gemenskap.
Som en gemenskapens motrörelse till ett samhälle som bara ser individer.
Som en hoppets motrörelse i en värld som säger ”allt blir bara värre”. Som
en modets motrörelse i en tid som säger ”var rädd för allt och alla”.
Nästa söndag påminns vi om honom som kommer att kalla, föra, samla,
befria och ge mod. Gå ut i tjänst för Gud.
Amen

Friheten i Kristus, 2019-09-08 (Bengt Ekelund)

Friheten i Kristus är dagens tema. Jag arbetar dagligen med fångar, killar,
eller intagna på tre olika fängelser. I våra samtal kommer just frågan om
frihet upp, av naturliga skäl. Som i så många andra sammanhang börjar vi
med att definiera vad vi menar med ordet. Jag menar, frågan tror du på
Gud, styrs naturligtvis av dina föreställningar om Gud. Inför frågan vad är
ett rättvist samhälle, behöver vi kanske definiera både “rättvisa” och
“samhälle”. Så vad är frihet i Kristus? Jag möter människor i fångenskap
som ändå bär en inre frihet och jag kan själv känna mig både bunden och
fången ibland, även om jag lever utanför staket och murar. Det beror på
hur bokstavlig jag vill vara och det beror till exempel på om jag menar
yttre eller inre frihet. På anstalten tar jag med mig min mobiltelefon till
expeditionen men inte ut på avdelningarna. Där är det ändå ingen annan som har mobil. När jag sedan sätter mig på pendeltåget för att åka hem, sitter både jag och de flesta medresenärerna med nacken böjd och blicken
fokuserad mot mobilen. Var är jag fri och var är jag fången?

I ett sommarprogram i P1 pratade läkaren mm Anders Hansen om några
psykologiska effekter av att vi tror att mobilen är livsnödvändig. Man satte i
ett försök två för varandra okända personer vid ett bord, för att föra ett
samtal. Hos några la man en mobil på bordet och hos andra inte. Hos
dem som inte hade mobilen på bordet flöt samtalet bättre än hos dem
som hade en mobil framför sig. Trots att ingen av dem ägde mobilen.
Efter det programmet gick jag och köpte en gammaldags väckarklocka,
eftersom även nattron störs av om du har mobilen bredvid eller i din säng.
Jag somnar inte heller till den skimrande snabbföränderliga skärmen.
Sitter du i fängelse slipper du i alla fall den frestelsen…

Det finns i vår evangelietext idag, den om den krokryggiga kvinnan, en
dubbelhet av både skuld och skam. Kvinnan som Jesus kallade på (så
var det) var numera krokryggig efter att ha plågats av en sjukdomsande i
arton år. Det är från 2001 om vi vill ge det lite perspektiv. Vi vet inte om
sjukdomen gjorde henne krokig eller om det var så att människors dom
över hennes tillstånd så småningom gjort att hon kroknat. – Och nej,
det fanns inte mobiler på den tiden så det kan inte ha varit det!
Det sägs att skuld på olika sätt kan betalas och även förlåtas. Skam
kommer inifrån människan själv och handlar om värde och värdighet.
Något eller någon kan förstås trigga känslan av skam, men den är mer
som en öm tå som någon trampar på, medvetet eller omedvetet, tänker
jag. Därför tänker jag också att det nog snarare var upplevelsen av skam
som gjorde kvinnan krokryggig, mer än hennes sjukdom. Skammen lär i
alla fall ha påverkat hennes kroppshållning. Det händer i flera berättelser
om när Jesus botar, att prästerna inte befriar utan närmast trycker tillbaka
ner igen den som blivit botad. Men Jesus sätter hela tiden människan i
centrum. Människans väl före lagens bud. Man fick enligt lagen vattna sin
boskap, men man fick inte knyta knutar. Om man fick bry sig om sina djur,
varför skulle man inte få bota en människa?

Varje vecka firar jag nattvard minst en gång, med män som sitter i
fängelse. På Jesus uppdrag kan jag tillge dem förlåtelse, när de bekänt
sin synd. Som du och jag. Men det tar mycket mer tid och engagemang
att komma tillrätta med skammen. Att verkligen tro att jag är värd att räta
på ryggen. Vi har ett samhälle som ofta säger att även om du avtjänat ditt
straff, så är du ändå inte värdig att komma tillbaka. Och många känner
bara till droger, kickar och brott som botemedel i de krökta ryggarnas
gemenskap.

Ett begrepp som dykt upp på senare tid på tal om skam är flygskam. Jag
vet att det inte är bra för miljön att flyga. Ändå flyger jag. För att slippa en
del av skammen kompenseras min resa med en avgift. Om den avgiften verkligen går till att förbättra miljön vet jag inte. Men mitt samvete stillas.
Anser jag att nötköttsproduktionen är negativ för klimatet äter jag kanske
halloumi i stället. Jag fäste mig vid en rubrik för en tid sedan “Hellre skam
än halloumi”. Artikeln gick ut på att det i grunden är bättre att diskutera de
stora klimatfrågorna än att stilla sitt samvete med detaljer. Och det är väl
också här så att det är lätt att blanda samman skammen med skulden.
Man känner flygskam och betalar en avgift. Man känner köttskam och
väljer annan mat för att stilla sitt samvete. Men skam kan inte betalas,
botas eller kompenseras bort. Den handlar om min värdighet som
människa och präglas av min bakgrund. Skam kan egentligen bara älskas
bort. Att bli sedd och värderad som människa, är det som på djupet kan
hela min skam. Att bli medveten om att jag är älskad och försonad, mitt i
min otillräcklighet av nåd. Det är väl först då jag kan ta itu med det som är
uttrycken för min längtan? Det är så jag tror det ofta är. Jag längtar efter
helhet, värde och värdighet. Men det är lätt att söka i fel källa. Det är lätt
att söka tröst istället för upprättelse. Jag väljer den genaste vägen till det
som andra verkar sätta värde på. En av ledarna för 12-stegsrörelsen, AA,
NA osv. talade om livet som en kurva med uppgångar och nedgångar,
toppar och dalar. Som missbrukare, sa han, sökte jag alltid topparna. Till
slut kom en djupare dal än någon tidigare och jag kunde bara falla. Och
vägen upp var med hjälp av de tolv stegen. Jag tänkte, som icke
missbrukare, att så där gör jag också. Om jag kan välja mellan att må
dåligt eller att se på teve, väljer jag så klart teven. Mår jag riktigt dåligt
köper jag en ny teve. Men, sa mannen, nu vet jag att så är livet, toppar
och dalar men dalarna är inte lika djupa och farliga nu när jag lärt mig att
livet går i vågor.

Om du bara blivit bekräftad och sedd i dina misslyckanden behöver du
öva dig i att vara älskad. Ingen av oss förtjänar eller kan förtjäna Guds
nåd. Det går liksom inte att kompensera synd med mer kollekt eller
vackrare sång. Nåden kommer till dig. Ur den växer det goda fram. Då
kan du stå rak i ryggen. För du är fri i Kristus.
Amen

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen