Matt 28
Kristus är uppstånden!
Påskdagens jubelrop är ett obändigt hopp som hörs över världen. Nu – den västerländska påskens kyrkor. Nästa helg – i de österländska. Kristus är uppstånden, dödens makt är bruten. Mörkret har gått över till ljus. Hoppet är. Det är inte ute med oss.
Varje påsk har kyrkan genom århundraden påmint om detta och så bekänt en okuvlig tro på det omöjligas möjlighet, mirakel, under och ett hopp som trotsar ondska, mörker och död. Kärlek är starkare än hat.
Vi jublar. Och vi förkunnar. Låt vara att det ibland är med ett stänk av ”jag tror – hjälp min otro”. Må så vara, men på påskdagen tillåts vi triumfera och stödja varandra till tro bortom rimligheten.
Det är en ömsint text som möter oss i Matteusevangeliet. De båda Mariorna kom till graven efter sabbaten. Tidigt i gryningen. Jag kan ana deras sorg och vemod. Det var ju inte så här det skulle sluta. Med en begraven mästare. Så kom jordskalvet. Och ängeln. Vakterna skakade av skräck, och antagligen kvinnorna också, för ängeln vänder sig till Mariorna och säger åt dem ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus. Han är inte här.”
Maria och Maria vänder tillbaka från graven fyllda av bävan och glädje, för att berätta för lärjungarna.
Såklart bävan och glädje blandades, tänker jag. Hoppet att det verkligen har hänt. Och tvivlet; Det här stämmer väl inte? Det kan väl inte vara möjligt? Finns änglar? Och stenen, hur kunde den flyttas? Men han sa ju… tänk om det är sant, eller?
Och där kommer han, Jesus. Också han säger till dem, liksom ängeln, ”var inte rädda”.
Matteusevangeliet ger kvinnorna huvudrollen i uppståndelseberättelsen. Det är de som ser undret, som möter Jesus, får vara budbärare till de elva lärjungarna. De ska alla gå till Galileen, och där får de alla se honom. Men några, kanske till och med många, tvivlade.
Bävan och glädje, tro och tvivel, rädsla och förundran, ja, många känslor blandas. Och nog är det så. Ofta.
Matteus byter scen några verser mitt i texten, bort från kvinnorna till översteprästerna, de äldste och soldaterna, som skapar alternativ fakta. Det som hade hänt vid graven var att lärjungarna rövade bort Jesus. Det var ett rykte som fick stor spridning. Vi kan känna igen det från andra sammanhang. Hur det berättas något, sedan kommer alternativ fakta som säger att så är det inte alls. Vad är sant och vad är falskt? Vem i hela världen kan man lita på?
Jag tänker på sprickan. Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in. Matteus berättar att när Jesus dog, brast förlåten i templet, gravar öppnades och jorden skalv. Jorden skälvde, då liksom på påskdagens morgon. Inte ens marken var fast under deras fötter.
Jag vill tänka ihop tro och tvivel. Glädje och bävan. Och sprickan. Det är få stunder i livet jag varit endast lycklig eller endast säker och trygg. De gånger jag känt att jag gjort något rätt eller bra – bara – är också lätträknade. Det finns oftast en annan sida. Är jag lycklig kanske jag är orolig för att olyckan lurar bakom hörnet. Har jag känt mig lyckad finns ett tvivel om jag uppfattat saker och ting rätt. Är jag trygg undrar jag vad jag missat.
Och faktiskt är det lite på samma sätt fast tvärtom om jag känner åt andra hållet. Det är väldigt sällan jag upplevt ett kompakt mörker, för nog letar sig en strimma av ljus och hopp in någonstans. Jag vet inte om det är så för flyktingbarnet eller hos människor som lever i krig, konflikt och utsatthet. Någon gång har jag sett det, hur ljuset sipprat in där jag tycker att det verkar så mörkt att leva.
Så idag, den här påskdagen, låter jag den tomma graven vara en spricka i vår mänsklighets tillvaro, där all logik säger att den som är död är död, som trotsar mörkret och låter ljuset sippra in. Rakt in i vår värld och trotsa allt mörker.
Maria och Maria, dessa båda kvinnor som får möta den uppståndne först av alla känner Jesus. Det är inte mirakelmannen de möter, utan det är en människa de har levt med, kämpat med, varit hungriga tillsammans med, vandrat, hoppats, förtvivlats. Maria och Maria möter Jesus som de har kommit att lita till. Som har hjälpt dem att räta sina ryggar och orientera i livet. De har hos honom funnit en kärlek som hjälpt dem bortom sina egna – och andras – sprickor. En gudomlig kärlek. Omotiverad och allomfattande. Världens ljus.
Så låt oss trotsigt och hoppfullt, med tro och tvivel, kanske till och med bävan, i den tid som är när vårens skira grönska börjar skönjas samtidigt som hela världen lever som i förlamning och oro ta emot sprickan av ljus som kommer emot oss i den tomma graven.
Kristus är uppstånden!