Guds mäktiga verk, 2019-03-24 (Gustav Fridolin)

När jag läser söndagens texter inför Maria bebådelse slås jag av hur mycket de handlar om förändring. Om bävan och förväntan inför hur det egna livet och hela världen kommer förändras. Jag har fått friheten att förhålla mig fritt till uppgiften att stå här och kommer inte utgå från texterna, men ändå tror jag att det jag har att säga handlar en hel del om just detta.

Jag tänkte låta stunden vi får här tillsammans börja och sluta i frågor jag en gång fått. Båda har ställts av människor jag imponerats av, som haft den där förmågan att fånga ens hela intresse, som ställt de där frågorna som tvingat mig att tänka.

Den första frågan ställdes av Zaida Catalan. Ni minns henne kanske från rapporterna om hennes död, för två år sedan. Den svenska FN-experten som mörades i Kongo.

Zaidas liv var kort, men helt fokuserat runt en fråga. Hennes mamma Maria berättade en gång för mig att Zaida kom till henne som barn och undrade hur hon skulle kunna göra allra mest förändring. Och Maria viftade inte bort undran, som man så lätt gör med barns, utan tänkte efter och svarade: ”Jurist”, tror jag. ”Då kan man förändra”.

Zaida blev jurist. Hon använde sin kunskap där den behövdes som mest. Första gången hon åkte till Kongo var det för att utbilda landets polisstyrka i genus och jämställdhet. Efter det hade hon uppdrag för EU och FN, bland annat i Gaza, innan hon återvände till Kongo. Då var hennes uppgift att söka efter bevis i en av dessa blodiga bortglömda konflikter, för att kunna ställa ansvariga till svars för förtrytelserna i ett krig som förser oss alla med mineralerna vi använder till våra telefoner och datorer, innan de blir till skräp när vi kastar oss över nyaste modellen.

Bevis som Zaida och hennes kollegor hittade kunde döma en tidigare oberörbar krigsherre och parlamentariker. Idag skakar han galler, och en reva har gjorts i den kultur av straffrihet som dessa män trodde att de verkade i. Eller inte har gjorts, förresten. Zaida gjorde det. Hon förändrade världen. Och till slut blev det också hennes död. Hon mördades i Kongo och vi väntar nu på att alla de som inte ville att hon skulle hitta fler bevis, alla ansvariga för mordet på henne, straffas.

Zaida sökte svaret på en fråga.

Vi delade ett par år i ungdomspolitiken. Åkte nattåg, besökte gymnasieklasser, peppade lokala fritidspolitiker. Och varje gång hon mötte en ny person, då formulerade hon den. Ställde den till någon som tvekade inför att engagera sig, någon som kanske i sig bar kraften att göra förändring men som fortfarande behövde övertygas, så ställde hon samma fråga.

Hur tycker du framtiden ska se ut? Om vi fick börja om, sa hon, om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Sedan ett par år tillbaka brukar jag bära frälsarkransen runt armen. Det var inget överlagt beslut, min dotter Charlie hittade den i ett församlingshem och vi köpte varsin, en i vuxen- och en i barnstorlek. Men jag trivs med den. Den blir en liten påminnelse, och ibland frågar Charlie vad pärlorna betyder.

De här två, de klarast lysande, är kärlekspärlorna. Martin Lönnebo, biskopen bakom frälsarkransen, beskriver ibland att de är två för att manifestera kärlekens övergripande betydelse för den kristna tron. En för kärleken vi får, av andra, och av Gud. Och en för kärleken vi ger.

Den där andra kallas också offerpärlan.

Min pastor Anna-Karin Klingsbo i Rissnekyrkan påminde om det i sin predikan just innan fastan. Och hon talade såklart om klimatet.

Vi är vana vid att tänka på det vi behöver göra för att möta klimathotet som uppoffringar. Sådant vi behöver ge upp.

Det är väl därför det skrämmer så många. Och får politiker och företagsledare och andra att lova att det ska gå att bara fortsätta som innan. Flyga som innan. Äta som innan. Köra som innan. Leva som innan.

Förra veckan var flygbranschen på besök i utskottet i riksdagen där jag sitter. De beklagade sig över att det inte fanns tillräckligt med fakta i klimatdebatten. Och så berättade de att de minsann har idéer om hur flygets utsläpp kan minska med 30 procent per flygresa. Och då behöver vi ju inte göra något. Det var bara det att samtidigt som utsläppen per mil skulle minska, så tänkte de sig att antalet flygresor skulle fortsätta öka. Så mängden utsläpp skulle i slutändan, ändå bli detsamma eller mer.

Vi kan inte fortsätta som det varit.

Det kommer bli förändringar. Uppoffringar.

Så ser jag på frälsarkransen. Kärlekspärlan som är en offerpärla.

Att man ger något, för att få något större.

Och jag tänker på resor jag gjort. Förmåtts göra. Till Bryssel fram och tillbaka. Sent hem till barnen, trots att jag hellre hade kunnat mötas över länk. All ny mat jag upptäckt när jag valt bort en del av köttet. Samtalen jag haft med människor på tåg. Skrattet hos Charlie när jag berättade för henne att bilen kör på biogas, på hennes äppelskrutt som hon lägger i kommunens bruna påse. Vad jag fått, när jag gett upp.

Jag har mött så många oroliga ungdomar de senaste åren. Jag har läst så mycket klimatrapporter, och kommit att dela oron. Jag har sett hur oron blir rädsla.

Förra fredagen mötte jag av en slump några av dem, på Mynttorget. Där de stod med tusentals andra. Och log. Kände styrkan i att vara många. Kraften i att göra förändring.

Maria Ojala heter en forskare vid Örebro universitet som tittat på detta med oro, stress och ångest över klimathotet bland unga. Och hon upptäckte i sin forskning att det inte var de ungdomar som faktiskt visste mest om hur allvarligt klimathotet är som var mest oroliga. Lite svårt att förstå, tills hon korskörde sina data. Och insåg att de som visste mest, också var de som gjorde mest. Som engagerade sig tillsammans med andra. Gjorde förändringar i sitt liv, och tillsammans med andra.

Offrade något. Och fick så mycket mer.

Jag minns när Greta satt där ensam, de första dagarna utanför riksdagen. Någon som stannade och tog hennes flygblad. Jag gick förbi, gav henne en skolbok. Uppmanade henne att använda sittunderlaget, som man gör. Oron lyste i hennes ögon. Det gör den fortfarande. Men nu syns något mer. Beslutsamheten. Hon satte sig ner, och fick en generation på fötter. De kommer aldrig sitta still något mer.

Och i det har de fått något större, än allt vi kan behöva avstå.

Anna-Karin delade en annan biblisk bild jag inte helt kunnat släppa. Ur Matteusevangeliet, en del av texterna för två veckor sedan. Hur Petrus reagerar när Jesus berättar att han kommer lida och bli dödad av de äldste och översteprästernas och de skriftlärdas beslut, men på tredje dagen ska återuppstå igen.

Petrus tar Jesus avsides och säger ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Petrus, som följt Jesus som en av de första, som sett sin svärmor bli helad, som bar så stor tillit till Jesus att han ville följa honom på vågorna, som bekänner sin tro längst upp vid Genesarets sjö: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Nu står han där och säger som nej till hela påskens budskap. Han hör att Jesus ska lida och dö, och då kan han inte höra mer.

Han hör inte vad som kommer sedan.

Kanske är det här inte en berättelse som passar när vi talar om det verkligt världsliga. Världen vi delar. Men det stora med Jesus gärning var ju att Gud genom honom delade det världsliga med oss, och gav oss ledtrådar för att försöka förstå hur vi ska leva med varandra.

Och jag tror att en av sakerna vi har att förstå är att vi kan åstadkomma något bättre.

För att uppbåda kraften att möta klimathotet måste vi övervinna det som hindrar, inom oss.

Och jag tror ett av de största hindren är att vi inbillar oss att det här är den bästa av världar. Att det här är det bästa vi människor kan åstadkomma. Att inget finns att offra, utan att det blir sämre. Att allt vi har är värt att bevara.

Om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Och jag vet att det är så mycket. Så mycket jag vill ha kvar. Högteknologi och läkekonst. Resor och badbaljor. Kolonilotter och teatrar. Bibliotek och skolor.

Men också mycket jag är beredd att offra.

Hela den här ekonomin där vi ska köpa ny mobil så fort Apple vill det. Där vi springer allt fortare för att köpa allt mer. Det som bygger bergen av elektronikskrot på Afrikas stränder. Tvingar ner barnen djupare i Kongos gruvor. Fyller haven och fiskarnas magar med plast. Där vi, som någon sagt, jobbar mer för att kunna köpa sådant vi inte behöver för att imponera på sådana vi inte känner. Där vi sliter planeten, och bränner oss själva.

Nog måste väl vi människor kunna något bättre än så.

Och, handen på hjärtat: Vem lever egentligen som vi gjorde för femton år sedan? Vem äter exakt samma mat? Reser på samma sätt? Till samma ställen? Lika ofta? Kommunicerar med sina vänner på samma sätt? Om samma saker? Jobbar med exakt samma uppgifter, på samma sätt?

Varför skulle vi då stanna upp just här, fortsätta göra allt precis vi gör nu?

Frågan är inte om vi ska förändra oss, utan hur. Vad vi vill bevara, vad vi kan offra. Vad vi vill använda vår förmåga till förändring till.

Och det leder mig till frågan jag fick, som jag tänkte landa vår stund i.

Den kom från Charlie, min dotter.

Det var efter Lilla Aktuellt. I somras. När solen brände åkrarna. När korna hotades av nödslakt. När det klimatforskarna varnat för var här, när vi fick en försmak av vad som kan bli vardag.

”Kommer det regna igen?” frågade hon.
Och jag sa att ja, det kommer regna snart.
”Kommer miljön bli bra då?” frågade hon. Och jag såg oron i hennes ögon.

Vad svarar man?

Jag sa att miljön mår dåligt, just som de sagt på Lilla aktuellt. Men att vi fortfarande kan göra något åt det. Att vi fortfarande har tid att förändra.

Det är sant.
Än så länge.

Och jag tänkte att jag aldrig vill behöva ljuga för henne.
Att för det, för att hon ska få uppleva Guds mäktiga verk, är det värt att offra vad som krävs.

 

2 reaktioner till “Guds mäktiga verk, 2019-03-24 (Gustav Fridolin)”

    1. Hej Åke!
      Jag håller med om att det är viktiga tankar som Gustav delar. Jag ser inte att det är någon konflikt. Evangelium betyder ju det glada budskapet, och där kan jag hålla med om att detta inte enbart är glada nyheter, samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på olika sätt hjälper varandra att påminna oss om att vi måste värna den jord vi lever på. Slutligen, Gustav säger dessutom det här som medlem i en Equmeniakyrka. Han var inbjuden av mig i egenskap av vän och inte som politiker. Jag hoppas att du liksom jag ändå kan ana evangelium i tankarna. Med vänlig hälsning, Kim

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *