Guds mäktiga verk, 2026-03-22 (Jonas Thorängen)

Jungfru Marie bebådelsedag

Psaltarpsalm: Psaltaren 147:7–15
Gamla testamentet: Första Samuelsboken 2:1–10
Epistel: Kolosserbrevet 1:15–20
Evangelium: Lukasevangeliet 1:26–38

Se upp!
Se mot Öster!

Lyft era hjärtan från mörkret.
Vänd er mot ljuset som gryr.

Ty från Öster kommer Uppståndelsen.
Från Öster bryter Kristi ljus fram.

Natten viker, graven är tom.
Döden är nedtrampad.

Se mot Öster –
där går Rättfärdighetens sol upp.

Den här söndagen har allt!
Det känns ju som vi knappt kommit förbi julen, vi lever i fastan, vi är liksom på väg upp till Jerusalem för att fira påsk, påsken kommer mycket snart, och nu påminns vi om att det är nio månader kvar till jul – tack för den påminnelsen!
Denna söndag är en paus i fastan, en festdag mitt i övningarna att avstå. Fastan då vi övar oss att fokusera på det viktigaste, en tid för eftertanke och enkelhet – men idag är det festdag. I fredags var det vårdagjämningen och nymåne och på onsdag den 25 mars är det våffeldagen. Och våffeldagen hänger just ihop med vår söndag eftersom Jungfru Marie bebådelsedag också kallas Vårfrudagen, och när man säger Vårfrudagen tillräckligt många gånger och blir lite slarvig med uttalet så vipps så har vi Våffeldagen.
Den här söndagen har allt – Upp som en sol och ner som en våffla!
Jungfru Marie bebådelsedag, med temat Guds mäktiga verk – en festdag – Kanske ska vi få festa med våffla?

Vi har just hört berättelsen om hur Maria får besök av ärkeängeln Gabriel. Dagens ämne, ”Guds mäktiga verk”, anspelar på det mäktiga i hur barn blir till, tänker jag mig. Det är mäktigt, att som vi känner till idag, att könsceller från två individer möts och sammansmälter så börjar en celldelning som i de flesta fall leder fram till att en liten, liten hjärtpuls börjar slå – vad är det som gör att hjärtats rytm börjar? Celldelningen fortsätter och så småningom så föds en unik individ. Unik men ändå en människa med fingrar och tår, alla sinnen och en hjärna som klarar av enorma beräkningar, lagrar minnen och kan utföra kreativa processer. Därtill alla funktioner som vi tar helt för självklart, så som matsmältning och att vi andas, hjärtat slår och blodet syresätter hela vår kropp – …”vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud” (Ps 8:5-6). Visst är det fantastiskt? Guds mäktiga verk.

I den här berättelsen är också själva havandeskapet bortom vår vetenskapliga förståelse av hur det går till att bli med barn. Här hävdas det också att hon ska bli havande efter att Helig ande kommit över henne. Det är mystiskt och märkligt – Guds mäktiga verk.

Hade jag läst en nyhetsartikel om denna händelse idag, att Gud på detta sätt skulle avisera sitt inträde i människan och i oss som ett mänskligt kollektiv, så skulle jag nog tänka att, ”Det här är omöjligt.” Och kanske något senare om jag då ändå skulle vilja tro det, tänka att ”det här är ju för bra för att vara sant”.

Den kritiska rösten i mig fortsätter. Att en ängel kommer till en annan människa på detta konkreta sätt verkar ovanligt, minst sagt. Och Maria reagerar med rädsla – det verkar inte höra till vanligheterna heller för henne att få besök av en ängel. Och ändå förmår sig Maria att ställa frågor. Det är anmärkningsvärt att en ung tjej överhuvudtaget ställer frågor, och som här kritiska frågor till denna man-lika ängeln Gabriel. Att hon vågade.

Utifrån våra tiders kunskap så är det också upprörande att ung tjej får detta tills synes helt orimligt tunga och stora ansvar. Det sägs redan här av ängeln att ”barnet kallas heligt och Guds son.”
Vad skulle allt detta kunna innebära? Att en tonåring ska bli gravid är i sig ett bekymmer för oss, men att därtill bära Guds son! Vad skulle det kunna innebära? Att vara gravid och föda är livsfarligt. Det är med livet som insats. Men Maria accepterar uppdraget. Eller hade hon verkligen möjligheten att göra ett val?

Jag får också acceptera det historiska faktum att barn trolovades med män på den tiden. Jag får acceptera att tonårstjejer blev gravida och födde barn. Men jag tror också att vi nog bör se denna berättelses betydelse i symbolisk betydelse.

Gud vänder upp och ner på begreppen – då som nu!
Ingen kunde väl tro att Gud skulle komma på detta livsfarliga och sårbara sätt. Gud anförtror sig genom ung tjej, som knappast hade ”rösträtt”. Gud föds som människa, med alla de risker det innebär. Ett värnlöst barn i en tonårstjejs armar. Det låter inte som en supersäker plan direkt.
Om det skulle lyckas så är det ju nästan för bra för att vara sant.

Gud vänder upp och ner på begreppen, ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” (Kol 1:19-20)

Guds mäktiga verk.
Vem är mäktig? Då – när dessa bibeltexter skrevs – liksom nu, var och är det mäktiga män som styrde och ställde.

Idag beslutar de mäktiga att utvisa barn. Idag beslutar de mäktiga att splittra familjer. Idag beslutar mäktiga män att bygga murar som skiljer folk från folk, murar som skiljer vänner från varandra, murar som skiljer människor från deras marker.  Idag beslutar de mäktiga att köpa vapen för miljarder. De mäktiga berättar för oss att vi inte har råd betala för välfärden. Vi har inte råd att bygga järnvägen. Vi har inte råd med 1 % av vårt lands inkomst för internationellt bistånd. Vi har inte råd säger de mäktiga, för vi måste investera i vapen.

Jag och många med mig trodde – och hoppades – för bara några år sedan att demokrati skulle få bli en självklar ordning för alla. Vi trodde att lagar och regler nu skulle kunna göra det bättre för alla och att erövringskrig hörde till historielektionerna. Nu backar demokratin i världen. Nu ökar antalet flyktingar. För nu bränner vi de dyrköpta vapnen, nu spränger vi dem i luften, nu brinner världens oljeförråd och fördyrar allt för oss och därtill förstör skapelsen.

Gud mäktiga verk. Kan Guds inkarnation mitt ibland oss vända upp och ner på makten? Kan Gud fylla oss med sin kärlek och tillit?

Jag var på ett arrangemang av Röda Korset – Utblick, som handlade folkrätt, humanitet och Sveriges roll i den nya världsordningen. I inbjudan hade de förklarat att ”Världsordningen är i gungning. I en tid där stormaktsrivalitet, ekonomiska spänningar och osäkerhet förstärker sårbarheter blir lidandet ännu större för människor som redan lever i utsatthet – och humanitära behov riskerar att hamna i skymundan.”
Där fanns många kloka som delade med sig av insikter och kunskaper. Där fick vi lyssna till erfarna personer som jobbar med politik, i organisationer och myndigheter – Human Rights Watch, Sida, SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) och Röda Korset förstås.
Där påminde de om att vi inte får ge upp och det är inte endast krig som behöver vinnas. Vi behöver vinna freden med Ryssland, vinna freden med Iran och alla de aggressiva makter som nu vill erövra mer för sin sak. I slutet bland alla talare så kom Jan Eliasson, som ju har lång erfarenhet av diplomati och arbete som FNs vice generalsekreterare med mera.

Han sa: ”Kom ihåg – Det var oerhört bräckligt, omvärlden i gungning, andra världskriget hade just slutat, ingen visste om de vågade lita på den andre – det var då som FN bildades, det var då som folkrätten började ta form. Det var kris och misstänksamhet när initiativ togs som skapade en regelbaserad ordning. Tillsammans är världens viktigaste ord”, sa Jan Eliasson.

Jag tror och hoppas att Guds mäktighet är av ett annat slag än denna världens och tidens mäktiga. Paulus skriver till församlingen i Korint om hur det kan gå till ”Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” (1 Kor 15:28) Så att Gud blir allt, överallt!
Gud är kärlek. ”Guds rike är inom er” säger Jesus (Luk 17:21). ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg”, som Sakarias utropar i det som kallas Sakarias lovsång som följer direkt efter dagens evangelietext (Luk 1:79).

Ängeln Gabriel, Guds budbärare säger, ”var inte rädd Maria, du har funnit nåd hos Gud”.
Maria tog emot och accepterade det svåra och ansvarsfulla uppdraget hon fått förmedlat av ängeln Gabriel, och svarar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Hon tar på sig att bära kärleken till världen.

Efter att Maria fått besök av ängeln Gabriel och också hört att hennes släkting Elisabet väntar barn, så beger sin Maria från Nasaret till Elisabet i Juda bergsbygd (en resa till fots på tre-fyra dagar). Elisabet, hade det sagts var ofruktsam, och nu väntade hon barn i ”sin ålderdom” (vad nu det kan betyda för ålder). Mötet dem emellan blir viktigt och när Elisabet berättar att barnet sparkar till i henne när hon hör Marias hälsning, tolkas det som ett positivt och viktigt tecken.
Maria brister då ut i en tackbön, den som har kommit att kallas Marias lovsång.
Precis som Hanna bad, och som vi hörde läsas från Första Samuelsboken idag, så är det som en sång och en slags vision som pekar på att de som anses mäktiga ska förlora sin makt och de som anses små och obetydliga ska lyftas upp.

Maria sa:
Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham

Vågar vi tro att Gud är med oss? Vågar vi tro att Guds kärlek är en verklig kraft inom oss?
Kan vi likt Hanna bära huvudet högt för att vi har en stor glädje? Vågar vi som Maria säga ”Ja!” till att bära kärlek till världen. Jag vill tro och jag hoppas på att vi tillsammans ska låta sanning, frihet och fred ska få fylla hela världen. Sanningen ska göra oss fria och ”Gud blir allt, överallt.”
Så att Gud blir allt, överallt!

Bön:
Tack Gud för att du i din outgrundliga storhet väljer att bli en människa mitt ibland oss.
Tack Gud för att du är sanning och kärlek och att vi får vara en del av ditt liv.
Ge oss mod och kraft och uthållighet att arbeta för hoppet om en mer kärleksfylld värld.
Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Guds mäktiga verk, 2019-03-24 (Gustav Fridolin)

När jag läser söndagens texter inför Maria bebådelse slås jag av hur mycket de handlar om förändring. Om bävan och förväntan inför hur det egna livet och hela världen kommer förändras. Jag har fått friheten att förhålla mig fritt till uppgiften att stå här och kommer inte utgå från texterna, men ändå tror jag att det jag har att säga handlar en hel del om just detta.

Jag tänkte låta stunden vi får här tillsammans börja och sluta i frågor jag en gång fått. Båda har ställts av människor jag imponerats av, som haft den där förmågan att fånga ens hela intresse, som ställt de där frågorna som tvingat mig att tänka.

Den första frågan ställdes av Zaida Catalan. Ni minns henne kanske från rapporterna om hennes död, för två år sedan. Den svenska FN-experten som mörades i Kongo.

Zaidas liv var kort, men helt fokuserat runt en fråga. Hennes mamma Maria berättade en gång för mig att Zaida kom till henne som barn och undrade hur hon skulle kunna göra allra mest förändring. Och Maria viftade inte bort undran, som man så lätt gör med barns, utan tänkte efter och svarade: ”Jurist”, tror jag. ”Då kan man förändra”.

Zaida blev jurist. Hon använde sin kunskap där den behövdes som mest. Första gången hon åkte till Kongo var det för att utbilda landets polisstyrka i genus och jämställdhet. Efter det hade hon uppdrag för EU och FN, bland annat i Gaza, innan hon återvände till Kongo. Då var hennes uppgift att söka efter bevis i en av dessa blodiga bortglömda konflikter, för att kunna ställa ansvariga till svars för förtrytelserna i ett krig som förser oss alla med mineralerna vi använder till våra telefoner och datorer, innan de blir till skräp när vi kastar oss över nyaste modellen.

Bevis som Zaida och hennes kollegor hittade kunde döma en tidigare oberörbar krigsherre och parlamentariker. Idag skakar han galler, och en reva har gjorts i den kultur av straffrihet som dessa män trodde att de verkade i. Eller inte har gjorts, förresten. Zaida gjorde det. Hon förändrade världen. Och till slut blev det också hennes död. Hon mördades i Kongo och vi väntar nu på att alla de som inte ville att hon skulle hitta fler bevis, alla ansvariga för mordet på henne, straffas.

Zaida sökte svaret på en fråga.

Vi delade ett par år i ungdomspolitiken. Åkte nattåg, besökte gymnasieklasser, peppade lokala fritidspolitiker. Och varje gång hon mötte en ny person, då formulerade hon den. Ställde den till någon som tvekade inför att engagera sig, någon som kanske i sig bar kraften att göra förändring men som fortfarande behövde övertygas, så ställde hon samma fråga.

Hur tycker du framtiden ska se ut? Om vi fick börja om, sa hon, om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Sedan ett par år tillbaka brukar jag bära frälsarkransen runt armen. Det var inget överlagt beslut, min dotter Charlie hittade den i ett församlingshem och vi köpte varsin, en i vuxen- och en i barnstorlek. Men jag trivs med den. Den blir en liten påminnelse, och ibland frågar Charlie vad pärlorna betyder.

De här två, de klarast lysande, är kärlekspärlorna. Martin Lönnebo, biskopen bakom frälsarkransen, beskriver ibland att de är två för att manifestera kärlekens övergripande betydelse för den kristna tron. En för kärleken vi får, av andra, och av Gud. Och en för kärleken vi ger.

Den där andra kallas också offerpärlan.

Min pastor Anna-Karin Klingsbo i Rissnekyrkan påminde om det i sin predikan just innan fastan. Och hon talade såklart om klimatet.

Vi är vana vid att tänka på det vi behöver göra för att möta klimathotet som uppoffringar. Sådant vi behöver ge upp.

Det är väl därför det skrämmer så många. Och får politiker och företagsledare och andra att lova att det ska gå att bara fortsätta som innan. Flyga som innan. Äta som innan. Köra som innan. Leva som innan.

Förra veckan var flygbranschen på besök i utskottet i riksdagen där jag sitter. De beklagade sig över att det inte fanns tillräckligt med fakta i klimatdebatten. Och så berättade de att de minsann har idéer om hur flygets utsläpp kan minska med 30 procent per flygresa. Och då behöver vi ju inte göra något. Det var bara det att samtidigt som utsläppen per mil skulle minska, så tänkte de sig att antalet flygresor skulle fortsätta öka. Så mängden utsläpp skulle i slutändan, ändå bli detsamma eller mer.

Vi kan inte fortsätta som det varit.

Det kommer bli förändringar. Uppoffringar.

Så ser jag på frälsarkransen. Kärlekspärlan som är en offerpärla.

Att man ger något, för att få något större.

Och jag tänker på resor jag gjort. Förmåtts göra. Till Bryssel fram och tillbaka. Sent hem till barnen, trots att jag hellre hade kunnat mötas över länk. All ny mat jag upptäckt när jag valt bort en del av köttet. Samtalen jag haft med människor på tåg. Skrattet hos Charlie när jag berättade för henne att bilen kör på biogas, på hennes äppelskrutt som hon lägger i kommunens bruna påse. Vad jag fått, när jag gett upp.

Jag har mött så många oroliga ungdomar de senaste åren. Jag har läst så mycket klimatrapporter, och kommit att dela oron. Jag har sett hur oron blir rädsla.

Förra fredagen mötte jag av en slump några av dem, på Mynttorget. Där de stod med tusentals andra. Och log. Kände styrkan i att vara många. Kraften i att göra förändring.

Maria Ojala heter en forskare vid Örebro universitet som tittat på detta med oro, stress och ångest över klimathotet bland unga. Och hon upptäckte i sin forskning att det inte var de ungdomar som faktiskt visste mest om hur allvarligt klimathotet är som var mest oroliga. Lite svårt att förstå, tills hon korskörde sina data. Och insåg att de som visste mest, också var de som gjorde mest. Som engagerade sig tillsammans med andra. Gjorde förändringar i sitt liv, och tillsammans med andra.

Offrade något. Och fick så mycket mer.

Jag minns när Greta satt där ensam, de första dagarna utanför riksdagen. Någon som stannade och tog hennes flygblad. Jag gick förbi, gav henne en skolbok. Uppmanade henne att använda sittunderlaget, som man gör. Oron lyste i hennes ögon. Det gör den fortfarande. Men nu syns något mer. Beslutsamheten. Hon satte sig ner, och fick en generation på fötter. De kommer aldrig sitta still något mer.

Och i det har de fått något större, än allt vi kan behöva avstå.

Anna-Karin delade en annan biblisk bild jag inte helt kunnat släppa. Ur Matteusevangeliet, en del av texterna för två veckor sedan. Hur Petrus reagerar när Jesus berättar att han kommer lida och bli dödad av de äldste och översteprästernas och de skriftlärdas beslut, men på tredje dagen ska återuppstå igen.

Petrus tar Jesus avsides och säger ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Petrus, som följt Jesus som en av de första, som sett sin svärmor bli helad, som bar så stor tillit till Jesus att han ville följa honom på vågorna, som bekänner sin tro längst upp vid Genesarets sjö: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Nu står han där och säger som nej till hela påskens budskap. Han hör att Jesus ska lida och dö, och då kan han inte höra mer.

Han hör inte vad som kommer sedan.

Kanske är det här inte en berättelse som passar när vi talar om det verkligt världsliga. Världen vi delar. Men det stora med Jesus gärning var ju att Gud genom honom delade det världsliga med oss, och gav oss ledtrådar för att försöka förstå hur vi ska leva med varandra.

Och jag tror att en av sakerna vi har att förstå är att vi kan åstadkomma något bättre.

För att uppbåda kraften att möta klimathotet måste vi övervinna det som hindrar, inom oss.

Och jag tror ett av de största hindren är att vi inbillar oss att det här är den bästa av världar. Att det här är det bästa vi människor kan åstadkomma. Att inget finns att offra, utan att det blir sämre. Att allt vi har är värt att bevara.

Om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Och jag vet att det är så mycket. Så mycket jag vill ha kvar. Högteknologi och läkekonst. Resor och badbaljor. Kolonilotter och teatrar. Bibliotek och skolor.

Men också mycket jag är beredd att offra.

Hela den här ekonomin där vi ska köpa ny mobil så fort Apple vill det. Där vi springer allt fortare för att köpa allt mer. Det som bygger bergen av elektronikskrot på Afrikas stränder. Tvingar ner barnen djupare i Kongos gruvor. Fyller haven och fiskarnas magar med plast. Där vi, som någon sagt, jobbar mer för att kunna köpa sådant vi inte behöver för att imponera på sådana vi inte känner. Där vi sliter planeten, och bränner oss själva.

Nog måste väl vi människor kunna något bättre än så.

Och, handen på hjärtat: Vem lever egentligen som vi gjorde för femton år sedan? Vem äter exakt samma mat? Reser på samma sätt? Till samma ställen? Lika ofta? Kommunicerar med sina vänner på samma sätt? Om samma saker? Jobbar med exakt samma uppgifter, på samma sätt?

Varför skulle vi då stanna upp just här, fortsätta göra allt precis vi gör nu?

Frågan är inte om vi ska förändra oss, utan hur. Vad vi vill bevara, vad vi kan offra. Vad vi vill använda vår förmåga till förändring till.

Och det leder mig till frågan jag fick, som jag tänkte landa vår stund i.

Den kom från Charlie, min dotter.

Det var efter Lilla Aktuellt. I somras. När solen brände åkrarna. När korna hotades av nödslakt. När det klimatforskarna varnat för var här, när vi fick en försmak av vad som kan bli vardag.

”Kommer det regna igen?” frågade hon.
Och jag sa att ja, det kommer regna snart.
”Kommer miljön bli bra då?” frågade hon. Och jag såg oron i hennes ögon.

Vad svarar man?

Jag sa att miljön mår dåligt, just som de sagt på Lilla aktuellt. Men att vi fortfarande kan göra något åt det. Att vi fortfarande har tid att förändra.

Det är sant.
Än så länge.

Och jag tänkte att jag aldrig vill behöva ljuga för henne.
Att för det, för att hon ska få uppleva Guds mäktiga verk, är det värt att offra vad som krävs.