Om någon undrar hur vi som predikar väljer tema, så kan jag berätta att vi till vår hjälp har en plan som kallas kyrkoåret. Kyrkoåret är indelat i olika delar, där varje del har lite olika inriktningar. Just nu är vi mitt i trefaldighetstiden. Idag är temat Medmänniskan. Om kyrkoåret kan man säga att det handlar om det kristna livet. Vad är det att leva som kristen, vad är det att försöka leva i Jesus efterföljd? Kyrkoåret är ingenting som vi måste följa, men om man gör det så får man en bra bild över Jesu liv, och som predikant får man utmanas, då man inte bara kan predika över sitt favorittema, även om det nästan alltid går att få in om man skulle vilja det. I en församling som jag jobbade i tidigare så fanns det en man som alltid när han skulle vittna eller medverka på något sätt, hamnade i bibelordet om kvinnan vid Sykars brunn.
Idag så har jag tagit mig friheten att predika om någonting annat än dagens tema. Jag har valt att säga lite om dopet. Att dopet är viktigt förstår vi genom historien och inte minst genom att vi har ett par söndagar i kyrkoåret som heter just Jesu dop, och Vårt dop. Vårt dop är söndagen som inleder trefaldighetstiden.
På trefaldighetsdagen så läser vi texten om hur den uppståndne Jesus uppmanar sina vänner och lärjungar: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, och döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Och sen dess har kyrkan döpt.
I början verkade det handla om ett omvändelsedop för vuxna, och lät husbonden döpa sig så räknades alla i hushållet som döpta. Men ganska snart började man också döpa nyfödda barn. Här har också meningarna gått isär. Man har diskuterat när dopet ska ske, i vuxen ålder som en självvald troshandling eller är det något som också barnet kan få del av på föräldrarnas initiativ. I vår kyrka använder vi de båda dopsätten. Och vi ser dopet som ett och samma dop, när det än sker i livet.
Men vad är då dopet? Kan vi helt förklara dopet?
Någon lär ha myntat uttrycket, ”När orden tar slut börjar musiken”. När orden inte räcker får liksom något annat ta vid. Det finns sånt som inte går att uttryckas helt klart i ord. Så är det med vissa handlingar. Troligen är det därför som vi har sakramenten, av Gud instiftade handlingar. ”Ordet blev kött”, så börjar Johannesevangeliet. Ordet blev kött, det påtagliga, det som blev möjligt att erfara, att uppleva.
Den berömda ballerinan Anna Pavlova fick en gång frågan varför hon dansade balett. Hon svarade: ”Om jag kunde förklara det, skulle jag inte behöva dansa.” Kanske finns det saker som inte kan och heller inte ska förklaras. De ska erfaras. De ska upplevas.
I dopet döper vi inte till namn. Vi döper till Kristus. En handling som visar att vi som människor är indragna och inlemmade i Jesu död och uppståndelse. Vi känner igen det från den text vi läste tidigare i gudstjänsten. I dopet blir det så tydligt när vi med hjälp av vattnet visar hur vi dör och uppstår med honom.
När vi döper vuxna så sker det oftast genom att man i en sjö eller dopgrav sänker ner hela människan i vattnet. Detta gjordes också tidigare med barn och görs fortfarande på många håll och traditioner. Men i vårt kalla klimat övergick man av pragmatiska skäl till att begjuta barnets huvud med vatten. Men det är fortfarande en symbol för det nya livet. Att dö och uppstå med Kristus. Och vi gör det i vatten, vatten som är förutsättning för allt liv, vatten som inget levande kan vara utan. Det kan räcka med att glömma att vattna blommorna någon dag för att förstå det.
Symbolen vatten, liv och överlevnad hänger ihop. Men det finns också en spänning och kluvenhet här. Å ena sidan, vi vet hur vatten kan ta liv, kan dräpa och förstöra. Vi minns nog alla tsunamin i Sydostasien, översvämningarna runt om i världen, eller där bristen på vatten även det skördar liv, i torka och i bränder. Samtidigt som vi de senaste åren sett hur Medelhavets vatten har fått bli broar som bär människor bort från krig och elände, om än många gånger bräckliga broar. Att Visby blev en knutpunkt i det medeltida Europa berodde på att det låg så centralt, mitt ute i Östersjön. Och i vår samtid, då vi genom århundrandet har lärt oss behärska vattnet, så är vi många som finner själaro genom att glida genom vattnet i en kajak.
På bibelns tid så sågs ofta vattnet som en symbol för det onda, för kaosmakterna. Med den kunskapen blir bibelställen som när Jesus ligger och sover i båten och lärjungarna är livrädda mitt i stormen, väldigt spännande att göra studier på. Kommer ni ihåg vad Jesus en gång gjorde på Gennesarets sjö? Jo, han besegrar det onda. Han lägger det under sig, när han gående på vattnet möter sina lärjungar. Det är en stark bild, också Petrus lär ha fått ta några steg bland vågorna, tills rädslan tar överhanden, och han sjunker ner. Ja, i dopet använder vi vatten, det som både tar och ger liv. Det är livets vatten.
Christina Lövestam, präst och psalmförfattare, skriver i en dikt:
”Spegel, spegel i dopvattnet där, säg mig vem jag innerst inne är.
Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus Kristus skild.
Jesus ger vatten i överflöd. Vattnet ger del i hans liv och död.
Livets vatten till öknens törst ord till den minste – du är ju störst.”
Tro och dop hör ihop. Det kan vara egen tro och det kan vara föräldrarnas. Det kan också handla om en längtan eller önskan att vilja tro. Och för många kan vissheten om att man är döpt vara så stark att den liksom står över den egna känslan. Är du kristen? Ja, jag är döpt. Som en slags vetskap man bär med sig genom livet, från vaggan till graven. Något som står över det egna tvivlet. En vetskap om en tro vi inte kan beskriva, bara leva.
Så det jag idag säger om dopet, det säger ingenting om den som inte är döpt. Vi människor må sätta upp våra gränser, för att inte tala om kyrkan. Men jag har svårt att tro på en Gud som väljer att göra skillnad mellan människor. Vi är alla indragna och inlemmade i det som Jesu död och uppståndelse är och står för. Att uppleva att man sjunker, men också om upplevelsen om att man kan få komma upp till ytan igen. Om livet som aldrig är för sent. Vi är alla till för att leva våra liv tillsammans med Jesus Kristus. Och i dopets handling blir det tydliggjort. ”Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus skild.”
I dopet manifesteras det som är vår verklighet. Att vi alltid lever i Guds närhet. Vi kan välja att dra oss undan. Vi kan välja att leva våra liv som om Gud inte fanns. Men att vara skapad som människa i världen, är att leva i Guds värld. Och där finns inget innanför eller utanför. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.”
Dopet berättar om det vi inte kan se men kan ana och uppleva. Dopet berättar om det vi kanske inte kan förklara men erfara. Dopet är, som vi började med, något som ligger bortanför orden, en plats där musiken, handlingen och tilliten tar vid.
Och i dopet så säger vi välkommen som ny människa, välkommen till världen. Den värld som är vår värld, men också Guds värld. Den värld som är helt underbar, men också på samma gång också så fylld av trasighet. Vi döper i vatten, vatten som både tar och ger liv. Hela vår existens om en tillvaro med både gott och ont finns där. Men vi gör det i tron och vissheten, att Jesus faktiskt kunde gå på vattnet. Att han faktiskt besegrade det som kan ta livet ifrån oss.
Dopet berättar för oss vad det är att få vara människa.