Tro och liv, 2019-09-01 (Kim Bergman)

Finns det några idag som bekymrar sig om rättfärdighet? Hur ofta diskuterar vi om hur man lever ett rättfärdigt liv eller hur man ska leva för att kunna kalla sig rättfärdig? Använder vi ens ordet rättfärdig i vår vardagsvokabulär? Om inte, finns det andra ord som vi tänker på som menar samma sak?

Kanske reflekterar vi över vad Gud kommer att säga till oss den dagen vi står inför honom och ska avlägga räkenskap. Eller kanske vi är mer nyfikna på vad han kommer att säga till en del andra, vilkas liv och leverne vi kan ha synpunkter på. Vad är det egentligen som gäller som inträdesbiljett till Guds Rike? Och hur bedömer man ett gott kristet liv? Går det ens att mäta tro? Och kan vi, här och nu bedöma vilka som kommer att vara med och vilka som får stanna utanför?

Många kristna har lagt ner mycket möda på att fundera över dessa frågeställningar. Även om vi oftare gör det mer omedvetet, många gånger i vårt sätt att bedöma andra. Om ni inte läst Rune W Dahléns krönika i Sändaren, gör det. Där beskriver han ett tydligt exempel från sitt eget liv.

Tidigare hette denna söndag ”Äkta eller falsk fromhet”. Att vi nu har rubriken ”Tro och liv” tänker jag bara förstärker speglingen av vår världsbild.

Vi kan ju bara se varandras yta. Det är bara Gud som kan se in i våra hjärtan. Det kan vara lätt för en människa att lägga sig till med den rätta vokabulären och det rätta tonfallet. Det är lätt att lägga sig till med de rätta maneren. Och kan vi verkligen bedöma vad som är inlärda beteenden och vad som är sprunget ur en äkta övertygelse, vad som är liturgi, eller bara ett spel för galleriet?

När jag först kom till tro, blev frälst, så skedde det i pingströrelsen. Min första andliga fostran fick jag i Hudiksvalls pingstförsamling. Men efter en tid så började jag söka mig till Baptistkyrkan. Inte för att jag tyckte att pingstkyrkan hade en felaktig teologi, men ett sätt att undervisa som inte längre passade mig.

Och det är helt naturligt. I allt man gör utvecklas man. Utan utveckling kommer det man gör att kännas stelt och livlöst. Som barn leker vi med en viss typ av leksaker, som vuxen har priset på leksakerna ökat. Att utvecklas är naturligt och personligt. Det som passar mig passar säkert inte alla andra, och det som går fort för någon annan att ta till sig, kan jag behöva lång tid att förstå.

Att vi i vår värld idag har så många olika kristna kyrkor betyder inte att alla andra har fel, men att vi tolkar tron olika. Ett gammalt talesätt var att alla vägar ledde till Rom, och om jag får tillåtas leka lite med den tanken, och placera kyrkans centrum just i Rom, enligt dåtidens syn på världen, så är det kanske så att vi är på olika vägar, men målet är ändå Gud.

Jag tänker lite på vår kyrka idag, och på den väg vi befinner oss på. För 171 år sedan stod vi vid ett vägkors, där vi gick en annan väg än Svenska kyrkan, och baptismen och folkrörelsen föddes i Sverige.  För att 160 år senare stå inför ett nytt, där vi tillsammans med andra bryter mark för en ny väg och vem vet vad Equmeniakyrkan är om 100 år.

Visst har vi tappat folk på vägen, människor som inte känt sig bekväma med vår tolkning, som kanske tycker det gått för fort, som saknat det gamla. Det betyder inte att man bytt resmål, bara resväg.

Är det då vår uppgift att döma dem?

Vår text idag tolkar jag som så, att vi inte kan se in i andra människors hjärtan, men vi kan se dess verk. Så är vi där igen. Hur ofta är det inte som vi försöker visa vår tro genom handlingar, och många gånger så nitiskt att vi glömmer bort varför?

Vi bekymrar oss mer om att uppfylla lagens bokstav än att fundera över lagens intentioner. Det är en företeelse som inte bara finns inom judendomen. Mycket av det har funnit fotfäste i den kristna kyrkans olika grupperingar. Vi skulle kunna ägna mycket tid till att skärskåda olika fariseiska uttryck, eller för all del även många moderna kristna krav och värderingar. Och efteråt gå hem uppfyllda av känslan att vi aldrig kommer att leva upp till Guds förväntningar på oss. Eller åtminstone vår tolkning av Guds förväntningar på oss, vilket påfallande ofta inte riktigt stämmer överens.

Och det är ju inte heller Jesu tanke när han berättar liknelse. Många av kyrkoårets texter har samma kontext. Jesus undervisar sina lärjungar om vad det vill säga att vara en Jesu efterföljare, d.v.s. vad det är att vara en kristen. De funderar tillsammans över den ständigt aktuella frågan: hur lever jag ett rättfärdigt liv, hur får jag ihop tro och liv?

Det som närmast kommer till min tanke är att vi skall tjäna varandra, betjäna varandra snarare än att ögontjäna, inte göra saken för sakens skull, utan i allt vi gör, göra av hjärta och kärlek. Kanske även fast vår tanke säger nej.

Jag tänker att Jesus först och främst vill säga att kärleken är den överordnade principen i allt liv, i all gemenskap med Gud. Jesu kritik av fariséerna är inte att de lever efter de regler som Gud har gett dem, utan att de låter laguppfyllelsen bli den viktigaste principen i deras liv. Är det ett dike som även vi är nära att falla i?

Men nu säger Jesus: ”Vill du älska Gud och leva med honom, måste du först se din medmänniska i ögonen och låta Guds kärlek strömma genom dig till andra”. Kanske Gud idag vill visa oss att vara en människa det är just att våga skåda sina ofullkomligheter och sina misslyckanden i ansiktet och ändå våga gå vidare och tro på en framtid. Vi inser att Gud finns närvarande i allas våra liv, att han hyser kärlek till alla, att han ser meriter där inte vi förmår upptäcka några.

Det finns en inbjudan att komma närmare Gud, att försöka förstå mer av det som bara låter sig anas, att leva sig mer och mer in i Guds mysterium. Varje dag bjuds vi att komma allt närmare Herren, samtidigt som vi ser att han alltid lever i oss och omkring oss. Det finns alltid något mer som Gud vill låta oss uppleva tillsammans med Honom.

Störst av allt är kärleken. Guds kärlek till sin skapelse och Hans kärlek till oss. Den kärleken får leva genom oss och förmedlas till andra.

Idag är kyrkan på många sätt en unik plats, där människor från olika bakgrund möts. Familjer och singlar, unga och äldre. Det är stort! Och i vårt centrum finns Jesus, den Gud sänder till oss som en utsträckt hand, mitt in i vår mänskliga ofullkomlighet.

Det sista är viktigt att minnas. Vi behöver visa förståelse och acceptans både inför oss själva och inför varandra. Ingen är fullkomlig. Med Jesus liv som förebild får vi söka forma en kärleksfull, varm och barmhärtig gemenskap. En gemenskap där längtan efter att bli berörd av Gud och varandra får vara central. En längtan efter att bli berörd, inte bara för egen del, utan också tillsammans, i tron och livet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *