Jesus skapar tro, 2020-01-26 (Bengt Ekelund)

Joh 4:46–54

För den som inte tror kommer tecknet först och tron sedan. För den
som tror kommer tron först och undret sedan. Jag skulle visa
exemplet med en sked i en mugg. Om skeden hoppar ur koppen, tror
jag. Jag tog den med handen och lade den på bordet. Nja, jag vill att
den hoppar i också, för att jag ska tro. Jag satte i skeden igen. Den
som inte tror vill ha fler tecken. För mig som tror är det ett under att
jag med min hand kan lyfta ur och lyfta i skeden. När jag sedan slog
ihop min Bibel, stötte jag tydligen till skeden, för den hoppade ur
muggen. Jag sökte efter lite tankar kring tro och vetande för att
belysa vad det är för tro som Jesus skapar. Ulf Jonsson skriver i
tidskriften Signum 2003 och 2013 om tro. En del av det kanske
upplevs som självklart men det är nyttigt att sortera vad vi kan mena
med att ”Jesus skapar tro”.

Man kan skilja på tron som attityd och hållning och tron som lära. Och man kan skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro.
1. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver
man den som ”tron att”. Den kognitiva tron innebär ett
försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller
sig på ett bestämt sätt.
2. Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron
är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på
en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den
fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir
klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän
är något annat än att man bara är övertygad om att vissa
påståenden om ens vän är sanna. Den fiduciella tron
förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin
eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt
förtroende.
3. Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är
den tro som grundas på information som vi fått från
andra. Detta är nog den allra vanligaste formen av tro. En
mycket stor del av våra kunskaper bygger på information
som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel på
information som vi får genom media om händelser i
fjärran länder. Och vi litar på expert-utlåtanden. I likhet
med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella
tron element av kognitiv tro. Och precis som den
fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till
andra.
(Den religiösa tron är enligt kyrkofadern Thomas av Aquino
(1225–1274) sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva
tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella
tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad
av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande
av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. En fullödig
kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Mannen med en sjuk son, trodde antagligen redan på Guds existens. Jag antar att han ganska väl kunde lagar och bud, utifrån sin högt uppsatta funktion. Det som händer, är att han gör som Jesus säger åt honom. Han går hem när Jesus säger åt honom. För att förstärka vad han vill tro, söker han bevis och frågar när sonen blivit frisk. Då ”kom han till tro, liksom alla i hans hus”. Vi kan se hur trons olika aspekter är delar av processen. Försanthållande, tillit och delande. Att tron har olika dimensioner är ett stort dilemma i vår tid. När Migrationsverket ska hålla förhör med människor som konverterat till en kristen tro, sägs det att man kan få detaljfrågor om bibelställen, kyrkosyn, samfundskunskap osv. Jag kan undra hur relevanta vissa av dessa frågor är när ens barn ligger för döden? Jag kan egentligen bara ”bevisa” min tro genom mitt sätt att leva. Lite senare i Johannesevangeliet, efter den övertydliga berättelsen om mannen som efter att ha blivit helad blir anklagad av prästerna för att bära på sin bädd när det är sabbat, säger Jesus ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Den tron verkar inte alls handla om texter, skrifter eller regler. Det är att gå från död till liv. Från det inmurade, till frihet. Många kan idag säga att man tror på en högre makt, man kanske till och med tror på de tio budorden. Men när det kommer till relationen med den högre makten och tilliten till dess företrädare är det sämre. Till viss del handlar det förstås om vår tids individualism. Jag går hellre dit min näsa pekar än att jag lyssnar på någon annan. Å andra sidan missbrukas makt och förtroende både av politiker, tjänstemän och religiösa företrädare. Hur ska jag då göra för att hitta den verkliga tron och tilliten, både för mig själv och den här världen? Den högt uppsatte mannen hade ångest för sin son. Jag oroar mig också, för klimatet, maten och hela framtiden. Jag tror flera av oss kan ana hans oro. Ja ibland handlar det om att fortsätta gå. Nästa veckas evangelium handlar om hur lärjungarna kämpar i motvind på sjön. Då visar sig Jesus och säger ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Jag har kunskapen, jag har relationen. Just nu handlar det om att leva på den tilliten. På anstalter och häkten finns mycket förtvivlan i botten. Ibland orkar ingen prata om den, men den finns där. Jag känner den. Den skulle kunna få mig att vända i dörren, men jag går in. Och jag återkommer. Jag delar den fast den inte uttalas. Och ibland får jag bekräftelsen: ”det betyder så mycket att du kommer, även om jag inte orkar prata med dig.” Tyvärr är det så att en del svar får jag inte förrän jag går. Jag kan vänta på de rätta tecknen, men aldrig bli övertygad. Jag kan också välja att prova livet. Jag fuskade en gång i skolan, med en ekvation i matte. Jag skrev rätt svar och läraren frågade hur jag kommit fram till det. Jag visste inte. Då sa han att det hade varit bättre om jag kommit fram till fel svar men förstått hur processen såg ut. Så är det med livet och tron. Det hjälper inte att kunna de rätta svaren. Det handlar om att leva, i tro och tillit, även om det blir fel ibland. Amen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *