Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, “Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son? 

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen.  Och som ger mig kraft i nuet. “Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.