Hjälparen kommer, 2021-05-16 (Bengt Ekelund)

Joh 15:26-16:4

Ett inslag på radio, med anledning av en bok av ekonomiprofessor Lars-Johan Åge, handlade om skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt. Kanske är det en fråga som är större för yngre generationer, som formar sina liv, än för mig som har några år på nacken, men ändå intressant. För det finns en frestelse i att vara populär.

När jag läser debatten om Equmeniakyrkans krympande medlemsantal till exempel eller vår egen församling förresten. Det finns en lockande fråga i hur vi ska göra för att bli mer populära och intressanta. Åge menade att skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt ligger i genuiniteten. Popularitet är snabbt övergående och är oftast heller inte rotat i den som blir populär. Det händer fort och går många gånger fort över och blir genom det också smärtsamt.

Omtyckt blir man som äkta, positiv och relevant, säger Åge. Omtycktheten måste liksom ett träd ha rötter ner i din personlighet och som allt växande tar den längre tid, men blir också mer långvarig och betydelsefull. Visst kan vi som kyrka locka folk över tröskeln med populära arrangemang, men det behövs mer, gemenskap, förtroende, djup för att någon ska känna den som sitt andliga hem.

Jag kan behöva kickar framåt ibland, javisst. Något som inspirerar mig. Samma sak med raka och tydliga svar. Men livet är inte bara svart eller vitt, eller uppåt. Det finns gott om gråzoner och flera svar på samma fråga.

Såklart brottades Jesus med detta bland sina lärjungar. ”Berätta inte för någon”, sa han. Då spred sig ryktet som en löpeld. ”Mitt rike kommer”, sa Jesus. ”Vi vill ha revolution nu!” sa Åskans söner. ”Jag måste lida”, sa han. ”Vi ska skydda dig”, sa Petrus. ”Hjälparen kommer”, sa han. ”Vart ska du gå?” sa lärjungarna.

Att våga vänta och se, att först ta emot och sedan ge ut, kan vara en prövning. Att låta tron rota sig och inte ge fullt resultat med en gång är en övning. Att dessutom inte mäta ”resultatet” i antal personer i en gudstjänst, eller snabba mirakel är en utmaning.

Tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingstdagen måste ha varit tio frustrerande dagar för lärjungarna. ”När Hjälparen kommer ska han vittna om mig. Också ni ska vittna… Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall.” Det handlar alltså inte om att bli populära för lärjungarna utan att bli fast rotade för att inte falla. Anden har de ju redan tagit emot när han andades på dem, efter uppståndelsen. Men uttrycken måste vara grundade i var och en av dem, så att inte talet om Gud som helig Ande, blåser som en storm som snart är över. Livet i Jesus anda, måste kunna bestå.

Paulus skriver att Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Det är i den tillhörigheten vi ska vara rotade. Det är i den tilliten jag måste träna mig. Det handlar om att låta Gud finnas med i mitt sinne, mitt hjärta och min kropp. Inte bara i ord men också i genuin handling. Ett kinesiskt uttryck lär säga att det jag hör, glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg och det jag gör förstår jag.

Om tron bär på livets vattenyta, det vet jag först när jag själv försöker ta ett steg. Om kärleken håller, vet jag först när jag delar den. Jag kan höra talas om kärleken, men glömmer den snart, så ser jag delad kärlek och minns. Men först när jag själv gör och ger kärlek förstår jag.

En del människor blir sura över motgångar. Andra ser det som en väg till Gud. Ytterligare någon ser som att det är livets förutsättningar. Jag vill själv försöka leva i den tredje gruppen. Bara som ett konstaterande så handlar det om livets erfarenheter och den mognad det för med sig.

Det är svårt att beskriva mognad utan att låta förmäten. Därför vill jag beskriva det som en strävan, en längtan, om att mina rötter ska vara grundade i hela mig. Att kärleken ska komma, utifrån min gudstillit, utan beräkning eller förväntan om att bli vare sig omtyckt eller populär. Därför behöver jag fortsätta öva i att vila i min väntan. Rötterna kan alltid bli djupare.

Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.