Den gode herden, 2020-04-26 (Tina Strömberg)

Ps 23, Joh 10:22-30

Rubriken för denna söndag, och den tydliga röda tråden i bibeltexterna, är ”Den gode herden”. Vi människor liknas här vid får och det är ett upprepande tema i Bibeln. Du som brukar läsa Bibeln kan säkert komma på fler stycken där händelser med får ges som exempel för oss. Fastän det inte är många av oss som haft får, än mindre varit fåraherdar och har egen erfarenhet eller kunskap om vad det innebär och hur får beter sig, så har vi nog en ganska bra förståelse för bilden av oss som får och Gud som den gode herden. Åtminstone tror vi oss ha det eftersom vi så många gånger hört dessa berättelser och tolkningar av dem. Psalm 23 är skriven av David. David som blev kung men som växte upp som fåraherde. Bilden av oss som får hade han därför säkert full koll på och kanske finns det dimensioner i psalmen som vi inte förstår, men psalmen är en av de mest älskade och citerade, så en generell förståelse eller känsla i den finns det uppenbarligen som vi känner med, trots våra begränsade erfarenheter av får och herdeskap.

Jag tänker nu översätta bilden som psalm 23 ger, till en annan liknelse som är mer vardaglig för oss. Förvisso är den bilden kanske inte mer påtaglig i egen erfarenhet för så många av er men som blivit en konkret verklighet för mig de senaste åren. Jag tar utgångspunkt i Psalmens vers 3–4 ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg” (Bibel 2000). Detta var, eller är i kulturer där detta finns kvar, väldigt specifika redskap som just fåraherden ständigt bar med sig. Med käppen, som var klubbliknande, försvarade herden fåren mot rovdjur och med staven visade han dem varsamt vilken väg de skulle gå. Säkert lärde sig fåren känna igen dessa och känna lugn av att deras herde bar dem med sig redo att användas. Bilden av dem för oss kan vara Guds hjälp och ledning i våra liv.

Numera använder jag mig av en slags käpp och som trots annan funktion än herdens i psalmen kan ge samma liknelse. Detta redskap, vit käpp som det heter eller blindkäpp som det också kan kallas, gör att jag känner mig trygg när jag tar mig fram och har den i min hand. Med den kan jag följa vägen. Den gör inte att jag på förhand ser hinder eller trappor men med den framför mig kan jag tids nog upptäcka dem så att jag inte snubblar eller faller. Steg för steg får jag gå i tro och vara uppmärksam. Den gör inte att jag själv bara kan åka med och hamna rätt utan jag måste själv gå men den leder och hjälper mig. Så tänker jag att också Gud hjälper oss och leder oss, om vi vill det och låter honom göra det.
Vet du att det finns olika kategorier av vita käppar för den som har en synnedsättning? Den jag nu använder har termen Teknikkäpp och används som teknisk hjälp att känna sig fram. Den andra kallas Markeringskäpp. Dess funktion är främst att vara en markör för andra att jag kanske inte ser dem, så att de jag möter är mer uppmärksamma. Det tog tid för mig att vänja mig vid den och när jag sedan skulle övergå till den andra, teknikkäppen, så tog också det emot. Jag tyckte den var så utmärkande och klumpig, fast troligt är att andra så som ni inte tycker det är särskilt stor skillnad på dem utan det är att jag har vit käpp i min hand som är det utmärkande. När jag väl vant mig vid den som kallas teknikkäpp, och det gick ändå förvånansvärt snabbt, så upplevde jag den betydligt stadigare. Nu är det den jag känner mig trygg med. Utan den känner jag mig helt utlämnad om jag ska ta mig fram. Markeringskäppen känns nu klen, ostadig och otillräcklig för min trygghet. I bilden av att vara kristen så kan detta liknas vid att ta på sig rollen som kristen, som en yttre markering för omgivningen men utan att egentligen lägga sin trygghet i Guds hand och låta honom leda ens liv. Det kanske är så att det passar bra för det sammanhang man är van vid eller vill tillhöra. Jag gissar att det för många av oss har skiftat många gånger i livet huruvida vi, bildligt talat, använt oss av markeringskäppen eller teknikkäppen. Plötsligt kan vi komma på oss själva med att stå där med den mer klena markeringskäppen i handen och den stabila tryggheten saknar vi. Det är då inte alltid lätt att ta till sig och använda den andra käppen igen men vi kan göra ett ärligt försök och jag vill tro att det alltid är möjligt. Vi väljer själva men det fina är att vi sedan inte är ensamma. Det är inte vi själva som ska åstadkomma trygghet.
Med den stadiga teknikkäppens hjälp kan jag alltså, fastän jag inte ser, ta mig fram längs vägar, kanter och stup. Ändå kan jag gå in i en stolpe så att det tar tvärnit och jag står där med sprucket ögonbryn och blod som rinner. Käppen skyddar mig inte från allt. Jag måste själv vara uppmärksam när jag tar mig fram, inte ta onödiga risker och hur som helst så kan olycka drabba mig. På samma sätt är vi som kristna inte undanställda från livets olyckor, möda, sjukdom och oro. Däremot kan vi vara trygga med att vi inte är ensamma i livets skiftningar, hur vi än känner det, utan Gud finns med i allt och hjälper oss genomgå det. I psalm 23 uttrycker David det att ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig” eller ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”, som det står i annan översättning. Han skriver inte att han ska slippa vandra i den mörka dalen eller slippa uppleva ont, men han skriver att Herren, Gud, som hans gode herde kommer att vara med honom och därför fruktar han inte.

Tillbaka till psalmens bild av Gud som god herde och vi som hans får. Jag läste boken ”En herde ser på den tjugotredje psalmen” av Phillip Keller och lärde mig lite mer genom den om får och fårskötsel. Han berättar hur han som herde ständigt letade med blicken efter får som kunde ha hamnat på rygg och då var det bråttom att komma till undsättning. Ett får kan snubbla och hamna på rygg men kan också ha tänkt att lägga sig bekvämt till rätta i en grop men hamna för mycket på sidan och i försök att resa sig hamna helt på rygg. Ett får som hamnat på rygg kan inte komma upp igen på egen hand. Det ligger istället där och sprattlar i panik. Det blir ett lätt byte för rovdjur och vilket som, så dör det ändå inom några timmar eller möjligen någon dag. Han som herde kom så snart han kunde till fåret, lyfte upp det i sitt knä och masserade ömt benen för att de skulle få tillbaka blodtillförseln. Så småningom kunde fåret stapplande gå igen. Även om det här kunde hända samma får om och om igen så blev herden inte vred på sitt får. Han visste att omständigheterna gjorde att det kunde hända. Möjligen förmanade han välmenande sitt får men främst lugnade han det uppskärrade fåret med sin röst och hjälpte det med sin omvårdnad så att det åter kunde stå på sina ben. Ta gärna med dig den bilden av Gud som din gode herde när du faller, ja vår gode herde när vi faller gång på gång.

Kapitlet som dagens evangelietext tillhör har getts samma rubrik som psalmen ”Den gode herden” (Svenska Folkbibeln 2015) eller ”Liknelsen om fåren och den gode herden” (Bibel 2000). Jesus säger i detta kapitel att det är han som är den gode herden och att han och Fadern är ett. Flera gånger säger han att hans får lyssnar till hans röst, att han känner dem och de följer honom. Kanske lyssnar och känner du den rösten. Kanske hör du den verkligen som en mänsklig röst. Du hör kanske Jesu röst när du läser i Bibeln eller när du lyssnar på viss musik. Kanske hör du Honom i ditt inre när du i en viss situation frågar dig vad Jesus skulle gjort nu. Hur som, om vi alls ska kunna höra hans röst och följa honom, då behöver vi göra försök att lyssna. Vår vilja spelar roll. Jesus är den gode herden och vänder vi oss till honom med öppet hjärta och sinne och försöker lyssna till hans röst, då kan hans käpp och stav få bli våra livs hjälp, ledning och trygghet.

Den gode herden, 2019-05-05 (Kim Bergman)

Vad eller vem leder oss? Vilka konsekvenser får det för oss, baserat på vem vi följer? Och hur ska vi kunna lyssna till rätt röst?  Dagens predikotema är Den gode Herden. Hör Herrens ord ur Johannesevangeliet – Joh 10:11-16

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Vår värld är full av röster, både yttre och inre. Röster som manar oss att göra si eller så.
Kommersialismen säger: köp så blir du lycklig.
Egoismen säger: tänk först och främst på dig själv så blir du lycklig.
Girigheten säger: ta för dig så mycket du kan så blir du lycklig.
Högmodet säger: du är värd mer än andra.

Och inte nog med det så finns där stora vägvisare som vill peka ut din väg, i form av ismer. Världen är full av ”ismer” – fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Och många fler… Alla gör anspråk på att vara den rätta vägen för mänskligheten och världen.

Men samtidigt, bortom, genom och över allt detta brus ljuder en silverton. En klar himmelsk röst, som talar kärlekens språk. Som inte lovar guld och gröna skogar. Men som lovar ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Det är den röst som Jesus i dagens evangelietext kallar ”den gode herdens”. Som är hans egen röst, Guds röst.

Det är en röst som fåren känner, en röst som bjuder trygghet och frid. I veckan besökte jag en av våra äldsta medlemmar, och vi kom att samtala om dagens predikotext. Då berättade han för mig om sin fru, som drabbades av demens. Men att han brukade sjunga några psalmer och när han gjorde det så glimtade igenkännandet till. En röst som påminde om trygghet och frid.

Det finns starka röster i dag, som jag inte tänker manar om trygghet och frid. Utan snarare om död och hämnd. Och att då ta med sig så många andra människor som möjligt i denna död. Vår värld fick uppleva det senast för några veckor sen med bombdåden på Sri Lanka under påsktiden.

Men hur ska vi kunna följa Gud – ”den gode herden”, silvertonen? Hur ska vi kunna urskilja hans röst i den kakafoni av röster som omger oss?

Ett sätt är att lyssna till målet…
Gud, han leder inte människor till döden, utan han går själv in i döden för att rädda mänskligheten. Guds son – Jesus Kristus – dör på korset för att utplåna den yttersta ondskan – döden själv. Hans motiv är ofattbar kärlek. Till skillnad mot bombdåd tar han själv konsekvensen, inget ohämmat dödande.

”Lyssna” säger Jesus. ”Lyssna till min röst” (Joh 10:16). Och uppmaningen att vi ska lyssna genomsyrar hela Bibeln. På 140 ställen in Gamla och Nya testamentet uppmanas vi att lyssna till Gud. Det är genom sitt Ord som Gud framträder och blir fattbar i världen.

När Gud i skapelseberättelsen skapar ordning och reda i kaos, så att liv kan växa på jorden, gör han det med sitt ord. ”Gud sade”, står det, ”och det blev så” (1 Mos 1). När människorna inte klarar av att följa hans vilja, så skickar han ut profeter. Människor som får uppdraget att tala Guds ord till människorna. Många gånger allvarliga ord, men oftast med kärlek.

Och så kommer han själv till oss i Jesus Kristus som ”det levande ordet”. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…”, som det står i inledningen av Johannesevangeliet (Joh 1:14). Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud.
I ett av de mest förtätade ögonblicken i Jesu liv är det just denna uppmaning som lärjungarna får. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” (Luk 9:35), säger rösten från himlen till lärjungarna som följt Jesus upp på förklaringsberget och där fått se honom som evig Gud. Det är detta Ord vi ska lyssna till.

När vi i våra liv säger att Jesus är mitt ibland oss, så är han det. Han kom inte hit åkallad av våra böner. Utan han var redan här, väntande på att få möta dig, även om vi inte kan se honom. Han är faktiskt och påtagligt här. Bland annat genom sitt Ord. Genom att du och jag har hört hans röst, silvertonen som skär genom världens brus.

Nej, så inte saknar vi möjligheter att lyssna till Guds röst – lyssna till den gode herden! Och jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ger Gud möjlighet att så tala direkt till oss. Visst kan det vara värdefullt att delta i en gudstjänst, att höra en predikan och att sjunga våra underbara psalmer. Men detta kan inte ersätta det personliga mötet med Gud.

På samma sätt som Gud är med oss där två eller tre är samlade i hans namn, så är han med dig i samma stund du söker honom, från den första spröda silvertonen.

Jag är övertygad om att det inte finns någon patentlösning på hur vi skall kunna lyssna till Gud. För någon så passar det med skogsvandringar, andra vill ha en tystnad, själv cyklar eller promenerar jag gärna, det jag kallar för aktiv vila.

För en tid sedan, då jag var scoutledare i Vårdkasen hade jag ansvar för en grupp scouter, ca 30 st, själv. Det kallades att vara TÅG:are, en form av modernt kyrkligt slavarbete. För att spara på rösten började jag använda en visselpipa. Vi utvecklade det där tillsammans så att vi hade en hel lista med olika signaler som vi kände till betydde olika saker. Så på ett läger en gång så pratade jag med en annan ledare som tyckte det där var lite kul. Och han frågade om han fick prova. När han hade blåst en signal så hörde vi en röst från skogen, ”det där lät inte som Kim”.

Det roliga var att min scoutgrupp kände igen signalerna på vem som blåste. Men det kom inte naturligt, vi hade övat under lång tid. På samma sätt tänker jag att det är med Gudsrösten. Jag är övertygad om att de flesta här inne är säkra på att den finns. Men att vi är många här inne som inte är lika säkra på att vi själv har hört den.

Jag tänker att det handlar om övning, och liksom all form av övning, hur rolig eller hur framgångsrik man är i övningen i början, kommer det förr eller senare bli tråkigt. Det är då man måste fortsätta. På samma sätt som i en vänskap, när den första sprudlande glädjen över att ha hittat en medvandrare som delar många av dina värderingar, som skrattar åt samma skämt och tycker om samma saker som du. Så betyder det inte att den dagen du inte hör av din vän att ni nu blivit främlingar. En klok flicka, kanske sagovärldens motsvarighet till Greta Thunberg, lär ha sagt ”om ni inte går nu, kan vi ju inte träffas igen imorgon”. Tomas Sjödin skriver i sin bok ”Det händer när du vilar” att vila är att släppa taget.

Att släppa taget om varandra oavsett i vilken relation man står i tänker jag är närande, att låta tystnaden, tomrummet, få tala. Att litegrann våga släppa kontakt är många gånger att komma närmare varandra. Vad skulle hända i våra liv om vi ibland vågade tystnaden i sökandet efter silvertonen…

Vi kan också lyssna till ekot av den världsvida kyrkan. Varje stund, varje sekund, dygnet runt, året runt läses Bibeln, hålls gudstjänster och ber människor till livets Gud. Runt om vår jord pågår oavbrutet samtalet mellan människa och Gud. Och på samma sätt som ett par som levt ett liv tillsammans, känner igen varandras röster genom sjukdomens barriär, tänker jag att ett hjärta riktat mot Gud även kommer känna igen silvertonen som talar om kärlek, trygghet och frid.

Den dag vår läsning och våra egna böner känns torra och tomma kan vi vila i detta. Vila i den tro som andra människor bär i världen. Deras tro bär också oss. Och ibland får vi bära dom.  Vi är, oavsett om vi förstår det eller ej, en hjord för vi har en och samma herde.

Vilket hopp livets Gud har kallat oss till! Jag vill avsluta med att åter igen läsa löftet i dagens gammaltestamentliga text (Hes 34:23-31):

Jag skall ge er en enda herde, min tjänare David, och han skall valla er. Han skall valla er, han skall vara er herde. Jag, Herren, skall vara er Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Det är silvertonen som klingar genom världens brus.