Kim Bergman – Centrumkyrkan Farsta

Guds hus, 2025-01-05 (Kim Bergman)

Idag talar vi om Guds hus, och evangeliet för oss till när Jesus driver ut månglarna ur templet. Denna händelse är en tidlös förebild som manar oss att stå upp mot kommersialisering av det heliga. Jesus visar sin vrede genom att välta bord och stolar i Jerusalems tempel, och rensa upp bland månglarna. Ja, Jesus blir arg. Detta är en sida av Jesus som vi kanske borde lyfta fram mer i vår tid, om vi verkligen vill vandra i hans fotspår.

Att bli arg är inte enkelt, det ses ofta inte som rumsrent. Vrede finns till och med i den gamla medeltida katalogen över de sju dödssynderna, och vi vet alla hur obehaglig stämningen kan bli när någon blir arg. Men det finns en sund vrede, en helig vrede! Och det är den Jesus så tydligt visar i dagens text.

När vi talar om denna text blir det allvar. Det bränner till. Jesus är inte längre den fredliga, helande och talande figuren. Han är inte mysig längre. Han är inte snäll. Och vi i den priviligierade västvärlden kan känna oss upprörda och ta avstånd, för Jesus känns farlig. Samtidigt så är det kanske i denna text som vi verkligen ser Jesus inkarneras och bli medmänniska med oss på riktigt. Han är inte bara den skäggiga mannen med ett lamm över axlarna. Han är också den som utmanar oss, rensar upp, och visar att det finns en gräns.

Vi skulle kanske helst vilja välja en bild av Jesus som är den milda mannen med lammet över axlarna, eller den söta babyn i krubban. Få av oss skulle välja den lidande korsfäste eller den ilskne tempelrensaren. Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än att bara vara en varm filt eller en mjuk kudde.

Kyrkans roll är inte bara att vara en resurs vid katastrofer eller en diakonal instans som tar vid där samhället inte orkar längre. Kyrkan behöver också vara en profetisk röst som ifrågasätter maktmissbruk, girighet, orättvisor och andra missförhållanden. Orättfärdighet har ingenting med politisk eller religiös ståndpunkt att göra. Det finns förhållanden som vi som kännande och tänkande människor bör bli arga och upprörda över. Och utifrån vår övertygelse ska vi arbeta för det goda!

Temat idag är Guds hus. Det är lätt att tänka på templet i Jerusalem eller våra kyrkorum. Men Guds hus är inte bara de heliga rum där vi firar gudstjänst. Det kan också handla om vår kropp – låt din kropp vara ett heligt tempel.

På templets förgård var det vanligt med handel, och det kom sig av att lagen sa att man skulle offra till Guds ära. Fel offergåvor skulle göra templet orent. Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Men ändå blev det fel. Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort det som skaver blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga.

Jesus rensar undan allt det. Han önskar att vi tar upp utmaningen och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Vad ställer vi för krav för att någon ska få komma in i Guds hus? Hur hög gör vi kyrktrappan, medan Gud går allt längre ned?

Är du beredd att släppa in Jesus i templet, även om han kommer att vända upp och ned på allt?

Paulus skrev: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld.
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick.

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud,
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro.
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen

Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Matt 25:1-13

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Matt 13:47–50

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂

Uppenbarelsens ljus, 2023-02-05 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Hur kom det sig att Symeon och Hanna visste? Hur kunde de se? Hur ska vi kunna se? Deras berättelser skiljer sig åt, på samma sätt som din och min resa ser olika ut. Hanna är ständigt på plats. Symeon kommer dit för att Anden säger åt honom att gå. Gemensamt för dem båda är att de lever i nuet. De ser vad som sker och tar emot livet som det är – och så lever de nära Gud i bön.

De hade övat sig i att lyssna efter Guds röst, mitt i bruset av andra röster. Därför var de också på rätt plats vid rätt tid. Som så ofta i mötet med människor handlar det om tajmning. Vi kan veta saker, förstå saker vi ser i andras liv och i våra egna, men om vi inte lyssnar in när den andra människan är redo för att ta emot det vi kan bidra med så kan det göra mer skada än nytta.

På samma sätt behöver vi också göra oss själva redo att lyssna när någon annan har viktiga saker att visa oss. Allt detta kräver både tålamod och mod. Både för att bekräfta en annan människa och att ta emot vad någon vill säga till mig. Tålamod att vänta tills det är dags och mod att våga när tiden är inne. Det är människor som Hanna och Symeon som reflekterar Guds ljus. Människor som du och jag.

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv, i Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv. Det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra? Hur kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt. Vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

Amen