Etikett: Kim Bergman

Påskens vittnen, 2021-04-11 (Kim Bergman)

Joh 21:1-14

Vi har just fått fira påsk i våra kyrkor och hem. Vi har fått leva oss in i påskens fantastiska och fascinerande drama. Och åter igen så har vi fått lita på vår tro på något vi själva inte sett.

Vad hade hänt om Jesus inte hade blivit levande igen? Och om han inte hade visat sig för lärjungarna och övertygat dem om att han levde, och vi än idag bara fått lita till hans ord om att han skulle uppstå. Hade kristendomen överlevt, eller hade Jesus bara varit en historisk parentes? Det kan vi naturligtvis inte veta.

Idag möter vi några av lärjungarna vid Tiberiassjön. Det är bland annat de lärjungar som Jesus kallar allra först, de som var fiskare, bland annat Petrus. Det är en konstig tid. Jesus har visat sig uppstånden, men åter igen försvunnit. Det vilar någon sorts förvirring och uppgivenhet över situationen. Vad skulle de göra nu? Den Jesus som de hade lämnat allt för att följa, den store mästaren, hade han övergett dem?

Varför var inte Jesus med lärjungarna hela tiden efter uppståndelsen? Hur skulle lärjungarna kunna klara sig nu?

Jag har genom åren gått flera utbildningar inom teater och drama, och en sak som ofta återkommer är att jobba med tystnaden, att lägga in pauser i dialoger och stycken, dels för att publiken skall hinna med, men också för att åhörarna och deltagarna skall kunna fylla på tomrummen. Förstärka och reflektera, pröva och bygga upp, att läsa mellan raderna, att höra tystnaden tala.

Jag tänker att det finns mycket pauser i vår historia, men vi vill ofta dra ihop allt, komprimera för att få ett flöde. Jesus tre verksamma år har vi komprimerat ihop till ett. Om några veckor börjar vi planera sensommaren, hösten och snart första advent.

Vad hände i tystnad mellan uppståndelsen och himmelsfärden?

Har ni tänkt på hur mycket man hör av sig själv om man vågar vara tyst, kanske åka på en retreat eller bara vila en timme? Kanske är det någon form av andlig träda som inträder. Gud vet att mänskligheten inte skulle klara av en religiös peak i längden. Så han väljer den lågintensiva glöden. Låta hans ord spridas av vänner i förtroende, av påskens vittnen, i vardagen där det betyder något att vara kyrka.

Man kan naturligtvis undra varför Jesus väljer att vara så sporadisk. Hade det inte varit bättre om han efter tre dagar gått in på tempelgården, upp till Pontus Pilatus och visat sig, sagt, ”Vad var det jag sa”? Tagit makten och upprättat riket… men i stället så väljer Gud att låta tystnaden tala.

Kanske sysslade Jesus med någon form av avvänjning, så att lärjungarna skulle kunna klara sig utan hans rent fysiska närvaro. För vi ser ju hur lärjungarna i Jesu frånvaro snabbt återgår till vardagslivet, trots att de vet att Jesus inte är död. De åker ut och fiskar som de gjorde så många gånger innan Jesus kom in i deras liv. Men den natten fick de ingenting…

När Jesus kallade de första lärjungarna hände precis samma sak. Ingen fisk. Och nu igen. Och precis som förr står Jesus där på stranden: ”Mina barn, har ni ingen fisk? Kasta ut näten på högra sidan om båten, så får ni.” Och precis som förr blir näten fulla. Och först då förstår de: ”Det är Herren!”. Där på stranden har Jesus gjort iordning en glöd. Jesus grillar fisk och bröd. Och han säger: ”Kom och ät”.

Vid måltiden är gemenskapen med Jesus återupprättad. Han bryter brödet, så som han gjorde den sista natten tillsammans.  ”Jag är livets bröd.” ”Gör detta till minne av mig.” ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Det är något med detta att äta tillsammans. Han har kommit tillbaka till dem och de har del i honom. De fick en konkret påminnelse om att Jesus fanns hos dem, även om han inte var fysiskt närvarande hela tiden. Och åter igen så ger konkreta handlingar att lärjungarna får nytt mod. Mötet med den uppståndne förvandlar de skrämda och förtvivlade lärjungarna till vittnen. De fick mod att vittna om påskens glädje. På Jesu uppdrag gick de ut i världen och vittnade om vad de varit med om. Om honom som gett dem att äta av livets bröd.

Vi hörde episteltexten idag. Det är ett av de äldsta bevarade vittnesmålen. Det är Paulus som vill påminna oss: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade.” Det är detta som är lärjungarnas vittnesmål, samma som kyrkan än idag påminner om, om och om igen.

Jesus Kristus lever! Han är inte död!

Ondskans makt är bruten! Vi behöver hela tiden påminna oss om korset, om graven och om uppståndelsen. Och då är det skönt att vi har våra fysiska handlingar att falla tillbaka på, och som får påminna oss om mötet med Jesus. Att få fira gudstjänst, att få be samma bön över hela värden, att få dela en himmelsk måltid i nattvardens mystik.

Jag tänker mig att det inte är ovanligt att vi ibland känner som Petrus och hans vänner. Vi låter uppgivenheten, och vardagen ta över och vi lever som om inte Jesus fanns. Men även att vi gång på gång blir överraskade. Då vi får möta Jesus, oftast i situationer vi själva inte räknat med, i mötet med andra människor, i handlingar som plötsligt påminner oss, i tystnaden.

Ibland får vi vila på andras vittnesmål. Vi får tro det vi inte ser just då. Vi får tro med hjälp av andra. Inte så att andra tror åt oss, men vi får lita på vad andra har sett. Lita trots våra egna upplevelser av tomhet och frånvaro. Ibland är det vi som ser, och får bli vittnen för andra. Därför är vi också kallade att vara påskens vittnen. Och vi kan vittna på många sätt om påsken, i ord och handling, med hela vårt liv. Att den kristna kyrkan har funnits i 2 000 år är ett vittnesmål i sig.

Under den gångna veckan har vi varit till hjälp som vaccinationscentral. Efter man tagit sin spruta skall man sitta kvar 15 min så att man ser så inga biverkningar uppträder. Vi har gjort som så att vi öppnat upp vår kyrksal, tänt vår ljusbärare och spelat lite lugn musik. Flera av dem som suttit i kyrksalen har suttit långt längre än de 15 minuterna. Flera har tänt ljus och många har jag fått samtala med. En kvinna berättade att detta var första gången hon varit inne i en kyrka på tre år, efter att ha varit en flitig besökare, men blivit sårad. Nu tvingades hon in i kyrkan och förstod hur mycket hon saknat den.

I vår vardag, där du och jag är bland människor, är vi kallade att vara vittnen om påsken. Hur ofta misslyckas vi inte, hur ofta fegar vi inte ur? Hur ofta visar våra liv egentligen på något helt annat än på påskens glädjebudskap?  

Ändå står kallelsen kvar. När det känns som om vi har fiskat hela natten utan att det har hänt någonting, då ser vi Jesus som står där på stranden. Han ser på dig och säger: ”Mitt barn, har du ingen fisk?” Och han uppmuntrar oss till att fortsätta. Lägg ut näten där. Våga. Kanske är du som Petrus – ivrig och impulsiv. Kanske är du mer avvaktande. Men tillsammans får vi hjälpas åt att fiska. Det är det som är att vara församling.

Den kämpande tron, 2021-02-28 (Kim Bergman)

Matt 15:21–28

En av mina favoritfilmer genom alla tider är och kommer att vara Star Wars. Den lekte med tider och tekniker, som var så främmande och kittlande för den unga tonåring jag var, samtidigt som den utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort. Tanken svindlar och jag sög åt mig av varje del i den anakronistiska sagan om gott och ont, om en kämpande tro, på att det goda skulle segra till slut.

För länge sedan, i en förort långt, långt bort från centrum, någon gång på 90-talet, då jag fortfarande formade min tro hade jag kontakt med en pastor som på olika sätt jobbade i verkligheten utanför den kyrkliga zon jag befann mig i. Det var Per Bergius. Han jobbade med ett projekt inom Baptistsamfundet, med pionjärförsamlingar. Han drev en hemförsamling i Flemingsberg. Han brukade säga, lite på skämt, men med allvar, att det var för lite förföljelse av kristna i Sverige.

Naturligtvis så vill jag inte önska någon det lidande som all förföljelse innebär, och i en perfekt värld skulle snarare det motsatta vara norm, att ingen skulle behöva vara förföljd för sin tro, åsikt eller kön.

Kanske är det här ett av de paradoxala skeendena i Guds plan, att med vår fria vilja, kommer det alltid att finnas konflikter. Konstigt nog så har förföljelse, eller hot om förföljelse, gjort att det goda sprids, att människor varit tvungna att lämna sin comfort zone. Och naturligtvis så kan det finnas logik i det med. Ett gott mönster som aldrig möter något motstånd, kommer heller inte utvecklas. För att ta en jämförelse som ligger utanför min comfort zone, motion. Om man lägger sin motion på den nivå där man inte behöver anstränga sig, så kommer det inte att ge något tydligt resultat. För att man skall få ett resultat så måste man lägga på vikt, ge rörelsen ett motstånd.

Jag tror inte att det finns något egenvärde i lidande, även om viss idrott försöker lura i mig motsatsen. Jag tror inte att Gud sänder elände till vissa människor för att de skall försöka växa. Om det var så, skulle jag känna mig väldigt kränkt och behöva ifrågasätta mig själv, varför Gud inte ser det nödvändigt att utveckla mig.

Däremot så ser jag att Gud finns med i hela vårt liv, och att han går med oss. De gånger jag har drabbats av oro, sorg eller lidande, har Guds närvaro gjort att jag kunnat välja att vända mig till eller ifrån Gud i min nöd. Lite som att befinna mig i sjönöd, med land bortom horisonten. Jag kan välja att simma dit, men jag skulle kunna få användning av en livboj. Den tar mig inte självklart till målet, men hjälper mig hålla mig flytande i mitt arbete dit.

För ungefär ett år sedan i början av våren, så brukade jag och Karin sätta en ära i att inte nämna corona i våra predikningar, för vi var så trötta på det. Idag, efter ett år med corona, så kanske just det är ett utmärkt exempel för dagens predikan. Anders Johnson, som predikade på palmsöndagen, i början av pandemin, delade bilden av att vi var ockuperade, inte av ett annat land utan av ett virus. En ockupation som tvingade oss att bryta våra invanda mönster, som stängde våra kyrkor, och satte polismakten att vakta så att inga samlingar fick genomföras.

Vad gör det med oss som välfärdskristna? Jag tänker att det finns ett val i det här. Vi pratar väldigt mycket just nu om hur kyrkan kommer att se ut post covid. Jag är övertygad om att tron kommer att överleva, men inte lika säker på att den kyrka som inte lider kommer att hitta tillbaka.

Jag tänker att mycket handlar om vilket förhållande man har till tron. Är tron något man har för att det passar en eller är det en nödvändighet för liv? Hur mycket har pandemin drabbat ditt andliga liv? Ser vi det som ett andligt friår, eller kämpar du just nu en kamp för andlig överlevnad? Jag vill tro att vi kämpar eller som de säger i en helt annan film, ”Life finds a way”.

Hur ser vår församling ut idag? Saknar vi vår församling? Jag hoppas det. Vi är ju inne i fastan just nu, och mycket handlar om att man skall ta bort det som man i vanliga fall känner sig bekväm med, för att rannsaka sig och hitta värdet i det och se vad vi saknar. Jag har börjat tänka pandemin snarare som en fasteperiod, där jag i fastan får samla tankar och funderingar runt min tro, församling och gemenskap. Och pröva det som jag i mitt kyrkliga liv tagit för givet.

Jag tror inte att corona är Guds straff till oss människor. Däremot så kan det vara fullt möjligt att corona har utvecklats genom vårt sätt att leva, vår rovgirighet, vår exploatering och våra orättvisor. Men kanske kan detta vara oss till hjälp, när vi kritiskt börjar självgranska oss.

I nästan alla historier så har det goda segrat till slut. Det har inte alltid sett likadant ut efteråt. Flera förluster har drabbat oss på vägen, och strukturer har raserats. Vi ser samma mönster i skogsbrändernas spår. Där allt sett öde och förstört ut växer det snart upp en ny fauna, mycket likt det tidigare, men även nya arter och skott, life finds a way.

Om vår kyrka hade varit en film, så är det ungefär här det vänder. Vi har varit nere på botten. Vi har förlorat nära och kära, men tack vare att det fanns en grupp som kämpat, så har ett botemedel framställts, som nu skall fördelas ut över världen. Och som i alla spännande filmer, så hotar den mörka makten i en tredje våg, och allt står och väger. Kommer de goda att orka stå emot? Kommer det goda att sluta sig samman? Kommer det goda att kämpa i tron?

Jag är övertygad om att vår församling, och kyrka, kommer att överleva den här pandemin. Men jag är lika övertygad om att när vi träffas igen kommer inget att vara som vanligt. På samma sätt som ett resmål man besöker igen, aldrig kommer att ge samma upplevelse vid andra besöket, för då har man redan en erfarenhet som man inte hade innan.

Det betyder inte att det inte blir bra, det kan många gånger bli bättre, då man vid nästa besök är mer förberedd. Vår församling kommer inte att vara sig lik när vi får ses som vanligt igen. Det mesta kommer vi att känna igen. Men vi kommer inte vara samma församling som innan. Vi kommer att bära med oss en egen erfarenhet, som vi samtidigt delar med andra, och det är som det skall. Och jag vill påminna om det som jag sa i början. Gud har inte sänt den här pandemin över oss för att testa vår tro och uthållighet, men han har varit med oss under hela tiden, och han går med oss i det nya.

Jag vill avsluta med tre hemuppgifter.
Den första, ta en bit papper och skriv en lista på de saker som du saknar med församlingen. Ta den listan och lägg på ett säkert ställe, för det är ett värdefullt dokument för vår församlings fortsatta liv, för det är sakerna på din lista som är vår församling.
Den andra uppgiften är att du skall ta fram din adressbok från församlingen. Leta upp ditt namn i boken. Sedan är uppgiften att räkna in de 3 namn som står före och efter dig i listan. Ni som står överst och sist i listan räknar in från A respektive Ö. Tänk er att listan står i en cirkel. Uppdraget är att innan påskdagens gudstjänst, skall du höra av dig till de personerna. Och du behöver inte låtsas att du helt plötsligt kommit på det. För det är ett tydligt uppdrag: Hej! Du är en del av vår församlings gemenskap, och jag vill bara ge en hälsning från en annan del av samma gemenskap!
Den sista uppgiften är att du skall be för de personerna, och den lista du har skrivit.

The force will be with you, always!

Amen

Uppenbarelsens ljus, 2021-02-07 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag, har fått temat Uppenbarelsens ljus. Den speciella händelsen som betonas varje år är att den heliga familjen, Maria, Josef och Jesus kommer till templet för deras rening enligt Mose lag, och för att barnet skulle frambäras inför Herren.

Lukas 2:22-40 återger denna historia, som är en viktig del av Jesu barndom. Författaren och läkaren Lukas tar sin vana trogen även med en del detaljer, som t.ex. vad lagen föreskrev att man skulle offra i templet. Berättelsen har också ett särskilt djup om Guds närvaro och uppenbarelse. Det är en berättelse om ljus, men även om längtan och väntan. När den gamle Symeon, ledd av den Heliga Ande, går till templet och möter Josef och Maria med Jesusbarnet och tar barnet i famnen, då prisar han Gud och säger: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Uppenbarelsens ljus är inte en egen egenskap eller en slags fristående kraft i tillvaron. Det är en person, Jesus Kristus, som är kraftkällan. Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Guds ljus är inte tänkt att köra över någon, utan ska ge hopp och förtröstan till den som längtat och väntat.

Att vänta och längta är underskattat. Jag tänker att den moderna människan är dålig på att vänta. Vi kan få det vi vill nästan när vi vill, ”on demand”. Vi ser det i TV-världen. Våra ungdomar har ingen erfarenhet av att gå med en spänning i kroppen en hel vecka, för att få reda på vem som är kär i vem i Rederiet.

Idag kan du själv välja när du vill se ett program, och var, på bussen, på stranden eller i sommarstugan. Vi kan boka läkare när vi vill, få mat levererad till dörren. Vi vill inte vänta länge. Vi behöver inte vänta på någonting längre. Idag blir vi uppringda och tillfrågade om vi vill ha snabbare uppkopplingar till Internet innan vi ens vet att det går att få det. Vi blir vana vid ett tempo som på något sätt utesluter väntan. Vi ser inte väntan som något egenvärde. Och om väntan uppstår måste vi fylla den tiden med något, att bara vänta är inget alternativ. Vad händer med vår Gudsbild i det perspektivet?

Bibeln ger ett annat perspektiv. Det finns värden man kan vänta på hela livet, att arbeta för, hoppas och tro på, vara driven av. En väntan behöver inte vara sysslolös, men ett aktivt val. Väntan måste inte heller bli passiv, eller likgiltig, utan blir ett uttryck för förtröstan, något att vila i.

Jag tänker att vi borde tillåta oss att vänta mer. Att Jesus kom till vår värld gör vår väntan än mer hoppfull, att Gud gett oss ett ljus av uppenbarelse när han sände sin son till världens mörker. Tröst, mod och befrielse är något som är värt att kämpa för och vänta på. Och åter blir ljusbilden så träffande med fyren som ledljus.

I de allra flesta sammanhang så står ljus för något som är gott, och något vi behöver. I dessa tider så gläds vi åt att dagarna blir längre och hur ljust det blir när världen bäddas in i ett gnistrande snötäcke. Vi är alla bekanta med hur mycket mer vi orkar under den ljusare delen av året. Och vi vet att många saker vi gör är rätt svåra att göra i mörker. Mörker kan i många sammanhang också vara en riskfaktor – t.ex. i trafiken. Och där uppmanas vi att bära reflexer, så att ljuset från andra sprids och gör oss synliga. Fundera lite själv över den liknelsen.

När Johannes skriver att Gud är ljus, då förstår vi att det är menat som ett gott budskap. Gud är god och hos honom finns inte utrymme för något mörker, någon ondska. Det liv Gud vill för oss, är ett liv i ljuset, ett liv som präglas av det som är gott. Uppenbarelsens ljus är det goda ljuset. Det som ger liv och kraft.

Hade vi nu varit i samma rum, så hade jag visat er ett litet experiment, men du kan lätt göra det hemma. Tänd ett ljus och håll upp det framför en lampa, så kommer du att upptäcka att ljusets låga inte avger någon skugga.

Kanske är det så, att i Guds ljus så kan det inte finnas någon skugga. Johannes skriver: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi…”. Kanske inte med våra ord, men med våra liv. Vi säger en sak, men lever på ett annat sätt.

Nu skall inte det här dra iväg och bli en domsöndagspredikan. Visst är det så att Guds ljus är obarmhärtigt mot ondskan. Det är som ett starkt släpljus över en nytapetserad vägg med dåligt underarbete.

Samtidigt så vet Gud det. För några söndagar sedan läste vi om hur Gud går förbi Abraham, men han måste dölja sitt ansikte för ingen människa tål att se in i Guds ansikte.

Känner du dig orolig för att hamna i Guds spotlight som avslöjar dig, så påminn dig om hur Jesus mötte människor i evangeliernas berättelser. Påminn dig om hur han möter Levi, Sackaios, kvinnan vid Sykars brunn, äktenskapsbryterskan, förbrytaren på korset eller Petrus efter hans förnekelse. Han dömer inte ut någon som söker sig till honom. Jesus är densamme idag. Han visar inte bort någon idag heller. Jesus finns hos oss alla dagar, inte bara de dagar vi upplever som ljusa, utan också när svårigheter och sorg förmörkar livet.

Du och jag är också kallade att sprida ljus i den här världen. Men det gäller att inte missförstå det. Det är inte meningen att vi ska vara som strålkastare med en mission att avslöja andras smuts och fläckar. Ett sådant ljus kastar mörka skuggor över oss själva.

Det gäller att vi håller oss nära Jesus så att vi kan lysa med det slags ljus som han ger oss. Så att vi lär oss att möta varandra på det sätt som han mötte människor. Vi får aldrig glömma att kraftkällan till ljuset är Jesus Kristus.

Kyndelsmässodagen, likt många andra av kyrkoårets dagar, får påminna oss om att vi i en mörk och destruktiv värld har möjlighet att ta emot det ljus Gud sände till världen.

Jag tänker att vi får kraft och inspiration till att vara ljus i världen. Gud har sänt sitt ljus till världen. Räddningen, frälsningen, finns mitt ibland oss. Men den måste tas emot. Ju fler vi blir som tror, ju ljusare blir det i vår mörka värld.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
(Ps 36:8-10)

Ett nådens år, 2020-11-29 (Kim Bergman)

Matt 21:1–9

Ibland ser man inte skogen för alla träd står i vägen…

Tänk att det kan vara på det här sättet ganska ofta i våra liv. Saker blir inte riktigt som vi har tänkt oss det. Våra förväntningar på vad som skall komma stämmer sällan överens med verkligheten och hur det blir. Trots att vi planerat, förberett och tänkt igenom det noga och ofta, och det gäller alla, inte ens som kristen, då jag planerat förberett och bett för det noga och ofta…

Här hade det ockuperade judiska folket i Jerusalem gått och väntat på sin befriare, på Messias. Konungen som skulle komma och en gång för alla kasta av det romerska oket. Frihet för de fångna, upprättelse för de förtryckta, skaffa änkan rätt osv. Ryktet har gått och det viskas, nej ropas, att mannen, mannen är Jesus. Att det är Han som de har väntat på. Och så kommer han då äntligen, deras befriare, Messias, den smorde!… på en åsna…

Ok, lite udda, inte vad vi räknade med, men ok det är ju ändå vår nya kung och de heliga skrifterna talar om ett ödmjukt riddjur, även om det hade varit ståtligare med en mäktig hingst.
Men folket gör vad de kan, de är ju så uppfyllda, så längtansfyllda. De skär palmblad från träden. De brer ut mantlarna och ropar: Hosianna!! Hade dagens tidningar varit där hade man pratat om ”folkfest” och att ”alla var där”. Stämningen är på topp, trots åsnan och avsaknaden av skinande rustning och glittrande guld.
Samma folkmassa som nu står och ropar Hosianna kommer om några dagar vråla ut sitt korsfäst.  Lärjungarna som just nu går bakom och solar sig i glansen, kommer förskrämda fly och förneka allt samröre.
De väntade på en Konung på en vit springare.
De fick en Gudason på en enkel åsna.

Vi alla har våra förväntningar på livet och på Gud. Kanske förväntar vi oss liksom att Han skall finnas där för oss, som någon slags lyckobankomat, och besvara våra böner och tillfredsställa våra önskningar när vi ber om det. Vi blir besvikna när inte våra böner blir besvarade. Sårade, ja nästan arga när något går oss emot, trots att vi bönat och bett till Gud att det skulle gå som vi ville. Och så blir vi besvikna på Gud, som inte gör som vi vill.  Som inte lever upp till våra förväntningar.

Det är så enkelt att ropa Halleluja, när Kungen rider in, även när han gör det på en åsna. Det är så svårt att ens viska det, när långfredagens mörker drabbar våra liv. 

Vi kan ibland inte förstå varför Gud gör så här mot oss, vi, som ju är så snälla, och ber så mycket och gör allting rätt.

Vi som läst boken och sett filmen vet ju hur det slutar. Vi vet att Långfredagens panikartade mörker kommer att bytas ut mot påskdagens strålande ljus. Att det aldrig var meningen att Jesus skulle komma på en vit stridshingst och kasta ut romarna, utan att han skulle möta oss, vanliga, i ögonhöjd, och slutligen besegra, inte romarna, utan Döden själv, för att kunna ge oss livet.

Jag tror att det är fler än jag som denna dag reflekterar över ordet hosianna. För många så är det ett glädjerop, inte minst genom våra kära sånger som vi sjunger i jultiden, där sången i sig själv nästan mer bär adventstidens känsla, än vad texten berättar. För 3 månader sedan såg vi att vi äntligen skulle få börja mötas igen. För en månad sedan planerade vi för körsång i första advent. Idag så är vårt hosianna ärligare och tydligare än någonsin, Gud rädda oss!

Adventstiden, från nu och fram till julafton, är en fastetid i kyrkan. En förberedelsetid inför julen. En jultid i år som på många sätt kommer att drabba de redan drabbade, där julevangeliets dramatik ligger nära verkligheten om tillbommade värdshus och stängda kyrkor. Tänk om vi kunde få vara det stall där hoppet får sin boning.

Och trots att vi vet hur det går, och kanske snarare just för att vi vet hur det går, så är det viktigare än någonsin att vi skär palmblad och går ut och utbrister vårt hosianna. Trots att det är fler som snart kommer ropa korsfäst, så är vi många som ändå vet att hoppet är fött.

Man kanske tänker att det inte spelar så stor roll. Jag tror att det spelar stor roll. Det vi gör när vi tar ställning är att sätta oss på osynliga åsnor och rida genom Jerusalem. Det handlar om att göra orättvisor synliga och våga säga den sanning som bor i våra bröst/hjärtan. Den gudomliga sanning som kan leda oss mot en bättre värld.

Vi vet att det handlar om förtröstan, om tillit. På samma sätt som lärjungarna visade när de gick iväg och hämtade åsnan. Jag tror nog att de funderade lite. Vad skulle Jesus ha den till? Men litade på och gjorde som han bad.
Att tro, handlar om att lita på.
Att tro handlar om att våga jubla på palmsöndagen, att orka gråta på långfredagen, och våga tro att påskdagen kommer.
Att tro handlar om att se träden och lita på att det är en skog.

Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, “Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son? 

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen.  Och som ger mig kraft i nuet. “Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!