Mark 1:12–13
Söndagens tema är prövningens stund och dagens texter ger många uppslag och tankar till möjliga predikningar. Kanske just för att det är så lätt att tala om prövningar, att prövningar är något som nästan alla på något sätt själv har upplevt.
Livet är dessutom fyllt av aforismer, visdomsord, klotter på offentliga toaletter, uttryck som typ: Prövningar gör dig stark, Allt som inte dödar härdar och liknande. Och en lika självklar, som ofta använd sanning är att detta gäller lika för individ som för grupp.
Jag går som några har hört på en fortbildning just nu. Equmeniakyrkan erbjuder anställda i församling att gå regelbunden fortbildning. Denna gång så går jag i det spår som handlar om Ledarskap, konflikt och församlingsföreståndare. Så mycket av det jag reflekterar över är kopplat till församling, och så skall det ju vara…
Hur känner man igen en god gemenskap? Vad är de verkliga tecknen på hur det står till i en församling, eller hur stämningen är i en grupp? Jag skulle vilja påstå att ett av de främsta tecknen är hur man löser sina prövningar.
Naturligtvis så skulle en dröm vara en gemenskap som aldrig hade några konflikter, aldrig behövde utsättas för oliktänkande, en tillvaro utan några prövningar. Fjärran från en gemenskap som ständigt behövde vaka över varandra och sin egen position, som alltid drogs åt olika håll och av flera viljor, där varje situation är en utmaning.
En sund tillvaro ligger naturligtvis någonstans där emellan. Ett liv utan utmaningar är inte utvecklande. En gemenskap utan oliktänkande är inte i längden stimulerande. En kunskap utan prövning blir aldrig testad.
Självklart så finns där inget egenvärde i lidande och konflikter. Jag tänker att Gud sänder inte prövningar för att få oss att växa, inte elände för att göra oss starkare. Däremot så kan vi växa genom lidandet.
Jag har mött många människor som på olika sätt tackar Gud för sin olycka, för sin sjukdom, sin förlust. Att då de kom ut på andra sidan visar tacksamhet och säger sig vara en ny skapelse. Men det är sällan lidandet i sig själv som ger växten, oftare kraften som bar genom lidandet. Jag kallar det Gud, en Gud som inte bara gått med i prövningen, utan även burit. Den kända bilden med fotspår i sanden tänker jag visar det på ett omsorgsfullt sätt.
Kan vi tänka samma bild över församlingen? Naturligtvis går det, både historiskt sett, för framtiden och i nuet. Kanske kommer vi om några veckor ha ett årsmöte som går på tio minuter, där varje fråga kommer lyftas i samförstånd och klubbas i total enighet. Självklart inte. Inte ens i en diktatur skulle något sådant hända. Skillnaden i en demokrati är att vi tillåter varandra att få uttrycka oliktänkande. Att vi aldrig kommer vara överens om allt ser jag som ett sundhetstecken. Att vi kan rätta oss i ett marionettbeslut ser jag som respektfullt, att tillåta oliktänkande kärleksfullt.
Och det är den kyrka jag vill tjäna, bygga och vårda!
Jag läser ur boken Alla himmelens fåglar har flytt just nu, och fascineras av hängivenheten, och tron, så jag får ta lite ökenreferenser så här i ingången till fastan.
Kyrkofadern Origenes, som levde på 200-talet, var i och för sig ingen av ökenfäderna, men använde bilden av Israels tid i öknen som en bild för vår resa till Gud. Vi kallas ut ur Egypten, ”köttgrytornas land”, alltså det liv där vi låter lust och begär och impulser leda oss, och befrias till ett mognare liv. Men det livet är inte lätt, utan vi går ut på okänd mark. Vi vet inte exakt vart vi är på väg, men målet är friheten. Den inre frihet som uppstår när vi lär oss urskiljningens konst, att skilja på gott och ont.
Origenes tänker sig att det ska leda till en större mognad, där vi befrias från våra själviska och ängsliga vanor, och får en klarare blick för vår värld.
Det är lätt för oss människor att försöka undvika prövningar. Att sky det obekväma. Att söka sig bort från det osäkra och otydliga till det som är tillrättalagt, vant och tillgängligt. Och därför tänker jag att fastetiden kan finns där som en påminnelse för oss om att vi faktiskt är kallade till öknen. Inte att allt i livet ska vara öken.
Vi kan med glädje och tacksamhet få ta emot Guds goda varje dag – vila, gemenskap, sång, glädje, dans, god mat. Men vi är kallade ut i det osäkra och odefinierade. Kallade att ta tjuren vid hornen, möta konflikter, inkludera dem som inte räknas med och bjuda in. Kallade att växa och lära och utvecklas.
Det finns inte färdiga svar – men det finns någon som går med oss i varje steg. Och är det någon befrielse vi verkligen kan få uppleva så är det väl den – att få ana hur Jesus går med mig rakt genom allt det svåra. Han till och med har gått före. Han har känt vår kamp, och han bär.
Kanske våga lita på att livet med Gud handlar mindre om att jag ska prestera en bön – och mer om att upptäcka hur hela jag står mitt i flödet av Jesu bön till Fadern.
Fastetiden får vara en mognadens öken för mig. Vad är det jag behöver lägga bort? Hur väljer jag att gå in i fastan? Påven Franciskus, uppmanade med följande lista:
- Fasta från hårda ord.
- Fasta från missnöje.
- Fasta från vrede.
- Fasta från oro.
- Fasta från ord.
Jag är övertygad om att vi är fler som passar på att göra liknande listor, där vi väljer att plocka bort någonting som vi upplever står i vägen för vår gudsrelation. Vi ser Facebook-fasta, skärmfasta, köttfasta, bilfasta.
Fasta handlar om att avstå något, ta bort, men jag skulle istället uppmuntra till att lägga till:
Lägg till en stund varje dag för bibelläsning.
Lägg till en promenad utan annan anledning än att få leva.
Lägg till ett samtal med en medmänniska.
Lägg till tystnad i din vardag.
Lägg till Gud i din vardag.
Idag är första söndagen i fastan och vi vänder våra tankar in mot påsken. Förra söndagens tema var ”Kärlekens väg” och det får stå som en överskrift in i prövningen. Överallt så är det Guds kärlek som är nyckeln. Den stora kärlek som Gud visade oss genom Jesus, som inte vek undan för döden, utan gick korsets väg för vår frälsning men även är nyckeln till en god gemenskap, en levande församling.