Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla.  Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio  brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen


[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.


Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand


Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen