Friheten i Kristus, 2022-09-04 (Anders Johnson)

Luk 13:10-17

Visst har vi alla varit med om att vi gjort oss illa någonstans. Kanske i ryggen, eller i en fot eller någon annanstans. Det fortsätter att göra ont trots att svullnaden försvunnit. Kanske hugger det till om jag vrider lite för långt åt det hållet som jag skadat mig. Sådant brukar hålla i länge och man måste riktigt lära kroppen att det inte gör ont längre. Det är ofta övningar på övningar och till slut är smärtan borta.

Ibland undrar jag hur hjärnan kan hålla reda på alla signaler som kommer från kroppen. Forskarna tror idag att vi har en liten modell av vår kropp där uppe. Där landar signalerna och då vet knoppen varifrån det kommer. Självfallet skall det alltid komma olika signaler från delarna. Annars är ju något fel. Hos de som amputerat något berättas det ofta att kroppsdelen kan göra ont eller ila, trots att den bevisligen inte finns längre.

I vårt centrala nervsystem, uppe i huvudet finns något som kallas för det Limbiska systemet. Det styr våra känslor, ser till att man blir alldeles knäpp när man är förälskad, men även när man är stressad så är det limbiska systemet som påverkas. Så klart påverkas även minnet av det limbiska systemet. Vi kan lugnt säga att denna del av hjärnan styr hur du mår. Signalen som kommer från foten eller ryggen, när vi gjort oss illa passerar också limbiska systemet och bearbetas där, innan det når vårt medvetande.

Idag har vi hört om en kvinna som har stora problem med sin rygg. Hon har inte kunnat räta på sig på 18 år. Hennes limbiska system vet att det är problem med ryggen. Att gå rakt är inte att tänka på. Om hon så försöker så skickar det limbiska systemet ut rejäla smärtsignaler. Det är inte nyttigt att ens testa.
Så, möter hon Jesus. Limbiska systemet, som också kallas för känslohjärnan, får helt fnatt. Glömmer allt och har bara fokus på vår Herre. Så när Jesus talar till henne och säger åt henne att sträcka på sig så gör hon det och limbiska systemet har totalt glömt bort att det inte går.

Kanske var det så här det gick till, eller kanske inte. Här har jag i alla fall döpt om en sjukdomsande till Limbiska systemet och låtit Jesus med sin stora kärlek bota henne.

Men det viktiga i dagens text är ju inte hur han botar kvinnan utan det faktum att han jobbar, genom att bota kvinnan, på sabbaten. Han bryter mot lagen. För oss verkar det ju rätt orimligt, men hur var det på Jesu tid?

Vi börjar med tredje budet, ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Ok, det kan vi förstå även om det kanske är det budet som åtminstone jag är sämst på att följa.

Vad gällde på sabbaten? I 2 Mosebok 20:9-11 står det: ”Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra någon syssla. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

Sen har vi Toran som säger att:
Inget arbete får utföras. Matlagningen måste man gjort innan. Det är inte tillåtet att resa. Att bära saker utomhus är strängt förbjudet. Tända och släcka eld eller lampor är inte att tänka på.

Det här var ju inte nog. Ca 100 år före Jesus så hade några särskilt religiösa män tyckt att det var gamla regler som borde skärpas. Därför skapade de fler regler, som de följde bara för att de tyckte att det kändes rätt. Det var tidiga fariséer. Allt eftersom åren gick så växte sig fariséerna starkare som grupp och vid Jesu tid så hade deras regler också börjat genomsyra hela samhället.

Det var t.ex. en sådan muntlig regel som Jesu lärjungar bröt mot när de tog ax och åt i Matteus 12. Här tyckte Jesus definitivt att det var bättre att bryta mot den muntliga traditionen än att lärjungarna skulle gå hungriga.

I den texten vi nyss hört är vi i synagogan och det är sabbat och Jesus håller på att undervisa. Så kommer den böjda kvinnan in. Jesus ser hur hon lider och utför arbetet att bota henne. Synagogföreståndaren blir upprörd. ”Jesus du har sex andra dagar på dig i veckan att arbeta med att bota sjuka. Idag då det är sabbat skall det inte göras. Dagen skall ägnas åt Gud och vila.” Klart Jesus blir rosenrasande. Hur kan man bara tänka sig att låta henne lida ytterligare när han kan göra henne frisk. Klart att det är OK att bryta mot lagen för att hjälpa en medmänniska som står i svår nöd. Det är inte precis så som Jesus säger men definitivt det han menar.

Det är alltså OK att bryta mot lagen om man känner att det är rätt?

Förra gången jag stod här och pratade handlade det om en kvinna som begått äktenskapsbrott, eller på vanlig svenska, haft sex med en man hon inte varit gift med. Inte en så stor sak tycker vi, men på den tiden innebar sex ofta att ett barn blev till. Ett barn som skulle tas hand om av familjen, utbildas i skolan, se till att det så småningom blev en bra samhällsmedborgare. Ett stort ansvar för fler än bara kvinnan. Så klart att det var viktigt för byn att alla barn som kom till var älskade och förhoppningsvis hade både pappa, mamma och ett stort gäng släktingar och vänner som kunde hjälpa till att ta hand om barnet. Regeln om sex endast inom äktenskapet var alltså en bra regel på Jesu tid men inte så viktig idag.

Centrumkyrkan Farsta är ju en del av frikyrkan och den frikyrkliga rörelsen som bildades i mitten av 1800-talet. Människor kände ett behov av att få utrycka sin tro på ett nytt sätt, inte styrt av övermakten och gamla regler. Vi hittade en ny frihet i Kristus och vi kunde uttrycka vår gudslängtan på helt nya sätt. Helt utan regler, självfallet inte. I ett fattigsverige som bokstavligen söp ihjäl sig blev alkohol, kortspel, dans och liknade sysselsättningar helt oacceptabelt. Regler som kom till för att hjälpa människorna, inte kanske så mycket för att komma närmare Jesus men för att bättre klara livet i övrigt.

Idag lever vi i ett samhälle med VÄLDIGT många lagar och regler att följa. De flesta skulle vara helt obegripliga för en människa för 2 000 år sedan men vi förstår dem och följer dem efter bästa förmåga för att vi vet att de är ett av de fundament som vårt samhälle bygger på. Ibland undrar jag om det också borde skapas nya regler som vi i Sveriges kristna gemenskap borde följa. Regler som gör att vi lättare klarar av våra liv och som skapar en längtan utanför vår gemenskap, att få vara med. Kanske en diskussion på kyrkkaffet senare.

Frihet i Kristus innebär inte att du och jag kan göra som vi vill i alla lägen. Det finns regler som vi behöver följa men Jesus uppmuntrar oss att tänka själva. När det gäller 3:e budordet, ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.”, behöver vi kanske inte vara så strikta att just söndagen skall användas till vila och gemenskap med Gud, men… det är viktigt att vi prioriterar och ger oss den tid som behövs. Både för relationen med vår skapare men också för att hålla det Limbiska systemet på gott humör.

Amen

Vårt dop, 2022-06-19 (Anders Johnson)

Joh 1:29-34

• Vi föds, vi tar vårt första andetag och snart får vi vår första måltid i form av mammas mjölk.
• Det blir fest och vi får ett namn.
• Till våra föräldrars stora stolthet tar vi våra första steg.
• Vi börjar i skolan och växer en hel dm.
• Till slut tar vi studenten och känner oss nästan vuxna. Kanske flyttar vi också hemifrån i samma veva.
• Vi slutar plugga och börjar jobba.
• Vi kanske gifter oss.
• Vi kanske får vårt första barn.
• Så plötsligt en dag flyttar äldsta barnet hemifrån.
• En dag har du möjlighet att sluta jobba för att få pengar. Du blir pensionär.
• Ditt hjärta slår sist sista slag och alla dina vänner samlas för att ta farväl.
En mängd tillfällen som förändrar livet och där vi definitivt känner ett före och ett efter.

I texten har vi hört om Jesu dop. Absolut är det här också ett före och efter. Jesus är en snickare med en lite spännande barndom bakom sig. I och med dopet tar han nästa steg och blir den store profet och vägledare han redan från början var utsedd att vara.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som är döpta som vuxna. Ett nytt steg i livet. En känsla av att kunna vända blad och flytta fokus. Men också ett sätt att aktivt få vara med i ett sakrament, instiftat av Jesus och buret av kyrkan ända fram till idag.
För den som bestämmer sig för att låta sig döpas bekräftar ju sin kärlek till Gud och vill leva med honom resten av livet.
För mig som är barndöpt så är ju handlingen mer en önskan av min mamma och pappa att Guds omsorg skall följa mig genom livet.

För de som blev döpta i Jordan, samtidigt som Jesus, fick de också en annan bieffekt. De blev faktiskt lite rena på utsidan. Det var inte bara den inre smutsen som försvann med vattnet utan också lorten på utsidan.

För oss idag är det relativt lätt att hålla oss rena och fina på utsidan. Tvål och vatten finns överallt, både för kroppen och våra kläder. Men hur gör vi med insidan? Vad är vår strategi för att ta hand om det som skaver och gör ont? Min sätt är enkelt. För allt det lilla, glöm bort att det finns. Fungerar det? Nja… Det är lite som hemma. För varje dag ser man inte att det blir lite mer och mer damm och smuts, men efter ett par veckor så inser man att nu måste man städa. Dammsugaren åker fram.
Men hur hanterar vi den inre smutsen? Problemet kanske är att det tar lite längre tid innan det börjar bli ohållbart och man märker att man bara trampar omkring i sin egen lort. Precis som på utsidan måste vi ge städning av insidan lite tid. Vara i stillhet och låta andligheten växa, vara med Gud. När och var känner du störst gudsnärvaro i ditt liv? Är det när du sjunger i kyrkan eller när du servera soppa på torsdagarna, på dina dagliga promenader i skogen eller kanske i fåtöljen med en god bok? Insidan är lika viktig som utsidan, så ge också insidan lika mycket tid som utsidan.

Men dopet handlar ju inte bara om att bli ren utan också om en vilja att leva med Jesus. Hur behåller vi den hjärtats längtan att få vara nära vår skapare, tillhöra hans gemenskap och känna hans värme och beröring?
Svaret ligger nog mest i vår egen vilja. Han är alltid redo att ta emot oss, både när livet flyter på och allt känns bra och när vår värld rasat samman och vi inte ens längre klarar att be.
Matt 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.
Vi behöver alltså varandra för att klara av att vandra i ljuset av vår tro. Vi har ett ansvar att träffas, umgås och be. Ansvar för att vi har en levande och aktiv församling här i Farsta, men också levande OAS-grupper som inte bara städar och fixar en massa praktiskt utan också nyfiket lär känna varandra och ser och saknar en vän som inte längre är med på samma sätt.
Men att leva som kristen skall inte vara så svårt.

För många år sedan åkte jag flotte på Klarälven.
Dagen började med instruktioner och material. Vi höll säkert på i flera timmar att bygga vår flotte och det var med spänd förväntan som vi sedan kastade loss. Vi hade störar att knuffa oss bort från stranden, när vi kom lite för nära så vi riskerade att fastna, men mesta tiden kunde vi bara sitta där och njuta av resan och det som passerade oss bredvid älven.

Ibland kan det kännas som det kristna livet är som den där flotten.
Vi behöver några år för att bygga vår botten. Se till så att den har en bra flytkraft och att den kan ligga i länge utan att den börjar lossna i kanterna. Så, är det dags att kasta loss, och kanske är det dopdagen, för den som döper sig som vuxen. Sedan kan man följa med i flodfåran, njuta av resan samtidigt som man måste vara uppmärksam och agera när man riskerar att fastna i strandkanten eller i ett bakvatten.
Visst låter det enkelt och rätt härligt, att bara glida med. Samtidigt så vet vi ju att skall det bli något gjort så måste vi ju ta i lite grann. Tillsammans är vi ju Kristi kropp här på jorden och en kropp mår bra av att arbeta, samtidigt som en knopp mår bra av att tänka.

Till sist:
För några dagar sedan fick jag ett samtal när jag var ute och tog en bensträckare mellan två möten. Det var Kantar Sifo som undrade hur jag tänker rösta i höstens val. Jag svarade sanningsenligt att jag hade ingen aning. Tror aldrig att det varit så svårt. Just nu finns det egentligen inget parti jag skulle vilja rösta på. Rösta måste man ju så jag har en känsla av att min knopp kommer att jobba en hel del med den frågan under sommaren. Kanske kommer jag att hitta svaret om jag börjar i dopet. Vem vill jag vara? Vad är viktigt? Hur skulle Jesus gjort?

Amen

Jesu dop, 2022-01-09 (Anders Johnson)

2 Mos 1:22-2:10
Luk 3:15-17, 21-22

Det är alldeles tyst i folkmassan. Man hör bara vindens sus i träden och vågorna som slår mot stranden. Jesus, snickaren, den nästan perfekte sonen till Maria, sänks med Johannes hjälp ner under vattenytan. Alla håller andan. Hela skapelsens uppmärksamhet riktas just mot den här platsen, det här ögonblicket. Så bryts vattenytan igen. Mästaren sträcker på sig. Torkar av ögonen med handen, och alla ser. Någonting har hänt. Det är samme Jesus men ändå inte.  Så,…. vingslagen. En duva kommer flygande ner mot vattnet där Jesus och Johannes står. Allt är fortfarande stilla, förutom vindens brus som plötsligt tilltar. Så kommer rösten. Som ett sus men ändå så tydligt hörbart för alla som är där. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Nu går det inte längre att hålla emot. Folket skriker, jublar. Alla inser att det är något fantastiskt de varit med om. Jesus vet också att detta är vändpunkten i hans liv. Från att ha varit en rätt normal ung man skall han nu axla en uppgift som ingen annan någonsin gjort tidigare och ingen annan kommer att göra senare.

Jag är rätt säker på att Jesus såg detta som en stor milstolpe i sitt liv. Kanske den allra största. Från den här stunden tog livet en helt ny riktning för honom. Målet för allt han gjorde efter dopet fokuserade nu på kallelsen han fått från Gud.

Vet ni vad, jag tror att vi alla känner igen oss. Inte att vändpunkten kantats av flygande duvor och röster från himmelen, men att vi plötsligt slagits av en insikt och vi bestämmer oss att från och med idag så skall jag ändra mitt liv på ett eller annat sätt. Och förmodligen har vi flera vändpunkter där vi justerar riktningen på vår vandring.

För många år sedan satt jag i ett litet studentrum i Linköping och funderade. Insikten att jag inte kunde gå omkring och tro på en gud och inte låta det märkas, fungerar inte. Antingen bestämmer jag mig för att han inte finns och slutar att be till honom eller också bestämmer jag mig för att han faktiskt existerar och då måste jag ta konsekvensen och försöka se mig som kristen på riktigt. Jag tog ett beslut, köpte mig en bibel och med darrande knän knackade jag på hos bönegruppen på skolan.

För min del blev det ett beslut, en ändring i mitt liv, som jag kunnat hålla fast vid. Men så klart. Jag har många fler viktiga milstolpar i mitt liv. En del har jag hållit fast vid. Andra visade sig inte vara så viktiga efter ett tag.
Hur är det med dig? Vilka milstolpar är viktiga för dig? Kanske du fick tron och att tillhöra Jesus med modersmjölken? Säkert om och när du träffat din livskamrat och bestämmer att med henne eller honom vill jag leva resten av mitt liv med. Eller kanske när du bestämmer dig för att byta karriär efter många år på samma arbetsplats.
Fundera en liten stund på dina ögonblick. När bytte livet riktning? Blev det som du tänkt dig? Är det kanske dags att vända blad igen? ……

I dag har vi i texterna också hört om några fantastiska personer som varit bifigurer i berättelserna men som huvudpersonen inte skulle klarat sig utan. Först Moses storasyster Mirjam som på ett mycket smart och snabbtänkt sätt räddar livet på sin lillebror. Han kommer ju att lägga grunden till något riktigt stort. Vad hade hänt om inte Mose hade fått växa upp i Faraos hov? Ett kort ögonblick. En ingivelse och så blev allt rätt.

Mirjam fortsätter att vara en del av berättelsen. Man läser om henne att hon leder glädjesången då Faraos arme dränkts i havet efter att judarna passerat torrskodda på havets botten.
Några år senare dyker hon upp igen, då hon och hennes bror motsäger sig Moses giftermål med den nubiska änkan Adoniah. Gud ställer sig på Moses sida och som straff blir Mirjam spetälsk i en vecka.
Till sist läser vi att hon fick sin sista vila i Kadesh, innan folket nådde Judeen.
Mirjam var en stark person och faktiskt den första kvinnliga profet som omnämns i Bibeln.

För Johannes döparen är mötet med Jesus inte bara ett kort ögonblick. Hela hans liv har varit en förberedelse för just denna stund. Först lever han som en asket ute i öknen. Äter gräshoppor och vildhonung. Börjar säga till folk att leva ett bättre liv. Att ta hand om varandra och att älska Gud är viktigare än att följa alla regler. Så klart att folk mår dåligt när de inser att de gjort fel. Vad kan då vara skönare att sänkas ner i Jordans svala vatten och bli av med all smuts. Inte bara på utsidan utan också insidans lort får följa med vattnet hela vägen ner till Döda havet. Tänk dig att du stiger upp ur vattnet helt ren och fast besluten att börja om på nytt. Inte konstigt att verksamheten börjar gå allt bättre och bättre för Johannes. Inte i pengar, för de struntar han helt i, men i människor. Och så klart folk undrar, är du Messias? Är du den som skall komma? Och han svarar ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Och så kommer den dagen. Johannes ser Jesus komma en bit bort och han säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.
Jesus kommer fram till Johannes. Sysslingarna möts och det är säkert inte den första gången de träffas. Johannes vill först inte döpa Jesus, men han insisterar. Det blir ett dop. Anden kommer ner som en duva och rösten som sa ”Du är min älskade son, du är min utvalde”, kunde alla höra. Det var inget snack. Något stort och fantastiskt hade precis skett och Johannes karriär var på topp.

Efter den stunden börjar människorna favorisera Jesus. Allt färre söker sig till Johannes. Jesus döper faktiskt människor en bit bort från Johannes och de flesta går till honom nu. Efter några veckor frågar några vänner till Johannes hur det känns. Han svarar då ”Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” Jag tänker att Johannes faktiskt myste åt det han såg. Han hade förberett vägen för Jesus och nu var det klart och han kunde nöjt se hur Jesus bar budskapet vidare.

Två fantastiska personer. Kvicktänkta, envisa men ändå lyhörda. Vågade lita på sin inre röst samtidigt som de böjde sig för Guds vilja.

Jag tänker att du, jag, vi alla spelar våra biroller i det skådespel som pågår runt omkring oss. Men det är våra roller som bär hela berättelsen. Från Adam och Eva, uttåget ur Egypten, barnet i krubban, dopet vid Jordans strand, korsfästelsen på Golgata, genom hela historien fram till idag och vidare tills han kommer tillbaka i härlighet. Var stolt för den du är. Vi är Mirjams och Johannes efterföljare och vi formar berättelsen om Guds rike här och nu.

Amen

Samhällsansvar, 2021-10-24 (Anders Johnson)

Matt 22:15–22

januari 11
februari 6
mars 10
april 6
maj 14
juni 10
juli 15
augusti 16
september 12
oktober 9

Det var antalet skjutningar har vi har haft i Stockholm under 2021. Den 13 oktober sköts två män i Farsta strand, en avliden. För ett par dagar sedan sköts den 19-årige artisten Einar ner på öppen gata i Hammarby sjöstad.

Vad skall vi ta oss till? Samhället har ett problem och vi måste hjälpa till men hur då?
När det gäller problemet med vår miljö som far illa vet vi vad vi borde göra, och jag är övertygad om att vi gör så gott vi kan, även om vi misslyckas ofta och kanske är lite bekväma och tycker om att leva som vi alltid gjort.
När det gällde problemet Corona fick vi tydliga uppmaningar om vad vi skulle göra. Social distansering, tvätta händerna, stanna hemma och vaccinera oss när möjlighet gavs. Vi har ju till och med upplåtit vår kyrka till bekämpandet av covid-19. Men, hur kan vi hjälpa till med att lösa problemen med de kriminella gängen och speciellt skjutningarna som följer i deras spår?

Jesus var ju en smart kille som alltid ställde sig på de svagas och förtrycktas sida. Vad skulle han gjort? Vilka människor hade han träffat? På vems sida hade han ställt sig? Texten jag nyss läste handlade om ett annat samhällsansvar. Att faktiskt ta från det man har och ge till någon annan.

Någon sa att av det man tjänar går 1/3 till att leva för idag, 1/3 till att betala av gamla skulder och 1/3 för att spara för framtiden. Det var några år sedan och uttalandet kom inte från någon som inte bodde i Sverige, men vad han menade var att en del av det han tjänade gick till hans föräldrar. De skulle tas hand om och han såg till så att de hade det bra på ålderns höst. Det var skulden som skulle betalas tillbaka. En del av det han tjänade gick till hans barn, mat, kläder, skola. Det var självfallet en investering i framtiden och en förhoppning om att de skulle ta hand om sina gamla föräldrar, när de inte orkade längre. Det som blev över gick sedan till honom och hans fru att leva för.

Jag tror inte vi tänker riktigt så nu. Är det någon här som reflekterat över att ett barn kostar dig ca 1.5 miljoner kronor när längtan är som störst att ha ett eget litet bylte att rå om. Och sedan kan man också tänka att det kostar staten ca 3 miljoner till innan barnet är gammalt nog, har gått i alla skolor och är redo att börja arbeta.

1994 sa Mona Sahlin i TV att ”Det är häftigt att betala skatt” och visst kan vi alla hålla med om att det är fint att se hur mina skattekronor arbetar i samhället. Och för oss är det självklart, men det är det inte överallt och det var det nog inte på Jesu tid eller. Så klart, om du har pengar samtidigt som du tycker att staten i stort sett gör bra saker, då känns det rätt ok, men om det är tomt i pungen och du känner att pengar inte går dit de skall, då tror jag alla här förstår att skatteoket inte är speciellt roligt att bära.

Och nu kan jag bara inte låta bli. Ni har väl alla sett kuvertet som ni fick i brevlådan för någon månad sedan, från vår kassör Maria, där en del av din skatt kan komma den här församlingen till godo. Sista anmälningsdagen är 31 oktober.

Frågan Jesus fick var ju faktiskt mer komplicerad än så, en riktig fälla. Israel var ockuperat av romarna och mycket av den skatt som togs in finansierade just förtryckarna. Så, om Jesus sagt att det är rätt att betala skatt, så hade han setts som stödjare åt förtryckarregimen. Om han däremot svarat nekande hade han blivit gripen som revoltör och kastad i fängelse.

Men, är det att man arbetar och betalar skatt viktigt för att vara en bra samhällsmedborgare? Självfallet inte. Det finns en massa uppgifter som måste göras men som inte ger en enda krona i lön men som ändå är jätteviktiga.

För några veckor sedan arrangerade Centrumkyrkans ungdom något som kallas för Kämpaleken. En tävling där ca 250 scouter från Stockholmsområdet gick runt under några timmar och på olika stationer fick lösa kluriga uppgifter. Jag hade glädjen att få vara med på ett hörn och förutom alla barn och ungdomar träffade jag fantastiskt många ledare, riktiga hjältar, som lägger en stor del av sin lediga tid på att ge våra unga en fin och meningsfull fritid. Men jag vill påstå att även bland de unga träffade jag många som tar sitt samhällsansvar, skola, läxor, prov. En massa saker händer i kroppen som växer, samtidigt som man är en bra kompis och engagerar sig i det man tycker är viktigt. Jag vet att många unga siktar på något de brinner för. När de blir stora så vill de arbeta med något som är viktigt, inte bara för sig själv utan för många, många fler.

Har du som jag klagat på enfaldiga politiker som inte fattar något och som definitivt inte kan räkna. Jamen, varför blir jag inte en själv då? Det är inte svårare än så. Alla partier skriker efter personer som vill engagera sig på lokal nivå. Ett jätteviktigt arbete som man kan utföra på sin fritid. Ser du allt elände där ute? De behöver dig? Det finns mängder av olika hjälporganisationer som inriktas på socialt arbete, både här hemma och i andra länder.

I fredags var jag och min kamera på handboll. Förutom en mängd unga vuxna och ledare som tillsammans har det kul och får en meningsfull fritid träffade jag också en bekant i publiken. Hon är polis här i Farsta och efter lite prat om barn och annat, berättade hon om sitt arbete. Hur tungt det är för de poliser som jobbar ute i fält, hur många som slutat för att de inte längre orkar och att hon, som inte längre arbetar på fältet, får vara som en mamma och trösta och stötta sina kollegor när de kommer tillbaka in på kontoret igen.

Snabbt börjar jag må lite dåligt. Vad gör jag för nytta egentligen? Många jobbar och kämpar i arbeten som verkligen har ett tydligt ansvar att bära vårt samhälle, lärare, vårdpersonal, polis, busschaufförer osv. Jag bara lever mitt liv på planeten. Duttar lite här och där. Faktiskt så att man känner ett sting av avund gentemot de som faktiskt hjälper människor på riktigt, istället för att mest bara sitta framför en dator och knappa, eller prata.
Och då kan jag behöva tänka så här:
Mitt arbete leder fram till att människor i en fabrik får jobb som går ut på att tillverka maskiner som kan torka luft. Dessa maskiner används sedan i andra fabriker som tillverkar batterier till bilar som drivs på el. En elbil är mycket bättre för miljön än en vanlig bil. Plötsligt har mitt knappande på datorn blivit en del av den stora globala miljösatsningen, som vi människor håller på med just nu. Jag känner att jag kan sträcka på mig igen och känna mig stolt över mitt arbete.

Nu vill jag att du och du och du också gör samma tankelek, och om du inte har ett vanligt lönearbete så använd samma tankesätt på någon sysselsättning som du gör. Visst ser jag lite mer raka ryggar och stolta miner nere i kyrkbänkarna.

Kommer ni ihåg vad Jesus sa? ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Vi är alla, oberoende om vi inser det eller inte viktiga pusselbitar för att få vårt samhälle att fungera samtidigt som vi också behövs för vår Herres arbete här på jorden. Men i orden ”ge Gud det som tillhör Gud” är det inte så att Jesus vill lägga på oss ytterligare bördor. Han påminner oss om att den här gemenskapen är lika viktig som den där det handlar om att tjäna pengar och betala skatt. Jag vet att när man stängt dörren bakom sig och lämnat ett arbetslag så försvinner de som man känt som vänner väldigt snabbt. På jobbet värderas du efter det du presterar men här är du viktig och älskad precis som du är.

Ibland brukar jag tänka att kyrkan är min sociala försäkring. Om allt kör sig och jag klantar till det riktigt, riktigt illa, så vet jag att trots allt så finns ni här som fortfarande älskar mig och vill vara mina vänner. Och där kanske den andra delen i Jesu uppmaning landar, samtidigt som orden från den sista natten med lärjungarna klingar i mitt inre. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Till sist vill jag ge er några fraser från en sång som vi kommer att sjunga mycket nästa månad.

Människa, ditt liv är stort,
utan dig blir inget gjort,
du skall själv i världen skilja
godhet ifrån ondskans vilja,
bära ansvar för din jord
.

Du skall forma fred och bröd,
rum för kärlek i vår värld.
Livets Gud har inga händer,
därför är det dig han sänder,
när din nästa lider nöd.

Du skall värna det som gror
överallt på denna jord.
Genom dig, som alla känner
kommer Gud till sina vänner
och ger värme ur din hand.

Och när du har levt din dag
till sista andetag,
famnar Gud din gråt och smärta,
gömmer evigt i sitt hjärta
nåd för dina nederlag.

Innan jag slutar vill jag återknyta till där jag började min predikan. Vad kan vi göra för att minska de kriminellas påverkan i vårt samhälle? Hur kan vi hjälpa till att minska den grogrund som gör att unga idag väljer en ond karriär istället för att göra gott?
Ta ett snack runt fikabordet om en stund och fundera på hur vi som människor och vi som församling kan ta vårt ansvar här och nu.

Att växa i tro, 2021-05-02 (Anders Johnson)

Joh 16:5-11

Vi är tillbaka på skärtorsdagskvällen. Vilken häftig resa lärjungarna har fått vara med om. Han sa bara, ”Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare.”, och de följde honom, utan att tveka. Släppte allt för att vara med honom. Sedan hade de fått vandra med Jesus, lyssna på hans predikningar, se honom göra under. Fått vara hans vän, på riktigt.

Och nu satt de där, enkla fiskare, som under några år fått världens bästa teologiska undervisning. Det var examen och av sin lärare hade de just fått sina diplom, i form av bröd och vin.

Jag måste erkänna att innan jag tog itu med denna predikan tänkte jag nog att lärjungarna var rätt obildade innan de träffat Jesus.

Så hur var skolan på Jesu tid?

Vi kan väl säga att om du var flicka så var din plats i hemmet. Du behövde ingen annan utbildning. Det gällde att lära sig städa, laga mat, ta hand om hem och vara redo att giftas bort när man var typ, 12. Om du däremot hade turen att födas som pojke blev du skickad till skolan när du var ca 5 år gammal.

Låt oss säga det från början. På den tiden var teologi ett viktigt ämne. Skolan var i synagogan eller i ett hus väldig nära. Det fanns bara en bok i skolan och det var Torahn, Gamla Testamentet. För att göra det ännu svårare så var Torahn skriven på hebreiska medan många, t.ex. Jesus hade arameiska som modersmål. Så man fick börja med att lära sig ett nytt språk, ett alfabet för att kunna läsa. Sedan började man sakta jobba med själva boken, vilken egentligen var 20 rullar. Målet var att man skulle kunna hela Gamla Testamentet utantill. Såklart bestod inte hela skoldagen av en massa rabblande av texter. Det var även en hel del förklaringar kring texterna och den gjordes normalt genom diskussioner mellan lärare och elever.

När du blivit 12-13 så var du klar med grundskolan. Då var du myndig och nu var du själv ansvarig för att följa alla regler. Om du sedan ville och hade möjlighet och begåvning kunde du fortsätta att studera och så småningom bli Rabbi. Då behövde du skriva in dig på någon av de fina skolorna i Jerusalem.

Men…. alla hade också ett vanligt arbete. Det ansågs fint med kroppsarbete och även en Rabbi försörjde sig på ett vanligt jobb. Som pojke fick du följa med din pappa och lära dig av honom. Så även om du var högt utbildad så bestod vardagen ändå av hårt arbete för att få mat för dagen. Jesus var ju snickare och murare och det är ju mycket troligt att Jesus arbetade i sitt yrke, även under den period då han börjat evangelisera.

Och vad vet vi om lärjungarna?
Det var bara Petrus och Jesus som var över 20 och som behövde betala tempelskatt. Petrus var en gift man, med fru och åtminstone en svärmor. Han drev ett litet fiskeriföretag tillsammans med sin bror Andreas i Kapernaum. Han lär ha fått dela sin tid mellan att vara lärjunge till Jesus och att fiska och försörja familjen. Resten var troligen tonåringar. Männen gifte sig normalt vid ca 18 års ålder så vi kan anta att alla förmodligen var ungkarlar utom Petrus. En sak är i alla fall helt säkert. Männen hade redan innan de träffade Jesus en väldigt god teologisk grund att stå på.

Dagens tema är ju att växa i tro, och lärjungarna har ju så här långt varit med om en fantastisk resa. Men vi har också vår resa, som ständigt pågår. Som de människor vi är så behöver vi också växa, för att må bra.

Alla här känner till kostcirkeln. För att vår kropp skall trivas så behöver vi äta en varierad kost med gott om frukt och bär, grönsaker och rotfrukter. Men vi behöver också kött, fisk, ägg eller något annat rikt på proteiner. Vi behöver också fett för att må bra.

Vår andliga kropp behöver också näring för att växa och må bra.
Jag ser vår andliga tallrik uppdelad i 4 delar:

  1. Kombination av kunskapsintag och insikt
  2. Kombination av ensamhet med Gud och samvaro med andra
  3. Kombination av att få och att ge
  4. Kombination av tryggt utövande och att kasta sig ut i det okända

Kunskap och insikt
Vi vet att korvstoppning inte fungerar så bra när det gäller kunskapsinhämtning. På Jesu tid, när man skulle lära sig hela det Gamla Testamentet utantill var diskussionerna runt texterna viktiga för förståelsen av den massa man memorerat.

I vår tid, när hela Bibeln bara ligger ett klick bort, och vi ständigt översköljs av ljud och bild, ger vi oss behövlig tid att reflektera? Funderar vi igenom det vi hört och sett eller tar vi bara skribenten eller uppläsarens version som den riktiga? På Jesu tid var det viktigt att förstå för att kunna. Idag är det viktigare än någonsin att man faktiskt måste kunna för att förstå.

Ensamhet och samvaro
För att din och min tro skall växa behöver vi medvetet ge den uppmärksamhet och tid. Det innebär att jag måste sätta av tid för enskilt samtal med vår Herre. Hitta stunden där han och jag kan ha våra riktigt djupa samtal.

Men det innebär också att det är viktigt att besöka kyrkan, träffa vänner i Jesus, utbyta tankar, höra Guds ord genom en väns röst. Ta emot bröd och vin. Samtala över lite kyrkfika. Och det är klart, coronan har tillfälligt förstört detta men därför är det så viktigt att just du är med oss just nu. Känn värmen och gemenskapen trots att du för närvarande inte kan vara här fysiskt. Kom in och fika med oss på Zoom efteråt. Det är viktigt både för dig och mig.

Få och ge
Att lyssna till någon som berättar om sin tro är ofta intressant och berikande. Ofta är han eller hon riktigt karismatisk och du blir glad och upprymd. Kanske stärks du i din tro. Men vågar du lyssna när din vän kommer och har problem. Eller kanske mannen på parkbänken här utanför. Kan och vill du vara vännen, eller berättar du sakligt att vi har en diakon i kyrkan som är expert på svåra samtal. Vi behöver få hjälpa till. Vi växer så mycket av att få vara en del av Jesu kärlek, i den här världen. För att må bra och växa behöver vi både ge och ta emot Guds kärlek, ungefär lika mycket tror jag.

Trygghet och göra nytt
Vi behöver trygghet. Göra det vi brukar. Vi mår bra och livet lunkar på. Det är rätt skönt att befinna sig i sin komfortzon. Men vet ni vad. I längden blir det lite tråkigt där. Vi behöver också känna hal is under fötterna. Någon gång ibland mår vi gott av att på riktigt kasta oss ut i det okända. Göra något helt nytt som vi inte gjort förut. Var inte rädd för att prova, när någon kommer och frågar om du vill hjälpa till med något som du normalt inte tycker är din grej.

Lika viktigt som det är att du ibland tar steget ut i det okända, lika viktigt är det att du stöttar dina vänner att själva våga ta steget. Var inte rädd för att be någon som aldrig provat att hjälpa till. Jag hade inte stått här och pratat om inte Karin Wiborn hade varit så enträgen. Birgitta hade inte sjungit solo om inte Annika Victorsson bett henne göra det och sedan hjälpt henne.  Du hade inte ….. Ja, ni vet.

Det är också viktigt att vi är toleranta och stöttande när någon är utanför sin komfortzon. Det behöver inte bli perfekt första gången. Det behöver kanske aldrig bli perfekt, men det är alltid väldigt fint i dina, mina och vår Herres ögon.

För lärjungarna är det snart dags. Jesus kommer att kasta ut dem i det okända. De skall ta nästa steg på sin resa.

Vad blev det av våra lärjungar?
Petrus, Andreas, Filippos, Simon, Bartolomaios och Tomas åkte ut och missionerade, skapade församlingar och spred Jesu lära. Matteus hade ju ett evangelium att skriva, så han stannade i Jerusalem i 15 år innan han sedan också blev missionär. Johannes och Jakob stannade kvar i Jerusalem och var aktiva i den lokala församlingen. Johannes tog ju också hand om Maria.

Inget av detta hade hänt om Jesus inte hade lämnat dem och kastat ut dem i det okända. Sedan hade ju Jesus ett extra ess i rockärmen. Han skulle ju skicka dem den Heliga Anden.

Kommer ni ihåg vad vi läste nyss?
”och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.
Synd: de tror inte på mig.
Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd.”

Synd, eller skuld
Fyll ditt hjärta med Jesus och tro på honom som din skapare och rättesnöre. Försök att leva livet i hans närhet och spegla hans kärlek, så behöver du inte känna oro.

Rättfärdighet
Jesus var tvungen att lämna oss för att vi själva skall ta beslut vad som är gott och vad som är ont. Men också nu, när han sitter med sin Fader i himmelen, finns han alltid, med sina utsträckta händer, redo att ta emot oss om och när vi faller.

Dom
Innan nattvarden hade Jesus tvättat lärjungarnas fötter. Jag vill uppmana mig och dig att vi skall leva våra liv som våra medmänniskors tjänare samtidigt som vi tar emot Guds rike som ett barn.

AMEN

Låt oss be.
Herre, du är hela tiden med oss på vår livsresa. Låt vår tro växa, både i styrka och klokhet. Hjälp oss att hitta din och min väg till en ännu starkare gemenskap med dig.
Amen