Förlåtelse utan gräns, 2023-11-12 (Anders Johnson)

Matt 6:9-15

Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela, efter 27 år i fängelse ut i frihet. En plågad, slagen och vad makten trodde, en knäckt man. Han konstaterade: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Hans hjärta var så klart fyllt av hat och längtan efter hämnd men istället, samma dag som han frigavs, höll han ett tal där han ville skapa fred och försoning med den vita minoriteten.
Det är inte så många som skulle klarat av att förlåta det som Nelson Mandela varit med om men han visste att det var enda vägen om inte Sydafrika skulle förtäras av inre stridigheter.

Idag ser vi krigen i Ukraina och det mellan organisationen Hamas och staten Israel. Fruktansvärda lidanden och övervåld som drabbar många helt oskyldiga. Någon gång kommer också de krigen att ta slut, men skall det bli en långvarig fred måste bägge parter först kunna försonas med vad som skett och till viss mån även förstå hur den andre tänkt. I Sydafrika fick förövaren erkänna vad de hade gjort inför de överlevande. Så klart var det svårt att på riktigt förlåta men när de såg hur förövaren uppriktigt ångrade vad han/hon hade gjort, var det lättare att gå vidare och hitta någon form av varaktig relation där ömsesidigt förtroende sakta kunde börja byggas.

Rätt så lätt för oss att sitta här och säga, att stater långt borta skall börja förlåta varandra för ohyggligheter som vi knappt kan tänka oss. Och det är faktiskt inte bara så att det är stater som skall förlåta. Det är en massa människor som också skall förlåta varandra.

I Matt 18 frågar Petrus: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

För några år sedan blev jag rätt ordentligt misshandlad av två personer som jag åtminstone uppfattade som mina vänner. Inte fysiskt men verbalt. Jag minns att jag inte kunde sova, inte tänka på något vettigt. Allt bara snurrade runt det som hänt. Jag försökte bearbeta genom att prata med riktiga vänner, skriva en massa, röra på mig. Att gå hit till kyrkan och leda en gudstjänst minns jag var fantastiskt för då var jag tvungen att fokusera på något helt annat.
Och ni vet hur det är. Tiden läker och det gällde även mig. Ett stort ärr finns här inne och det kommer jag alltid att bära med mig. Har jag förlåtit mina så kallade vänner? Vet inte. Tror snarare att de blivit rätt likgiltiga för mig och jag är inte ens säker på att de förstod hur illa de gjorde mig.

Enligt all forskning är det inte bra att inte kunna förlåta. Risken för hjärtattack ökar, dina kolesterolvärden blir sämre, blodtrycket går upp, du får svårt att sova. Så klart blir du deprimerad och i värsta fall börjar du självmedicinera med alkohol eller andra droger.

Så för att hålla sig frisk och leva länge, hur skall man göra när man känner sig sårad? Tja inte som jag i alla fall och bara låta tiden verka, men vänta ett par dar så att man hinner bearbeta situationen är inte fel. Försök att förstå vad som hände och framför allt varför. Pröva också att sätta dig in i den andres perspektiv. Han eller hon var ju långt ifrån perfekt men det är ju i sanningens namn ingen.  Så när du känner att du kan, bestäm dig för att nu är det dags att förlåta. Jag vet, lättare sagt än gjort men…
Och till slut, om du kan och är redo, konfrontera personen och berätta att du förlåtit honom eller henne. Det kan nog kanske bli några tårar men ditt ärr kommer nästan att vara helt borta då.

Men om det är jag som sårat någon, för det kan ju tyvärr hända och förhoppningsvis inser jag det eller någon annan ger mig en vink om att jag farit för hårt fram. Jag brukar tänka och försöka göra så här:
Oftast är det inte bara den andres fel eller bara mitt fel. Om vi blivit osams, ta det nästa dag så att det lugnat ner sig. Sedan sover jag dåligt på natten…
Nästa dag tar jag det jobbiga samtalet, öga mot öga. Ber om förlåtelse för det jag gjort och sagt samtidigt som jag lyssnar på den andre.
Det är ju så att genom att be om förlåtelse och ångra det man sagt eller gjort, samlar man på sig ytterligare en erfarenhet och växer lite som människa.
Hur tänker och gör du?

Dagens text är ju från Matteus-evangeliet och kommer någonstans mitt i bergspredikan, där Jesus berättar hur vi skall leva som kristna. Strax innan själva bönen säger Jesus att på samma sätt som vi skall ge våra gåvor så att det inte syns och blir skrytsamt skall vi också be i vår kammare.

Temat för den här söndagen är ju ”Förlåtelse utan gräns” och eftersom vi kan vår bön tänker jag att vi skall fundera på delar av texten,
”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
och det som står utanför själva bönen men som är med i dagens text,
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”

Det verkar ju enkelt. Jag skall förlåta dem som har gjort mej illa så skall Gud förlåta mig för allt dumt jag ställt till med. Vet ni vad. Jag tror faktiskt att många icke-kristna tror att det är så enkelt för oss, men nej. Vi vet att skall vi få förlåtelsen som betyder något krävs det att vi ångrar oss och försöker låta bli nästa gång.
Och funderar vi lite längre så blir det faktiskt riktigt svårt. Kan den far som blivit av med hela sin familj i ett regn av bomber i Gaza, förlåta dem som är ansvariga för dådet? Jag tror att det är ett omänskligt krav som bara ytterst få personer skulle klara av. Innebär det i så fall att pappan utan sin familj inte kan få förlåtelse av Gud för det han gjort?

Och vet ni vad, jag berättade ju nyss att jag inte riktigt förlåtit dem som gjorde mig illa. Jag har bara bestämt mig för att strunta i dem. Någonstans landar vi alltid i den räddningsplanka som Gud har skickat till oss. Johannes 3:16-18, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.”

Till sist och någonstans där jag började… Hur skall det någonsin kunna bli lugnt och fred i Mellanöstern? Jag har inte svaret men jag är väldigt säker på att det kommer att krävas ledare med vilja att se saker från den andra sidan, kreativitet att finna nya lösningar, mod att börja försoningsprocessen och styrka att någonstans kunna förlåta.

Amen