Etikett: Kim Bergman

Försonaren, 2020-03-29 (Kim Bergman)

Joh 3:11–21

Jag har gjort en liten minispaning på hur vi svarar i telefonen.

På 1990-talet frågade vi: ”Vem är det?”
På 2000-talet frågade vi: ”Var är du?”
Idag: ”Hur mår du?”

Det finns många frågor att ställa i den tid vi lever i nu. Hur mår vi? Vad behöver vi? Vad kan vi avvara? Vad längtar vi efter?

Som predikant har man ofta favoritämnen som ligger en varmt om hjärtat. För länge sedan hade jag en tanke som jag ofta återkom till i mina predikningar på olika sätt. Vad skulle hända om vi tog bort Gud ur vår verksamhet? Hur mycket av vår verksamhet skulle vi fortsätta att driva i våra kyrkor?

Naturligtvis så är det en sådan där hypotetisk tanke som snarare skall stanna just i tankestadiet, snarare än att verkställas, fungera som en påminnelse om syfte och mål.

Vi som församling lever just nu i en tid där vi som många andra tvingas stänga ner mycket av vår verksamhet. Vissa saker har vi utan problem skjutit upp, medan andra saker är svårare att sätta i vänteläge.

Förra söndagen hörde jag Maria predika. Hon nämnde att om vi ser tillbaka på det gångna året så har vi haft en tid av skogsbränder, översvämningar och flyktingvågor, så visst skulle det vara lätt att dra paralleller till Egyptens plågor, de sju svåra åren… Visst har det inte saknats profetiska röster i flera år, där Greta Thunberg varit en.

På samma sätt som jag är övertygad om att Gud inte sänder ondska över vår värld, så lever vi i en värld där ondskan finns. Gud sänder inte elände över oss för att vi skall bli starka, men Gud går med oss då vi drabbas av eländet. Tack vare det kan vi växa då vi kommit igenom prövningen.

Jag tror inte att det som sker i vår värld just nu är sanktionerat av en kärleksfull Gud. Men jag är övertygad om att den kärleksfulla Guden vill kämpa med oss i den prövning vi står i nu. Och den dag vi kommer igenom kommer vi kunna se tillbaka på och se hur vi växt tillsammans.

Kanske är det så att nu när mycket måste stängas så är det annat som måste öppnas.

Vi har en väldigt unik situation just nu, med ett informations- och kunskapsflöde på gott och ont. Där information och påbud snabbt kan spridas så att smittorisker fort kan begränsas. Samtidigt som de öppna infokanalerna även gör att vem som helst kan sprida sina tankar och idéer. I framtiden så kommer just det vara ett tacksamt ämne för liknelser, hur vi litar till information, hur vi känner igen den sanna informationen och sällan har källkritiken varit viktigare än nu. Vem av oss visste för 3 månader sedan vad och vem som var statsepidemiolog.

Det är mycket som stängs i dessa tider, utbildning för unga, gemenskap för äldre, länder och gränser. Även vi i vår kyrka stänger ner verksamheter. För många är det besvärligt och kanske i vissa fall katastrofalt. Det blir inte bättre eller lugnare av all kunskap som sköljer över oss. I realtid kan se hur många som är smittade, och var i världen. Åter igen kunskap på gott och ont. Vi har fått lära oss nya uttryck som infodemi, där man säger att ryktena om Corona kan vara lika skadligt för samhället som viruset själv.

Nu till vändningen.

Vi lever i en värld där information kan flöda fritt. I Italien som är ett land som drabbats hårt ser vi klipp i våra sociala medier hur instängda människor går ut på sina balkonger och stående applåderar hjältinnorna och hjältarna som kämpar i sjukvården. Vi läser om skolor som börjar tillverka ansiktsvisir med hjälp av skolans 3D-skrivare och ett överblivet lager av overheadfilm. Grupper formas där den som behöver hjälp med inhandling eller läkemedel kan vända sig. Tillfälliga sjukhus byggs i tomma konferensanläggningar. Tyskland tar emot patienter från det hårt ansträngda Italien. Det rings och videochattas mer än någonsin. Över 36 654 personer har friskförklarats. Luften över världens städer är renare än på länge: Man kan se fiskarna i Venedigs kanaler. Trafiken i innerstan är minimal och vi reser inte lika mycket.

Frågor att ställa i dessa tider: Mår vi bra? Vad saknar vi? Vad behöver vi? Vad längtar vi efter?

I kyrkoåret så är vi mitt i fastan, en tid då flera av oss på olika sätt väljer att gallra bort saker i vår vardag, för att på olika sätt närma oss Guds vilja och kärlek över oss.

Det går inte att undvika att se livet i ljuset av fastetiden. Vår vardag som vi på många sätt tar för given, har vi varit tvungna att välja bort, inte alltid för vår egen skull, utan många gånger i solidaritet och omsorg för andra. Vi hör om segregation och om riskgrupper.

Men livet finner en väg.

Utanför kyrkan så har det slagit ut en maskros. Det borde inte var dags ännu, men den står så till att vårsolen värmer kyrkväggen och bildar en helt egen växtzon.

Jag är övertygad om att livet kommer hitta vägar i det här, genom att vi hela tiden söker nya sätt att hålla gemenskapen blommande. I en tid då mycket tvingas stänga, måste annat öppna, där vi som kyrka kan få bidra med en oväntad växtzon.

Till slut.

Vad kommer vi att lära oss? Vad kommer vi att ta med oss? Kommer det en dag som i Gamla testamentets berättelser, där folket slänger sig ner på marken och tackar Gud med proklamation att han är stor och räddat oss från nöd? Kommer vi som kyrka kunna se tillbaka på den här tiden och säga att vi inte bara har överlevt, utan även levt? Har vi som kyrka kunnat visa på livet, det normala i en onormal tid?

Det är mycket som vi lärt oss, men vad kommer vi att ta tillbaka, när vårt vardagliga liv återvänder? Vad har vi omistligt saknat under den tid som gått? Vad har vi upptäckt att vi kan? Det är en spännande tanke om man tog bort Gud ur vår verksamhet. Vad skulle då kunna fortsätta? Livet har gett oss en möjlighet till omstart.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder,
och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus – ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet,
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.

Prövningens stund, 2020-03-01 (Kim Bergman)

Mark 1:12–13

Söndagens tema är prövningens stund och dagens texter ger många uppslag och tankar till möjliga predikningar. Kanske just för att det är så lätt att tala om prövningar, att prövningar är något som nästan alla på något sätt själv har upplevt.

Livet är dessutom fyllt av aforismer, visdomsord, klotter på offentliga toaletter, uttryck som typ: Prövningar gör dig stark, Allt som inte dödar härdar och liknande. Och en lika självklar, som ofta använd sanning är att detta gäller lika för individ som för grupp.

Jag går som några har hört på en fortbildning just nu. Equmeniakyrkan erbjuder anställda i församling att gå regelbunden fortbildning. Denna gång så går jag i det spår som handlar om Ledarskap, konflikt och församlingsföreståndare. Så mycket av det jag reflekterar över är kopplat till församling, och så skall det ju vara…

Hur känner man igen en god gemenskap? Vad är de verkliga tecknen på hur det står till i en församling, eller hur stämningen är i en grupp? Jag skulle vilja påstå att ett av de främsta tecknen är hur man löser sina prövningar.

Naturligtvis så skulle en dröm vara en gemenskap som aldrig hade några konflikter, aldrig behövde utsättas för oliktänkande, en tillvaro utan några prövningar. Fjärran från en gemenskap som ständigt behövde vaka över varandra och sin egen position, som alltid drogs åt olika håll och av flera viljor, där varje situation är en utmaning.

En sund tillvaro ligger naturligtvis någonstans där emellan. Ett liv utan utmaningar är inte utvecklande. En gemenskap utan oliktänkande är inte i längden stimulerande. En kunskap utan prövning blir aldrig testad.

Självklart så finns där inget egenvärde i lidande och konflikter. Jag tänker att Gud sänder inte prövningar för att få oss att växa, inte elände för att göra oss starkare. Däremot så kan vi växa genom lidandet.

Jag har mött många människor som på olika sätt tackar Gud för sin olycka, för sin sjukdom, sin förlust. Att då de kom ut på andra sidan visar tacksamhet och säger sig vara en ny skapelse. Men det är sällan lidandet i sig själv som ger växten, oftare kraften som bar genom lidandet. Jag kallar det Gud, en Gud som inte bara gått med i prövningen, utan även burit. Den kända bilden med fotspår i sanden tänker jag visar det på ett omsorgsfullt sätt.

Kan vi tänka samma bild över församlingen? Naturligtvis går det, både historiskt sett, för framtiden och i nuet. Kanske kommer vi om några veckor ha ett årsmöte som går på tio minuter, där varje fråga kommer lyftas i samförstånd och klubbas i total enighet. Självklart inte. Inte ens i en diktatur skulle något sådant hända. Skillnaden i en demokrati är att vi tillåter varandra att få uttrycka oliktänkande. Att vi aldrig kommer vara överens om allt ser jag som ett sundhetstecken. Att vi kan rätta oss i ett marionettbeslut ser jag som respektfullt, att tillåta oliktänkande kärleksfullt.

Och det är den kyrka jag vill tjäna, bygga och vårda!

Jag läser ur boken Alla himmelens fåglar har flytt just nu, och fascineras av hängivenheten, och tron, så jag får ta lite ökenreferenser så här i ingången till fastan.

Kyrkofadern Origenes, som levde på 200-talet, var i och för sig ingen av ökenfäderna, men använde bilden av Israels tid i öknen som en bild för vår resa till Gud. Vi kallas ut ur Egypten, ”köttgrytornas land”, alltså det liv där vi låter lust och begär och impulser leda oss, och befrias till ett mognare liv. Men det livet är inte lätt, utan vi går ut på okänd mark. Vi vet inte exakt vart vi är på väg, men målet är friheten. Den inre frihet som uppstår när vi lär oss urskiljningens konst, att skilja på gott och ont.
Origenes tänker sig att det ska leda till en större mognad, där vi befrias från våra själviska och ängsliga vanor, och får en klarare blick för vår värld.

Det är lätt för oss människor att försöka undvika prövningar. Att sky det obekväma. Att söka sig bort från det osäkra och otydliga till det som är tillrättalagt, vant och tillgängligt. Och därför tänker jag att fastetiden kan finns där som en påminnelse för oss om att vi faktiskt är kallade till öknen. Inte att allt i livet ska vara öken.

Vi kan med glädje och tacksamhet få ta emot Guds goda varje dag – vila, gemenskap, sång, glädje, dans, god mat. Men vi är kallade ut i det osäkra och odefinierade. Kallade att ta tjuren vid hornen, möta konflikter, inkludera dem som inte räknas med och bjuda in. Kallade att växa och lära och utvecklas.

Det finns inte färdiga svar – men det finns någon som går med oss i varje steg. Och är det någon befrielse vi verkligen kan få uppleva så är det väl den – att få ana hur Jesus går med mig rakt genom allt det svåra. Han till och med har gått före. Han har känt vår kamp, och han bär.

Kanske våga lita på att livet med Gud handlar mindre om att jag ska prestera en bön – och mer om att upptäcka hur hela jag står mitt i flödet av Jesu bön till Fadern.

Fastetiden får vara en mognadens öken för mig. Vad är det jag behöver lägga bort? Hur väljer jag att gå in i fastan? Påven Franciskus, uppmanade med följande lista:

  1. Fasta från hårda ord.
  2. Fasta från missnöje.
  3. Fasta från vrede.
  4. Fasta från oro.
  5. Fasta från ord.

Jag är övertygad om att vi är fler som passar på att göra liknande listor, där vi väljer att plocka bort någonting som vi upplever står i vägen för vår gudsrelation. Vi ser Facebook-fasta, skärmfasta, köttfasta, bilfasta.

Fasta handlar om att avstå något, ta bort, men jag skulle istället uppmuntra till att lägga till:

Lägg till en stund varje dag för bibelläsning.
Lägg till en promenad utan annan anledning än att få leva.
Lägg till ett samtal med en medmänniska.
Lägg till tystnad i din vardag.
Lägg till Gud i din vardag.

Idag är första söndagen i fastan och vi vänder våra tankar in mot påsken. Förra söndagens tema var ”Kärlekens väg” och det får stå som en överskrift in i prövningen. Överallt så är det Guds kärlek som är nyckeln. Den stora kärlek som Gud visade oss genom Jesus, som inte vek undan för döden, utan gick korsets väg för vår frälsning men även är nyckeln till en god gemenskap, en levande församling.

Bana väg för Herren, 2019-12-15 (Kim Bergman)

En scout söker sin tro och respekterar andras.

En medmänniska får söka sin tro och respekteras av andra.

Är det någon av er som spelar något instrument? Tog det tid att lära sig det? Det är väldigt sällan som någon plockar upp ett instrument och behärskar det fullt ut på en gång. Oftast börjar det med en nyfikenhet, kanske har man hört eller sett någon spela, och man har tilltalats och själv vill försöka. Ibland så har någon annan sagt att man skall prova. Många gånger så finns det ett mål, en artist som inspirerar, en möjlighet som öppnar sig. Hur sedan vägen vidare blir, är väldigt olika, men det börjar med att man lär sig grundtonen, och sedan utvecklas…

På samma sätt är det med Gud.

Relationen till Gud kan se olika ut för olika människor. Att tro är att våga lita på något utan att veta helt säkert. Hur och varför vi tror varierar, kanske har man hört eller läst något som man inspirerats av. Man kanske har varit med i ett sammanhang där tro har delats på olika sätt. Kanske har man alltid trott, men inte riktigt vetat vad man skall kalla det.

Jag har aldrig varit i Kroatien, men jag är nyfiken på det. Jag har hört rykten om att folket är vänliga, men att man inte vågar säga vad man tycker. Att ledarna är stränga och regeringen korrupt. Men att maten är god, om man bortser från att dom äter paski sir, någon form av konstig ost. Det är tydligen jättedyrt, och man måste se upp hela tiden så man inte blir lurad. Man får inte gå klädd hur man vill. Är det någon som har varit i Kroatien? (Jag har en god vän som berättat hur det är.)

På samma sätt är det med kyrkan.

För den som aldrig varit i kyrkan kan det säkert finnas många rykten, och flera är säkert sanna, men lika många är troligen osanna och kommer från missuppfattningar från någon som inte själv kanske varit där. Men på samma sätt som man skulle göra för att besöka ett främmande land är det bästa sättet att själv söka, kanske fråga någon man har förtroende för hur det är, kanske ta med sig någon som varit med förr.

För några jular sedan så fick jag en bakmaskin, en fantastisk maskin som kunde leverera otroligt gott nybakat bröd. Det enda problemet var att det var lite svårt att tajma in så det var klart på morgonen, men om man startade den typ då man gick och la sig så blev brödet klart tidigt på morgonen. Men man var tvungen att vara uppe väldigt sent för att det skulle bli perfekt. Men jag löste det, genom att köpa en timer som jag kunde koppla in i vägguttaget, så att jag kunde få brödet när jag ville. Något år senare så höll jag på att städa och hittade lådan som bakmaskiner hade legat i. I den så låg det en bruksanvisning, och då jag började bläddra i den så såg jag, att där fanns flera goda recept som jag inte hade bakat, och att man kunde programmera en inbyggd timer så att man kunde få brödet vilken tid på dygnet man själv ville… Den fungerade utmärkt…

På samma sätt är det med Bibeln.

Bibeln är ingen lagbok, men skulle kunna fungera som en inspiration för ditt liv. Är man nyfiken på sina egna tankar om livet och relationen med andra människor så kan det vara spännande att läsa Bibeln och fundera på vad den säger och vad det skulle kunna betyda idag.

Dina egna erfarenheter är en viktig tillgång när du fördjupar dig i frågor om kristen tro, själv eller tillsammans med andra. Dina erfarenheter och frågor får i kyrkans sammanhang möta Bibelns berättelser och den kristna traditionen.

Att söka en tro är inte samma sak som att man måste kalla sig kristen, men att söka sin tro kan leda till att man hittar en identitet. Men på samma sätt som det är med musik, eller resor är tron starkare ju fler som delar den. På samma sätt som man kan förstå en mackapär om man läser instruktionen, kan tron få utvecklas om man läser. Det finns mycket att läsa både i Bibeln och om Bibeln.

Ett sätt att hitta din egen tro kan vara att ta del av andras berättelser. Genom att känna igen dig i andras beskrivningar kan du hitta formuleringar som känns rätt för dig. Andras historier kan hjälpa dig att se saker på ett nytt sätt och inspirera dig när du ska ta olika beslut.

Slutligen handlar det om vår relation till Gud. En relation som kan se väldigt olika ut för olika människor, och under olika perioder av livet. En medmänniska söker sin tro och inspireras av andras.

Vaksamhet och väntan, 2019-11-17 (Kim Bergman)

Luk 12:35-40

Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.

Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.

I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.

Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.

Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske.  Oftare lättare sagt än gjort…

Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.

I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.

Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.

Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.

Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.

Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.

Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.

Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.

Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.

Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.

Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.

Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.

Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.

Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.

Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.

En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.

Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.

Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.

Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.

Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.

Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande.  Och smaka hoppets måltid.

AMEN

 

Luk 12:39-40

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.

 

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet.  Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi…  men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.  38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.  39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.  40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
                                                                                                                     Joh 6:37-40