Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

 – – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”.  Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. 47Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)

Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, “Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son? 

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen.  Och som ger mig kraft i nuet. “Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!