Ett nådens år, 2025-11-30 (Kim Bergman)

Matt 21:1-9

Jag har ett barndomsminne som sitter väldigt djupt inom mig. Vet egentligen inte exakt när det är, men jag ligger på hatthyllan i vår bil och ser de gula ljusen svepa förbi ovanför mig på motorvägen mellan Håtuna och Stockholm. Jag minns att det var mitt sätt att försöka somna, eller låtsas att jag sov. Vi hade varit på släktmiddag, och jag vet att jag gärna blev lite, tja, rörlig, och verbal, och inte så lyhörd för mina föräldrars uppmaning om att sitta still och vara tyst, trots att de på slutet använde hela mitt namn, för då vet man att det är allvar…
Det enda som då hjälpte var att somna i bilen på vägen hem, för då hade de inte mage att väcka mig och skälla. Det är nåd. Helt oförtjänt slippa undan.

Jag minns en gång i unga år när jag öppnar mitt skattebesked och läser att jag fått kvarskatt på nästan 20 000 kr. Den paniken i kroppen men efter några veckor får jag beskedet att det var fel. Den känslan i kroppen måste vara ren nåd.

Gott nytt kyrkoår!  Temat i kyrkoåret är ”Ett nådens år”.

Vi går nu in i Advent – kyrkoårets början, då vi i både kropp och själ får förbereda oss i väntan på Kristi ankomst. Advent betyder ”ankomst”, och i kyrkoåret får vi reflektera över hjärtat i vår tro: nåden. Nåden är det fundament som allt kristet hopp vilar på. Den är inte ett tillägg, utan själva Guds väsen sådan Gud uppenbaras i Jesus Kristus.

Nåd är i djupaste mening Guds fria och suveräna initiativ. Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva – Guds gåva är det.” (Ef 2:8). Nåden är inte en mänsklig prestation, inte resultatet av vår fromhet, ansträngning eller förtjänst. Den är Guds gåva, oförtjänt och obegränsad, som ges till oss i ett litet barn, stark nog att lyfta den tyngsta börda från våra axlar.

Martin Luther betonade att människan är helt beroende av Guds nåd – ”sola gratia” – nåden allena. Det är i kraft av denna nåd som vi kan möta Gud, inte genom lagens gärningar eller vår egen rättfärdighet, utan endast genom Jesu försoningsverk.

I Jesus ser vi Guds nåd ta konkret gestalt. Han rider in i Jerusalem på en åsna, ödmjuk och fridsam, mitt i en desperat längtan efter befrielse och räddning undan en militär ockupation. Detta är en ankomst av tydlig messiansk kraft, där Gud visar att nåden inte kommer med makt och tvång, utan med ödmjukhet, självutgivande kärlek och barmhärtighet.

Kristus förkroppsligar nåden i mötet med syndare, i förlåtelsens ord, i gemenskapens bröd och vin. Där mänskligheten möter sin egen gräns, där gör nåden sitt inträde och öppnar en väg till försoning med Gud.

Det är inte bara en engångshändelse, utan en dynamisk verklighet som formar och helgar den troende. Det är inte bara förlåtelse, utan också kraft till förvandling. Nåden gör oss delaktiga i Guds liv, och leder oss in i helgelse – en livslång process där Jesu bild får växa fram i oss.

Detta innebär att leva i beroende av Gud, i ödmjukhet och tillit snarare än självtillräcklighet. Vi får vi ta emot nåden i sakramenten, dopet och nattvarden, där Gud möter oss konkret och ger oss del av sitt eget liv.

Nåd är inte bara individuell utan också relationell och i den kristna gemenskapen får vi vara bärare och mottagare. Vi är kallade att ge vidare det vi tagit emot – att förlåta som vi själva blivit förlåtna, att visa barmhärtighet där världen dömer. Så blir kyrkan ett nådens tecken i världen, ett vittnesbörd om att Gud upprättar, försonar och älskar.

Det finns stunder i livet då vår tillvaro ställs på sin spets. Som 5-åring var det kanske så för mig då insikten om mitt härjande drabbar mig på hatthyllan i vår bil, och jag inser konsekvensen.

Som vuxen drabbar insikten mig då jag får hålla mitt nyfödda barn i min famn. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv.

Vi väntar på ankomsten av ett litet barn. Det är inte bara tradition av vackra julkrubbor, levande ljus och finstämd sång. Nu mer än någonsin behöver vi drabbas av självinsikten och se in i ögonen på Jesus, som åter igen kommer till oss med ett nyfött hopp.

Det finns mycket att be om nåd för i vår värld, där barn föds i krigets skuggor, där jordens resurser tänjs till bristningsgränsen, där hela livets tillvaro ropar efter andrum och paus. Ett Nådens år, en stor hatthylla att få vila på.

När vi tänder det första ljuset i advent, låt oss minnas att vi lever av nåd, inte för att kräva, utan för att ge.

Vi får öppna oss för nådens mysterium, ta emot och bära det vidare. Kristus kommer, ödmjuk och mild, för att rädda, försona och förvandla. Må Guds nåd lysa i våra hjärtan, i församlingens gemenskap, i hela världen – nu och alltid.

Amen


Gudstjänsten på Youtube (länk).

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Joh 18:36-37

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Ett nådens år, 2020-11-29 (Kim Bergman)

Matt 21:1–9

Ibland ser man inte skogen för alla träd står i vägen…

Tänk att det kan vara på det här sättet ganska ofta i våra liv. Saker blir inte riktigt som vi har tänkt oss det. Våra förväntningar på vad som skall komma stämmer sällan överens med verkligheten och hur det blir. Trots att vi planerat, förberett och tänkt igenom det noga och ofta, och det gäller alla, inte ens som kristen, då jag planerat förberett och bett för det noga och ofta…

Här hade det ockuperade judiska folket i Jerusalem gått och väntat på sin befriare, på Messias. Konungen som skulle komma och en gång för alla kasta av det romerska oket. Frihet för de fångna, upprättelse för de förtryckta, skaffa änkan rätt osv. Ryktet har gått och det viskas, nej ropas, att mannen, mannen är Jesus. Att det är Han som de har väntat på. Och så kommer han då äntligen, deras befriare, Messias, den smorde!… på en åsna…

Ok, lite udda, inte vad vi räknade med, men ok det är ju ändå vår nya kung och de heliga skrifterna talar om ett ödmjukt riddjur, även om det hade varit ståtligare med en mäktig hingst.
Men folket gör vad de kan, de är ju så uppfyllda, så längtansfyllda. De skär palmblad från träden. De brer ut mantlarna och ropar: Hosianna!! Hade dagens tidningar varit där hade man pratat om ”folkfest” och att ”alla var där”. Stämningen är på topp, trots åsnan och avsaknaden av skinande rustning och glittrande guld.
Samma folkmassa som nu står och ropar Hosianna kommer om några dagar vråla ut sitt korsfäst.  Lärjungarna som just nu går bakom och solar sig i glansen, kommer förskrämda fly och förneka allt samröre.
De väntade på en Konung på en vit springare.
De fick en Gudason på en enkel åsna.

Vi alla har våra förväntningar på livet och på Gud. Kanske förväntar vi oss liksom att Han skall finnas där för oss, som någon slags lyckobankomat, och besvara våra böner och tillfredsställa våra önskningar när vi ber om det. Vi blir besvikna när inte våra böner blir besvarade. Sårade, ja nästan arga när något går oss emot, trots att vi bönat och bett till Gud att det skulle gå som vi ville. Och så blir vi besvikna på Gud, som inte gör som vi vill.  Som inte lever upp till våra förväntningar.

Det är så enkelt att ropa Halleluja, när Kungen rider in, även när han gör det på en åsna. Det är så svårt att ens viska det, när långfredagens mörker drabbar våra liv. 

Vi kan ibland inte förstå varför Gud gör så här mot oss, vi, som ju är så snälla, och ber så mycket och gör allting rätt.

Vi som läst boken och sett filmen vet ju hur det slutar. Vi vet att Långfredagens panikartade mörker kommer att bytas ut mot påskdagens strålande ljus. Att det aldrig var meningen att Jesus skulle komma på en vit stridshingst och kasta ut romarna, utan att han skulle möta oss, vanliga, i ögonhöjd, och slutligen besegra, inte romarna, utan Döden själv, för att kunna ge oss livet.

Jag tror att det är fler än jag som denna dag reflekterar över ordet hosianna. För många så är det ett glädjerop, inte minst genom våra kära sånger som vi sjunger i jultiden, där sången i sig själv nästan mer bär adventstidens känsla, än vad texten berättar. För 3 månader sedan såg vi att vi äntligen skulle få börja mötas igen. För en månad sedan planerade vi för körsång i första advent. Idag så är vårt hosianna ärligare och tydligare än någonsin, Gud rädda oss!

Adventstiden, från nu och fram till julafton, är en fastetid i kyrkan. En förberedelsetid inför julen. En jultid i år som på många sätt kommer att drabba de redan drabbade, där julevangeliets dramatik ligger nära verkligheten om tillbommade värdshus och stängda kyrkor. Tänk om vi kunde få vara det stall där hoppet får sin boning.

Och trots att vi vet hur det går, och kanske snarare just för att vi vet hur det går, så är det viktigare än någonsin att vi skär palmblad och går ut och utbrister vårt hosianna. Trots att det är fler som snart kommer ropa korsfäst, så är vi många som ändå vet att hoppet är fött.

Man kanske tänker att det inte spelar så stor roll. Jag tror att det spelar stor roll. Det vi gör när vi tar ställning är att sätta oss på osynliga åsnor och rida genom Jerusalem. Det handlar om att göra orättvisor synliga och våga säga den sanning som bor i våra bröst/hjärtan. Den gudomliga sanning som kan leda oss mot en bättre värld.

Vi vet att det handlar om förtröstan, om tillit. På samma sätt som lärjungarna visade när de gick iväg och hämtade åsnan. Jag tror nog att de funderade lite. Vad skulle Jesus ha den till? Men litade på och gjorde som han bad.
Att tro, handlar om att lita på.
Att tro handlar om att våga jubla på palmsöndagen, att orka gråta på långfredagen, och våga tro att påskdagen kommer.
Att tro handlar om att se träden och lita på att det är en skog.