Den kämpande tron, 2021-02-28 (Kim Bergman)

Matt 15:21–28

En av mina favoritfilmer genom alla tider är och kommer att vara Star Wars. Den lekte med tider och tekniker, som var så främmande och kittlande för den unga tonåring jag var, samtidigt som den utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort. Tanken svindlar och jag sög åt mig av varje del i den anakronistiska sagan om gott och ont, om en kämpande tro, på att det goda skulle segra till slut.

För länge sedan, i en förort långt, långt bort från centrum, någon gång på 90-talet, då jag fortfarande formade min tro hade jag kontakt med en pastor som på olika sätt jobbade i verkligheten utanför den kyrkliga zon jag befann mig i. Det var Per Bergius. Han jobbade med ett projekt inom Baptistsamfundet, med pionjärförsamlingar. Han drev en hemförsamling i Flemingsberg. Han brukade säga, lite på skämt, men med allvar, att det var för lite förföljelse av kristna i Sverige.

Naturligtvis så vill jag inte önska någon det lidande som all förföljelse innebär, och i en perfekt värld skulle snarare det motsatta vara norm, att ingen skulle behöva vara förföljd för sin tro, åsikt eller kön.

Kanske är det här ett av de paradoxala skeendena i Guds plan, att med vår fria vilja, kommer det alltid att finnas konflikter. Konstigt nog så har förföljelse, eller hot om förföljelse, gjort att det goda sprids, att människor varit tvungna att lämna sin comfort zone. Och naturligtvis så kan det finnas logik i det med. Ett gott mönster som aldrig möter något motstånd, kommer heller inte utvecklas. För att ta en jämförelse som ligger utanför min comfort zone, motion. Om man lägger sin motion på den nivå där man inte behöver anstränga sig, så kommer det inte att ge något tydligt resultat. För att man skall få ett resultat så måste man lägga på vikt, ge rörelsen ett motstånd.

Jag tror inte att det finns något egenvärde i lidande, även om viss idrott försöker lura i mig motsatsen. Jag tror inte att Gud sänder elände till vissa människor för att de skall försöka växa. Om det var så, skulle jag känna mig väldigt kränkt och behöva ifrågasätta mig själv, varför Gud inte ser det nödvändigt att utveckla mig.

Däremot så ser jag att Gud finns med i hela vårt liv, och att han går med oss. De gånger jag har drabbats av oro, sorg eller lidande, har Guds närvaro gjort att jag kunnat välja att vända mig till eller ifrån Gud i min nöd. Lite som att befinna mig i sjönöd, med land bortom horisonten. Jag kan välja att simma dit, men jag skulle kunna få användning av en livboj. Den tar mig inte självklart till målet, men hjälper mig hålla mig flytande i mitt arbete dit.

För ungefär ett år sedan i början av våren, så brukade jag och Karin sätta en ära i att inte nämna corona i våra predikningar, för vi var så trötta på det. Idag, efter ett år med corona, så kanske just det är ett utmärkt exempel för dagens predikan. Anders Johnson, som predikade på palmsöndagen, i början av pandemin, delade bilden av att vi var ockuperade, inte av ett annat land utan av ett virus. En ockupation som tvingade oss att bryta våra invanda mönster, som stängde våra kyrkor, och satte polismakten att vakta så att inga samlingar fick genomföras.

Vad gör det med oss som välfärdskristna? Jag tänker att det finns ett val i det här. Vi pratar väldigt mycket just nu om hur kyrkan kommer att se ut post covid. Jag är övertygad om att tron kommer att överleva, men inte lika säker på att den kyrka som inte lider kommer att hitta tillbaka.

Jag tänker att mycket handlar om vilket förhållande man har till tron. Är tron något man har för att det passar en eller är det en nödvändighet för liv? Hur mycket har pandemin drabbat ditt andliga liv? Ser vi det som ett andligt friår, eller kämpar du just nu en kamp för andlig överlevnad? Jag vill tro att vi kämpar eller som de säger i en helt annan film, ”Life finds a way”.

Hur ser vår församling ut idag? Saknar vi vår församling? Jag hoppas det. Vi är ju inne i fastan just nu, och mycket handlar om att man skall ta bort det som man i vanliga fall känner sig bekväm med, för att rannsaka sig och hitta värdet i det och se vad vi saknar. Jag har börjat tänka pandemin snarare som en fasteperiod, där jag i fastan får samla tankar och funderingar runt min tro, församling och gemenskap. Och pröva det som jag i mitt kyrkliga liv tagit för givet.

Jag tror inte att corona är Guds straff till oss människor. Däremot så kan det vara fullt möjligt att corona har utvecklats genom vårt sätt att leva, vår rovgirighet, vår exploatering och våra orättvisor. Men kanske kan detta vara oss till hjälp, när vi kritiskt börjar självgranska oss.

I nästan alla historier så har det goda segrat till slut. Det har inte alltid sett likadant ut efteråt. Flera förluster har drabbat oss på vägen, och strukturer har raserats. Vi ser samma mönster i skogsbrändernas spår. Där allt sett öde och förstört ut växer det snart upp en ny fauna, mycket likt det tidigare, men även nya arter och skott, life finds a way.

Om vår kyrka hade varit en film, så är det ungefär här det vänder. Vi har varit nere på botten. Vi har förlorat nära och kära, men tack vare att det fanns en grupp som kämpat, så har ett botemedel framställts, som nu skall fördelas ut över världen. Och som i alla spännande filmer, så hotar den mörka makten i en tredje våg, och allt står och väger. Kommer de goda att orka stå emot? Kommer det goda att sluta sig samman? Kommer det goda att kämpa i tron?

Jag är övertygad om att vår församling, och kyrka, kommer att överleva den här pandemin. Men jag är lika övertygad om att när vi träffas igen kommer inget att vara som vanligt. På samma sätt som ett resmål man besöker igen, aldrig kommer att ge samma upplevelse vid andra besöket, för då har man redan en erfarenhet som man inte hade innan.

Det betyder inte att det inte blir bra, det kan många gånger bli bättre, då man vid nästa besök är mer förberedd. Vår församling kommer inte att vara sig lik när vi får ses som vanligt igen. Det mesta kommer vi att känna igen. Men vi kommer inte vara samma församling som innan. Vi kommer att bära med oss en egen erfarenhet, som vi samtidigt delar med andra, och det är som det skall. Och jag vill påminna om det som jag sa i början. Gud har inte sänt den här pandemin över oss för att testa vår tro och uthållighet, men han har varit med oss under hela tiden, och han går med oss i det nya.

Jag vill avsluta med tre hemuppgifter.
Den första, ta en bit papper och skriv en lista på de saker som du saknar med församlingen. Ta den listan och lägg på ett säkert ställe, för det är ett värdefullt dokument för vår församlings fortsatta liv, för det är sakerna på din lista som är vår församling.
Den andra uppgiften är att du skall ta fram din adressbok från församlingen. Leta upp ditt namn i boken. Sedan är uppgiften att räkna in de 3 namn som står före och efter dig i listan. Ni som står överst och sist i listan räknar in från A respektive Ö. Tänk er att listan står i en cirkel. Uppdraget är att innan påskdagens gudstjänst, skall du höra av dig till de personerna. Och du behöver inte låtsas att du helt plötsligt kommit på det. För det är ett tydligt uppdrag: Hej! Du är en del av vår församlings gemenskap, och jag vill bara ge en hälsning från en annan del av samma gemenskap!
Den sista uppgiften är att du skall be för de personerna, och den lista du har skrivit.

The force will be with you, always!

Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.