Andlig klarsyn, 2020-08-02 (Anders Johnson)

Matt 7:13-14

”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Gå in genom den trånga porten, om du ens hittar den. Ta inte den enkla vägen. Vill du komma någonstans så skall du inte räkna med att det är lätt. Det kommer att bli en besvärlig resa. Många misslyckas. Du måste kämpa hårt om du skall bli en av de få som klarar provet.

Det är riktigt. Vi behöver utmaningar i livet för att växa. Men här pratar vi om liv eller död. Himmel eller helvetet. Vi pratar inte om spännande utmaningar utan om en uppgift som betyder så mycket mer.

Nu får i alla fall jag ont i magen.

Dagens text kommer från bergspredikan. Tänk er scenen framför er. Jesus sitter säkert på en stor sten eller kulle, så att människoskaran på kanske flera hundra människor kan se och höra honom. De flesta är säkert rätt fattiga, vana att vara hungriga. Säkert är de också trötta på att se andra över dem i hierarkin, leva ett bättre liv och i många fall bestämma över dem.

Jesus har tidigare i sitt tal gett en mängd regler för hur de skall leva, hur de skall be, hur de skall tänka. Hade jag suttit där och lyssnat hade jag nog också varit rätt trött vid det här laget.

Då säger Jesus, precis innan vår text börjar, som för att sammanfatta allt han har sagt hittills:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Jag tänker på de som sitter där, med en massa måsten, som egentligen ingen klarar av att följa.

För mig blir då plötsligt dagens text lite mer hanterbar.

”Gå in genom den trånga porten.”
Jesus säger alltså: Följ mig och var kärleksfull mot alla du möter.

”Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.”
Här säger Jesus egentligen att de flesta bara är som alla andra och låter livet rulla på, och det är fel väg.

”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet…”
Att följa Jesus är att vara lite annorlunda. Att göra lite andra saker än vad de flesta gör. Att ha ett lite annat fokus.

”… och det är få som finner den.”
Vi som följer Jesus kommer att vara i minoritet.

Och plötsligt försvann klumpen i min mage.

Men följa Jesus?
Hur gör man det?
Hur skall jag hitta min väg till den där smala porten?
Eller för att komma tillbaka till dagens tema, hur får jag mina andliga ögon att se klart och skarpt, och inte grumlas av en massa annat?

Vi läser från Apostlagärningarna att anden är viktig. Dels den heliga Anden men också vår egen andlighet. Att utveckla vår andlighet gör att vi kommer närmare Gud men också att vi på ett bättre sätt kan se Guds väg framför oss.

En mycket viktig insikt är också att andlighet betyder olika för dig och för mig. Vi har alla olika ”lägen” där vi är som närmast Gud.

För några är psalmsången det allra viktigaste i gudstjänsten. För andra är psalmerna bara trist och tråkigt och borde hållas till ett minimum.

En del tycker att förbönsstunden där man får tända ett eget ljus är toppen på gudstjänsten medan någon annan bara ser det som bortkastad tid.

Att sitta koncentrerat och lyssna på Guds ord genom en bra predikan är viktigt för många medan andra, precis som jag ofta kan komma på mig med att sitta och tänka på något annat.

För dig är kanske bönen, det direkta samtalet med vår Herre, något som ständigt pågår, medan andra pliktskyldigast försöker komma ihåg att be sin aftonbön i sängen innan man somnar.

För några är kanske stunden då jag övar med min kör, den gången i veckan då jag känner Guds närvaro som starkast, medan andra känner av honom sittande i sin favoritfåtölj läsande en bra bok.

Några går kanske mest till kyrkan av god vana, medan Jesus möter han eller hon på den dagliga promenaden runt skogsgläntan hemma vid bostaden.

När vi höll på med Naturlig församlingsutveckling och vi två gånger efter varandra fått särdraget hängiven andlighet som vår minimifaktor, läste jag en bok i ämnet och där var man väldigt tydlig med att vi alla är olika i vår andlighet och vad vi dras till. Där definierade man 9 andliga särdrag som passar oss olika bra. Enligt boken är de:

  • Sinnligt                Tycker om att se Guds skapelse
  • Rationell              Vill förstå Gud
  • Dogmatisk           Tänka rätt om Gud
  • Biblisk                  Förstå Guds ord
  • Delande               Göra Guds nåd
  • Asket                    Leva disciplinerat för Gud
  • Entusiastiskt        Fira Guds kraft
  • Mystiskt              Vila i Guds närvaro
  • Ceremoniel          Uppleva hur Gud blir människa                                 

Vem känner du att du är? Hur vill du spontant närma dig Jesus?

För att utveckla just din andlighet är det viktigt att du ger dig tid att göra just det som du känner är rätt för dig. Då får du ofta vara nära Gud och det ger dig kraft och en massa positiv energi.

Men, samtidigt vet vi också att vi växer som allra mest när vi går utanför våra ramar och gör något som vi inte brukar, som kanske är lite jobbigt.

Tycker du att det är svårt att känna och hänga med i våra predikningar. Kanske skall du ge dem lite mer tid, titta på dem igen i efterhand på Facebook. Många kommer även upp på vår hemsida. Där kan man läsa och fundera i lugn och ro.

Gillar du inte våra förbönsstunder. Då skall du få en utmaning. Formulera först en kort bön för dig själv, där du ber om något eller för någon. Det går också bra att tacka för något speciellt. Sedan går du till vår ljusbärare och ber den bönen samtidigt som du tänder ett ljus.

Förstår du dig inte på de som säger att de hittar Gud i skogen. Pröva i eftermiddag att gå till din närmaste glänta. Gå in en liten bit, sätt dig på en sten, lyssna till ljuden, känn dofterna, smek trädet bredvid dig. Andas….

Detta för att du även skall utveckla några av dina andliga sidor som du normalt inte använder och som känns onaturliga för dig.

Nu har jag pratat en hel del om hur vi kan utveckla vår andlighet, och få den att växa och kunna se klarare. Dock är jag helt övertygad om att det som är viktigast för oss i vår andliga utveckling är att vi umgås med andra som har Jesus i sitt hjärta. Att vi här träffas i kyrkan, fikar, städar och har olika verksamheter, men också att vi tillsammans gör saker utanför själva byggnaden, utflykter, vandringar, läger men också träffas privat.

Matteus skriver ju ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Till sist har någon sagt att andlig klarsyn handlar om att ha sin blick fäst på Jesus som är världens ljus, att vandra och växa med honom och få se honom klarare och klarare dag för dag.

Låt oss be.
Herre hjälp oss att utveckla vårt andliga liv. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt framför oss.
Amen 

Den Högstes profet, 2020-06-21 (Anders Johnson)

Sakarias är präst och rätt gammal. Hans hustru Elisabet är också rätt gammal. Trots att de ihärdigt bett Gud om barn så ville det sig inte. De hade gett upp och Elisabet skämdes över sin barnlöshet.
Så en märklig dag när Sakarias tjänade i templet och skulle gå in och tända rökelseoffret, visade det sig han inte var ensam därinne. Det stod en ängel där bredvid altaret. Ängeln sa att han skulle bli pappa. Elisabet skulle föda honom en son som skulle heta Johannes. Han kommer att göra många människor glada, och han skall förbereda folket för Herren som skall komma.
Hur skall det gå till, undrade Sakarias? Jag och min fru är gamla. Vi kan inte få något barn nu.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron”, svarade ängeln. ”Jag har kommit hit för att ge dig den här glada nyheten, och så tror du inte på mig. Du skall minsann bli stum och inte kunna tala förrän du sett att jag har rätt.”

Vad hände? Förutom det att Sakarias fick en hel del problem att sköta sitt jobb, när han inte kunde tala så började Elisabets mage att växa och 9 månader senare födde hon en son.
8 dagar efter födseln var det fest. Då skulle pojken omskäras och sedan få sitt namn.
Det var klart att han skulle heta Sakarias, efter sin far. Något annat var otänkbart, men gamle Sakarias skakade ogillande på huvudet, och de gav honom en skrivtavla så att han skulle kunna skriva vad han ville. Han skrev då bestämt ”Johannes är hans namn” och med ens kunde han tala igen.

Och nu kära församling, skall vi lyssna till dagens evangelietext från
Luk 1:67-80.

Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”

Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

Johannes fick under hela sin uppväxt lära sig av sina föräldrar vad som är rätt och vad som är fel. Han kunde säkert hela den komplicerade regelboken utantill. Han visste vad synd var. I Nya testamentet används ofta det grekiska hamartia för synd, vilket betyder att “missa målet”.

Johannes kände sin kallelse. Han visste vad han var tvungen att göra; få fler människor att träffa rätt med sina liv. Så han vandrade ut i öknen, predikade för folket och döpte dem som ville i Jordan. Han lyssnade till sin inre röst och gjorde vad som behövdes.

Vi har ju precis firat midsommar. En sommar ligger framför oss. I år blir det för de flesta av oss en hemester. Inte åka långt bort. Vara hemma och pyssla. Tid för eftertanke och reflektion. Vad vill jag med resten av mitt liv? Vad vill Gud med resten av mitt liv? En lite skrämmande tanke. Vågar vi lyssna till Guds röst inom oss? Vad är min kallelse och vad är din kallelse?

Vi går tillbaka till ordet hamartia, att missa målet.

Livet är lite som en pil som skjuts iväg från en båge. Föräldrarna håller i bågen, siktar och släpper iväg pilen. Den har fart, riktning och förhoppningsvis också ett mål.

Johannes visste inte vart hans resa skulle sluta, men han kände kallelsen. Han kände riktningen och följde sitt hjärta. På sin färd fick han möta många människor och höjdpunkten på hans resa var såklart när han fick döpa Guds ende son, vår Herre.

Jag tror att vi har en magisk kraft att justera riktningen på vår pil för vi skall veta att vanorna vi har idag formar vår morgondag.

Så, med utgångspunkt från min position, rörelseriktning och hastighet, hur skall jag justera min pil så att den träffar målet på bästa sätt?
Eller med andra ord…
Där jag nu står i livet, med det som faktiskt fyller mina dagar, kan jag ändra något i mitt sätt att vara eller i det jag gör så att jag bättre uppfyller det jag tror Gud vill med mitt liv?
Om jag nu bestämt mig för att justera min riktning, hur vet jag var målet är?

I min ungdom oroade jag mig för om Gud skulle ge mig en uppgift jag inte ville ha. Typ att åka ut i världen och handgripligen hjälpa fattiga. Jag skulle ju bli ingenjör och istället dagdrömde jag om att som den tecknade figuren professor Balthazar hitta på uppfinningar som gjorde bra saker.

Nu tror jag att Gud lagt sin plan djupt inne i våra hjärtan. Den planen rymmer något som vi verkligen vill, men vi måste troligen anstränga oss för att plocka fram den. Jag tror inte att det räcker med att bara vilja, man måste aktivt arbeta med att plocka upp planen.

Vad innebär det?
Att ge sig tid och samtala med Gud i bön, är en bra start. Men för att komma åt det allra djupaste, det som ligger längst ner, hur gör jag?

Nu gör vi ett litet experiment:
Tänk på något som du skulle vilja göra om det inte fanns några begränsningar. Något som du riktigt känner för. Kom ihåg, ”the sky is the limit”. Något helt omöjligt men som vore fantastiskt roligt, spännande och utmanande.
….
Vill du bli en berömd gospelsångare, kanske 20-talets Carola?
I så fall, börja sjunga i kör. Det finns många härliga körer runt här i stan, och om du tycker att det blir för mycket, ja men hoppa på spontankören som vi har här i kyrkan ibland.

Önskar du att du hellre vore moder Teresa?
Jag googlade lite och det var lätt att hitta en massa organisationer i Stockholm som behöver volontärer.

Önskar du helst av allt att bli transponerad ner till Jerusalem, för 2 000 år sedan, och få lyssna och lära av Jesus på riktigt?
Prata med Kim. Jag är säker på att han kan starta eller föreslå en lämplig bibelstudiegrupp. Eller om det blir för mycket, ta 5 minuter varje kväll, öppna din Bibel, skaffa dig en ny vana.

Förstår ni vad jag menar?
Genom att låtsas att det inte finns några begränsningar kanske vi lättare kan se vad som ligger längst där inne.

Vi kan alltid göra en lite förändring. Ändra vår vardag lite grann och känna att vårt liv har blivit lite bättre. Justera flykten på vår pil.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger att den bästa tiden för att plantera ett träd var för 20 år sedan men den näst bästa tiden är nu. Visst hade det varit bra om du genomfört den där förändringen långt tidigare. Då hade du redan gjort det tunga arbetet som måste göras innan allt faller på plats. Då hade du nu kunnat njuta av dina ansträngningar och varit glad och stolt över att du redan då insåg vad du ville och behövde. Men om du är som de flesta andra och inte vet vad du innerst inne längtar efter om 5 år, inte vet hur livet kommer att förändra sig, då blir tillfället att ta det där steget, att testa det där nya… det blir aldrig bättre än nu. Och vem vet, om 5 år kanske du inte längre har möjlighet att ta steget, göra förändringen eller plantera det där trädet.

Tillbaka till Johannes.
Unga skall göra uppror mot sina föräldrar och jag antar att Sakarias och Elisabet inte var helt glada när Johannes drog ut i öknen. Men han hade känt sin kallelse. Han visste vad Gud ville att han skulle göra och han gav järnet. Ingenting fick hindra honom.
Jag tycker att Johannes kan få vara ett fantastiskt föredöme för oss. Men vet ni vad? Jag är VÄLDIGT glad att alla inte är som Johannes. Tänk vad fullt det hade varit här framme i predikstolen då. Eller också hade människosläktet kanske dött ut för jag tror inte Johannes var så intresserad av att skaffa familj.

Nej, du behövs precis som du är, och du… och du…  och du… och jag. Vi är alla satta här, med våra styrkor och våra svagheter, vår kärlek, vårt hopp, vår längtan och vårt engagemang.
Vi finns här för att vi får utgöra många små men väldigt viktiga delar i Guds stora kärleksfulla skapelse.

Låt oss be.

Tack Herre för Johannes. Han följde sin kallelse och döpte din son. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt i våra hjärtan.

Amen

 

Enheten i Kristus, 2019-09-22 (Anders Johnson)

Lukas 22:24–27

Det är sen kväll. Det är påsk. Jesus har precis instiftat nattvarden. Allt är magiskt. Då kommer plötsligt: ”Jag skall bli förrådd av någon och kommer att behöva resa bort ett tag.”
Jag tror att det var så de tolkade situationen. Ingen anade vad som skulle hända följande dygn. Samhället på Jesu tid var väldigt hierarkiskt. Alla visste sin plats och alla hade någon som bestämde över sig. Så då var det kanske inte så konstigt att frågan kom: ”Du Jesus, du som bestämmer allt vi skall ta oss för. Om du är borta, vem av oss skall då bli vår ledare? Vem av oss skall bli den störste?”
Vi kan riktigt höra sucken från Jesus. För en liten stund sedan hade han tvättat deras fötter, en efter en och sedan tydligt förklarat att eftersom han, som deras mästare och herre, hade tvättat dem så skall också de tvätta varandras fötter. Sedan hade han också uttryckligen sagt: ”En tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom”. Så nu börjar Jesus undervisa lärjungarna igen. ”I den här världen är det kungar som bestämmer. De säger att de tjänar sitt folk men har makt och möjlighet att leva ett helt annat liv. Hos er skall det vara annorlunda. Den största skall vara som den yngsta. Ledaren skall vara tjänare. Ingen är mer värd än någon annan. Titta på mig. Jag är er ledare men ändå är det jag som serverat maten vi nyss har ätit. Så vill jag att det skall vara hos er.” Vet ni vad, jag kan tänka mig att någon i alla fall tyst muttrade för sig själv: ”Tack Jesus men vem tycker du egentligen skall ta över?”

Den bästa chef jag någonsin haft, han heter Micke. En väldigt smart och ambitiös kille. Han fanns alltid till hands när vi behövde honom, lyssnade och var duktig på att coacha oss i vårt arbete, men också en riktig mjukis. Han ville inte peka med hela handen och bestämma hur vi skulle göra. Hans strategi var helt annorlunda. Så klart var han alltid väldigt väl förberedd till våra möten där han först informerade oss om läget och behovet som måste lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi gemensamt ett beslut om hur vi tillsammans skulle gå framåt. Jag vet att precis när han skulle tillsättas så var det någon som viskade i mitt öra: ”Passa dig för den där killen. Han gör aldrig någonting själv utan låter alltid andra jobba istället”. Jag är helt säker på att han la ner mer tid än de flesta av oss andra men hans sätt att leda arbetet gjorde att vi som grupp lyckades vrida skutan från att vara ”så där” till att ses som något som fungerar riktigt bra på det stora företaget.

För ni vet hur det är. Beslut som många har varit med och tagit blir ofta bra beslut. Beslut som jag har varit delaktig i, känner jag ju också ett större ansvar för att det blir genomfört.

Inom vår frikyrkliga tradition skall inte våra ledare sitta på höga troner och bestämma över oss där nere utan här är vi alla lika. Jesus säger till och med att mannen som kommer till kyrkan för första gången på 10 år och sätter sig längst bak är minst lika viktig som pastorn som är i kyrkan varje söndag och som vigt sitt liv till att tjäna honom.

Men självfallet behöver vi ledare. Män och kvinnor som kan och tar sig tid att sätta sig in i frågor, diskutera med andra och tillsammans med Gud och församlingen ta kloka beslut. Men då blir det ju rätt skönt för oss andra. Vi kan luta oss tillbaka, tänka att det där fixar de. Rätt härligt faktiskt. Vi kan till och med säga att det där korkade beslutet det struntar jag i. Det var något som bestämdes över mitt huvud.

Kommer ni ihåg hur Micke gjorde?
Han var väl förberedd till våra gruppmöten. Vi hade ofta fått material innan och var inlästa på problemet. Han berättade ytterligare om uppgiften som behövde lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi ett beslut. När vi sedan bestämt oss, gjorde vi självfallet det vi kommit fram till. Alla förstod ju varför det måste göras och vi var nästan alltid eniga om hur det skulle göras.

Här i kyrkan har vi våra församlingsmöten. Styrelsen bereder frågorna innan, skickar ut material till oss andra så att vi kan vara väl förberedda och helst inlästa på de ämnen som skall tas upp. Men det innebär ju faktiskt att vi också har en uppgift, eller hur? Läsa materialet innan, kanske fundera lite men framför allt, att faktiskt försöka prioritera att gå på mötet. Väl där säga vad vi tycker, lyssna till andra och sedan tillsammans ta beslut som vi alla är överens om. Det låter fantastiskt, heller hur? Men…

  • Församlingsmötena är så tråkiga.
  • Jag fattar ingenting.
  • Hinner inte, måste göra annat.
  • Osv…

Jag har precis läst en bok om hur man får bra idéer att växa till framgångsrika företag. Där gäller det att hela tiden prova nya saker för att lära sig. När man upptäckt att något inte fungerar, jättebra, då har vi lärt oss det. Ibland testar man en idé som faktiskt fungerar jättebra. Då vet vi det och då kan vi ju faktiskt använda det för att förbättra vår produkt.

Det borde faktiskt fungera här i kyrkan också. Hur kan vi få fler på våra församlingsmöten och hur kan vi göra dem intressantare och viktigare. Du har säkert en massa idéer. Prata med någon i styrelsen. De lyssnar och är säkert öppna för att prova nya idéer. Våra församlingsmöten är viktiga. Därför är det allas vår uppgift att försöka göra dem så bra som möjligt.

Vet ni vad, nu står jag här och pratar om hur vi kan bli bättre och effektivare. Få mer gjort och kanske med högre kvalitet och så småningom växa som församling, men då glömmer jag ju det allra viktigaste. Varför är vi här? Jo, för att vi faktiskt söker och längtar efter den samhörighet som det innebär att vara en del av Kristi kyrka.

Jag är uppvuxen i ett allmänkristligt hem där jag fick lära mig att be Gud som haver men där vi inte gick till kyrkan på söndagarna. Däremot så skickades jag till Betanias söndagsskola, som jag tror började halv 10 på morgonen. I god tid så att vi kunde cykla hem innan den ordinarie gudstjänsten skulle börja, klockan 11.

Som sökande ”yngling” var jag sedan med i en bibelgrupp på universitetet och hamnade sedan så småningom i Farsta där jag och Birgitta hittade hit till Centrumkyrkan. Jag hade trott att när man går med i en församling så blir man tvärsäker i sin tro och att kontakten med vår skapare sedan alltid är perfekt. Döm om min förvåning när jag upptäckte att så var det inte. Kontakten uppåt blev snarare lite sämre för nu hade jag ju invaggat mig i någon sorts tro att nu är ”jag med på tåget”. Däremot, den gemenskap, värme och samhörighet som jag fann här slog emot mig på ett helt fantastiskt och överraskande sätt. Vi fick plötsligt en massa vänner och jag kände tryggheten av att ni alltid fanns till för mig, om och när jag behövde det.

Det är viktigt att vi inte tar det här för givet utan ständigt påminner oss själva hur härligt det är att få vara med i gemenskapen. Känna värmen som finns här i kyrkan. Veta att jag har min plats bredvid andra vänner, i kyrkbänken, runt kaffebordet, i någon OAS-grupp eller någon annanstans där vi kan vara tillsammans.

Tillbaka till påsknatten för ungefär 2 000 år sedan. Vem skall bli den nye ledaren för gruppen som snart skall utsättas för stora påfrestningar. Idag har vi i gudstjänsten hört Petrus tal till människorna, just efter det att den helige Anden anlänt. Folket frågar, vad skall vi göra för att få del i er härliga gemenskap? Petrus svar kommer snabbt: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga Anden som gåva”.

Är han deras nya ledare?
Om du kommer till kyrkan på söndagarna hoppas jag att du kommer få svar på den frågan och många andra då vi tillsammans på senaste församlingsmötet beslutade att ha ett temaår ”Till jordens yttersta gräns”. Vi kommer att läsa mycket ur Apostlagärningarna och ser hur Jesu ord och gärning får spridning hos de första kristna.