Påskens vittnen, 2024-04-07 (Anders Johnson)

Joh 21:1–14

Ja, se fiskehistorier… Lika populära då som nu.

Här har vi alltså åtminstone 6 män, som inte verkar haft bättre för sig eller kanske var så hungriga att man prompt skulle ut och fiska, mitt på natten. Eftersom ni är lika nyfikna som jag så kan jag berätta att nattfiske på den tiden innebar att man hade en eld med sig i båten. Man höll elden en bit ut över vattnet och nyfikna fiskar simmade dit för att se vad det var. Då plötsligt drog man bort ljuset och kastade sitt nät där man tidigare lyst. Ett kastnät, som det var frågan om, har tyngder på sidorna så när det når ytan så sjunker sidorna snabbt till botten och fiskarna blir instängda i nätet. När man sedan halar in nätet så dras det först om i botten och nätet blir som en påse, förhoppningsvis full med sprattlande fiskar.

För våra män i den här historien blir det en lång natt. De kastar och kastar men ingen fisk. Till slut böjar det ljusna och den förstörda nattsömnen var till ingen nytta. Så sakta började de ro tillbaka till stranden där deras båt normalt vilade. Vid vattenbrynet står en man. Det var säkert lite dunkelt och svårt att se så här innan solen gått upp men när de kom inom hörhåll för mannen kunde de uppfatta att han pratade med dem. Frågade hur det gått med fisket och när de bekände att det gått dåligt så fick de rådet att kasta ut nätet på styrbord sida. Vad hade de att förlora? Ett sista kast gjorde väl ingen skillnad. Men männen ser en lätt krusning under ytan och när nätet dras åt och blir en påse så ser alla att den är så full med fisk att det är märkligt att den inte går sönder. Det är Johannes som ser det först, att det är Jesus som står vid stranden. För en av lärjungarna blev detta ett väldigt speciellt återseende. Petrus, som hade förnekat Jesus den där natten för några dagar sedan, hade nu möjlighet att få känna hans närhet och be om förlåtelse. Så han kastade sig ur båten och vadade iland för att återigen få vara nära sin frälsare och vän. När väl alla män kommit iland visade det sig att Jesus gjort iordning en frukost åt männen bestående av bröd och fisk. De åt och njöt både av att få sina magar fyllda men också så klart av att få återse Jesus och få bli ytterligare stärkta i sin vetskap om att Jesus är Guds son och deras frälsare.

Jag tror att Jesus inser att det kommer att vara svårt för många att på riktigt förstå att han kommit tillbaka från dödsriket. Att bara visa sig är ju såklart märkligt men genom att göra ett under så vet han att detta kommer att sprida sig under lång tid framåt.

Så, Jesus är mån om sina lärjungar och visar hur mycket han tycker om dem genom att servera en frukost. Visst är väl handlingen att laga och bjuda någon på det ett av de allra vanligaste och kanske det viktigaste sättet att visa mänsklig kärlek på.  Jag kan tänka mig att sitta runt en varm, glödgad bädd var skönt efter en natt på sjön, som säkert varit både lite kylig och fuktig.

Genom att han ordnade en måltid gav det honom också en möjlighet att prata med männen. Vi vet inte hur samtalet förlöpte men jag vill tro att det var gott, så som det kan bli mellan en lärare och elever. Jag tror också att Jesus styrde samtalet så att han kunde förbereda dem för den separation som han visste snart skulle komma. Hela hans liv hade fram till idag varit ett arbete för att rusta de människor som sedan skulle föra kyrkan vidare.

Känner ni igen er? Vi har alla varit med om detta. Vi har förberett oss för något riktigt länge, blir lite nervösa när tidpunkten närmar sig, genomförandet, och sedan en tomhet när det är över. Hur är det? Har du något projekt på gång? Jag är helt säker på att vi som människor mår bra av att ha några uppgifter som vi kan arbeta med när tid ges. Om inte, prata med Kim. Jag är säker på att han kan hitta på något lämpligt.  

För Jesus var, tror jag, de här sista samtalen väldigt speciella. Han hade varit med dessa människor, som han älskade så mycket. Han hade skött om dem och känt stort ansvar för dem men snart var det dags att släppa taget.

Ja, då skall ni få en fiskehistoria av mig också. Hur man får tre gäddor på ett kast, eller vådan av att inte kunna släppa taget.

Så, vi färdas bakåt i tiden, inte 2000 år men väl kanske 20 år och platsen är sjön Värmeln i västra Värmland. Pappa sitter längst bak i båten, vid motorn, och jag sitter mitt på, vid årorna. Båten ligger en bit ut från vassen och vi kastar våra drag in mot vasskanten i hopp om att fånga några riktigt fina gäddor.

Plötsligt ser jag glädje i min pappas ansikte. ”Jag har fått napp, men den är inte så stor”, säger han samtidigt som han långsamt börjar veva in. En kort stund senare ser vi bägge hur spöet rycker till och pappa måste hålla emot för att inte tappa greppet. ”Den kanske inte är så liten i alla fall”, ler pappa och en kort kamp följer innan gäddan börjar närma sig båtens kant. Då ser vi att det är en liten gädda som fastnat på draget, men sedan har en stor gädda tagit ett rejält bett över den lilla gäddans kropp. Fram med håven och vet ni vad, den stora gäddan släppte inte greppet förrän den låg och sprattlade på båtens botten.

Vi vet alla att det är livsviktigt att kunna släppa taget men att vägen dit ofta innefattar långa förberedelser. Kanske det mest uppenbara är när barnen blivit stora och skall klara sig själva. För dem, ett helt 20-årigt liv, och nu är det dags. Som förälder våndas man så klart och vill hjälpa till. Kommer det att gå bra?
När man byter arbete eller kanske slutar arbeta och går i pension. Har man förberett allt? Kommer de att klara sig utan mig?
Jag kan tänka mig att både du och jag också skulle behöva bli duktigare på att släppa taget. Kanske gör vi saker av gammal vana, som vi inser att det egentligen bara tar tid som vi skulle kunna använda till något bättre. Har du en hobby som inte längre är speciellt kul? Tittar du på alla nyhetsprogram trots att du vet att det räcker med ett? Kanske något annat som du kan sluta upp med? Fundera lite och diskutera gärna vid kaffebordet senare efter gudstjänsten.

Jesus visste, om han inte släppte taget så skulle aldrig hans kyrka kunna växa. För honom blev den sista tiden ett hårt arbete för att lägga de sista stenarna i grunden till det som skall bli hans kyrka.

Vi vet alla att så småningom skall vi också släppa taget om allt det här. Det vi kallar livet. Jag hoppas då att jag, och säkert ni också känner att ni gjort alla nödvändiga förberedelser, dels för att livet här skall kunna fortsätta på ett bra sätt, men också att du och jag är redo att möta vår skapare, på vilket sätt som det nu sker.

Nu skall det egentligen vara ett amen men vän av ordning, visst sa han tre gäddor på ett kast.

Jo, det var så att när vi sprättade upp den stora gäddan så låg det också en liten gädda i dess mage.

Amen

Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok “En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden “en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget “men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen

Påskens vittnen, 2021-04-11 (Kim Bergman)

Joh 21:1-14

Vi har just fått fira påsk i våra kyrkor och hem. Vi har fått leva oss in i påskens fantastiska och fascinerande drama. Och åter igen så har vi fått lita på vår tro på något vi själva inte sett.

Vad hade hänt om Jesus inte hade blivit levande igen? Och om han inte hade visat sig för lärjungarna och övertygat dem om att han levde, och vi än idag bara fått lita till hans ord om att han skulle uppstå. Hade kristendomen överlevt, eller hade Jesus bara varit en historisk parentes? Det kan vi naturligtvis inte veta.

Idag möter vi några av lärjungarna vid Tiberiassjön. Det är bland annat de lärjungar som Jesus kallar allra först, de som var fiskare, bland annat Petrus. Det är en konstig tid. Jesus har visat sig uppstånden, men åter igen försvunnit. Det vilar någon sorts förvirring och uppgivenhet över situationen. Vad skulle de göra nu? Den Jesus som de hade lämnat allt för att följa, den store mästaren, hade han övergett dem?

Varför var inte Jesus med lärjungarna hela tiden efter uppståndelsen? Hur skulle lärjungarna kunna klara sig nu?

Jag har genom åren gått flera utbildningar inom teater och drama, och en sak som ofta återkommer är att jobba med tystnaden, att lägga in pauser i dialoger och stycken, dels för att publiken skall hinna med, men också för att åhörarna och deltagarna skall kunna fylla på tomrummen. Förstärka och reflektera, pröva och bygga upp, att läsa mellan raderna, att höra tystnaden tala.

Jag tänker att det finns mycket pauser i vår historia, men vi vill ofta dra ihop allt, komprimera för att få ett flöde. Jesus tre verksamma år har vi komprimerat ihop till ett. Om några veckor börjar vi planera sensommaren, hösten och snart första advent.

Vad hände i tystnad mellan uppståndelsen och himmelsfärden?

Har ni tänkt på hur mycket man hör av sig själv om man vågar vara tyst, kanske åka på en retreat eller bara vila en timme? Kanske är det någon form av andlig träda som inträder. Gud vet att mänskligheten inte skulle klara av en religiös peak i längden. Så han väljer den lågintensiva glöden. Låta hans ord spridas av vänner i förtroende, av påskens vittnen, i vardagen där det betyder något att vara kyrka.

Man kan naturligtvis undra varför Jesus väljer att vara så sporadisk. Hade det inte varit bättre om han efter tre dagar gått in på tempelgården, upp till Pontus Pilatus och visat sig, sagt, ”Vad var det jag sa”? Tagit makten och upprättat riket… men i stället så väljer Gud att låta tystnaden tala.

Kanske sysslade Jesus med någon form av avvänjning, så att lärjungarna skulle kunna klara sig utan hans rent fysiska närvaro. För vi ser ju hur lärjungarna i Jesu frånvaro snabbt återgår till vardagslivet, trots att de vet att Jesus inte är död. De åker ut och fiskar som de gjorde så många gånger innan Jesus kom in i deras liv. Men den natten fick de ingenting…

När Jesus kallade de första lärjungarna hände precis samma sak. Ingen fisk. Och nu igen. Och precis som förr står Jesus där på stranden: ”Mina barn, har ni ingen fisk? Kasta ut näten på högra sidan om båten, så får ni.” Och precis som förr blir näten fulla. Och först då förstår de: ”Det är Herren!”. Där på stranden har Jesus gjort iordning en glöd. Jesus grillar fisk och bröd. Och han säger: ”Kom och ät”.

Vid måltiden är gemenskapen med Jesus återupprättad. Han bryter brödet, så som han gjorde den sista natten tillsammans.  ”Jag är livets bröd.” ”Gör detta till minne av mig.” ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Det är något med detta att äta tillsammans. Han har kommit tillbaka till dem och de har del i honom. De fick en konkret påminnelse om att Jesus fanns hos dem, även om han inte var fysiskt närvarande hela tiden. Och åter igen så ger konkreta handlingar att lärjungarna får nytt mod. Mötet med den uppståndne förvandlar de skrämda och förtvivlade lärjungarna till vittnen. De fick mod att vittna om påskens glädje. På Jesu uppdrag gick de ut i världen och vittnade om vad de varit med om. Om honom som gett dem att äta av livets bröd.

Vi hörde episteltexten idag. Det är ett av de äldsta bevarade vittnesmålen. Det är Paulus som vill påminna oss: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade.” Det är detta som är lärjungarnas vittnesmål, samma som kyrkan än idag påminner om, om och om igen.

Jesus Kristus lever! Han är inte död!

Ondskans makt är bruten! Vi behöver hela tiden påminna oss om korset, om graven och om uppståndelsen. Och då är det skönt att vi har våra fysiska handlingar att falla tillbaka på, och som får påminna oss om mötet med Jesus. Att få fira gudstjänst, att få be samma bön över hela värden, att få dela en himmelsk måltid i nattvardens mystik.

Jag tänker mig att det inte är ovanligt att vi ibland känner som Petrus och hans vänner. Vi låter uppgivenheten, och vardagen ta över och vi lever som om inte Jesus fanns. Men även att vi gång på gång blir överraskade. Då vi får möta Jesus, oftast i situationer vi själva inte räknat med, i mötet med andra människor, i handlingar som plötsligt påminner oss, i tystnaden.

Ibland får vi vila på andras vittnesmål. Vi får tro det vi inte ser just då. Vi får tro med hjälp av andra. Inte så att andra tror åt oss, men vi får lita på vad andra har sett. Lita trots våra egna upplevelser av tomhet och frånvaro. Ibland är det vi som ser, och får bli vittnen för andra. Därför är vi också kallade att vara påskens vittnen. Och vi kan vittna på många sätt om påsken, i ord och handling, med hela vårt liv. Att den kristna kyrkan har funnits i 2 000 år är ett vittnesmål i sig.

Under den gångna veckan har vi varit till hjälp som vaccinationscentral. Efter man tagit sin spruta skall man sitta kvar 15 min så att man ser så inga biverkningar uppträder. Vi har gjort som så att vi öppnat upp vår kyrksal, tänt vår ljusbärare och spelat lite lugn musik. Flera av dem som suttit i kyrksalen har suttit långt längre än de 15 minuterna. Flera har tänt ljus och många har jag fått samtala med. En kvinna berättade att detta var första gången hon varit inne i en kyrka på tre år, efter att ha varit en flitig besökare, men blivit sårad. Nu tvingades hon in i kyrkan och förstod hur mycket hon saknat den.

I vår vardag, där du och jag är bland människor, är vi kallade att vara vittnen om påsken. Hur ofta misslyckas vi inte, hur ofta fegar vi inte ur? Hur ofta visar våra liv egentligen på något helt annat än på påskens glädjebudskap?  

Ändå står kallelsen kvar. När det känns som om vi har fiskat hela natten utan att det har hänt någonting, då ser vi Jesus som står där på stranden. Han ser på dig och säger: ”Mitt barn, har du ingen fisk?” Och han uppmuntrar oss till att fortsätta. Lägg ut näten där. Våga. Kanske är du som Petrus – ivrig och impulsiv. Kanske är du mer avvaktande. Men tillsammans får vi hjälpas åt att fiska. Det är det som är att vara församling.