Hjälparen kommer, 2021-05-16 (Bengt Ekelund)

Joh 15:26-16:4

Ett inslag på radio, med anledning av en bok av ekonomiprofessor Lars-Johan Åge, handlade om skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt. Kanske är det en fråga som är större för yngre generationer, som formar sina liv, än för mig som har några år på nacken, men ändå intressant. För det finns en frestelse i att vara populär.

När jag läser debatten om Equmeniakyrkans krympande medlemsantal till exempel eller vår egen församling förresten. Det finns en lockande fråga i hur vi ska göra för att bli mer populära och intressanta. Åge menade att skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt ligger i genuiniteten. Popularitet är snabbt övergående och är oftast heller inte rotat i den som blir populär. Det händer fort och går många gånger fort över och blir genom det också smärtsamt.

Omtyckt blir man som äkta, positiv och relevant, säger Åge. Omtycktheten måste liksom ett träd ha rötter ner i din personlighet och som allt växande tar den längre tid, men blir också mer långvarig och betydelsefull. Visst kan vi som kyrka locka folk över tröskeln med populära arrangemang, men det behövs mer, gemenskap, förtroende, djup för att någon ska känna den som sitt andliga hem.

Jag kan behöva kickar framåt ibland, javisst. Något som inspirerar mig. Samma sak med raka och tydliga svar. Men livet är inte bara svart eller vitt, eller uppåt. Det finns gott om gråzoner och flera svar på samma fråga.

Såklart brottades Jesus med detta bland sina lärjungar. ”Berätta inte för någon”, sa han. Då spred sig ryktet som en löpeld. ”Mitt rike kommer”, sa Jesus. ”Vi vill ha revolution nu!” sa Åskans söner. ”Jag måste lida”, sa han. ”Vi ska skydda dig”, sa Petrus. ”Hjälparen kommer”, sa han. ”Vart ska du gå?” sa lärjungarna.

Att våga vänta och se, att först ta emot och sedan ge ut, kan vara en prövning. Att låta tron rota sig och inte ge fullt resultat med en gång är en övning. Att dessutom inte mäta ”resultatet” i antal personer i en gudstjänst, eller snabba mirakel är en utmaning.

Tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingstdagen måste ha varit tio frustrerande dagar för lärjungarna. ”När Hjälparen kommer ska han vittna om mig. Också ni ska vittna… Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall.” Det handlar alltså inte om att bli populära för lärjungarna utan att bli fast rotade för att inte falla. Anden har de ju redan tagit emot när han andades på dem, efter uppståndelsen. Men uttrycken måste vara grundade i var och en av dem, så att inte talet om Gud som helig Ande, blåser som en storm som snart är över. Livet i Jesus anda, måste kunna bestå.

Paulus skriver att Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Det är i den tillhörigheten vi ska vara rotade. Det är i den tilliten jag måste träna mig. Det handlar om att låta Gud finnas med i mitt sinne, mitt hjärta och min kropp. Inte bara i ord men också i genuin handling. Ett kinesiskt uttryck lär säga att det jag hör, glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg och det jag gör förstår jag.

Om tron bär på livets vattenyta, det vet jag först när jag själv försöker ta ett steg. Om kärleken håller, vet jag först när jag delar den. Jag kan höra talas om kärleken, men glömmer den snart, så ser jag delad kärlek och minns. Men först när jag själv gör och ger kärlek förstår jag.

En del människor blir sura över motgångar. Andra ser det som en väg till Gud. Ytterligare någon ser som att det är livets förutsättningar. Jag vill själv försöka leva i den tredje gruppen. Bara som ett konstaterande så handlar det om livets erfarenheter och den mognad det för med sig.

Det är svårt att beskriva mognad utan att låta förmäten. Därför vill jag beskriva det som en strävan, en längtan, om att mina rötter ska vara grundade i hela mig. Att kärleken ska komma, utifrån min gudstillit, utan beräkning eller förväntan om att bli vare sig omtyckt eller populär. Därför behöver jag fortsätta öva i att vila i min väntan. Rötterna kan alltid bli djupare.

Amen

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. “Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen.  Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. “Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen

Efterföljelse, 2020-07-19 (Bengt Ekelund)

Luk 9:51–62

En berömd ordväxling ur ”Alice i Underlandet”:
Alice: ”Kan du snälla tala om vilken väg jag ska ta härifrån?”
Katten: ”Det beror till stor del på var du vill gå?”
Alice: ”Jag bryr mig inte så mycket om var!”
Katten: ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar.”

I en sketch med Monty Pyton ska en grupp med män utan lokalsinne springa 100 meter. Startskottet går och alla springer åt olika håll. Det går inte att springa ens 100 meter om man inte vet vart man ska eller om man inte har lokalsinne. Jag tänker att det i alla fall är ett av perspektiven som är syftet med dagens texter. En ytterligare association är Beppe gatsopare i boken ”Momo och tiden”. Hans visdom är att om han skulle tänka på hela gatan på en gång, skulle han snart tröttna och ge upp. “Nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”, så tar sig Beppe gatsopare framåt.

På en kurs för många år sedan fick jag uppdraget att formulera ett slags slogan för mitt liv. Jag valde ett citat av teologen Hans Küng “Guds vilja är människans väl”. Alltså det som är väl, gott, för människan är Guds vilja. Det som inte är gott för människan, är därmed inte Guds vilja. Det är ett tacksamt raster när jag ser på världen eller när jag läser Bibeln. Det finns bibelord där jag inte kan se att det är gott för människan. Då tar jag mig friheten att tänka att här har nog författaren missförstått det här med Guds vilja, eller också måste jag söka djupare i berättelsen. Det kan tyckas förmätet, men jag tycker det funkar. Med åren har jag lagt till en annan “slogan”, men jag tycker att den går i ton med den första. Det är “Gör som Gud, bli människa”. Min tanke är att om det bästa Gud kunde komma på för att vi skulle förstå vem han är, var att bli människa i Jesus Kristus, då bör det vara sann efterföljelse att också försöka vara just människa. Så får Gud vara Gud. En kollega brukar säga att “bara du kan bli den bästa versionen av dig”. Bli människa.

När vi hör evangelieberättelsen är det lätt att hänga upp sig på det man inte ska göra: begrava sina döda, eller ta farväl av dem därhemma, innan man går. Det är ju fullt naturliga saker. Men jag tror inte det är poängen. Det säger sig självt att man inte kan plöja en rak fåra om man hela tiden tittar bakåt. Det blir antagligen inte en rak fåra då. Jag har visserligen en gång följt en guide som gick baklänges och berättade för oss i flera timmar. Men han hade verkligen tränat på det och är ett undantag. Nej man behöver ha ett mål, eller en kompass, som gör att man hittar vägen, även när livet är snårigt. För några år sedan var det populärt, inte minst bland unga att ha ett gummiband runt handleden där det stod “WWJD”. Vad skulle Jesus ha gjort? Kanske är det den klokaste fråga jag kan ställa mig när jag hamnar i ett dilemma i livet. Då måste jag förstås ha en hyfsat klar bild av vem Jesus är för mig och hans attityd.

De flesta människor har någon form av moralisk eller etisk kompass. Ett slags grundhållning till livet. En del gnäller. Andra är tacksamma. Det kan faktiskt vara värt en reflektion: vilken riktning har jag? Är det den riktning jag vill ha? Kan den förändras eller är den ärlig som den är? Synd, brukar vi säga är att missa målet. Det behöver inte betyda himlen. Det kan lika gärna handla om att vara den du är och vill vara och vägen dit är “nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.
Amen

Hjälparen kommer, 2020-05-24 (Bengt Ekelund)

Joh 16:12–15

Det finns en bok som heter Världens smartaste ord. Fredrik Lindström
har skrivit den. Ordet är SSCH. Det funkar överallt och finns på alla
språk, även finska, fast de inte har det sje-ljudet i sitt språk. Kanske är
det ett djupt lagrat minne från varje människas tid i livmodern. Det
tysta hyschandet fungerar om man är i ett rum där ljudnivån kanske är
lite för hög till exempel. Det kan också användas med makt. En del
människor och kulturer tar väldigt illa vid sig att bli hyshade åt. Det är
något föräldrar gör till sina barn, inte vuxen till vuxen. Det är
intressant. Tystnad har flera dimensioner. Kanske har du läst eller hört
om landet Turkmenistan, i forna Sovjet. Där är det förbjudet att nämna
ordet corona. Säger man det inte, så finns det inte, eller hur? En del
saker tänker vi att vi kan tiga ihjäl. Då blir tystnaden ett sätt att inte
vara ärlig. Tystnad kan också vara oroande. Om du sitter tyst i ett
sammanhang där de flesta andra pratar, undrar säkert någon varför
du är sur eller ointresserad.

Hur gör Gud? Jesus säger i sitt avsked till lärjungarna att efter honom
ska de bli vägledda av sanningens ande. Jag har visserligen mycket
mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Lite som när allt
som sägs på radio och teve handlar om viruset. Till slut blir man mätt
och det tar stopp. Så det är högst pedagogiskt av Jesus att låta en del
vara, tills det behövs. Det är inte orden som gör det. Det är en
vägledning till att vara sann och visa kärlek. Jag tänker idag ganska
ofta att det går bra att sitta still på en stol och tro hur mycket som
helst på Gud, älska hela världen och vara sanningsenlig. Men det är
först när jag reser mig upp, möter mig själv, andra människor och
världen omkring mig som jag verkligen vet om det jag tror och tänker
håller och bär. Du måste vara på väg, våga leva, för att kunna bli ledd.

Profeten Elia i 1 Kung 19 var rädd. Han hade försökt stå upp för Guds
sak, men han hade också dödat Baalsprofeterna och såg sig inte som
bättre än någon annan. Tvärtom. Och rädslan, skulden och skammen
fick honom att fly till en grotta. Det här kan jag känna igen både hos
mig själv och hos människor jag möter i mitt arbete som
fängelsesjälavårdare. Men jag tror inte någon är unik med detta. När
det blir för mycket drar vi oss till sist undan. Men jag vet också, att jag
inte kan fly varken från Gud eller mig själv i det långa loppet. När Elia
tittar ut genom grottöppningen, med sin sinnesstämning, upplever han
först en oerhörd storm, som drar fram. Berg klyvs. Klippor krossas.
Det stämmer med känslan inombords. Gud borde vara där. Så borde
han bemöta mig. Men Herren var inte i stormen. Sedan kommer ett
jordskalv. Elia skälver. Gud borde vara där. Men Herren var inte i
skalvet, eller i elden som kom sedan. Efter stormen, skalvet och elden
kommer ett stilla sus, världens smartaste ord. Elias liv är avslöjat, nu
står det klart. Han täcker sitt ansikte. Han möter Gud och sig själv. Där och då talar Gud till honom, kommer honom så nära som bara mitt
eget ursprung kan göra. Han får vägledning och han går.

För 150 år sedan skrevs psalmen ”O, hur saligt att få vandra hemåt
vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans
land”. För att komma ut ur en öken måste man fortsätta gå. En öken
går inte över av sig själv. När psalmen skrevs var det fattigt i Sverige.
Man kämpade och gick mot en oviss framtid. Vi har idag vår
ökenvandring. Bilden har varit malplacerad under min livstid, men idag
fungerar den igen. Kanske måste ändå rösten från vägledaren först
röja rum i mitt sinne, för att jag ska höra den. Så mycket av det jag
trodde att jag ville ha och göra ligger i vägen. Kanske måste jag
skakas om av både stormar och jordbävningar och en renande eld,
innan jag hör det stilla suset. Hysch… Vägar jag inte gått förut, spår i
sanden som blåst igen. Då får jag öva mig i att lyssna inåt. Öknen är
själens gymnasium har någon sagt. Själens gym, träningslokal. ”Är
dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske skall du
finna då: Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans vishet kan
du ledning få”, skriver May Bylock i psalm 543. Den här öknen har vi
inte själva valt att gå ut i. Vi har tvingats hit och ändå valt att inte
fortsätta som förut. Tänk om livet före pandemin ändå förtryckte oss
så mycket att vi inte förmådde lyssna. Tänk om det är först nu vi kan
höra Guds Andes röst. Han var inte i bestraffningen. Han var inte i
nöden, rädslan eller skammen. Men när allt annat klingat av och lagt
sig, då hörs en viskning: ”Följ mig”.
Amen

Jesus skapar tro, 2020-01-26 (Bengt Ekelund)

Joh 4:46–54

För den som inte tror kommer tecknet först och tron sedan. För den
som tror kommer tron först och undret sedan. Jag skulle visa
exemplet med en sked i en mugg. Om skeden hoppar ur koppen, tror
jag. Jag tog den med handen och lade den på bordet. Nja, jag vill att
den hoppar i också, för att jag ska tro. Jag satte i skeden igen. Den
som inte tror vill ha fler tecken. För mig som tror är det ett under att
jag med min hand kan lyfta ur och lyfta i skeden. När jag sedan slog
ihop min Bibel, stötte jag tydligen till skeden, för den hoppade ur
muggen. Jag sökte efter lite tankar kring tro och vetande för att
belysa vad det är för tro som Jesus skapar. Ulf Jonsson skriver i
tidskriften Signum 2003 och 2013 om tro. En del av det kanske
upplevs som självklart men det är nyttigt att sortera vad vi kan mena
med att ”Jesus skapar tro”.

Man kan skilja på tron som attityd och hållning och tron som lära. Och man kan skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro.
1. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver
man den som ”tron att”. Den kognitiva tron innebär ett
försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller
sig på ett bestämt sätt.
2. Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron
är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på
en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den
fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir
klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän
är något annat än att man bara är övertygad om att vissa
påståenden om ens vän är sanna. Den fiduciella tron
förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin
eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt
förtroende.
3. Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är
den tro som grundas på information som vi fått från
andra. Detta är nog den allra vanligaste formen av tro. En
mycket stor del av våra kunskaper bygger på information
som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel på
information som vi får genom media om händelser i
fjärran länder. Och vi litar på expert-utlåtanden. I likhet
med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella
tron element av kognitiv tro. Och precis som den
fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till
andra.
(Den religiösa tron är enligt kyrkofadern Thomas av Aquino
(1225–1274) sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva
tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella
tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad
av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande
av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. En fullödig
kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Mannen med en sjuk son, trodde antagligen redan på Guds existens. Jag antar att han ganska väl kunde lagar och bud, utifrån sin högt uppsatta funktion. Det som händer, är att han gör som Jesus säger åt honom. Han går hem när Jesus säger åt honom. För att förstärka vad han vill tro, söker han bevis och frågar när sonen blivit frisk. Då ”kom han till tro, liksom alla i hans hus”. Vi kan se hur trons olika aspekter är delar av processen. Försanthållande, tillit och delande. Att tron har olika dimensioner är ett stort dilemma i vår tid. När Migrationsverket ska hålla förhör med människor som konverterat till en kristen tro, sägs det att man kan få detaljfrågor om bibelställen, kyrkosyn, samfundskunskap osv. Jag kan undra hur relevanta vissa av dessa frågor är när ens barn ligger för döden? Jag kan egentligen bara ”bevisa” min tro genom mitt sätt att leva. Lite senare i Johannesevangeliet, efter den övertydliga berättelsen om mannen som efter att ha blivit helad blir anklagad av prästerna för att bära på sin bädd när det är sabbat, säger Jesus ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Den tron verkar inte alls handla om texter, skrifter eller regler. Det är att gå från död till liv. Från det inmurade, till frihet. Många kan idag säga att man tror på en högre makt, man kanske till och med tror på de tio budorden. Men när det kommer till relationen med den högre makten och tilliten till dess företrädare är det sämre. Till viss del handlar det förstås om vår tids individualism. Jag går hellre dit min näsa pekar än att jag lyssnar på någon annan. Å andra sidan missbrukas makt och förtroende både av politiker, tjänstemän och religiösa företrädare. Hur ska jag då göra för att hitta den verkliga tron och tilliten, både för mig själv och den här världen? Den högt uppsatte mannen hade ångest för sin son. Jag oroar mig också, för klimatet, maten och hela framtiden. Jag tror flera av oss kan ana hans oro. Ja ibland handlar det om att fortsätta gå. Nästa veckas evangelium handlar om hur lärjungarna kämpar i motvind på sjön. Då visar sig Jesus och säger ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Jag har kunskapen, jag har relationen. Just nu handlar det om att leva på den tilliten. På anstalter och häkten finns mycket förtvivlan i botten. Ibland orkar ingen prata om den, men den finns där. Jag känner den. Den skulle kunna få mig att vända i dörren, men jag går in. Och jag återkommer. Jag delar den fast den inte uttalas. Och ibland får jag bekräftelsen: ”det betyder så mycket att du kommer, även om jag inte orkar prata med dig.” Tyvärr är det så att en del svar får jag inte förrän jag går. Jag kan vänta på de rätta tecknen, men aldrig bli övertygad. Jag kan också välja att prova livet. Jag fuskade en gång i skolan, med en ekvation i matte. Jag skrev rätt svar och läraren frågade hur jag kommit fram till det. Jag visste inte. Då sa han att det hade varit bättre om jag kommit fram till fel svar men förstått hur processen såg ut. Så är det med livet och tron. Det hjälper inte att kunna de rätta svaren. Det handlar om att leva, i tro och tillit, även om det blir fel ibland. Amen