Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok “En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden “en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget “men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen

Jesu dop, 2023-01-08 (Bengt Ekelund)

Mark 1:9-11

För över 20 år sedan började jag en predikan så här: ”Vi finner oss själva i smärta”, skriver Mia Skäringer. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.” Så börjar hon beskriva kampens nödvändighet för att växa och mogna. Misslyckandet för att hitta lyckan. Konsumerandet återvändsgränd för att finna det som har verkligt värde. Jag badade bastu på nyårsafton. För att kyla av oss doppade vi oss i havet i en vak som var upphuggen i isen. Kontrasten på 70-80 grader påverkade inte min kropp så starkt som jag kanske trodde innan, men det kan väl också handla om hur länge jag satt kvar i vattnet. Men visst är det omvälvande att ena ögonblicket vara omsluten av stark värme och nästa stund av obarmhärtig kyla. Skiftningar som påminner om livet.

Förra helgen avslutades 2022 för mig precis som 2002 inleddes, med bastu och ett iskallt bad, dock utan vak i år. Luften var troligtvis något varmare den här gången. Jag tycker nu liksom då att Mia Skäringers uttalande är en intressant ingång i dagens tema om Jesus dop. För varför i hela världen låter han sig bli döpt?

Jag tycker om Markusevangeliet. Det är i mångt och mycket kort och koncist. Jag tycker om att återkomma till författaren som menade att god litteratur är sådan där man själv får utrymme att skapa sina bilder. Där är Jesusberättelsen stor litteratur, menade han. Trots att han inte är kristen. Och så drämde han till med att “så sett är julevangeliet ganska mediokert!” Jag tänker att kyrkan undvikit en hel del konflikter och splittring om man inte haft berättelsen om Josef och Maria, traditionerna om hennes jungfrudom osv. Tänk om alla Jesusberättelser faktiskt börjat med att han döps av Johannes. Vi hade också gått miste om berättelsen, den motsatta från skapelseberättelsen, där ju Eva skapas av mannens revben. I julevangeliet blir Gud själv till i en kvinna. Eller också hade vi ändå stridit om detta, utan att ha det i skrift. Vem vet.

Olika tankar har det ju nästan alltid också funnits om dopet, i vilken form och i vilken ålder. I texten från Apg heter det att människor bara hade blivit döpta i Herren Jesus namn. Det blev apostlarnas uppgift att förmedla den heliga Anden och fullborda dopet. Idag sker ett dop alltid i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Men vi bortser från konflikter och åsikter kring vår dopsyn idag. Det får Kim ta när det kommer till temat om vårt dop. Alltså: varför i hela världen låter han sig bli döpt? Vad är det som händer vid Jordan och har det någon betydelse för mig och för oss idag? Vi går tillbaka till Mia Skäringers erfarenhet. Det är i smärtan man finner sig själv. Många unga människor skadar sig själva, när de inte mår bra. Jag tänker att tatueringstrenden idag kan vara ett accepterat exempel. Men man skär sig och man svälter sig för att passa in och för att känna sig accepterad. Vad jag förstår så har en komiker också sådana erfarenheter. Kanske kommer den djupaste humorn också ur smärtan.

När Jesus döps är det på eget initiativ. Ja han möter till och med motstånd, när Johannes protesterar. Lukas berättelse om Jesus som 12-åring i templet är så långt den enda där han själv inte blir förd av sina föräldrar för att växa upp, om det nu var i Nasaret eller i Egypten. (Ni ser, det är spännande om vi inte tar all tradition för given.) Och egentligen är det hela tiden så i Jesus liv: när han vill gå “neråt” finns det alltid någon som protesterar. “Inte ska väl du…”

Genom sitt liv hjälper Jesus varje människa att möta sitt mörker, sin smärta. Idag när diagnoser och tabletter, konsumtion och missbruk, är svar på all oro i vårt samhälle är det som att vi säger “Inte ska väl du…”

Jag var på Liljevalchs i förra veckan. Temat på den aktuella utställningen är “Evigt liv”. Det har alltid varit en längtan hos människan att leva för evigt. Frågan är om det någonsin har funnits ett så stort förnekande av dödens begränsning, som i vår del av världen idag. Den begränsning som ända sedan syndafallet funnits med människan, ska vi med alla medel lösa. Frågan är förstås om också tanken på döden som ett straff, egentligen kommer ur en längtan efter att kunna leva för evigt. (Inte ska väl du och jag behöva dö?”) I en dokumentär för en tid sedan om varför så många amerikanska kristna ber för Israel, handlade inte om deras omsorg om judarna. Nej, när Israel är återupprättat, då kommer Messias tillbaka och då får jag det bättre. Så kan det också vara. För vem väljer kampen, mörkret, döden, om det finns en annan utväg?

Många svenskar kallbadar nu för tiden. Att värma upp sig i bastun före och efter räknas inte. Det har ett slags hjältestatus att bada varje dag, året om. Inte minst på vintern. En av hälso-hemsidorna beskriver det så här: När vi utsätter vår kropp för kyla svarar kroppen genom att aktivera vår så kallade flykt- eller kamprespons. Denna respons triggas av stress, till exempel när vi är i fara – eller när vi badar i iskallt vatten. När flykt- eller kampresponsen kickar in frigörs stresshormonet noradrenalin. Noradrenalin bidrar bland annat till en ökad koncentrationsförmåga. Regelbundna kallbad kan även hjälpa oss att bättre hantera andra typer av stress, eftersom kroppen så småningom lär sig reglera stresshormonerna. Kroppen signalerar till hjärtat att börjar slå snabbare och snabba upp andningen som ett sätt att värma upp kroppen. Detta motverkar trötthet och gör att vi känner oss piggare och mer aktiva.

Jag unnar dig som kallbadar och tycker det är skönt eller givande att göra det. Men det blir lite intressant om det görs för att stå ut med livet. För 150 år sedan kunde dop ske i öppet vatten oavsett årstid och sedan serverades ett glas varm mjölk, också oavsett årstid. När Jesus döps sänker sig den heliga Anden som en duva över Jesus. Anden förknippar jag med sinnesro, engagemang och tillhörighet/trygghet. När Jesus går ner i vattnet i Jordan är det inte för att fly livet, men för att dela det som livet är, med människan. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.”

Amen

Guds rike är nära, 2021-12-05 (Bengt Ekelund)

Jes 35:1-10
Matt 13:31-34

Advent betyder ankomst. Det är söndagsskolkunskap närmast. Men vilken ankomst är det vi egentligen tänker på? Det vanliga är att vi säger att det handlar om att Jesus ska födas, Gud ska komma till jorden. Det behöver inte vara fel. Men en kollega fick mig också på ett annat spår och det tänker jag följa idag. Vi tänker oss oftast tiden som något som bara går framåt. Något tar slut och något nytt börjar. Så gör vi med kyrkans år också. På domsöndagen avslutas kyrkoåret och på första advent börjar det nya året. Men alltid, i övrigt, hänger söndagarna samman. Kanske märker du det inte som gudstjänstbesökare, men när man jobbar flera veckor i följd med kyrkoårets texter blir det tydligt att det finns samband. Ibland kan jag uppleva att jag när jag är klar med en predikan, kan se att den lika gärna kunde hållits nästa söndag, om du förstår hur jag menar. Att därför läsa adventtexterna med domsöndagen som fond, blir spännande. Ankomsten handlar om när Människosonen kommer. När Guds rike är nära.

Den gammaltestamentliga texten idag är så vacker när den beskriver gudsriket. Jag föreställer mig att de som hörde profeten Jesaja blev tårögda av glädje och förväntan. ”Som en äng med liljor skall öknen blomma… Ge styrka år kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er… de som herren friköpt vänder åter… Fröjd och glädje följer dem.”

Evangeliet då? Senapskornet för männen och surdegsbaket för kvinnorna, kanske. Det lilla blir stort. Det är hel okej att det börjar i det lilla. Sen går tiden och livet och skörden har mognat och degen har jäst. Och allt har sin tid. Ibland kan jag undra om vi för mycket stannar kvar i senapsfröstadiet? Vi matar oss själva och varandra med det lilla istället för att just låta det mogna eller jäsa. Litar jag på det jag tror på? Vågar jag prova trons och kärlekens vingar, eller ligger jag som en förvuxen fågelunge som blir matad av min allt äldre och tröttare fågelmamma?

”Guds rike är nära” hette förr ”Riket som kommer”. Jag vet inte vilka bilder som fyller dig vid tanken på alltings återupprättelse? Om jag bara tänker att julen är vår tids svar på Jesus ankomst, kan jag känna förtvivlan och stress. Ska jag dras med av tidens köpande och mysande, eller ska jag vara alternativ julfirare? Ska jag frossa eller späka mig? Eller mitt emellan? Lagom är kanske bäst. Men om jag lyfter blicken handlar det inte om hur jag beter mig i detaljerna om mitt hjärta är felriktat. Om jag inte ser Jesus i min behövande nästa, spelar det ingen roll om det är jul eller pingst. När människosonen kommer säger han inte ”Har du firat en god jul?” Nej han säger snarare som Stefan Sundström ”Har du älskat allt du pallar varje dag?” Och vad svarar du och jag? I Lukasevangeliet 21 säger Jesus om Människosonens ankomst att människor kommer att förgås av skräck. ”Men när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig … Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen”.

Det har slagit mig att ibland blir Bibelns texter verkliga och tron kommer i funktion, när den behövs. När någon berättar om sitt liv och det jag hör nästan är ordagrant berättelsen om den förlorade sonen. Eller när jag ser någon just räta på sig för att han eller hon blir sedd och tilltalad. Guds rike är nära. Både här och nu i kärlek där tron prövas och i längtan efter ett nytt rike, där var och en som har tillit kan räta på sig och möta Herren ansikte mot ansikte.

Amen

Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand


Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen

Nådens gåvor, 2021-08-08 (Bengt Ekelund)

Joh 15:1-9

När jag fyllde 50 fick jag ett plommonträd. De första sju åren kanske det kom ett eller ett fåtal plommon. Det åttonde året kom det massor med plommon och sedan har det varit si och så. I år såg det rätt bra ut men nu verkar ändå de flesta bli torra och hårda. Något år tog sen frost blommorna innan insekterna hann befrukta dem. I år har det nog varit för torrt. Jag har inte mycket kunskap av att odla, men jag anar att de år när jag klipper ner en del spretiga grenar, så att ljuset kommer åt lite bättre så blir skörden större. De plommon som inte blir fullgångna, ramlar också först till marken. Stammen ger livet inifrån. Ljuset, värmen och vattnet utifrån.

Det handlar om att vara kvar vid stammen, om man är gren. Frågan om hur djur gör, känner vi igen. Men hur gör en gren? Utan mig kan ni ingenting göra, säger Jesus. Förbli i min kärlek. Stanna kvar, så blir det bra. Jesus talar i liknelser i sitt avskedstal. Ett par gånger säger han ”Detta har jag sagt er för att…” Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. (15:11-12) Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. (16:1) Jag har sagt detta, för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.(16:4) Det är inte i första hand en varning som Jesus ger, utan ett hopp. När det blir tungt, när ni förföljs, när kärleken tynar, kom ihåg att ni lever i och av min kärlek. Det är inte hotet om att vara en gren som inte bär frukt, utan att fortsätta älska, som är poängen.

Det finns tjuvskott på mitt plommonträd. De ger aldrig någon frukt och har aldrig haft intentionen. De tar bara kraft från trädet och skymmer ljuset. De klipper jag bort. Frukten i Jesus bild är inte en prestation. Kärlek kan inte presteras. Den kommer ur tillhörighet och tillit. Om sedan kärleken utmanas och motarbetas, då är det viktigt att komma ihåg var kraften kommer ifrån.

Det finns flera händelser och liknelser kring Jesus som berör detta. Förra söndagen hörde vi om talenterna som skulle förvaltas. Nåden och kärleken. Den som fick mycket nåd och kärlek, förvaltade dem bra. Den som fick lite gick i rädsla och grävde ner sitt mynt. Den rike unge mannen som nästa var perfekt hade ändå en spricka i fasaden, sin rikedom. För människan är det omöjligt, men inte för Gud. Gud blir inte till för att jag bär frukt. Jag bär frukt för att jag är i Gud. Hur svårt kan det vara att stanna i kärleken?

Det är väl så som det är med nåden. Något som är gratis, blir jag vaksam emot. Min dotter tog emot ett par burkar med örtsåser på Gullmarsplan och det var riktigt gott. Och baktanken är förstås att jag ska köpa mer. Det finns väl alltid en baktanke? Den enklaste undanflykten när vi vill visa på Guds nåd är att den som presenterar erbjudandet misstänks för att ha baktankar. ”Kyrkan vill ha mina pengar” till exempel. Därför är det en konst, eller uppövning, att inte bära frukt för fruktens skull utan för att den kommer naturligt och vi är mycket mera fruktbärande än vi tror.

Jag får ibland bilden av frystorkat kaffe, när jag tänker på hur jag som kristen lever mitt liv. Säg att du är riktigt kaffesugen en dag och tar fram en burk Nescafé ur skåpet (det finns andra sorter) och tar dig en sked kaffe direkt ur burken. Bara tanken får några att rynka på näsan. Kaffet måste lösas upp i varmt vatten för att komma i funktion och få rätt smak. Om vi nu är en burk kaffe, vi i kyrkan, så kan vi stanna kvar i burken och bli än mer torra och kanske frysta. Eller låter vi den kärlek och den kraft vi är så fyllda av komma i funktion i den värld vi lever. Går vi tillbaka till plommonträdet och tänker att ingen skakar ner den mogna frukten och äter upp den, så ruttnar och skrumpnar plommonet. Det är inget kul att tänka på sig själv som ett övermoget plommon eller ett bittert kaffekorn, eller hur?

Älska varandra och bli kvar i min kärlek, så bär jag er. Känn ingen oro och tro på mig, säger Jesus allra först i sitt avskedstal.
Amen