Bengt Ekelund – Sida 2 – Centrumkyrkan Farsta

Goda förvaltare, 2024-07-28 (Bengt Ekelund)

Oförståndig Klok
Oförberedd, prokrastinerar Förberedd

Rädd, slö och dålig God och trogen i det lilla
Gömmer sin talent Gör goda affärer

Orättfärdig Rättfärdig
Självisk kärlek Osjälvisk kärlek

Luk 7
Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.

Man växer med förtroende

Jesus vänder sig ofta till de självrättfärdiga. De som fruktar Gud med rädsla. De som skrämmer andra med sin egen gudsbild. Till judarna, fariséerna.

Vad är du rädd för? Om det var pengar den här texten handlar om så skulle den inte stämma med min gudsbild, men väl med vårt samhälle idag. Aldrig har det funnits så många miljardärer i Sverige, som idag. Människor som investerat sina pengar och låtit dem växa. Kanske bara genom ett tryck eller två på sin dator. Den som har mest pengar när han dör, vinner! Naturligtvis går det också många förlorare på varje miljardär. Både de som varit på väg men gjort en felspekulation och huset har rasat, men främst de som lever på marginalen både vad gäller ekonomi och social trygghet. Vi vet att det är så, men eftersom det inte direkt berör mig så låter jag det vara. Om det är vad texten säger då är förloraren den med minst resurser från början. Sådan tror jag inte att Gud är.

Jag har länge haft svårt med att den som får minst förtroende också är den som misslyckas, och straffas för det. Det är också så som vi behandlar människor i vårt samhälle. Vi kan nog titta på alla världens länder och se att de mest utsatt grupperna också är överrepresenterade i ländernas fängelser. I USA de med afrikansk eller latinamerikansk börd, i Australien ursprungsbefolkningen och visst har många intagna i Sverige sin bakgrund i invandrartäta förorter. Sådan tror jag inte heller att Gud är.

Textens sammanhang är att Matteus har fört samman tre tal av Jesus om tidens slut. Vi har berättelsen om brudtärnorna. Fem var oförståndiga och fem var kloka. De kloka var förberedda. De oförståndiga tänkte att det mesta gick att lösa under morgondagen. Jag fick googla på inneordet prokrastinera. ”Prokrastinering är ett annat ord för att vi skjuter upp eller förhalar saker som behöver göras inom en viss tid trots att vi vet att det kommer att få negativa konsekvenser.” Så det gjorde de. När de kom tillbaka med sin olja var porten till festen stängd.

Efter vår text talar Jesus om hur det blir när människosonen kommer och skiljer fåren från getterna. Fåren som gjort gott mot sina medmänniskor har utan baktanke älskat sina medmänniskor. Getternas svar är ”Om vi bara hade vetat att det var du, så hade vi gjort något.” Fåren in, getterna ut.

I det ljuset måste vi läsa om talenterna. Jag vill inte översätta det med talanger för de fördelas inte så, tror jag, men att göra vad man kan med det man har, tänker jag. Länge har jag tänkt att det handlar om nåd. Jesus säger vid ett tillfälle att den som får lite förlåtet visar liten kärlek och den som får mycket förlåtet visar stor kärlek. Det är en tilltalande tolkning tycker jag. Då är fariséer och självgoda de som får en talent, som de gräver ner på grund av sin stränga gudsbild och sneda gudsfruktan. Den som de hellre lägger på andra än tar itu med själva. Man har kontroll för man vet ju ändå hur det kommer att gå. Hos de andra två förvandlas upplevelsen av nåd till en vilja att sprida det goda.

Men kanske är det också så att jag har lite av båda de här sidorna i mig? Det finns en rädsla att göra fel och då gör jag hellre ingenting. Jag vet att jag är förlåten men för säkerhets skull så prokrastinerar jag. Det går ju alltid att gräva upp skatten i morgon. Den andra sidan vill pröva, vill utforska, vill leva och det sker ibland utan kontroll över att resultatet blir perfekt. Den som ser att jag försökt, har nog förståelse.

Kanske är bilden inte relevant men för mig har det blivit en lärdom att göra utan att veta säkert, att ha gudstjänster och andra aktiviteter på anstalt. Jag gör alla förberedelser, pratar med alla, dukar för nattvard och fika, väljer sånger att sjunga osv. Allt är redo. Plötsligt går ett larm och då fryses all verksamhet. Alla blir inlåsta. Det blir ingen samling. Det händer ibland och jag har liknande erfarenheter. Men jag har kommit fram till att ”sånt är livet”. Jag har gjort så gott jag kunnat, men det blev inte som jag tänkte. Kanske går det att översätta på andra förhållanden i livet. Jag visar mig för någon. Jag ställer mig till livets, Guds förfogande. Sedan kanske inte resultatet blir som det var planerat, eller jag kan ha en alternativ lösning. Och visst vore det gott att höra en dag ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.”

Amen

Kallelsen till Guds rike, 2024-06-09 (Bengt Ekelund)

Liknelsen om festen, Luk 14:15–24

En av de bästa ursäkter jag sett är uttrycket ”Jag kan tyvärr inte komma, p.g.a. vill inte”. Det är bland det ärligaste jag hört och läst. Brutalt, men sant. Uttrycket ”Jag ska bara” förknippas annars ofta med barn. Du ropar på barnet som svarar ’jag kommer, jag ska bara…’. En del säger säkert det samma om sin partner.

Att gå hem från kyrkan när ens partner är pastor har drag av detsamma. Jag brukar säga att det inte handlar om antalet meter som ska gås utan om hur många människor det finns på den ytan. Och det är så livet är. Tänk så tråkigt att varje gång passera genom en grupp människor där ingen har något viktigt att säga. Eller bara tyst betraktar dig. Uttrycket ’jag ska bara’ är mycket relevant, oftast, och ursäkterna från dem som är bjudna på fest har fullt legitima skäl. Det finns till och med en lag som säger ”En nygift man behöver inte gå ut i krig och får inte heller åläggas andra plikter. Ett år är han fri att vara hemma och glädja sin hustru.” (5 Mos 24).

Jesus sätter alla ursäkter i ett evighetsperspektiv. Då gäller det att prioritera. Lagen ja! Men människan först. Ärligt talat, vad skulle du och jag svarat? Lagen, vanan, kutymen säger en sak och så upplever jag att något är ännu viktigare. Det är kanske i perspektivet av den nygifte mannen som Jesus till och med säger ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” Om vi inte förenklar, mjukar upp eller förklarar bort, så är det vad Lukas påstår att Jesus säger. Då kanske det där brutala svaret är mest ärligt? Jag kan inte för jag vill inte.

Man kan inte ha flera gudar, t ex Gud och mammon. Och det har jag ju inte, jag ger ju kollekt och går till kyrkan då och då. Ganska regelbundet, om jag får säga det själv. Så jag har mitt på det torra.

Frälsningen, kallelsen till Guds rike, är inte något jag får för min egen skull. Jag tror att det blir fel om det är för att jag ska bli räddad. Kallelsen till Guds rike handlar om de andra. Det finns de som försöker rycka till sig Himmelriket med våld och med fel motiv. (Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.) Det handlar inte om dig och det handlar inte om makt. Himmelriket tränger sig fram när ett barn gråter på Gazaremsan. Himmelriket kallar på mig när någon skriker ut sin ensamhet ljudligt eller i tystnad. Himmelriket kallar på mig när någon skjuter eller blir skjuten på gatan, när en kvinna misshandlas i sitt hem. Och vad svarar jag? ’Jag ska bara… ’, eller ’Jag kan inte p.g.a. vill inte.’

Å ena sidan ska vi inte låta kärleken vara beräknande. Å andra sidan måste vi räkna med att kärleken har ett pris. Men jag tror att det jag får när jag följer kallelsen är så mycket mera värt att jag inte ens saknar det som det kostar.

Min kollega är präst från Nigeria. Tre dagar innan man prästvigs blir man inlåst i ett rum med en Bibel, en säng och ett glas vatten. Där får man sitta tills tiden för prästvigningen är inne. Man få avbryta men det betyder att man inte är redo. Om jag ser det som en symbol så känns det som att det är möjligt för var och en av oss att ibland värdera, eller ställa in mitt fokus på just kallelsen. Kan jag, vill jag fortsätta följa kallelsen? Är det värt priset att följa Jesus? Vad kan det komma att kosta mig, den närmaste tiden? Jag väljer inte själv vad jag behöver rensas från för att kunna säga mitt ja, men jag ställer mig till förfogande med mina brister, gåvor och möjligheter.

Tänk den dag när vi kommer till kyrkan och hela rummet är fyllt av liv och lust. Glädjen är stor över att just jag fick vara med. Du sätter dig längst bak kanske lite full av förundran och vilsenhet. Plötsligt säger någon längst framifrån åt dig att stiga fram. Någon ser din osäkerhet och ödmjukhet. Ditt tjänande bär frukt. Du som minst förtjänat det får hedersplatsen, bland hemlösa, barn och avsidestagna. Du behöver inte rycka till dig Himmelriket. Det är ingen aktivitet eller prestation. Himmelriket självt tränger sig fram och du får plats! Om du vill.

Amen

Kallelsen till Guds rike, 2023-06-18 (Bengt Ekelund)

Mark 2:13-17

Kallelsen till Guds rike…
När vi möttes i våras i en grupp pratade vi om hur vi kan vara kyrka. Vi kom fram till att vi behöver synas. Vi beslutade att ha pilgrimsvandringar i Farsta Centrum i stället för kyrkkaffe under fastan. Vi pratade om att sätta anslag i våra skyltskåp där det står ”Var inte rädda”, som Jesus och änglarna upprepar vid varje svår situation.

Jag tror fortfarande att det är ett relevant budskap, en meningsfull hälsning. När verkligheten kommer nära faller jag liksom ner i botten av mig själv. Min personlighet och min tro prövas. Jag måste ta ett steg ut på den tunna isen och se om den bär. Eller som Petrus, när han kände igen Jesus, ta ett kliv ur båten och gå på vattnet. Min erfarenhet, som jag inte kan lägga på någon annan, är att det vi talar om i princip, i kyrkan varje söndag och kanske varje dag, håller när verkligheten tränger sig på. Och budskapet som finns i botten är, var inte rädd. Guds nåd kommer underifrån och lyfter oss upp. Det betyder inte ”var dum”, inget är farligt. Vi är inga stålmän eller övermänniskor. Men jag är människa med mina gåvor och möjligheter och tillsammans med dig, börjar vi bygga helhet. Det är inte klokt att inte vara rädd i vår tid. Det är inte vist, menar Paulus. Att gå mot strömmen, att vägra våldet och hämnden, att inte vara rädd. Det är inte den vedertagna, kanske inte ens reflexmässiga reaktionen när vi kommer nära liv och död. Men det är Guds väg. Ronja Rövardotter skulle akta sig för det stora fallet. Alltså gick hon dit. För man kan ju inte akta sig för det om man inte är där.

På konferensen för fängelsesjälavårdare som avslutades i torsdags i Wales valde vi in en pastor från Ukraina i styrelsen. Han delade också sina tankar om vad kriget gör med människor och hur viktigt det är att hålla fast vid det man trott och menat före kriget: att säga nej till våld, att inte gå maktens ärenden och så vidare. På Österåker sjunger vi sången ”För livets skull”, varje gudstjänst sedan kriget började. En livets kampsång. Någon måste säga det någon måste göra det, för livets skull. Gideon var för liten och ung, tyckte han. Vi minns Sara, Abrahams fru, som log när Gud sa att hon skulle få barn, 99 år gammal. Varför log du? sa Gud. Det gjorde jag inte, sa Sara. Jo, det gjorde du visst, sa Gud. En tung dialog. Paulus säger att inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. De flesta av oss som är här idag har inte kommit för att vi är så himla bra. Men vi är människor och det är himla bra och det duger att vara människa. Vi är dessutom människor som inte behöver vara rädda.

I evangeliet kallar Jesus på Levi, antagligen Levi Matteus. Antagligen han som senare skriver Matteusevangeliet. Men nu är han tullindrivare. Landsförrädare. Lurendrejare. Illa sedd och säkerligen utstött. Är han ond? Kanske ibland som du och jag. Kanske hade han bara svårt att säga nej till romarna, eller till en hög lön? Och lite dålig karaktär eller att vara lite karriärsugen behöver väl inte vara ont? Han kanske fick möjlighet att förverkliga sig själv och sa ja till uppdraget. Kanske blev han hotad. Kanske var det ingen som brydde sig om honom och vad han gjorde och så fick han frågan.

En man och en kvinna flyr från Somalia med sina tre barn. I Sverige får de sju barn till. Sen reser mannen tillbaka eller vidare. I Somalia hjälps hela byn åt med varandras barn. I Sverige säger vi ”Sköt dig själv och ta hand om dina ungar. Annars blir du vräkt. ”Är mamman en dålig mamma? Är barnen onda?

När Paulus talar om församlingen som en kropp, är det en förebild för hela samhället. Vi är till för och med varandra. Det är inte ”vi” som är kroppen och resten av världen något slags proteser eller implantat. Det är vi tillsammans som ska vara en kropp.

En bok jag läste för rätt länge sedan heter ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. I två skilda världar har man samma sätt att hälsa på varandra. Författaren flyttar från Djursholm till Tensta för att dela det andra livet. Tyvärr funkar det inte hela vägen, men det är en spännande reflektion, att dela liv.

Några misslyckade fiskare, en utstött tullare, ett par åskans söner och en förrädare. Där har vi några av dem som svarade ja, på kallelsen till Guds rike och följde Jesus. Jag ber att jag och kanske du också ska våga svara ja till kallelsen till mitt eget liv också när det är smärtsamt eller oroande. Jesus säger ”Följ mig! Var inte rädd!” Var inte rädd.

Amen

Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok ”En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden ”en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget ”men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen

Jesu dop, 2023-01-08 (Bengt Ekelund)

Mark 1:9-11

För över 20 år sedan började jag en predikan så här: ”Vi finner oss själva i smärta”, skriver Mia Skäringer. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.” Så börjar hon beskriva kampens nödvändighet för att växa och mogna. Misslyckandet för att hitta lyckan. Konsumerandet återvändsgränd för att finna det som har verkligt värde. Jag badade bastu på nyårsafton. För att kyla av oss doppade vi oss i havet i en vak som var upphuggen i isen. Kontrasten på 70-80 grader påverkade inte min kropp så starkt som jag kanske trodde innan, men det kan väl också handla om hur länge jag satt kvar i vattnet. Men visst är det omvälvande att ena ögonblicket vara omsluten av stark värme och nästa stund av obarmhärtig kyla. Skiftningar som påminner om livet.

Förra helgen avslutades 2022 för mig precis som 2002 inleddes, med bastu och ett iskallt bad, dock utan vak i år. Luften var troligtvis något varmare den här gången. Jag tycker nu liksom då att Mia Skäringers uttalande är en intressant ingång i dagens tema om Jesus dop. För varför i hela världen låter han sig bli döpt?

Jag tycker om Markusevangeliet. Det är i mångt och mycket kort och koncist. Jag tycker om att återkomma till författaren som menade att god litteratur är sådan där man själv får utrymme att skapa sina bilder. Där är Jesusberättelsen stor litteratur, menade han. Trots att han inte är kristen. Och så drämde han till med att ”så sett är julevangeliet ganska mediokert!” Jag tänker att kyrkan undvikit en hel del konflikter och splittring om man inte haft berättelsen om Josef och Maria, traditionerna om hennes jungfrudom osv. Tänk om alla Jesusberättelser faktiskt börjat med att han döps av Johannes. Vi hade också gått miste om berättelsen, den motsatta från skapelseberättelsen, där ju Eva skapas av mannens revben. I julevangeliet blir Gud själv till i en kvinna. Eller också hade vi ändå stridit om detta, utan att ha det i skrift. Vem vet.

Olika tankar har det ju nästan alltid också funnits om dopet, i vilken form och i vilken ålder. I texten från Apg heter det att människor bara hade blivit döpta i Herren Jesus namn. Det blev apostlarnas uppgift att förmedla den heliga Anden och fullborda dopet. Idag sker ett dop alltid i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Men vi bortser från konflikter och åsikter kring vår dopsyn idag. Det får Kim ta när det kommer till temat om vårt dop. Alltså: varför i hela världen låter han sig bli döpt? Vad är det som händer vid Jordan och har det någon betydelse för mig och för oss idag? Vi går tillbaka till Mia Skäringers erfarenhet. Det är i smärtan man finner sig själv. Många unga människor skadar sig själva, när de inte mår bra. Jag tänker att tatueringstrenden idag kan vara ett accepterat exempel. Men man skär sig och man svälter sig för att passa in och för att känna sig accepterad. Vad jag förstår så har en komiker också sådana erfarenheter. Kanske kommer den djupaste humorn också ur smärtan.

När Jesus döps är det på eget initiativ. Ja han möter till och med motstånd, när Johannes protesterar. Lukas berättelse om Jesus som 12-åring i templet är så långt den enda där han själv inte blir förd av sina föräldrar för att växa upp, om det nu var i Nasaret eller i Egypten. (Ni ser, det är spännande om vi inte tar all tradition för given.) Och egentligen är det hela tiden så i Jesus liv: när han vill gå ”neråt” finns det alltid någon som protesterar. ”Inte ska väl du…”

Genom sitt liv hjälper Jesus varje människa att möta sitt mörker, sin smärta. Idag när diagnoser och tabletter, konsumtion och missbruk, är svar på all oro i vårt samhälle är det som att vi säger ”Inte ska väl du…”

Jag var på Liljevalchs i förra veckan. Temat på den aktuella utställningen är ”Evigt liv”. Det har alltid varit en längtan hos människan att leva för evigt. Frågan är om det någonsin har funnits ett så stort förnekande av dödens begränsning, som i vår del av världen idag. Den begränsning som ända sedan syndafallet funnits med människan, ska vi med alla medel lösa. Frågan är förstås om också tanken på döden som ett straff, egentligen kommer ur en längtan efter att kunna leva för evigt. (Inte ska väl du och jag behöva dö?”) I en dokumentär för en tid sedan om varför så många amerikanska kristna ber för Israel, handlade inte om deras omsorg om judarna. Nej, när Israel är återupprättat, då kommer Messias tillbaka och då får jag det bättre. Så kan det också vara. För vem väljer kampen, mörkret, döden, om det finns en annan utväg?

Många svenskar kallbadar nu för tiden. Att värma upp sig i bastun före och efter räknas inte. Det har ett slags hjältestatus att bada varje dag, året om. Inte minst på vintern. En av hälso-hemsidorna beskriver det så här: När vi utsätter vår kropp för kyla svarar kroppen genom att aktivera vår så kallade flykt- eller kamprespons. Denna respons triggas av stress, till exempel när vi är i fara – eller när vi badar i iskallt vatten. När flykt- eller kampresponsen kickar in frigörs stresshormonet noradrenalin. Noradrenalin bidrar bland annat till en ökad koncentrationsförmåga. Regelbundna kallbad kan även hjälpa oss att bättre hantera andra typer av stress, eftersom kroppen så småningom lär sig reglera stresshormonerna. Kroppen signalerar till hjärtat att börjar slå snabbare och snabba upp andningen som ett sätt att värma upp kroppen. Detta motverkar trötthet och gör att vi känner oss piggare och mer aktiva.

Jag unnar dig som kallbadar och tycker det är skönt eller givande att göra det. Men det blir lite intressant om det görs för att stå ut med livet. För 150 år sedan kunde dop ske i öppet vatten oavsett årstid och sedan serverades ett glas varm mjölk, också oavsett årstid. När Jesus döps sänker sig den heliga Anden som en duva över Jesus. Anden förknippar jag med sinnesro, engagemang och tillhörighet/trygghet. När Jesus går ner i vattnet i Jordan är det inte för att fly livet, men för att dela det som livet är, med människan. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.”

Amen