Försonaren, 2020-03-29 (Kim Bergman)

Joh 3:11–21

Jag har gjort en liten minispaning på hur vi svarar i telefonen.

På 1990-talet frågade vi: ”Vem är det?”
På 2000-talet frågade vi: ”Var är du?”
Idag: ”Hur mår du?”

Det finns många frågor att ställa i den tid vi lever i nu. Hur mår vi? Vad behöver vi? Vad kan vi avvara? Vad längtar vi efter?

Som predikant har man ofta favoritämnen som ligger en varmt om hjärtat. För länge sedan hade jag en tanke som jag ofta återkom till i mina predikningar på olika sätt. Vad skulle hända om vi tog bort Gud ur vår verksamhet? Hur mycket av vår verksamhet skulle vi fortsätta att driva i våra kyrkor?

Naturligtvis så är det en sådan där hypotetisk tanke som snarare skall stanna just i tankestadiet, snarare än att verkställas, fungera som en påminnelse om syfte och mål.

Vi som församling lever just nu i en tid där vi som många andra tvingas stänga ner mycket av vår verksamhet. Vissa saker har vi utan problem skjutit upp, medan andra saker är svårare att sätta i vänteläge.

Förra söndagen hörde jag Maria predika. Hon nämnde att om vi ser tillbaka på det gångna året så har vi haft en tid av skogsbränder, översvämningar och flyktingvågor, så visst skulle det vara lätt att dra paralleller till Egyptens plågor, de sju svåra åren… Visst har det inte saknats profetiska röster i flera år, där Greta Thunberg varit en.

På samma sätt som jag är övertygad om att Gud inte sänder ondska över vår värld, så lever vi i en värld där ondskan finns. Gud sänder inte elände över oss för att vi skall bli starka, men Gud går med oss då vi drabbas av eländet. Tack vare det kan vi växa då vi kommit igenom prövningen.

Jag tror inte att det som sker i vår värld just nu är sanktionerat av en kärleksfull Gud. Men jag är övertygad om att den kärleksfulla Guden vill kämpa med oss i den prövning vi står i nu. Och den dag vi kommer igenom kommer vi kunna se tillbaka på och se hur vi växt tillsammans.

Kanske är det så att nu när mycket måste stängas så är det annat som måste öppnas.

Vi har en väldigt unik situation just nu, med ett informations- och kunskapsflöde på gott och ont. Där information och påbud snabbt kan spridas så att smittorisker fort kan begränsas. Samtidigt som de öppna infokanalerna även gör att vem som helst kan sprida sina tankar och idéer. I framtiden så kommer just det vara ett tacksamt ämne för liknelser, hur vi litar till information, hur vi känner igen den sanna informationen och sällan har källkritiken varit viktigare än nu. Vem av oss visste för 3 månader sedan vad och vem som var statsepidemiolog.

Det är mycket som stängs i dessa tider, utbildning för unga, gemenskap för äldre, länder och gränser. Även vi i vår kyrka stänger ner verksamheter. För många är det besvärligt och kanske i vissa fall katastrofalt. Det blir inte bättre eller lugnare av all kunskap som sköljer över oss. I realtid kan se hur många som är smittade, och var i världen. Åter igen kunskap på gott och ont. Vi har fått lära oss nya uttryck som infodemi, där man säger att ryktena om Corona kan vara lika skadligt för samhället som viruset själv.

Nu till vändningen.

Vi lever i en värld där information kan flöda fritt. I Italien som är ett land som drabbats hårt ser vi klipp i våra sociala medier hur instängda människor går ut på sina balkonger och stående applåderar hjältinnorna och hjältarna som kämpar i sjukvården. Vi läser om skolor som börjar tillverka ansiktsvisir med hjälp av skolans 3D-skrivare och ett överblivet lager av overheadfilm. Grupper formas där den som behöver hjälp med inhandling eller läkemedel kan vända sig. Tillfälliga sjukhus byggs i tomma konferensanläggningar. Tyskland tar emot patienter från det hårt ansträngda Italien. Det rings och videochattas mer än någonsin. Över 36 654 personer har friskförklarats. Luften över världens städer är renare än på länge: Man kan se fiskarna i Venedigs kanaler. Trafiken i innerstan är minimal och vi reser inte lika mycket.

Frågor att ställa i dessa tider: Mår vi bra? Vad saknar vi? Vad behöver vi? Vad längtar vi efter?

I kyrkoåret så är vi mitt i fastan, en tid då flera av oss på olika sätt väljer att gallra bort saker i vår vardag, för att på olika sätt närma oss Guds vilja och kärlek över oss.

Det går inte att undvika att se livet i ljuset av fastetiden. Vår vardag som vi på många sätt tar för given, har vi varit tvungna att välja bort, inte alltid för vår egen skull, utan många gånger i solidaritet och omsorg för andra. Vi hör om segregation och om riskgrupper.

Men livet finner en väg.

Utanför kyrkan så har det slagit ut en maskros. Det borde inte var dags ännu, men den står så till att vårsolen värmer kyrkväggen och bildar en helt egen växtzon.

Jag är övertygad om att livet kommer hitta vägar i det här, genom att vi hela tiden söker nya sätt att hålla gemenskapen blommande. I en tid då mycket tvingas stänga, måste annat öppna, där vi som kyrka kan få bidra med en oväntad växtzon.

Till slut.

Vad kommer vi att lära oss? Vad kommer vi att ta med oss? Kommer det en dag som i Gamla testamentets berättelser, där folket slänger sig ner på marken och tackar Gud med proklamation att han är stor och räddat oss från nöd? Kommer vi som kyrka kunna se tillbaka på den här tiden och säga att vi inte bara har överlevt, utan även levt? Har vi som kyrka kunnat visa på livet, det normala i en onormal tid?

Det är mycket som vi lärt oss, men vad kommer vi att ta tillbaka, när vårt vardagliga liv återvänder? Vad har vi omistligt saknat under den tid som gått? Vad har vi upptäckt att vi kan? Det är en spännande tanke om man tog bort Gud ur vår verksamhet. Vad skulle då kunna fortsätta? Livet har gett oss en möjlighet till omstart.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder,
och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus – ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet,
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.

Kampen mot ondskan, 2020-03-15 (Jonas Thorängen)

Textläsningar (årgång III)
Första Kungaboken 18:26–29, 36-39
Uppenbarelseboken 3:14–19
Markusevangeliet 9:14–32
— — —

Fjällgatan, måndag morgon. En förskola, barn och föräldrar kommer och möter förskolans personal. Barnen är upprymda och glada – de har ju inte setts på flera dagar! Föräldrar som är på väg till arbeten lämnar sina barn. Förskolans personal byter några ord med föräldrarna och bemöter barnen pedagogiskt. Det är god stämning när jag passerar, barnen är lite busiga, de är glada, uppspelta och högljudda. En av föräldrarna måste iväg och får höja rösten för att överrösta barnen:
– Hörrenikillar, säger hon vänligt men tydligt, Ha nu en riktigt bra dag!
– Och ta hand om varandra, säger en pojke som en direkt respons.

Jag tyckte mig höra att det inte riktigt var den lilla 4-5-åriga pojkens egna ord, att han hade lånat dem. Jag är säker på att han hade hört detta sägas många gånger förut, ett slags eko från vuxna som lämnar sina barn på förskola. Pojken härmade ord han hört förut. Kanske hade han gjort det sedan före han förstod vad orden betydde? Men oberoende om han förstår orden eller inte så övar han på att använda dem. Orden ”var rädda om varandra” innehåller så mycket goda värderingar och förväntningar. De uttrycker en önskan – ”var rädda om varandra”. Pojken prövar och övar orden, och dessa goda värderingar kommer att vara med och forma honom, hans tankar och hans handlingar.
Varandra,  är ett vackert ord, tycker jag.

Händelsen en vanlig vardag, varade bara några sekunder medan jag passerade, och var en god början på min vecka för några veckor sen.

Sen dess har så mycket hänt – Corona-virus är på allas läppar, i bemärkelsen att alla jag möter pratar om Coronavirus, om sjukdomen Covid-19. Corona-virus toppar varje nyhetssändning, allt som händer, görs och planeras måste förhålla sig till smittspridningsrisk. Ekonomin och världens börser rasar. Stora företag varslar om uppsägning. Flygbolag ställer in flighter, länder stoppar inresande från vissa länder och regioner, UD varnar för resor till alla länder, gränser i våra grannländer stängs. Människor ser med misstänksamhet på en hostande medresenär i kollektivtrafiken.

Konferenser och möten ställs in, gudstjänster ställs in eller websänds – riskera inte att bidra till smittspridning! I Uppsala har Equmeniakyrkans  församling gått in i vad de kallar trygghetsläge och på så sätt kommunicerar att de vidtar kloka åtgärder i linje med folkhälsomyndighetens råd och riktlinjer – inga samlingar över 500 personer, den som känner sig krasslig uppmanas att stanna hemma, hälsa på varandra utan att ta i hand, osv.

Världen tycks nästan vara i fritt fall, paniken hotar – ämnet för dagens gudstjänst är Kampen mot ondskan. Vi går in i trygghetsläge.

Vi uppmanas att tänka på varandra – gott och väl – att solidariskt tänka oss för så vi inte riskerar andras hälsa. Vi får goda råd om att tvätta händerna ordentligt. Vi får råd om  hur vi bör hälsa på varandra – med en varm blick och handen på hjärtat, eller som de gör i flera kulturer i Asien – Sawatdee Khrap (som i Thailand) eller Namaste! (som i Indien) – Det är att visa varandra respekt.

Nu är den uppretade diskussionen, som hetsade fram för några år sedan, om hur vi hälsar på varandra i Sverige, glömd. Ni minns kanske debatten kring miljöpartisten Yassri Khan efter att han inte tog en kvinnlig reporter i hand, utifrån hans sätt att tolka islam. Med handen på hjärtat får vi hälsa på varandra med Salam! Shalom! Fred!

Men inte bara nu när Corona-viruset hotar världen, utan varje dag hör vi nyheter som tynger och oroar oss. Det är krig och politik, det är naturkatastrofer, organiserad brottslighet och brutalt våld och död. Vi matas dagligen med dåliga nyheter. Vi översvämmas av elände.
Men kyrkan ska ju alltid predika evangelium. Evangelium – de goda nyheterna – oberoende av förhållande.

Ämnet i dag är Kampen mot ondskan.
Vad är ondskan? Kan ondskan definieras?
I texten vi har läst idag så handlar det om en pojke som har en stum ande. ”Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel”,  berättar pojkens pappa.

Är det den stumma anden som är ondskan?  Är det stumheten och tystnaden som är ondskan?

När jag har tittat på de olika evangelietexterna, de olika årgångarna, som är föreslagna för denna söndag så handlar de om besättelse och om kvinnan med blödningar[1]. En kvinna som hade blödningar ansågs oren – hon var ställd utanför den sociala gemenskapen under flera år. Vad är ondskan i den berättelsen?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja skriver Paulus (i Romarbrevet 12:2). Då som nu så försöker vi leva på höjden av vår tids kunskapsnivå. Vi ska göra allt vi kan för att ta till oss av all vederhäftig kunskap. Sedan länge vet vi att kvinnor med blödningar inte utgör något hot mot oss. Mycket av det som bibeln berättar om demoner och onda andar, skulle vi nog sätta en psykiatrisk diagnos på idag. Men vi förstår inte allt och långtifrån allt har vi botemedel mot.

I de gammaltestamentliga texterna, som är föreslagna för denna söndag, handlar det om filistéerna (berättelsen om David och Goliat) och Baals-dyrkarna som profeten Elia utmanar[2]. Det handlar om ”de andra”. Det handlar om dem som inte är som vi, de andra som inte tror som vi, som inte ber som vi.

En vän som jag pratade med för ett par veckor sedan hade varit på resa, berättade att on upptäckte att ingen satt nära henne i vänthallen på flygplatsen. Hon råkar vara född i Japan och såg ”för” asiatisk ut så ingen vågade komma nära henne, av rädsla för Corona-virus. Hon såg inte ut de flesta i just det sammanhanget. Hon var en av ”de andra”.

Trots alla nyheter om alla världens eländiga tillstånd så är jag säker på att de flesta människor vill gott. De allra flesta vill leva i fred och ge sina barn det bästa de kan.

Är det rädslan för det vi inte förstår som är ondskan?
Rädslan för den andre? Det vi inte begriper och klarar att ha kontroll över.
När något saknar mening och betydelse, när det verkar meningslöst?
I situationer när vi känner vanmakt, när hela samhället befinner sig i denna vanmakt.
Är det denna situation som är ondskan idag?

När Jesus talade om liv och död och uppståndelse från de döda, så förstod inte lärjungarna. Det står i texten i Markus som vi läst idag, Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.(Mark 9:32)

Men vi måste våga fråga och vi ska ständigt arbeta för att stå på vår tids kunskaps allra högsta höjd. Vi ska fråga de texter vi läser och vi ska ställa frågor till vår egen tid.
Då beskrevs pojkens situation och beteende som en ond ande, en demon, som for in i honom. Kanske kan det förklaras som psykisk sjukdom eller epilepsi idag.
Coronaviruset sprider en smitta där vi som samhälle inte får bukt med, sjukdomen Covid-19 vet inte läkare hur de ska bota? – följden är vanmakt, rädsla – är det ondskan?

Då och nu den “andre” , den främmande, det som för de flesta av oss är okänt? – är det ondskan?
Det som fyller våra nyhetssändningar varje dag
Organiserad brottslighet? Organiserad ondska?
Krig, med miljoner flyktingar som följd? Är det ondskan?

Martin Luther King Jr. (med flera) har sagt; Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Var inte rädda , det är en återkommande uppmaning i bibeln.
Vår uppgift som människor är att Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.[3]

De allra flesta människor på hela jorden vill gott, vill göra gott och vill sina barns bästa, det är min övertygelse. Jag menar ändå att vi behöver öva i att göra det goda.  Vi ska vara den förändring vi vill se i världen (M K Gandhi, kanske?)

Fred är vägen till fred har någon myntat  och det är också namnet på en bok med exempel på fredsarbete i vardagen[4].

Fred är vägen till fred, betyder att vi behöver öva eller göra fred för att fred ska komma till oss.

6Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
7Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
8Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
9Saliga de som håller fred, (eller ”gör fred/skapar fred”)
de skall kallas Guds söner.
De som gör fred.
Psaltaren 34 uttrycker det Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.

Vi ska inte blunda för alla nyheter, som ju oftast inte är positiva, men vi ska trots ondska och ”dåliga nyheter” vara fredsskapare i livets alla och största bemärkelser (fred med varandra i samhället och världen, fred med skapelsen – en total balans och jämvikt)

Du skall älska din nästa som dig själv (Mark 12:31), uppmanar bibeln oss också till. Det betyder ju att jag måste börja med mig själv. Jag tror, hjälp min otro,  utbrister pappan i berättelsen vi läst idag. Jag tror och hoppas och vill arbeta för, att där det finns hopplöshet , där ska vi tillsammans vara en hoppets infrastruktur.  Det finns ju vad polisen kallar organiserad brottslighet. Låt oss då organisera godhet, hjälpsamhet, vänskap.
Hur övar vi godhet? Vi ska vara den positiva förändring vi önskar se i samhället

Det behövs mod ibland, vi behöver civilkurage eller kollektivkurage, så som det uppmanats till i kollektivtrafiken. Det kan vara enklare sagt än gjort i många fall. Hur övar vi civilkurage? Ja, vi kan anordna en workshop tillsammans med Kristna fredsrörelsen som anordnar just workshop i civilkurage.

Som jag sa – jag är övertygad om att de flesta människor vill gott. Jag tror att vi alla som är här vill gott. Men vi behöver också öva på att vara fredsskapare. Vill vi börja öva godhet? Visa varandra respekt. Älska din nästa som dig själv. Vi kan börja i det lilla – En varm blick, ett leende en önskan om fred och frid. Öva och pröva de goda orden. Också till ”den andre”, till dem vi ännu inte känner, ska vi öva och pröva ord och handling.

Jag tycker vi övar nu direkt. Så som på Fjällgatan en måndag morgon – vi övar:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Vi övar en gång till:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Bön

Gud, tack att vi får leva i din närhet
Fyll oss med din givande kärlek
Vi vill ta emot din nåd och möta världen med din blick

Tack Jesus, att du utmanar oss att ta ett steg till
Vi vill sätta andra före oss själva
Förvandla våra hjärtan och våra mönster
Hjälp oss att vända våra hjärtan utåt

Kom Helige ande, ge oss kraft och mod
så att vi kan vandra i din radikala kärlek
Vi vill leva i försoning med världen och sträva efter fullkomlighet

Gud, befria oss från all nöd
Amen

///

Psaltaren 25:12–22 

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv får han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt.

Min blick är ständigt fäst på Herren,
det är han som löser min fot ur snaran.
Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.
Se på mina fiender – så många de är,
så hätska i sitt hat!
Rädda mitt liv, befria mig,
svik mig inte, jag flyr till dig.
Låt oskuld och redlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.

O Gud, befria Israel
från all dess nöd!

[1] Årgång I: Lukas 11:14-26, Årgång II: Markus 5:24-34, Årgång III: Markus 9:14-32

[2] Årgång I: Första Samuelsboken 17:40-50, Årgång III: Första Kungaboken 18:26-29, 36-39

[3] Citat av Franciscus av Assisi

[4] Läs om boken Fred är vägen till fred https://www.skr.org/skr-delade-ut-fredsbok-vid-riksmotets-oppnande/

Prövningens stund, 2020-03-01 (Kim Bergman)

Mark 1:12–13

Söndagens tema är prövningens stund och dagens texter ger många uppslag och tankar till möjliga predikningar. Kanske just för att det är så lätt att tala om prövningar, att prövningar är något som nästan alla på något sätt själv har upplevt.

Livet är dessutom fyllt av aforismer, visdomsord, klotter på offentliga toaletter, uttryck som typ: Prövningar gör dig stark, Allt som inte dödar härdar och liknande. Och en lika självklar, som ofta använd sanning är att detta gäller lika för individ som för grupp.

Jag går som några har hört på en fortbildning just nu. Equmeniakyrkan erbjuder anställda i församling att gå regelbunden fortbildning. Denna gång så går jag i det spår som handlar om Ledarskap, konflikt och församlingsföreståndare. Så mycket av det jag reflekterar över är kopplat till församling, och så skall det ju vara…

Hur känner man igen en god gemenskap? Vad är de verkliga tecknen på hur det står till i en församling, eller hur stämningen är i en grupp? Jag skulle vilja påstå att ett av de främsta tecknen är hur man löser sina prövningar.

Naturligtvis så skulle en dröm vara en gemenskap som aldrig hade några konflikter, aldrig behövde utsättas för oliktänkande, en tillvaro utan några prövningar. Fjärran från en gemenskap som ständigt behövde vaka över varandra och sin egen position, som alltid drogs åt olika håll och av flera viljor, där varje situation är en utmaning.

En sund tillvaro ligger naturligtvis någonstans där emellan. Ett liv utan utmaningar är inte utvecklande. En gemenskap utan oliktänkande är inte i längden stimulerande. En kunskap utan prövning blir aldrig testad.

Självklart så finns där inget egenvärde i lidande och konflikter. Jag tänker att Gud sänder inte prövningar för att få oss att växa, inte elände för att göra oss starkare. Däremot så kan vi växa genom lidandet.

Jag har mött många människor som på olika sätt tackar Gud för sin olycka, för sin sjukdom, sin förlust. Att då de kom ut på andra sidan visar tacksamhet och säger sig vara en ny skapelse. Men det är sällan lidandet i sig själv som ger växten, oftare kraften som bar genom lidandet. Jag kallar det Gud, en Gud som inte bara gått med i prövningen, utan även burit. Den kända bilden med fotspår i sanden tänker jag visar det på ett omsorgsfullt sätt.

Kan vi tänka samma bild över församlingen? Naturligtvis går det, både historiskt sett, för framtiden och i nuet. Kanske kommer vi om några veckor ha ett årsmöte som går på tio minuter, där varje fråga kommer lyftas i samförstånd och klubbas i total enighet. Självklart inte. Inte ens i en diktatur skulle något sådant hända. Skillnaden i en demokrati är att vi tillåter varandra att få uttrycka oliktänkande. Att vi aldrig kommer vara överens om allt ser jag som ett sundhetstecken. Att vi kan rätta oss i ett marionettbeslut ser jag som respektfullt, att tillåta oliktänkande kärleksfullt.

Och det är den kyrka jag vill tjäna, bygga och vårda!

Jag läser ur boken Alla himmelens fåglar har flytt just nu, och fascineras av hängivenheten, och tron, så jag får ta lite ökenreferenser så här i ingången till fastan.

Kyrkofadern Origenes, som levde på 200-talet, var i och för sig ingen av ökenfäderna, men använde bilden av Israels tid i öknen som en bild för vår resa till Gud. Vi kallas ut ur Egypten, ”köttgrytornas land”, alltså det liv där vi låter lust och begär och impulser leda oss, och befrias till ett mognare liv. Men det livet är inte lätt, utan vi går ut på okänd mark. Vi vet inte exakt vart vi är på väg, men målet är friheten. Den inre frihet som uppstår när vi lär oss urskiljningens konst, att skilja på gott och ont.
Origenes tänker sig att det ska leda till en större mognad, där vi befrias från våra själviska och ängsliga vanor, och får en klarare blick för vår värld.

Det är lätt för oss människor att försöka undvika prövningar. Att sky det obekväma. Att söka sig bort från det osäkra och otydliga till det som är tillrättalagt, vant och tillgängligt. Och därför tänker jag att fastetiden kan finns där som en påminnelse för oss om att vi faktiskt är kallade till öknen. Inte att allt i livet ska vara öken.

Vi kan med glädje och tacksamhet få ta emot Guds goda varje dag – vila, gemenskap, sång, glädje, dans, god mat. Men vi är kallade ut i det osäkra och odefinierade. Kallade att ta tjuren vid hornen, möta konflikter, inkludera dem som inte räknas med och bjuda in. Kallade att växa och lära och utvecklas.

Det finns inte färdiga svar – men det finns någon som går med oss i varje steg. Och är det någon befrielse vi verkligen kan få uppleva så är det väl den – att få ana hur Jesus går med mig rakt genom allt det svåra. Han till och med har gått före. Han har känt vår kamp, och han bär.

Kanske våga lita på att livet med Gud handlar mindre om att jag ska prestera en bön – och mer om att upptäcka hur hela jag står mitt i flödet av Jesu bön till Fadern.

Fastetiden får vara en mognadens öken för mig. Vad är det jag behöver lägga bort? Hur väljer jag att gå in i fastan? Påven Franciskus, uppmanade med följande lista:

  1. Fasta från hårda ord.
  2. Fasta från missnöje.
  3. Fasta från vrede.
  4. Fasta från oro.
  5. Fasta från ord.

Jag är övertygad om att vi är fler som passar på att göra liknande listor, där vi väljer att plocka bort någonting som vi upplever står i vägen för vår gudsrelation. Vi ser Facebook-fasta, skärmfasta, köttfasta, bilfasta.

Fasta handlar om att avstå något, ta bort, men jag skulle istället uppmuntra till att lägga till:

Lägg till en stund varje dag för bibelläsning.
Lägg till en promenad utan annan anledning än att få leva.
Lägg till ett samtal med en medmänniska.
Lägg till tystnad i din vardag.
Lägg till Gud i din vardag.

Idag är första söndagen i fastan och vi vänder våra tankar in mot påsken. Förra söndagens tema var ”Kärlekens väg” och det får stå som en överskrift in i prövningen. Överallt så är det Guds kärlek som är nyckeln. Den stora kärlek som Gud visade oss genom Jesus, som inte vek undan för döden, utan gick korsets väg för vår frälsning men även är nyckeln till en god gemenskap, en levande församling.