Korset, 2020-04-10 (Kim Bergman)

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt. Dagar när världen rämnar. Dagar som skakar jorden i dess grundvalar. Dagar som formar om vår världsbild. Det är lätt hänt att tänka på de stora katastroferna. De som ger de stora rubrikerna, tsunamin, 11 sep, terrordåden i Paris, Bryssel eller London, och nu senast Corona.

Och kanske förringar vi det lilla, det privata. Att förlora någon man älskar, skilsmässa, död, uppbrott, sjukdom. När tillvaron skakar till, när vardagen förändras.

Vi läser om påskens drama i Bibeln. Jämför de olika evangeliernas berättelser. Analyserar och funderar. Som predikant är det lätt att se symboler och dolda meningar. Bli klinisk och hålla det långt borta. Men det är lika lätt att hänge sig, att börja leva med orden, att låta dem komma nära.

Vi läser i Bibeln om hur folket gick förbi Jesus på korset, smädade och hånade. Hur de spottade på honom. Kanske samma människor som nyligen kantat gatorna och ropat sitt hosianna, nu i hånfullt förakt, förnekande. Jag visste hela tiden att det var något skumt. Man vet ju hur sådana som han är. Nej, jag känner inte den mannen.

Vi läser i Bibeln om hur Maria då för så många år sedan står vid sin sons kors. Hon, som burit honom, sett honom ta sina första steg, hörde honom säga sina första ord, nu ropa i förtvivlad smärta. Hon hör honom dra sitt sista andetag. Maktlös står hon vid hans sida, inför korsets grymhet.

På 30-talet nästan 2 000 år senare, var känslan i världen att nu skulle det inte bli fler krig. Att den civiliserade världen nått så långt att krig skulle vara en omöjlighet. Att den tekniska utvecklingen helt enkelt skulle omöjliggöra krig. 100 år senare har världen sett 2 världskrig. Ständigt pågår väpnade konflikter, skövling av jordens resurser och systematiska orättvisor. Idag i vår värld svälter över 8 miljoner människor, många gånger till följd av krig och överkonsumtion. Var 5:e minut hör en mamma sitt barn ta sitt sista andetag. Varje minut står en mamma maktlös vid sitt barns sida och ser det dö. I en värld som borde ha kommit längre.

Tidningarna rapporterar vecka efter vecka om flyktingkatastrofer, om svält, om hur länder stänger gränser, om hur människor flyr för sina liv, bort från krig och förstörelse. Vi ser hur kommentatorsfälten och insändarsidorna fylls av människor som smädar och hånar, beskyller varandra, förnekar, föraktar, förvrider och vägrar att se.

Samtidigt får vi inte glömma bort det personliga.

Vi ser hur människor vi känner dras in i sammanhang där det enda som väntar är mörker och död. Förloras till alkohol, till droger, fängslad i psykisk ohälsa. Och många gånger så står vi maktlösa bredvid och kan ingenting göra, trots att vi bär med oss korsets tecken.

Då är Jesu ord på korset inte långt borta. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ett nödens hosianna.

Ändå vet jag, att inte ens i den mörkaste dal har Gud övergivit oss, utan han finns även där. I sorgen, i smärtan, i maktlöshetens förtvivlan. Jag vet att när jag mitt i mörkret, mitt i sorgen och smärtan, möter Guds blick, så möter jag blicken hos en som vet. En som ser och förstår. Det kommer en påskdag.

Men just nu Gud, vet jag inte om jag orkar tro.

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *