Vägen till korset, 2020-04-05 (Kim Bergman)

Matt 21:1-11

Palmsöndagen

Vi är inne i tredje söndagen i karantänen, som även sammanfaller med 6:e söndagen i fastetiden. Jag funderar på om det skulle gå att se några likheter, om det skulle kunna vara så att vi istället för att förbanna mörkret, tänder ett ljus. Kan vår tilltvingade karantän, få förvandlas till en frivillig fasta?

Jag funderar hur Gud möter vår nöd. Jag ser kyrkoåret och fastan som ett sätt där Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Som bekant så lever vi just nu i en tid där hela värden står inför nöd.

Jag tänker att det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden, är att han greps av medkänsla för dem som lider, med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte vill veta av.

Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Det var en av Jesu uppgifter här på jorden, att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för oss, som på olika sätt nu hamnar i radioskugga.

I vår text idag så förstår vi att människor har kommit ut på gatorna för att hylla Jesus som rider in på en åsna, just som profetian sagt. En mäktig scen, alla var där, för vem skulle inte dras med om man hade det minsta hopp om att här kommer befrielsen.

För några dagar sedan så satt jag i ett samtal, där en person uttryckte sig så här: Jag har trott på Gud hela mitt liv. Varför drabbas jag lika som den som inte tror?

Jag tänker att det var säkert många som kantade gatorna den där dagen då Jesus drog in i Jerusalem. Säkert var det många som verkligen trodde, men även de som tvivlade men alla fick samma chans att se Jesus.

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icke-troende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att tro på Gud är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik, eller klara sig frisk genom den pandemi som härjar över jorden.

Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv.

Att tro på Gud innebär att jag aldrig behöver möta medgång eller motgång ensam. Det finns en som går med mig, gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas. Men framtiden bär en tillit för evigheten.

Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Där uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande stärker och övar oss inför de stunder vi behöver hopp.

Livet som sådant kommer alltid att drabba oss människor, oavsett om jag bär en tro eller inte, på samma sätt som ett regn faller över alla som är i skogen. Den som är scout kanske bygger ett vindskydd. Att vara redo är ingen garanti för att man inte blir blöt, men det ökar förutsättningar att klara av situationen.

Jag tänker att min tro på Gud, inte skyddar mig mot att bli sjuk, men det ger mig en kraft som hjälper mig att klara av det

Tillbaka till fastan, eller karantänen. Hur ser fasta ut för dig och mig? Vad innebär det? Skulle det vara möjligt att använda karantänen till att utforska fastan?

En viktig sak som jag har tänkt på är att bara för att man är 70+ och i karantän, betyder inte det att man är sjuk eller hjälplös. Att mycket av kyrkans vanliga verksamhet är på sparlåga, beror ju på att vi vill skydda vår aktiva 70+-grupp.

Jag tänker att fastan är ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Om jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att inte träffa andra människor, vet jag vad det innebär att vara ensam.

Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar.

Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som kan förändra.

Fastan ger oss tid för Gud och utmanar oss att växa som individer. Den skapar utrymme i våra liv. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag.

I vår påtvingade karantän sker samma sak. Det kommer att orsaka förändring i vårt liv, vårt sätt att vara kyrka. Kanske bidrar det till att vi blir ännu mera kyrka.

Att fasta är som en förberedelse. Efter fastan har vi stora högtider och efter det kommer det tider av tillväxt. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. På samma sätt som jorden behöver sin vinter för att åter kunna bära gröda, så är fastan en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot budskap från Herren.

Vem vet, kanske är det till dig han kommer nästa gång och vill låna en åsna. Herren behöver dig.

Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Att vara i karantän kan vara en tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att vara i karantän kan vara att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Tob 12:17
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *