augusti 2020 – Centrumkyrkan Farsta

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. “Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen. Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. “Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen

Nådens gåvor, 2020-08-16 (Kim Bergman)

Luk 9:46 – 48

Två saker som kännetecknar människan är högmod och dåligt minne. Och just dessa två saker i kombination har ofta lett till förödande konsekvenser, inte minst för gudsfolkets vandring med Gud genom tiderna. Vi har ett flertal texter i Bibeln som vittnar om det. När folket inte lyssnar kommer de allt längre bort från Gud – och ofta anklagar de Honom för att det går dem illa!

I dagens gammaltestamentliga text försäkrar folket inför den åldrande Josua, “Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud.” Säkert tror de det, och menar vad de säger. Just i den stunden känns det så. Men Gud vet, och Josua vet att den mänskliga tvärsäkerheten inte är särskilt stabil. Rätt som det är kommer folket att bagatellisera faran. Rätt som det är kommer de att ha glömt vem det är som leder dem, och få för sig att de faktiskt klarar sig ganska bra på egen hand. Känns det igen? Inget otänkbart scenario. Vi ser det idag med tanke på hur vi tänker runt världsläget och pandemin. Mänskligheten har ett kort minne.

Församlingen i Korint hade också gott självförtroende. De var stolta över de framsteg de gjort och kände sig allmänt betydelsefulla. Detsamma gällde Jesu första lärjungar. De tävlar sinsemellan om vem som är störst. Troligen i iver och hängivenhet till den tjänst de stod i.

Jag tror att vi är flera som någon gång känt känslan, någon delar en idé eller vision, och alla som hör den blir lyriska, och man sätter igång. Men väldigt ofta så kommer tankar och strategier att ta olika vägar. Den gemensamma linjen blir spretig, oftast för att människor är olika, och tänker på samma sak på olika sätt. Att vi i världen har så många olika kristna kyrkor, är om inte annat ett tydligt tecken på just det.

Kanske var det just det som Jesus förutsåg i lärjungarnas iver. De är hängivna – men glömmer fort det Jesus har sagt, varför Han måste påminna dem.

Den som är minst av er alla, han är stor.

Även vi blir utmanade och måste tänka till. Idag säger Jesus samma sak till oss, “att den som är minst av er alla är störst.” Vi är ju vana att tänka i helt andra kategorier och bedöma människor efter titlar och positioner, yttre markörer, som var man bor, bilar och kläder, och i det här säger Jesus, att ett riktigt liv handlar om något helt annat.

Han ställer ett barn i lärjungarnas mitt när de undrar vem som var den störste. Det som kännetecknar ett barn är ju hur det lever i ett fullständigt beroendeförhållande till sina föräldrar, och inte behöver förtjäna deras kärlek.

När vi förstår att vi får leva och tänka så i förhållande till vår himmelske Fader ställs allt på sin spets och vi utmanas att ompröva våra värdeskalor.

Vi utmanas att tänka nytt – att släppa en massa mänskliga sätt att tänka, värdera och gradera. Det kan bli en skön befrielse och hjälpa oss att upptäcka ett annat sätt att leva och på ett nytt sätt använda alla de olika gåvorna Gud gett oss.

Det vi kan tycka vara viktigt och eftersträvansvärt förklarar ofta Guds ord som något oviktigt eller rent av likgiltigt, som snarare binder oss, och ställer oss mot varandra.

När vi talar om makt talar Bibeln om att avstå från makt. När vi talar om belöning, talar Bibeln om nåd. När vi beundrar framgångsrika människor så talar Bibeln om, att “störst är den som tjänar”. När vi talar om intelligens, bildning och mänskliga framsteg talar Bibeln om att det verkliga förståndet är att veta att Herren är Gud och inse vårt beroende av honom.

Karin predikade förra söndagen utifrån en liknelse om den ohederliga förvaltaren. En ganska besvärande text, som beskrevs med judisk berättarkonst, att berätta en händelse som så uppenbart är osannolik, för att göra poängen tydlig.

Kanske är det återigen det vi möter i dagens evangelium. Något som är så otänkbart att ett barn skulle vara större än en vuxen människa.

Någon lär ha sagt: Såsom världen vänder upp och ned på Guds ting, så vänder Gud upp och ned på världens ting. När vi beundrar rikedom och prakt, talar Bibeln om de fattigas företräde, och rikedomens risker. Eller när vi frestas att ta rätten i vår egna händer och ge tillbaka, så förkunnar Bibeln förlåtelse och nåd.

Så har världen blivit när vi går vår egen väg. Guds ord vill hjälpa oss och få oss att ställa de rätta frågorna om livets mål och mening. Våra värderingar leder oss fel. Vi människor blir konkurrenter, snarare än medmänniskor.

När evangelisten Matteus berättar om händelsen vi läste om idag, när Jesu lärjungar ville veta vem som var den störste, gör han ett viktigt tillägg:

Jesus säger att om de inte omvände sig och blev som barn kommer de aldrig in i himmelriket. Ja, många är för stora i egna ögon för att komma in i Guds rike. De sitter fast i sina egna tankar och värderingar.

Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte stånga oss fram. Vi behöver inte ta för oss. Vad vi behöver är att inse nåden. Vi får ta emot frälsningen som en gåva. Vi får vara som barn.

Så blir vi befriade. Vi är inte skapade för konkurrens och hetsjakt, inte för att tjäna på varandra utan tjäna varandra. Jesus levde ett sant människoliv och identifierade sig med oss för att rädda oss. Han kom till oss som en tjänare och inte för att bli betjänad.

Vårt högmod och dåliga minne gör att vi ständigt glömmer bort vad Gud gjort för oss och istället förstorar betydelsen av våra egna ansträngningar. När Paulus undervisar korintierna om Andens gåvor har han flera syften. Han vill få dem att uppskatta varandra och inse att de behöver varandra.

Jesus visade sin makt genom avstå från den. Han identifierade sig med de slagna och små, de marginaliserade. Han möter oss i de små och svaga – dem som han kallar sina minsta syskon.

Paulus vill berätta om allt det fantastiska som Anden vill förmedla till församlingen, vilka skatter kyrkan har tillgång till. Men han vill framför allt visa oss att alla tillgångar vi har i församlingen, och i hela vårt liv – som individer och gemenskap – är gåvor från Gud. Gåvor av nåd.

Jesus utmanar oss, inte för att anklaga oss, utan för att befria oss. Han vill ge oss frihet – att våga släppa taget.

Där har vi vår trygghet. Där öppnar sig nya möjligheter. Hos Gud finns förlåtelsen, framtiden och utmaningarna. Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte bli framgångsrika – vad vi behöver är en relation med Gud.

AMEN

Goda förvaltare, 2020-08-09 (Karin Wiborn)

Luk 16:1-13

Det sägs att vi svenskar har två områden vi inte vill samtala om: pengar och religion. Idag handlar evangeliet otvivelaktigt om pengar. Anledningen till att vi kan ha svårt att tala med varandra om detta kan vara olika; det kan vara skämmigt att tala om sin inkomst om den känns onödigt hög. Och det kan vara skämmigt om den upplevs pinsamt låg. Nej, vi pratar inte gärna om pengar med varandra. Jo, det såklart, ibland kan det vara roligt att berätta om ett extra bra köp, ett klipp, eller en prisvärd affär, men överlag talar vi ganska tyst om inkomster och utkomster. Och det har sina fördelar och nackdelar. Det vi inte talar om överlåts jag att bedöma själv utan möjlighet att korrigeras av en gemenskap. Det vi talar om och diskuterar kan ge oss goda inspel från andra; hur gör du? Hur tycker du jag ska göra?

För att fråga om pengar går vi kanske till en ekonomisk rådgivare på banken och får hjälp för att hantera vårt överflöd. Det kan vara svårare att veta vem som kan hjälpa till vid ett underskott även om vi har en intention genom det svenska skattesystemet att också där skapa förutsättningar för ett liv ovanför existensminimum för den som behöver.

Jesus har inga problem att prata om pengar. Han gör det ofta, och vid flera tillfällen varnar han oss för att fastna i pengarnas betydelse.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är knepig att hänga med i, åtminstone för oss som inte är helt förtrogna med den judiska berättarkonsten som tar ut svängarna till det absurda.

Den ohederlige förvaltaren har fått sparken just för att han var ohederlig. För att klara situationen fortsätter han att vara ohederlig för att skapa sig fördelar hos potentiella arbetsgivare genom att skriva ner deras skulder till hans nuvarande arbetsgivare. Men varför hans nuvarande chef berömmer honom för att han hade handlat klokt, det övergår mitt förstånd, och där tror jag vi möter den judiska berättarkonsten. Liknelsen blir så absurd, så det enda rimliga är liksom tvärtom. Därefter, i vers 9, börjar Jesu uttolkning av liknelsen och jag får ihop den med hjälp av resten av kapitlet. Jag kommer snart dit, men först ska vi bara tala lite om mammon.

Ordet kommer ursprungligen från arameiskan och betyder rikedom i vid betydelse; ägodelar, pengar och mark. Genom historien, och bland annat bibelns och kyrkofäders bruk, har betydelsen personifierats till en synonym till Belsebub och djävulen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Exodus, 2 Mosebok, när Moses är på Sinai berg och tar emot de tio budorden. Det dröjer, folket ledsnar på att vänta på den där Mose som de inte vet vart han tagit vägen och de vill ha en gud som går framför dem. Så uppstår guldkalven, Mose kommer ner och slängde ifrån sig tavlorna. Det första budet lyder ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Och där stod guldkalven, gjord av folkets smycken och tänkt att leda folket rätt.

Sista versen i dagens evangelium lyder just ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Rikedom kan inte leda oss rätt och kan inte frälsa oss.

I vers 10 läser vi att ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som ohederlig i smått är ohederlig också i stort” och i vers 12: ”Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som ska tillhöra er?” En uppmaning att vara goda förvaltare av såväl andras som vår egen egendom. En uppmaning att söka ett hederligt liv.

I fredags skrev jag tillsammans med 11 kyrkoledare i DN debatt att vi vill se en human migrationspolitik för att skapa förutsättningar för en god integration. Vi vill se en politik där vi värnar om rätten att söka asyl och att den som får uppehållstillstånd i vårt land ges möjligheter att skapa en framtid i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag fick några samtal till följd av artikeln som speglade en oro, ska vi behöva ta emot alla som vill komma till Sverige? Hur ska mina pengar räcka om jag ska dela med mig än mer till andra? Är det verkligen vårt ansvar?

För mig som kristen är det vårt ansvar att värna alla människors rättigheter, inte bara svenskars. För mig som kristen är det också självklart att vi behöver dela med oss av det vi har också om det med det finns en risk att jag får det sämre. Men det är ett samtal vi behöver ha. Hur kan vi ordna vårt samhälle så boende, arbete och samhällsfunktioner räcker till när vi är fler som behöver dela. Jag insåg i samtalen att själva grundförståelsen av ägande är olika. Jag ser inte att vi äger Sverige mer än någon annan, egentligen. Jag förstår att vi har ett ansvar att förvalta och som ankommer våra folkvalda politiker, men jag kan inte se det som att det land jag kallar för mitt hemland inte också kan bli en annans hemland. Jorden är allas och vi är alla dess invånare med ansvar för varandra.

Att vara trogen i stort och smått betyder att dela med sig av det vi har och är, också när det finns risk för att det blir obekvämt.

I versen efter den ohederlige förvaltaren står att ”Allt detta hörde fariséerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sa Jesus till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.” Jag tror att fariséerna bättre förstod udden i liknelsen än jag, som hade bättre nycklar till den judiska berättarkonsten, och möjligen var hela berättelsen riktad till dem. Därefter i samma kapitel kommer liknelsen om den rike mannen och Lasaros som förtydligar dagens berättelse. Den rike mannen fick uppleva hur Mammon, rikedomen, lämnade honom i sticket och Lasaros blev emottagen i evighetens hyddor som vi läste om i vers 9.

Ja, inte vet jag om ni blir klokare av min kamp med dagens text, men för att sammanfatta det hela vill jag påstå att rikedom i sig vare sig är ont eller gott. Rikedom kan vara en tillgång, men det kan också, om det blir din guldkalv, det du förlitar dig på, bli din brist, något som binder dig, en falsk gud.

Det viktiga är att veta var du har ditt hjärta och hur du låter dina tillgångar arbeta för det som är gott. Hur du delar med dig.

Sedan jag läste texten första gången har jag gått och nynnat på den sång vi ska sjunga tillsammans: ”Jorden ska brukas av alla, alla tillsammans, alla gemensamt. Den känner inga rika bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” Det är en attityd jag eftersträvar och vill. Det jag har är inte mitt, det är något jag har att förvalta och i det vill jag vara hederlig. Formulärets överkant

Egentligen tycker jag det är synd att vi inte talar mer om pengar med varandra. Tänk vad mycket vi skulle ha att lära av varandra också i fråga om detta i vår strävan att leva ett gott liv och att gestalta Guds rike i det område vi har fått att förvalta, Farsta.

Texten jag nyss läste om jorden som ska brukas av alla är av biskop Ambrosius från 300-talet. Den har varit inspiratör för en mer modern bedjare som jag lånar ord av för att avsluta dagens predikan:

Vår far, alla folks mor,
du som är i jorden och luften, i floden, vinden och djuren,
i köket och skolan, på fabriken, i datorn och på puben.
Låt ditt namn bli helgat, i varje rättvisans gest, i solidariska händer,
låt ditt rike komma, med överflöd och skönhet,
låt din vilja ske, i vardagen, i tröttheten, i sorg och glädje.
Ge oss idag det bröd vi behöver, både vetemjölets bröd och ömhetens.
Förlåt oss våra skulder. Hjälp oss att se världen med dina ögon,
och hjälp oss att förlåta dem som står i skuld till oss.
Ge oss ett hjärta utan reservation och grämelse.
Låt oss inte utsättas för prövning, befria oss från feghet, rädsla och hat,
rädda oss från det onda, ta oss bort från våld, likgiltighet och orättvisor.
Ditt är riket, det som är blommornas, fredsökarnas och barnens rike,
din är den sanna makten, den utan förtryck,
din är äran, utan guld och ägandeanspråk,
för alltid.

Amen

Andlig klarsyn, 2020-08-02 (Anders Johnson)

Matt 7:13-14

”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Gå in genom den trånga porten, om du ens hittar den. Ta inte den enkla vägen. Vill du komma någonstans så skall du inte räkna med att det är lätt. Det kommer att bli en besvärlig resa. Många misslyckas. Du måste kämpa hårt om du skall bli en av de få som klarar provet.

Det är riktigt. Vi behöver utmaningar i livet för att växa. Men här pratar vi om liv eller död. Himmel eller helvetet. Vi pratar inte om spännande utmaningar utan om en uppgift som betyder så mycket mer.

Nu får i alla fall jag ont i magen.

Dagens text kommer från bergspredikan. Tänk er scenen framför er. Jesus sitter säkert på en stor sten eller kulle, så att människoskaran på kanske flera hundra människor kan se och höra honom. De flesta är säkert rätt fattiga, vana att vara hungriga. Säkert är de också trötta på att se andra över dem i hierarkin, leva ett bättre liv och i många fall bestämma över dem.

Jesus har tidigare i sitt tal gett en mängd regler för hur de skall leva, hur de skall be, hur de skall tänka. Hade jag suttit där och lyssnat hade jag nog också varit rätt trött vid det här laget.

Då säger Jesus, precis innan vår text börjar, som för att sammanfatta allt han har sagt hittills:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Jag tänker på de som sitter där, med en massa måsten, som egentligen ingen klarar av att följa.

För mig blir då plötsligt dagens text lite mer hanterbar.

”Gå in genom den trånga porten.”
Jesus säger alltså: Följ mig och var kärleksfull mot alla du möter.

”Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.”
Här säger Jesus egentligen att de flesta bara är som alla andra och låter livet rulla på, och det är fel väg.

”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet…”
Att följa Jesus är att vara lite annorlunda. Att göra lite andra saker än vad de flesta gör. Att ha ett lite annat fokus.

”… och det är få som finner den.”
Vi som följer Jesus kommer att vara i minoritet.

Och plötsligt försvann klumpen i min mage.

Men följa Jesus?
Hur gör man det?
Hur skall jag hitta min väg till den där smala porten?
Eller för att komma tillbaka till dagens tema, hur får jag mina andliga ögon att se klart och skarpt, och inte grumlas av en massa annat?

Vi läser från Apostlagärningarna att anden är viktig. Dels den heliga Anden men också vår egen andlighet. Att utveckla vår andlighet gör att vi kommer närmare Gud men också att vi på ett bättre sätt kan se Guds väg framför oss.

En mycket viktig insikt är också att andlighet betyder olika för dig och för mig. Vi har alla olika ”lägen” där vi är som närmast Gud.

För några är psalmsången det allra viktigaste i gudstjänsten. För andra är psalmerna bara trist och tråkigt och borde hållas till ett minimum.

En del tycker att förbönsstunden där man får tända ett eget ljus är toppen på gudstjänsten medan någon annan bara ser det som bortkastad tid.

Att sitta koncentrerat och lyssna på Guds ord genom en bra predikan är viktigt för många medan andra, precis som jag ofta kan komma på mig med att sitta och tänka på något annat.

För dig är kanske bönen, det direkta samtalet med vår Herre, något som ständigt pågår, medan andra pliktskyldigast försöker komma ihåg att be sin aftonbön i sängen innan man somnar.

För några är kanske stunden då jag övar med min kör, den gången i veckan då jag känner Guds närvaro som starkast, medan andra känner av honom sittande i sin favoritfåtölj läsande en bra bok.

Några går kanske mest till kyrkan av god vana, medan Jesus möter han eller hon på den dagliga promenaden runt skogsgläntan hemma vid bostaden.

När vi höll på med Naturlig församlingsutveckling och vi två gånger efter varandra fått särdraget hängiven andlighet som vår minimifaktor, läste jag en bok i ämnet och där var man väldigt tydlig med att vi alla är olika i vår andlighet och vad vi dras till. Där definierade man 9 andliga särdrag som passar oss olika bra. Enligt boken är de:

Sinnligt Tycker om att se Guds skapelse
Rationell Vill förstå Gud
Dogmatisk Tänka rätt om Gud
Biblisk Förstå Guds ord
Delande Göra Guds nåd
Asket Leva disciplinerat för Gud
Entusiastiskt Fira Guds kraft
Mystiskt Vila i Guds närvaro
Ceremoniel Uppleva hur Gud blir människa

Vem känner du att du är? Hur vill du spontant närma dig Jesus?

För att utveckla just din andlighet är det viktigt att du ger dig tid att göra just det som du känner är rätt för dig. Då får du ofta vara nära Gud och det ger dig kraft och en massa positiv energi.

Men, samtidigt vet vi också att vi växer som allra mest när vi går utanför våra ramar och gör något som vi inte brukar, som kanske är lite jobbigt.

Tycker du att det är svårt att känna och hänga med i våra predikningar. Kanske skall du ge dem lite mer tid, titta på dem igen i efterhand på Facebook. Många kommer även upp på vår hemsida. Där kan man läsa och fundera i lugn och ro.

Gillar du inte våra förbönsstunder. Då skall du få en utmaning. Formulera först en kort bön för dig själv, där du ber om något eller för någon. Det går också bra att tacka för något speciellt. Sedan går du till vår ljusbärare och ber den bönen samtidigt som du tänder ett ljus.

Förstår du dig inte på de som säger att de hittar Gud i skogen. Pröva i eftermiddag att gå till din närmaste glänta. Gå in en liten bit, sätt dig på en sten, lyssna till ljuden, känn dofterna, smek trädet bredvid dig. Andas….

Detta för att du även skall utveckla några av dina andliga sidor som du normalt inte använder och som känns onaturliga för dig.

Nu har jag pratat en hel del om hur vi kan utveckla vår andlighet, och få den att växa och kunna se klarare. Dock är jag helt övertygad om att det som är viktigast för oss i vår andliga utveckling är att vi umgås med andra som har Jesus i sitt hjärta. Att vi här träffas i kyrkan, fikar, städar och har olika verksamheter, men också att vi tillsammans gör saker utanför själva byggnaden, utflykter, vandringar, läger men också träffas privat.

Matteus skriver ju ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Till sist har någon sagt att andlig klarsyn handlar om att ha sin blick fäst på Jesus som är världens ljus, att vandra och växa med honom och få se honom klarare och klarare dag för dag.

Låt oss be.
Herre hjälp oss att utveckla vårt andliga liv. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt framför oss.
Amen